OCH inte minst musikbloggen Lyckliga Hundar
http://www.lyckligahundar.net 

Här finns jag nuförtiden…

 “Det händer att jag saknar dig ibland
och om jag någon gång har förstått
att det var dig jag höll i min hand.
och det händer att jag undrar hur du mår
Saknar dina skratt och hur du stryker bak ditt hår”
– Martin

Tänk om man skulle skriva färdigt alla små texter man har liggande i datorn. Texter och ackord som bara ligger och väntar på att spelas. Varje gång jag sätter mig ner med gitarren så kommer det en massa idéer och med stor iver skriver jag ner en vers, gör en melodi och antecknar ackorden. Nöjd och belåten lägger jag det sedan till sidan för att “göra färdigt senare, eller imorgon” fast dagen efter är det ändå likadant. Sent ska syndaren vakna.

Jag har försökt fixa till sidan så ni känner igen er när ni kommer dit men jag antar att det kommer hända en del till där.

Så, adressen ni ska ställa in i era rssläsare och lägga till i era bokmärken är http://karleksforklaringar.blogspot.com

Jag kommer posta inläggen här också ett tag och som ni kommer märka så går länkarna i dom importerade inläggen tillbaka hit till wordpressbloggen. Så den får leva.

Ha det bra så länge så hörs vi på andra sidan.

//Martin

När vi är klara sätter vi oss i bilen igen för att köra vidare. Båda är sådär tysta som när något irriterande och gnagande hänger i luften. Efter en mil eller två så kommer till slut orden fram.

– Vad som än händer mellan oss kommer jag alltid tycka väldigt mycket om dig och jag vill alltid vara din bästa vän
– Detsamma…

Jag har inte sett henne sedan dess. Inte som då.

Ulrika Good

Däremot så slog det mig häromdagen hur unga människor idag lever mer i nutid och framtid än vad jag gjorde under min uppväxttid. Igår såg jag och Simon på filmen “The Aviator” som handlar om den galne filmmakaren och flygaren Howard Hughes. Filmen är en biografi över Hughes liv från 20-tal till 40-tal och mer eller mindre kända namn som Katherine Hepburn, Clark Gable och Ava Gardner flimrar förbi. Simon frågar vem alla dessa personer är och jag försöker förklara på bästa sätt.
Det märkliga här är att jag knappt sett en enda film i vilken någon av dessa har medverkat. Inte som jag kan komma på i alla fall. Men jag känner till dom.

Så, idag frågar jag Simon om han vet vem Nils Poppe var och han gav mig ett väntat nekande svar. Jag fortsatte med att ställa frågan om han visste vem Thor Modéen var. Vad tror ni att han svarade? Nej… såklart.

När jag växte upp så var en “Poppefilm” höjdpunkten för söndagseftermiddagen, eller när dom nu sändes på SVT. Idag har SVT slutat sända gamla svartvita filmer lika frekvent som på glada 80-talet och det kan jag irritera mig på. Jag saknar dom där sorglösa filmerna. Ibland zappar man sig fram till en svartvit film och ler med igenkännande ögon och öron den glada “söderkis”-dialekten alla Stockholmare hade och hacket som uppstår mellan klippen i filmen.

Hur som helst, min nästa fråga till Simon var om han kunde säga vem han tycker är den största artisten genom tiderna, och han svarade Eminem.
Eminem… hm, jag och hans mamma har en del jobb att göra här men vem är vi att klandra honom för att han lever i en tid då man matas med nyheter och upplevelser hela tiden från TV, Radio och Internet? Vem är vi att klandra honom för att ingen tar fram och visar det där som fanns förr? Det som har lagt grunden till det som finns idag. Varför ska vi klandra över huvud taget när Eminem faktiskt är en bra artist?

Vad har då allt detta att göra med hur gammal jag känner mig?
Jag antar att känslan av att jag växte upp i en ålder då det fanns tid att konsumera även det som har varit, gör att jag inser hur min tid inte finns längre. Att jag kan titta tillbaka på min uppväxt och säga “det var då det. Det var förr…” Det fanns plats att titta på, och njuta av Nils Poppe, Thor Modéen, Åke Söderblom, John Elfström (Åsa-Nisse), Hasse Ekman och alla andra jag inte kan nämna här och nu på studs. Förr, är ju alltid historia, och tillhör man historien så känner man sig gammal.

Idag har inte barn tid att fördjupa sig i gamla svartvita filmer om dom vill hinna med allt nytt som kommer idag i form av film, spel, musik och internet. Idag finns inte intresset heller för den delen. Vilken elvaåring vill glo på en “sottig” gammal svartvit film med dåliga effekter när Transformers bländar oss med sina explosioner och bilar som på ett fantastiskt snyggt sätt snurrar, spinner och gnisslar för att till slut stå framför oss som en mördarrobot från en annan planet? Jag tycker ju det är skitfräckt men hade dom filmerna funnits om inte pionjärerna från 30- och 40-talet testat gränser och gett utlopp för sin fantasi? Om inte Howard Hughes hade gjort sin på den tiden fruktansvärt kostsamma film “Hells Angels” hade det spelat någon roll?

Kanske skulle skolan ha en obligatorisk filmvisningstimme med bara gamla svartvita pilsnerfilmer med glada skådespelare och glada tillrop som “Tjeena Doris!” bara för att visa hur världen inte är svart magi, onda robotar och eländes elände? Kanske skulle det vara varje förälders ansvar och uppgift att uppdatera barnen om vad som hände förr? Det kanske redan är så. Då måste jag erkänna att jag inte tagit mitt ansvar. Det ska bli bättring här.
Klockan är 13:17 söndag eftermiddag, jag kollar på SVT1 & 2 för att se vad som sänds.

“Simon, vet du vem August Strindberg är?!?!”
”Nej…”
*Suck* Det kommer snart ett inlägg om skolans respektive föräldrar ansvar för barnens lärande tror jag. Fast å andra sidan… han är bara 11 år och nöjeskonsument. Jag är 36 och har fortfarande en tår i ögat efter “Pengar – En tragikomisk saga”.

Aftonbladet – om nya Harry Potter filmen

Jag hade inte en tanke på altruism vs. egoism när jag skrev inlägget men jag förstod att mycket av min uppfostran, uppväxt och mina erfarenheter har hämtat insikter från olika religioners åskådningar. För övrigt är jag en av om dom där tråkiga människorna som inte tror på någon Gud och att Han ska vara skaparen och herren över allt. För mycket vetenskap talar emot det, men det är en annan historia. Däremot finns det många kloka ord att hämta från män och kvinnor genom historien, som ägnat sitt liv åt att tro och att skaffa insikt om hur livet bör vara och hur människor ska kunna fungera tillsammans.

Så, Erica, jag tackar dig för att du lämnat detta spår i mig och hoppas på din fortsatta medverkan på Kärleksförklaringar till förbannelse och kanske kan jag få dig att bli lika nyfiken som du fick mig, på att ta reda på saker som du inte känner till, eller att jag helt enkelt kan lära dig något nytt.

Hur du än gör och hur ödmjuk du än vill vara så vill du alltid ha något ut av dina handlingar. Du gör inget utan en självisk tanke om att en dag få tillbaka allt du ger. Var, när och hur den belöningen kommer spelar ingen roll så länge du vet att den kommer. Ni som inte håller med mig om detta är välkomna att nämna en situation som är helt osjälvisk och utan tanke på att återgäldas.

En del får sin belöning i himlen. (Spotifylänk)

Jonas

Tja, kanske, kanske inte, men vem kan förneka att långa ljumma sommarkvällar är helt underbara och att dom bör njutas kvällssvala kryddade med en kommande ledig dag.

För snart tio år sedan stötte jag av olika anledningar på Garmarna och deras platta “Vedergällningen” och nu har dom kommit tillbaka. Det är en fantastisk energi dom utstrålar på scen blandat med en trygghet och ett lugn som inte får att beskriva. Synd att man inte såg dom live.

..och så en Spotifylänk Garmarna – Vedergällningen