Bono, Charles De Gaulle International Airport, Paris 2000

Ja må han leva! Idag gratulerar vi Bono på hans 53:e födelsedag! Kanske är inte nummer 53 en av de allra mest firade av alla födelsedagar, men vi på redaktionen litar på och tror att Bono firar stort i alla fall!

Och vem vet, kanske blir han lite på lyset senare ikväll och spelar någon låt från kommande skivan lite för högt på stereon. Och kanske finns där något fan i närheten som lyckas spela in detta? Kanske. Vi kan i alla fall hoppas att vi snart får något livstecken från det album som sägs vara planerat för andra hälften av 2013.

The Edge, Nice 2010 (Foto: Julian Lennon)

Blir 2013 året då U2 följer upp 2009 års album No Line On The Horizon? Det ser inte sämre ut, i alla fall inte om vi ska tro medlemmarna i bandet själva.

Men för att få lite perspektiv på det hela måste man tänka på att redan före det att No Line On The Horizon släpptes pratade bandet om att släppa ett album till 2009 med låtar som inte kom med på NLOTH, ett album som hade arbetsnamnet Songs Of Ascent. Det beskrevs av Bono till Rolling Stone Magazines reporter som en mera meditativ och lugnare skiva jämfört med dess följeslagare.

Som vi alla känner till, kom det inget andra album 2009. U2 begav sig i stället ut på turné, U2360°, mellan juni 2009 och juli 2011, där de under turnéns andra hälft spelade en del outgivna låtar, om än kanske inte helt färdigskrivna. Bland dessa fanns låten Mercy som cirkulerat på webben ända sen tiden kring släppet av How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) men också helt nya låtar som Every Breaking Wave och North Star. En studioinspelning av den sistnämnda dök även upp, om än i väldigt kort tappning, i soundtracket till filmen Transformers 3.

Förutom att turnera har de fyra männen också hunnit med att vara i studion ett flertal gånger och med ett flertal producenter. Vilket av dessa olika projekt som kommer nå oss fans först är fortfarande inte helt klart.

Dels har vi en riktigt gammal studiosession som bandet hade med producenten Rick Rubin i London 2006 som då bara resulterade i singeln Window in the Skies samt Green Day-samarbetet och Skids-covern The Saints Are Coming. Resterna av de sessionerna har lagts på hyllan och kanske är det långsökt att tro att de skulle plocka upp dem igen, nu 7 år senare.

Sedan har vi den tidigare nämnda Songs of Ascent som sägs vara framförallt överblivna låtar från de sessioner som sedan blev NLOTH och som producerades av Brian Eno och Daniel Lanois. Bland annat sägs Every Breaking Wave vara en av låtarna på det albumet.

Amerikanen Brian Burton, eller Danger Mouse som vi är mera vana att kalla honom, har också varit i studion med U2 till och från sedan 2010 och Bono sa i en intervju 2010 att det var detta album som bandet satsade på att få ut först. Han har i senare intervjuer också kommenterat det här materialet och beskrivit det som väldigt annorlunda mot det bandet tidigare gjort. Även bandets nära vän Gavin Friday beskrev så sent som förra året de här låtarna som väldigt olika U2:s vanliga sound så kanske är det fortfarande de här sessionerna vi först kommer att få se resultatet av.

Sist har vi det album som bland fans kommit att kallas för “klubb-albumet”. Det kommer från sessioner bandet haft ihop med Black Eyed Peas-medlemmen Will.I.Am, som också var med och producerade några spår på NLOTH, den franska dj:n David Guetta samt Sveriges egen hitmakare RedOne som framförallt är känd för sitt arbete ihop med Lady Gaga. Vi på U2.se har under en längre tid bearbetat Universal för att få till en intervju med RedOne, tyvärr utan framgång. Kanske beror det på att det faktiskt inte händer så mycket med det här projektet.

Ska man se till skillnaden mot hur saker och ting såg ut före släppet av NLOTH känns det som att bandet flyger mycket mer under radarn för tillfället. Det är först på sistone som bandmedlemmarna har börjat antyda ett skivsläpp i år och de har inte heller direkt överöst oss med ledtrådar om vad vi kan förvänta oss. Och Bono, som redan i tidiga stadier av bandets projekt brukar dra igång hajpen med sina stora ord om vad som komma skall, har varit förhållandevis tyst det senaste året. Han har heller inte bjudit sina sommarhusgrannar i Eze på högt spelade demoversioner av kommande låtar som han gjorde långt före NLOTH släpptes.

Detta till trots har det som sagt nyligen kommit lite kommentarer från bandet angående kommande släpp. Det var U2:s manager Paul McGuinness som i december 2012 bröt tystnaden och förklarade för tidningen Irish Independent att bandet haft fullt upp under 2012 och att man därför kunde förvänta sig ett nytt album under 2013. Detta styrkte det påstående som den brittiska musiktidningen Music Week twittrade ut ett halvår tidigare där de påstod att U2:s skivbolag Mercury Records sagt att U2 var ett av de band på deras bolag som skulle släppa nytt 2013.

Några veckor senare berättade Larry i en intervju med bandets gamla följeslagare, den  irländska radioprofilen Dave Fanning, att planen är att släppa ett album i september och att det är projektet som Danger Mouse producerat som står först på tur. Samtidigt säger han också att bandet skulle vilja släppa ett till album en kort tid efter det och jämför det hela med hur Zooropa släpptes mindre än ett år efter Achtung Baby.

Efter det har både Edge och Adam kommenterat ett kommande släpp där Edge talar om ett släpp i slutet på sommaren medan Adam sträcker sig lite längre och nämner slutet på året som tidpunkt för ett nytt album.

Hur som helst är saker satta i rullning och bara det att de här kommentarerna kommer från alla i bandet utom Bono, som oftast brukar vara den minst trovärdiga när det gäller sådana här uttalanden, pekar mot att vi U2-fans kommer att få något att se fram emot i år. Än är naturligtvis ingenting säkert, men vi på U2.se ska se till att hålla ögon och öron öppna och rapportera vidare om det som kommer att bli U2:s trettonde studioalbum.

Källor:

@U2

Music Week

Hot Press

The Age

Independent.ie

Detaljstudie av Henriks Olssons U2-samling

U2:s fans har olika strategier för att hantera det tomrum som uppstår mellan skivor och turnéer. Henrik Olsson sådde ett frö, och lördag 23 mars uppstår en tillfällig oas då O’Learys i Kristianstad slår upp dörrarna till en heldag i U2:s tecken. U2.se:s redaktionsmedlem Malin har intervjuat Henrik.

Det började med att Henrik vid ett besök på O’Learys slängde ur sig att det skulle vara kul om de kunde boka en spelning med W2. W2, ”Double U2″, är ett för många svenska U2-fans känt coverband som gett åtskilliga uppskattade spelningar med enbart U2-låtar. Henrik visade några YouTube-klipp med dem för personalen, men trodde nog inte att de skulle nappa.

Men O’Learys gick vidare med idén. Henrik, som lokalt är känd för sin stora U2-samling efter att ha ställt ut den våren 2011, fick ett samtal från ägaren som undrade om han kunde tänka sig att ställa ut sin samling igen, denna gång hos dem. Det hade Henrik förstås ingenting emot, varpå O’Learys bestämde sig för att arrangera en heldag med U2-tema och gick vidare och bokade W2.

Henrik låter både glad och stolt när jag pratar med honom på telefon. Det märks att han ser väldigt mycket fram emot dagen, och intresset i Kristianstad är stort. Flera lokala tidningar har hört av sig och radiokristianstad.nu kommer att sända från O’Learys under dagen samt däremellan spela idel U2-låtar. Efter att vi båda beklagat oss över att U2 är så osynliga mellan sina turnéer, kommer vi in på hans samlarintresse.

Henrik, som fyller 40 i år, köpte som 12-åring sina första U2-vinylskivor efter att ha sett U2 på TV på Live Aid 1985. Många år senare insåg han att vinylskivorna han köpte som barn hade blivit riktigt värdefulla i samlarkretsar.

Eftersom han fortfarande var ett stort U2-fan var det naturligtvis inte tal om att sälja några skivor, inte minst pga det stora affektionsvärdet, utan i stället fortsatte han att sporadiskt köpa fler när tillfällen gavs. I mitten av 90-talet kom han igång på allvar efter att ha träffat en annan skivsamlare som bl a gav honom tips om hur man kan se att samlarobjekt är äkta.

Första utställningen av Henriks samling

Under samtalet med Henrik insåg jag att jag tidigare inte haft en aning om att begreppet ”sälja guld” och ”sälja platina” på den amerikanska marknaden är förknippat med att skivan i fråga faktiskt även ges ut i ett antal exemplar i nämnt material; tydligen får således t ex alla inblandade en guldskiva om skivan säljer guld i USA.

Antalet personer som är inblandade i en produktion varierar givetvis med hur stort bandet är, och därmed varierar antalet skivor som tillverkas av ett visst material när skivan sålt i det givna antal som krävs för att nå den aktuella nivån.

Det behövs inga ingående kunskaper i sannolikhetslära för att förstå att det därför är väldigt stort att ha lyckats komma över en guldskiva av skivan ”War” från 1983.

”Kanske den som jag är mest rädd om”, säger Henrik. ”Då var de ju inte så stora, så det finns kanske runt 50 exemplar i världen”.

Utöver ”War”-guldskivan har Henrik bl a ”Achtung Baby” som platinaskiva och även ”Joshua Tree” som guldskiva. Att dessa hör till de samlarobjekt som han är mest stolt över råder ingen tvekan, men i samlingen finns även många andra rariteter såsom specialutgåvor av skivor med roliga konvolut, Anton Corbijn-tavlor i original och en hel del böcker.

”Är man intresserad av U2 är det väldigt mycket att titta på”, konstaterar Henrik glatt.

Någonting säger mig att det snarare är en underdrift än en överdrift. I kombination med chansen att tillsammans med andra svältfödda fans åter få höra W2 dyka ner i U2:s gedigna låtkatalog, framstår Henriks U2-utställning som en utomordentligt bra anledning att ta sig till Kristianstad den 23 mars om man har tid och möjlighet.

Malin

EVENEMANGET I KORTHET
Plats: O’Learys i Kristianstad
U2-utställning ca 13:30 – 20
W2 börjar spela ca 23
Inträde: 80 kr
Facebooksida: klicka här

Fredrik utanför Camp Nou 2009

Att kalla mig en stalker är kanske synd. Speciellt med tanke på hur galna fans det verkligen finns där ute. Fans som lämnar konserten i förtid för att kunna se när bandet lämnar arenan. Fans som skulle kunna offra allt för ett foto ihop med sin idol. Visst hade en handskakning med den glasögonprydde, kortväxte aktivisten varit helt underbart, smått hysteriskt, men det finns gränser.

Inför U2:s stundande turné sommaren 2009 kände jag, till min stora förvåning, inget som helst sug efter att campa utanför hotell eller infarter till arenaområden. Jag kände att jag antagligen bara skulle bli besviken om jag fick möta personerna som jag håller så högt. Men det fanns faktiskt en person som jag verkligen ville träffa.

Be careful what you set your sights upon…

Under mitt sista år som gymnasist producerade jag och några kompisar ett gäng effektpedaler i samband med ett projektarbete. Vi sålde dom till ett flertal framstående musiker, men jag ska inte sticka under stol med att hur bra det än hade gått för oss så fanns det alltid en gitarrist som hade varit så mycket bättre att få sälja till än alla andra.

Jag visste förstås att det var snudd på omöjligt att nå ut till herr Evans. Även om jag hade lyckats träffa honom vid någon hotellentré så skulle det inte funnits tid att förklara läget. Dessutom tvivlar jag på att Edge själv har speciellt mycket att göra med sin effektarsenal. Det är snarare tekniker och producenter som passerat bandet som kommit med idéer som sedan fastnat. Därför gällde det att attackera problemet från en annan vinkel, och det var precis den ”vinkeln” jag ville träffa.

Vinkeln i fråga var Dallas Schoo, mannen som tagit hand om Edges gitarrer sedan The Joshua Tree-turnén, för jag visste att han hade koll och att han antagligen också var mannen bakom mer eller mindre all utrustning som införskaffades till Edge. Om jag kunde få tag på honom så skulle jag kanske ha en chans.

¡Hola Barcelona!

När jag landade i Barcelona i slutet på juni det året hade jag förvisso huvudet med mig, men inte turen. Några jag köade ihop med utanför Camp Nou passerade Dallas på väg till mataffären utan att jag var i närheten, och då kändes det verkligen som om vi hade skickat fel personer på jakt efter proviant.

När det var dags för andra konserten i Spanien så såg jag till att hamna mitt framför Edges plats vid huvudscenen. Som vanligt dök Dallas upp någon timme före start för att rigga inför spelningen, och då bokstavligen bombarderade jag honom med ihopvikta visitkort. Han tycktes tyvärr ignorera dom fullständigt. Jag började inse att det faktiskt inte skulle bli så enkelt men tröstade mig med att det i alla fall varit värt ett försök.

Dirty Old Town

Några veckor senare befann jag mig i Dublins hamnområde, utanför Hanover Quay Studios för att vara exakt. Jag hade hittat en bänk med utsikt över kanalen och hade precis slagit upp första sidan av en nyss inhandlad bok, Dantes Inferno, när det plingade till i fickan. Det var delar av den nyss anlända U2.se-redaktionen som föreslog att vi skulle besöka ett vattenhål inne i centrum, och jag är inte den som säger nej till lite svart guld, så jag stängde boken och började traska.

Av någon konstig anledning gick jag över Sean O’Casey-bron till norra sidan av Liffey, vilket är en omväg då mitt mål låg på södra sidan. Hur som helst så spatserade jag längs flodens norra strand och framför mig såg jag tullhusets maffiga kolonner bära upp taket vid entrén. I mina öron ylade gitarren i Håkan Hellströms ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, en låt jag tidigare på sommaren hört spelats med just en av effektpedalerna jag byggt, men det är en annan historia.

Man of the hour

Jag hade nästan hunnit fram till tullhuset när jag fick den där känslan av att någon gick precis bakom mig. Jag slängde en hastig blick över axeln och mitt hjärta stannade för en sekund. Bakom mig spatserade en herre med en huvtröja som hade ”U2360° CREW” diskret tryckt på bröstet. Han hade kortbyxor och luvan täckte det halvlånga, blonda håret.

Jag promenerade vidare, något stelare än förut, samtidigt som jag stoppade ner iPoden i min axelväska, tog ett par djupa andetag och tänkte att nu gäller det! Sedan vände jag mig om och frågade artigt om han var den jag trodde han var, och visst var han det. Han verkade väldigt glad över att någon kände igen honom, även om han ganska uppenbart försökte hålla en låg profil med sitt ansikte dolt under huvan.

Vi började småprata lite och han tyckte så klart det var kul att jag hade rest till Dublin bara för konserterna. Han frågade om jag hade någon kamera med mig, då det uppenbarligen var standardproceduren att det tas ett foto när han träffar fans, men jag sa något flyktigt om att det brydde jag mig inte om. Jag hade ju, som ni har förstått vid det här laget, helt andra saker i kikaren.

Han tyckte att jag skulle ropa till honom när han var på scenen före konserten, och jag berättade att jag hade försökt få tag i honom med mina visitkort i Barcelona. Han sken upp och utbrast att då visste han minsann vem jag var! Han hade några visitkort liggandes nere under scenen på sin arbetsbänk och hade tänkt ringa någon gång bara för att överraska mig.

Tänka sig! Nere i katakomberna under ”klon” låg några av mina visitkort, tryckta med internationell information om denne Fredrik Fölster på Jazzmann UF som sysslade med ”Effects pedals”.

Jag förklarade för honom mitt syfte med den luftburna pappersattacken i Barcelona, och han var väldigt positiv till mitt engagemang och kunnande, men förklarade ändå att han inte riktigt visste om han skulle kunna hjälpa mig. Edge har väldigt många pedaler. Vår pedal var av fuzz-typen. Tänk er Jimi Hendrix grötiga gitarrsound, eller kanske rent av Edges intro till Elevation. Bara fuzzar hade Edge redan över 300 stycken, förklarade Dallas.

Jag insisterade ändå på att han borde höra av sig när turnén nådde Göteborg. Då skulle han kunna få en box att testa, om än bara under scenen. Han sa att han skulle ha det i åtanke men vågade inte lova mig något.

Dreamed a dream by the old canal

På promenad längs Liffey

Jag märkte att han behövde börja röra på sig, så jag frågade helt enkelt vart han var på väg. Mot city blev svaret. Jag är inte den som är den och föreslog att vi skulle slå följe, vilket han inte alls hade något emot!

Vi spatserade i närmare en halvtimme tillsammans längs Liffeys smutsiga vatten och även om jag glömde vissa frågor och inte hade tid att ställa andra som jag hade velat ställa till honom, kunde jag ändå reda ut några mysterier som jag vet att bl a Edge-nördarna på U2-Sound-forumet grubblat över i åratal.

Dallas var verkligen genuint trevlig och lyssnade på vad jag hade att säga. Han berättade för mig om gitarrerna som var nya på turnén och jag kunde kontra med frågor som jag grunnat på sedan första gången jag rörde en gitarr. Det var en underlig känsla att få diskutera ett så stort, ömsesidigt intresse med någon som jobbat med de flesta av mina idoler under sin karriär.

På O’Connell Street vid det stora Millenium-monumentet skiljdes våra vägar åt och jag tror att jag lämnade honom med orden ”see you soon!”. Jag hade ingen aning om hur bra det faktiskt stämde …

Jag anslöt mig till mina redaktionskollegor på The Temple Bar och var till en början väldigt tyst. Dels för att det var första gången jag träffade flera av dom, dels för att jag inte kunde greppa att jag hade strosat runt i stan med Dallas Schoo! Just den person som jag, bland alla människor i hela Dublin, ville träffa. En stund stod jag tyst och lite apatisk men det dröjde inte länge förrän jag sprutade ur mig historien, och jag fortsatte att gå igenom den där promenaden i mitt huvud under en lång tid efter det.

Dagen efter sparkade U2 igång sitt tredagarsparty på Croke Park och jag och mina svenska vänner vid staketet tömde ut våra känslor när Bono förklarade att ”if he could, he would, let it go”. Till tonerna av Elton John lämnade vi arenan bakom oss.

Månskenspromenad i Dublin

Jag och min nyfunna vän Camilla bodde båda nere i centrum, så vi begav oss till fots längs Dublins skitiga nattgator ner mot Liffey. Vi såg The Monument of Light sträcka sig mot himlen när vi kom in på O’Connell Street. Jag slängde en hastig blick åt höger, in i en liten livsmedelsbutik, och stannade till. Camilla såg frågande på mig, och jag bara sa ”Nej… Det är inte sant. Inte igen.”. Camilla frågade mig vad jag snackade om, och jag svarade ”det är han igen, det här är galet”.

Där inne vid kassan i livsmedelsbutiken stod Dallas och betalade för sig. Vi stod stilla där nån minut, sen kom han ut och jag gick fram till honom. Han fick syn på mig och sa med ett skratt ”Fredrik, you again!”. Han frågade om vi hade vi hade tyckt om konserten, och jag tror jag nämnde något om att Until The End Of The World hade låtit extra bra just ikväll. Och ännu en gång föreslog jag att han verkligen borde höra av sig så skulle han få en pedal av mig.

Det blev inte en långvarig pratstund eftersom han var på väg mot hotellet, men hans avsked var hjärtligt. På väg bort pekade han på Camilla och hojtade ”Take care of her now, Fredrik”. Vi gick vidare längs O’Connell Street, ännu mer uppe i det blå än vi just varit. Vilket inte vill säga litet eftersom vi just varit på en U2-konsert.

Två konserter till följde, och jag hade en helt underbar vecka i Dublin. Dallas syntes inte till mer än på scenen, men två gånger på en vecka, helt slumpartat, det kan jag leva med. Det kan jag mer än leva med.

Tillbaka i midnattssolens land

Fredrik på Ullevi 2009

Veckan efter var det dags igen, inte på deras hemmaplan, men på min. Ullevis läktare skulle fyllas inte mindre än två kvällar. Jag var så klart på plats för att ta mig an båda två. Hoppades förstås att Dallas skulle höra av sig, men vågade verkligen inte räkna med något. Trodde inte att han skulle, men vem visste …?

Inför första kvällen spenderade jag en natt i tält utanför Ullevi för att kunna lägga beslag på favoritplatsen, mitt i centrum framför catwalken. Precis lagom mycket närhet samtidigt som man har överblick. Det såg ut att bli en fin kväll, även om blåsten verkade ge scenteknikerna en del svårigheter med den runda 360°-videoskärmen.

En tekniker som inte verkade ha några problem var herr Schoo. Han såg ut att köra på samma rutin som vanligt och jag försökte hela tiden få ögonkontakt med honom, utan framgång. Pedalen låg i väskan, ifall det skulle dyka upp något läge. Men jag skulle inte kasta upp den på scenen, så desperat eller dum var jag inte. Vem vet, det kanske skulle tolkas som ett bombhot när den lilla metalllådan med två rattar och en knapp landade på scenen, och sådant ville jag helst slippa en natt i häktet för.

Det blev snart dags för Dallas vanliga rutin när han går runt catwalken för att testa det trådlösa systemet för gitarrerna (se ett exempel i denna video på YouTube). Han brukar gå, stirrandes ner i marken, och när fansen skriker som mest brukar han slänga iväg ett plektrum i lämplig riktning. Det var standard, jag hade förstått hur det funkade nu. Och jag hade skrikit förr, men jag hade hittills inte fått något.

Dallas Schoo på Ullevi 2009

Den här gången planerade jag att skrika för kung och fosterland, men det visade sig inte behövas. När Dallas kom ut en bit på catwalken började han nämligen slänga lite blickar ut mot publiken. Sakta men säkert närmade han sig, och när han fick syn på mig i samma vanliga svenska landslagströja (med ”HEWSON” och siffran 1 på ryggen, givetvis) så sken han upp, nickade lite och kastade ner plektrumet till mig.

Kanske var hans gest någon slags kompromiss för att han inte riktigt hade tid med den gitarrnördiga gymnasisten. Jag vet inte. Men jag blev väldigt glad och värderar den lilla plastbiten högt i min lilla samling.

Ingen ringde den dagen, och inte dagen efter heller. När Elton med sina flinka fingrar föste ut publiken från Ullevi efter andra kvällen fick jag syn på honom på håll, ropade. Han såg mig och vinkade. Log, men sedan återgick han till sitt. Jag förstod, och på något sätt hade jag nog inte förväntat mig mer. Kanske hoppats, men bara naivt i så fall.

U2-sommaren var nu slut för min del. Och det hade varit en magisk sommar, inte minst för att jag hade lyckats med konststycket att av en slump springa på just den personen jag ville träffa. Flera gånger.

I seem to recognize your face

Man skulle kunna tro att historien slutar där, men än är den faktiskt inte riktigt slut. Någon vecka efter Ullevi satt jag på ett flyg igen, Norwegians flight mot London var det. Kombinationen dåligt med sömns sista tiden, G&T i plastmugg och ett avsnitt Tom & Jerry på skärmarna gjorde faktiskt den trista flygningen något mer underhållande än den annars skulle ha varit.

Det var en spontanbokad grej för mig och min vän Niclas när vi haft sån tur att få biljetter till Pearl Jams lilla teaterspelning som skulle tjäna som uppvärmning inför en liten Europaturne. Såna biljetter kan man bara inte låta bli att utnyttja, så där satt vi, på ett flyg mot en mer eller mindre dygnslång vistelse i en av diamanterna bland Europas huvudstäder.

Konserten ägde rum på Shepherds Bush Empire, den antagligen snyggaste och mest välljudande konsertlokal jag någonsin varit i. Det osade klassisk konsert lång väg. Vi få, 1600 tror jag, som fått komma innanför dörrarna stod förväntansfulla och väntade på att bandet skulle gå på till det där melankoliska pianospåret som dom just brukar gå på till.

Det var lite rörelse på scenen. Inte riktigt som före U2 drar igång en show på Camp Nou direkt, men lite. Tekniker och annat löst folk drev runt, stämde gitarrer och klistrade upp setlistor. Ni vet, som en standardkonsert brukar vara sista stunden före gigget.

Plötsligt sker det igen. Vem går över scenen om inte … Dallas?!? Vad är det här? Det är bara för galet. Det finns inte!

Nog för att han jobbade med Pearl Jam för många år sen, men ändå. Jag var helt oförberedd. Jag stod först helt stum, sedan ropade jag ”Dallas!”, men insåg att det nog kvittade. Jag stod för långt bak och musiken som spelades i högtalarsystemet för att värma upp publiken var för hög. Och vad skulle jag säga?

Det var i alla fall galet och jag hade verkligen fått en stalker. Verkligen. Och efter konserten, som verkligen blev en klassiker, gled jag fram till scenen och trängdes bland alla setlisttörstande fans. Fanns Dallas kvar där uppe nånstans? Verkade inte så. Men precis som jag skulle börja röra mig mot garderoben så fick jag syn på honom, ropade, och han såg mig

Som han vek sig av skratt! Även den här gången hade jag min svenska landslagströja på mig, om än med ”VEDDER” på ryggen den här gången. Än en gång helt slumpmässigt stod jag där. Han vinkade, men var för långt borta för att vi skulle kunna prata något mer. Det fanns kanske inget mer att säga ändå.

Jag gick ut därifrån och undrade om jag skulle sluta se honom på udda ställen. Eller fanns han bara i min hjärna? Hur som helst kunde jag inte bett om mer den sommaren. Jag fick träffa en person jag ser upp till, flera gånger, och han kallade mig vid det här laget vid namn.

Sommaren 2009 var en bra sommar i en U2-nörds liv.

/Fredrik Fölster

Epilog

Malin och Dallas i Aten (Foto: Martin Welén)

Plötsligt, just när den flerfiliga gatan utanför det femstjärniga hotellet vid Syntagma-torget i Aten råkar vara tom på bilar och därför är behagligt tyst, kommer Dallas ut från hotellet i sällskap med Stu (Stuart Morgan, Adam Claytons gitarrtekniker).

”Dallas! Dallas!”

Dallas tittar åt mitt håll, då jag går med bestämda steg över den tomma gatan med handen utsträckt i en hälsning redan innan jag kommit halvvägs över. Han tar min hand, leende, även om han förmodligen hinner undra om vi har träffats förr innan jag förklarar situationen.

”Trevligt att råkas! Du känner inte mig, men kommer du ihåg en kille som heter Fredrik Fölster?”

”Visst gör jag det!”

”Kul, för det är min kompis!”

Sommaren 2009 var jag på plats i Barcelona, Dublin och Göteborg och hade den stora förmånen att få lära känna Fredrik. ”Dallas-såpan” var ett mycket underhållande inslag, och jag var så glad för Fredriks skull. Det kändes till slut helt naturligt att Dallas dök upp som gubben i lådan varhelst Fredrik befann sig. Jag blev däremot rätt paff när jag insåg att ”Fredrik-effekten” verkade på Dallas även genom hans kompisar och att slumpen tänkte ge mig en liten biroll i säsong nummer två, nästa år.

Dallas pratade ett litet tag med mig och mina två svenska vänner när vi träffade honom i Aten. Han var verkligen hur trevlig som helst, och jag fick i uppdrag av Dallas att hälsa till Fredrik. Till skillnad från Fredrik kunde jag inte säga nej till att bli fotograferad tillsammans med honom. För att vara helt ärlig: Jag väntade inte på att han skulle fråga utan föreslog själv att vi skulle föreviga tillfället. Han hade tack och lov inget emot det.

Jag behöver knappast nämna att jag kastade mig på mobilen när jag hade sagt adjö till Dallas. Fredrik jobbade och kunde inte ta emot samtal precis då, men när vi senare på kvällen pratade var det som om alla minnen från 2009 sköljde över honom.

Av alla hälsningar jag har framfört i mitt liv, var den här i en klass för sig.

/Malin Forsgren

U2360° på Ullevi

Öppet brev till U2.se, dess läsare, besökare och forummedlemmar:

Ni undrar säkert varför sajten har legat stilla under en längre tid. Ett svar är förstås att U2, likt smygplanet med snarlikt namn, effektivt hållit sig under radarn sedan U2360°-turnén avslutades 2011. När de har skymtat förbi har de varit på semester eller ägnat sig åt välgörenhet i de flesta fall – saker som redaktionen inte rapporterar om.

Ett annat, mer personligt svar, är minskat engagemang och det verkliga livet som gjort sig påmint. Den dagen man tvingas välja mellan att ta tag i den egna verkligheten och att rapportera U2-nyheter på svenska är nog valet lätt, trots allt. För mig har den dagen kommit.

Som jag uppmärksammade 2010 har jag varit en passionerad U2 fantast i över ett årtionde vid det här laget.

U2 har alltid haft ett inflytande på mig så långt tillbaka jag kan minnas och det har varit lika självklart varför de är viktiga för mig. När jag först kom i kontakt med webbplatsen U2.se var jag tonåring, blev handplockad till redaktionen ett par år senare och idag är jag en universitetsstuderande ung vuxen. Situationen ser helt enkelt radikalt annorlunda ut nu jämfört med då.

De senaste två åren har dessutom för första gången inneburit en oväntad och djup U2-kris för mig. Kollegorna på amerikanska @U2 tog nyligen upp precis detta ämne där de bland annat ifrågasätter om man i själva verket varit en äkta anhängare om man så lättvindigt kan ge upp sin tro och tillit till bandet?

För det första är frågan väldigt provokativt ställd. Vem sjutton avgör vad som anses vara ”riktigt” egentligen? Nej, jag har inte köpt varenda release, jag har inte varit med från början på åttiotalet, mina bokhyllor svämmar inte över av U2-litteratur och jag medger att det antal live-spelningar jag besökt är futtigt i jämförelse med andra och så vidare.

Ingen annan än jag själv kan väl avgöra vad som är ”på riktigt” – för mig? Jag har tillverkat en multicam-konsertfilm från scratch, ägnat ett halvt decennium som del i Sveriges bästa U2-sajt och mitt alias, Edge89, är garanterat mer välkänt i U2-kretsar än mitt egna ansikte . Det här sakerna är tillräckligt ”på riktigt” för mig.

Jag tror kärnan till denna kris började då bandet alltmer väljer att inte längre se framåt utan börjar blicka tillbaka. För mig har U2:s signum alltid varit innovation; musikaliskt, teatraliskt, politiskt, teknologiskt…det här vet ni också (oavsiktlig ordvits).

Inom loppet av ett år på vägarna ignorerar man fullständigt att man har ett relativt nytt album ute. Som inbiten anhängare blev jag minst sagt förvånad och faktiskt förlämpad. Till råga på allt plockar man bort Breathe från turnéns officiella konsertfilm, som med få undantag öppnade  samtliga spelningar på turnén och därmed blir filmen egentligen inte representativ för hur vi upplevde den 2009. Istället öppnar man konsertfilmen med Get On Your Boots, i vilken man också avskaffar det kontroversiella ordet ”sexy” redan under första etappen. Man orkar inte ens fullfölja ursprungsplanen att stödja albumet med fyra singlar, så den där exklusiva boxen du fick tag på förlorade liksom sin charm.

När Bono bryter ryggen erbjuder man efter ett uppehåll på sparsamt spelade light-versioner av spår som man sägs arbeta på, men inte heller dessa blir några permanenta inslag i låtlistan. Slutligen börjar man hylla det förgånga 1990-talet i hopp om att det ska fungera bättre, för det kunde väl knappast gå ännu värre? Turnén blev faktiskt den mest framgångsrika genom tiderna så varför vågade man inte stå på sig?

En intressant obervation; sista spelningen 2011 fick No Line On The Horizon lika mycket utrymme som ett nio år äldre album. Därtill hämtades 5 låtar från det ännu äldre Achtung Baby. På den kritiserade PopMart-turnén avslutade man faktiskt med inte mindre än 9 låtar från POP. Dessa från ett album som trots allt hade fått betydligt svalare mottagande än det senaste. Notera att man inte heller framförde en enda låt i sin helhet från POP under U2360°-turnén, trots upprepade vädjanden från fansen. Till och med gråzonen Passengers fick en del av glansen.

Hyllningen till sin storhetstid på 90-talet kunde de gott ha sparat till Glastonbury-spelningen som en kul grej, tycker jag. Visst fasiken, vad hände med låten som skrevs för att spelas på festivalen i fråga? Återigen får det förgångna kliva fram i rampljuset på bekostnad av det nya.

När live-cirkusen började gå mot sitt slut för denna gång slog man på stort och gjorde en sprillans ny dokumentär om sitt kanske mest kritikerrosade album och firar dess 20-årsdag med pompa och ståt. I samma andetag börjar man plötsligt tala om rädsla för irrelevans och att vilja gå det vedertagna till mötes istället för att ge det fingret – vilket man ironiskt nog gjorde under just 90-talet. Det är i detta klimat som kollegorna i amerikanska R.E.M. väljer att bryta upp med flaggan i topp, något som fått många, inklusive undertecknad, att spekulera kring U2:s framtid.

Inte heller blev det något av Songs of Ascent, det mytomspunna systeralbumet till No Line On The Horizon. Mellan raderna låter Bono oss förstå att det inte ansågs vara kommersiellt nog. Istället styckar man upp det och säljer de möraste bitarna på obskyra platser: Olika versioner av Winter följer med Linear och ett Hollywood-soundtrack, Kingdom of Your Love förkortas till Soon, Mercy släpps på en ihopslafsad live-EP medan North Star under mystiska former erbjuds att ingå i en annan Hollywood-produktion. Och vad hände med det intriganta smakprov som kopplades ihop med Beautiful Day, 2009?

Jag hatar att behöva agera viktigpetter, men; vad var det jag sa? Strax över 2 år senare är vi där: U2 på obestämt antal parallell-projekt med femtielva låtskrivare, musiker och producenter. Det är som om de för första gången inte kan bestämma sig för vilket håll de ska gå. Tidigare har de åtminstone provat en producent (Chris Thomas, Rick Rubin etc.) för att  senare kalla in Dream Team (Eno/Lanois/Lillywhite)   istället. Nu gör man inte ett helhjärtat försök ens en gång, utifrån sett. Efter vad jag skulle hävda är flertalet besvikelser efter varandra har jag slutligen tappat sugen.

Ifjol blev jag till slut tvungen att dra i nödbromsen och återvända på heltid till mitt liv bortom U2, internet och nyhetsredaktör på U2.se. När jag efter ett halvår återinträdde i U2-sfären kände jag inte längre igen mig. Min motivation var som bortblåst och jag visste inte var jag skulle börja leta efter den. Nä hörni, kanske är jag inte ett ”riktigt” fan trots allt?

Oavsett anledning har denna vilsenhet tyvärr kvarstått länge nog, varför det är med blandade känslor som jag idag väljer att pensionera mitt Edge89-alias, begära avsked från redaktionen och blicka framåt mot okända marker. Kanske är det en försvarsmekanism från min sida. En dag kommer  U2 slutligen att gå sina respektive vägar. Jag tror inte att det dröjer länge till nu. Återstår att se om U2 orkar resa sig på nio.

Tack kära U2.se-kollegor, dåvarande som nuvarande.
Tack kära läsare och besökare.
Tack kära, kära U2.

Simon
Stockholm, 2012-06-19, kl.09:05

Bono, 2010

De senaste 24 timmarna har delar av ett eller två nya spår läckt ut på nätet.
Det är tydligen den mexikanska fansajten U2 Mexico som kommit över låtarna enligt en länk från de spanska kollegorna på U2Valencia.com igår.

I sin nyhet nämner man också Last Night She Talked To Angels, Haunted (instrumentell) samt Birthday Kaleidoscope som omryktade arbetstitlar. Dock är det oklart varifrån detta titlar uppkommit.

Ingenting tyder heller på att detta är material till nästa U2 album, dock saknas det även uppgifter som hävdar motsatsen.
Enligt den knapphändiga information som finns tillgänglig verkar spåren ha spelats i den 13 februari i år, eventuellt i bandets Hanover Quay Studios. Utan större tvekan är det dock Bono som står bakom mikrofonen. Är resten av musikerna U2?

Rent musikaliskt påminner det första  klippet starkt om Luminous Time (Hold On To Love) med en loopad pianoslinga:

No…
Oh, oh
Oh God, your feet are on the ground
I know you came because I’m ’round

I gotta defame
It blocks then shines the soul
You can’t control us now
You changed my – -

Nästa klipp kan vara en fortsättning på samma spår då även detta byggs upp kring en liknande atmosfär. Detta klipp efterliknar en annan b-sida; A Room At The Heartbreak Hotel. Relativt aggressiv gitarr, dock med en tremoloeffekt och mer intensivt trummande jämfört med det första klippet. Texten verkar inte vara lika utarbetad i detta klipp utan förefaller mest bestå av s.k. Bonoglesiska.

Reunite to feed your soul
More than I believe, you’re going up
Up
Think about us in the row
Sent you down and be a known
Son…

Nyligen publicerades ett senare bortplockat blogginlägg som sades vara skrivet av en av Bonos skolkamrater från Mount Temple Comprehensive.
Den påstådda vännen delade med sig av en konversation som hen haft med U2-sångaren under dennes födelsedagsfirande nyligen:

”En turné 2013?  Ganska troligt.  Kanske.  Skulle kunna bli av.  Verkar så.  Skulle jag påstå.  Citera mig inte.  Det kanske kunde hända.  Antagligen. Vi vill ju. Vi saknar det.  Det skulle bli annorlunda jämfört med 360.” I dessa svävande ordalag sägs Bono ha uttryckt sig.

Sedan frågade personon hur mycket material som var uppe på mixerbordet just nu:

”Vi har ungefär 55 spår på gång (inkompletta).  Man tänker sig att det är något i stil med 13-14 låtar på ett album.  Då får vi mer än 4 album bara där.  Alla kommer inte bli utgivna. Några blir b-sidor, kanske.  Några kan bli remix-spår.  Andra är bara skräp.”

Vi undrar förstås vilken kategori de spår som läckt nu tillhör.
Föresenade gratulationer på 52 års-dagen utfärdas härmed från hela U2.se-redaktionen, förstås!

The Edge har synts till i Dublin, detta berättade en tidigare medarbetare på U2.se för nyhetsredaktionen i helgen.
Kanske innebär det att nästa studioalbum ligger närmare fram i tiden än vad man kunnat förvänta sig?
Frågorna är många men snart kanske vi kan få svar?

Tack till våra forummedlemmar Annica och Peter Parker för tipsen!

Källor: U2Valencia.com samt All U2 All The Time via Tumblr

Warwick Adam Clayton Signature Reverso E-Bass

Idag fyller bassisten, familjefadern och nyblivne ambassadören för S:t Patricks University Hospital i Dublin stadiga 52 år.

Unga irländare är idag överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Faktum är att de oftare tar livet av sig än omkommer i trafikolyckor. Detta vill vår favoritbassist belysa under nästa månad i en kampanj med ovan nämnda sjukhus.

Läs mer om Adams liv i vår sektion ”Biografin”. Lycka till med kampanjen och ett stort grattis från u2.se och dess besökare!

Källa: atu2.com

From the Sky Down (bild från Wikipedia)

SVT visar dokumentären ”From the sky down” fredag 6 januari kl 22:20 i SVT2. Davis Guggenheim har regisserat denna film som hade premiär på Toronto International Film Festival i september förra året. Dokumentären handlar om skapandet av albumet Achtung Baby i början av 90-talet, men innehåller utöver arkivmaterial från den tiden även nyfilmade scener från när medlemmarna återvände till Hansa Studios i Berlin för dokumentärens skull samt när de repeterar inför Glastonbury-festivalen 2011.

Uppdatering: Ny sändingstid: 22:20! (Tidigare stod det 22:15 på svt.se, men det är ett förlängt Sportnytt idag, troligtvis pga Småkronornas vinst i JVM i natt.)

Källor: svt.se, Wikipedia

The Edge's utrustning, Camp Nou, Barcelona 2009

Fynd från flera håll antyder att U2 har varit tillbaka i Dublin sedan en tid tillbaka efter att ha avslutat den grandiosa 360°-turnén under sommaren som gick. U2:s medlemmar har säkert njutit av den semester de har haft sedan dess men nu verkar det alltså som att maskineriet verkar vara på väg att komma igång igen, redo att anta de utmaningar som det nya året kommer att medföra.

Bono har sedan dess bland annat hunnit med en sväng på egen hand i amerikansk media men stod för några kvällar sedan på scen ihop med den irländska sångerskan Imelda May som spelade på Dublins The O₂ (f.d. Point Depot Theatre). Låtvalet, Desire, kom därmed säkert inte som någon överraskning när Bono klev fram från sitt gömställe bakom scenen. Man hann även med att sprida julglädje i den irländska huvudstaden när sångparet dessutom bjöd på Christmas (Baby, Please Come Home) innan U2-sångaren tackade för sig.

Så sent som igår kom tillförlitlig information om att The Edge å sin sida verkar experimentera med både gamla och nya sound i studion.
I en kommentar på sitt forum skrev nämligen en anställd hos gitarreffekt-tillverkaren Fractal Audio Systems att man har spenderat närmare två veckor i bandets studio med gitarristen för att ”utforska” en av deras produkter: ”Tillsammans har vi programmerat in olika sound — förstärkare, kabinett, fördröjningseffekter och mer därtill — med utgångspunkt från U2:s egna inspelningar och Edge’s live-uppsättning, samtidigt som tid ägnades åt några helt nya skapelser.” Förutom detta kungörande antydde man att ”U2 förbereder sig på att påbörja arbetet med nytt material tidigt under nästa år”. Exakt vad som avses med ”nytt material” förtäljer dock inte historien.

Möjligtvis kommer man att börja finslipa de låtar man skrivit tillsammans med Danger Mouse och som i somras sades sakna egentlig musiksättning, då detta projekt verkar vara det för tillfället mest framskridna av de olika riktningar man har utforskat hittills.

Till sist kan man se alla fyra medlemmar hylla det amerikanska hårdrocksbandet Metallica som fyllde 30 år nyligen. De sitter i en regisserad terapisession för att diskutera hur deras respektive motsvarigheter i Metallica har gett dem mindervärdeskomplex. Adam undrar till exempel ”om de verkligen är tuffa hårdingar eller bara låtsas” medan Larry snabbt konstaterar ”Jovisst är det äkta!” Hur det hela slutar ska vi dock inte avslöja här men värt att notera är att även detta videoklipp sägs vara inspelat ”nära floden Liffeys strandbankar, Dublin”. Dessutom verkar Bono ha provat ut ett par nya solglasögon – en vink om att nya promotionsbilder inte ligger alltför långt bort i tiden, tro?

Sammanfattningsvis kanske detta tyder på att de första månaderna av 2012 kommer att bjuda på fler nyheter från det, i alla fall för tillfället, tystlåtna U2 hemma i Dublin.

Källor: atu2.com, u2.com, forum.fractalaudio.com samt Metallica.com

Achtung Baby 20th Anniversary Edition - Über Deluxe Box

I ett dokument från Universal Musics italienska marknadsföringsavdelning har så äntligen det officiella innehållet på de olika utgåvorna av U2:s tjugoåriga mästerverk Achtung Baby framkommit efter en tids revideringar.

Det har länge debatterats huruvida ljudet faktiskt har förbättrats (remastrats) i likhet med den behandling som givits de tidigare nyutgåvorna från 2007 och framåt. Enligt detta dokument är det nu bekräftat att så är fallet, till ljudentusiasternas stora glädje.

Håll i dig, för nedan följer alla detaljer om respektive formats kompletta innehåll!

Format 1 – Standard CD – Ursprungliga albumet som remastrad nyutgåva

• Zoo Station
• Even Better Than The Real Thing
• One
• Until The End Of The World
• Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
• So Cruel
• The Fly
• Mysterious Ways
• Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
• Ultra Violet (Light My Way)
• Acrobat
• Love Is Blindness

Format 2 – Deluxe-utgåva

• CD 1  - Achtung Baby (remaster)
• CD 2 – B-SIDES & BONUS TRACK
  • Lady With The Spinning Head (UV1) [B-sida från One]
  • Blow Your House Down (tidigare outgivet spår)
  • Salomé [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing [Sgl Version]
  • Satellite Of Love [B-sida från One]
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses (Temple Bar Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Paint It Black [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (tidigare outgivet spår)
  • Mysterious Ways (The Perfecto Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Night And Day (Steel String Remix) [B-sida från One]
  • The Lounge Fly Mix [B-sida från The Fly]
  • Fortunate Son [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Alex Descends Into Hell For A Bottle Of Milk/Korova 1 [B-sida från The Fly]
  • Where Did It All Go Wrong? [B-sida från Even Better Than The Real Thing]

Format 3 – Super Deluxe-utgåva

• CD 1  - Achtung Baby (remaster)
• CD 2 – Zooropa (ej remaster? red. anm.)
  • Zooropa
  • Babyface
  • Numb
  • Lemon
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Daddy’s Gonna Pay For Your Crashed Car
  • Some Days Are Better Than Others
  • The First Time
  • Dirty Day
  • The Wanderer (med Johnny Cash)
• CD3 - Über Remixes
  • Night And Day (Steel String Remix) [B-sida från One]
  • Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Mysterious Ways (Solar Plexus Extended Club Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Lemon (The Perfecto Mix) [B-sida från Lemon]
  • Can’t Help Falling In Love (Triple Peaks Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Lady With The Spinning Head (Extended Dance Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing (V16 Exit Wound Remix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Mysterious Ways (Ultimatum Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • The Lounge Fly Mix [B-sida från The Fly]
  • Mysterious Ways (The Perfecto Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • One (Apollo 440 Remix) (tidigare outgivet spår)
• CD 4 – Unter Remixes
  • Mysterious Ways (Tabla Motown Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Mysterious Ways (Apollo 440 Magic Hour Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Can’t Help Falling In Love (Mystery Train Dub) (tidigare outgivet spår)
  • One (Apollo 440 Ambient Mix) (tidigare outgivet spår)
  • Lemon (Momo’s Reprise) [B-sida från Lemon]
  • Salomé (Zooromancer Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Even Better Than The Real Thing (Trance Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Numb (Gimme Some More Diginity Mix) [Från fanklubb-skivan Melon, med tidningen Propaganda]
  • Mysterious Ways (Solar Plexus Magic Hour Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Numb (Soul Assassins Mix) [Från fanklubb-skivan Melon, med tidningen Propaganda]
  • Even Better Than The Real Thing (Apollo 440 Stealth Sonic Remix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
• CD 5  – B-sides and Others
  • Lady With The Spinning Head (Uv1) [B-sida från One]
  • Blow Your House Down (tidigare outgivet spår)
  • Salomé [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing [Sgl Version]
  • Satellite Of Love [B-sida från One]
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses (Temple Bar Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Heaven And Hell (tidigare outgivet spår)
  • Oh Berlin (tidigare outgivet spår)
  • Near The Island (Instrumental) (tidigare outgivet spår)
  • Down All The Days (tidigare outgivet spår)
  • Paint It Black [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Fortunate Son [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Alex Descends Into Hell For A Bottle Of Milk/Korova 1 [B-sida från The Fly]
  • Where Did It All Go Wrong? [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Everybody Loves A Winner (tidigare outgivet spår)
  • Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (tidigare outgivet spår)
• CD 6  – Kindergarten – alternativa tagningar av albumets respektive spår, aldrig tidigare outgivna.
  • ‘Baby’ Zoo Station
  • ‘Baby’ Even Better Than The Real Thing
  • ‘Baby’ One
  • ‘Baby’ Until The End Of The World
  • ‘Baby’ Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
  • ‘Baby’ So Cruel
  • ‘Baby’ The Fly
  • ‘Baby’ Mysterious Ways
  • ‘Baby’ Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
  • ‘Baby’ Ultra Violet (Light My Way)
  • ‘Baby’ Acrobat
  • ‘Baby’ Love Is Blindness
• DVD 1 – From The Sky Down, Davis Guggenheims nya dokumentär om Achtung Baby.
• DVD 2 – Musikvideor
  • The Fly
  • Mysterious Ways
  • One
  • Even Better Than The Real Thing
  • One (Buffalo Version) (Tidigare outgiven video – endast sänd på TV)
  • One (Restaurant Version)
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
  • Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix) (Tidigare outgiven video– endast sänd på TV)
  • The Fly (Text Only) (Tidigare outgiven video) – inga uppgifter om det är ZOO TV eller Vertigo Tour, red. anm.
  • Until The End Of The World (Live)
  • The Fly (Live From The Stop Sellafield Concert)
  • Even Better Than The Real Thing (Live From The Stop Sellafield Concert
  • Love Is Blindness (Tidigare outgiven video på DVD)
  • Lemon
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Numb
  • Numb (Video Remix) (Tidigare outgiven video på DVD)
• DVD 3 – Bonus – samtliga spår är i ursprungligt skick från när de sändes.
  
  • ZOO TV Special – A Documentary Shorts
  • MTV’s “Most Wanted – ZOO TV Special”
  • MTV Rockumentär
  • U2 On Naked City, 1993
  • U2 On Tv-Am, 1992
  • Trabantland Dokumentär (Regisserad av Maurice Linnane)
  • DVD-rom innehåll:
    • Skärmsläckare (PC? Mac? Red. anm.)
    • Bakgrundsbilder/”Skrivbordsunderlägg”
    • Webblänkar
• DVD 4 - U2 – ZOOTV LIVE FROM SYDNEY (27 november 1993)
  • Show Opening
  • Zoo Station
  • The Fly
  • Even Better Than The Real Thing
  • Mysterious Ways
  • One
  • Unchained Melody
  • Until The End Of The World
  • New Year’s Day
  • Numb
  • Angel Of Harlem
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Satellite Of Love
  • Dirty Day
  • Bullet The Blue Sky
  • Running To Stand Still
  • Where The Streets Have No Name
  • Pride (In The Name Of Love)
  • Daddy’s Gonna Pay For Your Crashed Car
  • Lemon
  • With Or Without You
  • Love Is Blindness
  • Can’t Help Falling In Love
    
• En inbunden bok på nittiotvå sidor.
• 16 st fotoutskrifter.

Format 4 – Über Deluxe-utgåva

• Samma 6 st CD (Achtung Baby, Zooropa, Über Remixes, Unter Remixes,  B-sides and Others, Kindergarten) och 4 st DVD (From The Sky Down, musikvideor,bonus, ZOOTV Sydney) som i Super Deluxe utgåvan, enligt ovan.
• En inbunden bok på åttiofyra sidor.
• 16 st fotoutskrifter.
• Dubbelvinyl LP (180 gram)
• 5 st sjutums-vinylsinglar
• Propaganda Magazine
• The Fly-solglasögon
• 4 st knappar
  

Format 5 – Vinylbox innehållande 4 st vinylskivor.

• LP 1 och 2 – Achtung Baby
  • Sida A (LP 1)
    
    1. Zoo Station
    2. Even Better Than The Real Thing
    3. One
  • Sida B (LP 1)
    1. Until The End Of The World
    2. Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
    3. So Cruel
  • Side C (LP 2 )
    
    1. The Fly
    2. Mysterious Ways
    3. Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
  • Side D (LP 2)
    1. Ultra Violet (Light My Way)
    2. Acrobat
    3. Love Is Blindness
• LP 3 Remix-vinyl
  • Side A
    1. Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix)
    2. Night And Day (Twilight Remix)
  • Side B
    1. Mysterious Ways (The Perfecto Mix)
    2. Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (Outgiven, dock TV-sänd)
• LP 4 Remix-vinyl
  • Side A
    1. Salomé (Zooromancer Remix)
    2. Mysterious Ways (Solar Plexus Club Mix)
  • Side B
    1. Lemon (The Perfecto Mix)

Källa: Universal Strategic Marketing (Italien)

U2 med Daniel Lanois, Grammy Awards 2002

Daniel Lanois föddes år 1951 i Hull, en stad som ligger i Quebec-området i Kanada. Därför talade han till en början endast franska innan han lärde sig engelska som tolvåring: ”Det tog mig lång tid att lära mig engelska, jag fick gå om samma klass ett antal gånger. Man satt i samma bänk när en ny omgång ungar kom in i klassrummet. Det ställde till det för mig.”

Daniel växte upp i Hamilton tillsammans med de övriga barnen i familjen Lanois, Robert (Bob), Ron och Jocelyne. Daniel har senare berättat om hur musiken ständigt fanns i hans närhet som liten. Hans mor – Jill Lanois – gillade att sjunga. Daniels far – Guy Lanois – var till vardags hantverkare men kunde spela violin, liksom dennes far. Man hade även traditionen att samlas hemma hos varandra i samhället för att bjuda på en stunds underhållning. Tack vare dessa händelser som han fick ta del av som mycket liten utvecklades Daniels sinne för att känna igen och skapa melodier.

Liksom en annan U2-medarbetare, Anton Corbijn, påbörjade Lanois sin karriär som musikproducent i mindre skala på hemmaplan innan han fick sitt stora genombrott. Detta skulle ge honom möjligheten att arbeta med musiker från hela världen. Daniel Lanois håller dock sina kanadensiska hemtrakter nära hjärtat och åker tillbaka med jämna mellanrum för att hälsa på. Han bor numera i Los Angeles och Toronto där han har skaffat sig en egen inspelningsstudio för att försöka lyfta fram nya, lokala talanger.

Daniel Lanois’ stil kan verka svår att rama in med tanke på den ofantliga mängd artister som han har arbetat med. Något som de alla har haft gemensamt är deras strävan efter innovation och viljan att göra något som är karaktäristiskt för dem. Det sistnämnda är ett exempel som gör att han inte följer exakt samma mönster för varje artist. Han försöker alltid att få sin klient trygg i sig själv. En annan teknik som han använder sig av, bl.a. med U2, är att samla alla tillsammans i ett rum eller en öppen yta i lokalen och bara spela. Lanois nämner ofta hur viktigt det är att ha en stabil grund som man sedan kan utveckla en sång kring.

Inspelningen av basgitarr och bastrumma är ”helig mark” för Daniel som försöker att låta bli dessa spår i den mån det är möjligt när de väl är inspelade. Ett typexempel på Daniels metod är födelsen av klassikern I Still Haven’t Found What I’m Looking For. En jam session som influerades av rytmsektionen vilket senare bidrog till det rytmiska tempot där bas och trummor är framstående i låten och visar vägen snarare än håller sig i bakgrunden.

”Mitt minne av The Joshua Tree är upprymdheten över att få arbeta med Brian och Danny igen. Danny var den förste producenten som verkligen visade ett engagemang för rytmsektionen. Steve (Lilywhite övers. anm.) fokuserade på gitarrer och sång, det var hans specialitet.”
- Larry Mullen Jr. ur dokumentären Classic Albums: The Joshua Tree (1998)

Musikproducenten Lanois

Daniel Lanois på plats bakom ett av sina instrument - mixerbordet, 2008.

Daniels karriär som musikproducent påbörjades i en källare som tillhörde hans mor, Jill. Som tonåring spenderade han mycket tid i studion som fanns där tillsammans med sin bror Bob efter att ha blivit relegerad från skolan. I studion skulle han få spela in ett stort antal gospelskivor åt grupper som var på Kanada-turné från Haiti och Sydafrika för att nämna några platser.

Bröderna Lanois’ hemmastudio blev så småningom välkänd i området för det speciella sound som fanns där. Från att ha producerat lokala band, som systern Jocelynes Martha and The Muffins skulle Daniel snart komma i kontakt med någon som ledde honom till genombrottet och samarbeten med ett antal av vår tids största artister.

Toronto-baserade The Time Twins, hade spelat in en skiva med Lanois när de sedan reste vidare till New York. Där träffade de på Brian Eno, brittisk skivproducent och sedermera Daniels ständige kompanjon, som fick höra verket. Han blev förundrad av vad han hörde och fick reda på vem som hade producerat albumet. Brian sökte upp kanadensaren, som nu hade flyttat ut från källaren till en riktig studio, Grant Avenue Studios. De arbetade där under två år, utan att känna tidspress och förväntningar från musikindustrin. Detta experimenterande ledde till att de tillsammans utvecklade genren ambient music (ungefär stämmingsskapande musik på svenska). Samarbetet med Brian Eno står sig än idag och Daniel är aldrig sen att visa sin beundran för honom.

”Dan lyssnar efter känsla, vilket blir sångernas ryggrad och han riktar uppmärksamheten mot sådant som alla andra har slutat att lägga märke till” – Brian Eno om Daniel Lanois

Numera har Daniel Lanois möjligheten att själv välja vem han vill arbeta med. Det spelar uppenbarligen ingen roll om man är ett välkänt namn eller om man precis har börjat ta sina första stapplande steg in i musikbranschen. Har man ett kall som artist så smittar det av sig även om Daniel hävdar att han kan vara lite spontan av sig när det gäller att acceptera en inbjudan. Gillar han vad han hör så är chansen stor att han tar sig an jobbet.

Fortsättning följer…

Fler artiklar om U2:s medarbetare hos u2.se:

Anton Corbijn – en modern holländsk mästare Första delen om rockens hovfotograf.
Corbijn & U2 – Läs mer om hur Corbijn och U2 fann varandra.
Videoregissören Corbijn – Anton har på senare tid även ägnat sig åt rörliga bilder, vilket får avsluta U2.se:s artikelserie om honom.

Olympiastadion i Berlin

Nu på lördag den 30 juli spelar U2 den sista konserten på sin mer än två år långa 360°-turné i Moncton i Kanada. Det är ingen underdrift att påstå att, vid sidan av bandet själva och deras musik , har huvudattraktionen under spelningarna varit det gigantiska scenbygget med smeknamnet ”The Claw.”

Det har spekulerats i vad U2 tänkt göra med The Claw efter turnéns avslut; donera den till någon stadion, packa ihop den i samma lagerlokal där man stuvat in PopMart-citronen, eller montera ner hela rasket för att återvinna den så miljövänligt som möjligt. Nu kommer dock svaret; The Claw ska säljas och hugade spekulanter inbjuds att lämna bud så snart U2 själva är klara med scenen i Moncton.

Så om du har plats över på tomten eller har ett väldigt stort garage, surfa in på panthermanagement.com/theclaw/. Kanske just du har turen att kunna ge mormor Årets Julklapp!

Källa: panthermanagement.com/theclaw och prnewswire.com via u2tours.com.

U2 på Grand Hotel, Stockholm 2001

Ni läsare kanske kände att det var på gång? Efter fjolårskrönikan om albumet, den nionde delen av Like A Song som jag skrev med fokus på Walk On, var det för mig självklart att man även måste uppmärksamma tioårsjubileum som U2-konsertbesökare, så här kommer en tillbakablick!

Ett decennium tillbaka i tiden var jag tolvåring. Det är inte utan att man börjar känna sig äldre på gott och ont.  U2-kapitlet i mitt liv hade så smått tagit fart, men mitt engagemang skulle få sig en rejäl skjuts halvåret senare!

I skrivande stund var det väl ungefär mer eller mindre precis 10 år sedan den första Elevation-konserten började och U2 klev på till tonerna av Elevation (Influx Remix). Många timmar dessförinnan satt jag hemma och lyssnade igenom alla U2 skivor i pappas skivsamling för att kunna känna igen så många av låtarna som möjligt när jag var på plats i Globen senare.

Sedermera skulle jag sno samlingen att ställa i min egen bokhylla. Till mitt försvar bör det dock tilläggas att den av naturliga skäl har utökats sedan dess. Äntligen skulle man få chansen att se bandet som otaliga eftermiddagar fått sjunga om citroner och 7-11 för en när man var mindre,  livs levande för en gångs skull.

Jag hade visserligen redan stolt berättat på morgonsamlingen i lågstadieklassrummet att min pappa skulle köa för U2-biljetter till sommarens spelning, men jag hängde ändå vid radion någon vecka innan konserten skulle bli av. Man tävlade om biljetter till båda spelningarna, eller i vart fall den andra vill jag minnas med säkerhet, boende på Grand Hotel där bandet uppehöll sig mellan de två kvällarna samt skjuts i limousine till och från konserten. I sex timmar hade jag lyssnat efter den gyllene kombinationen, U2 följt av Backstreet Boys, varpå första person att ringa in till radiostudion skulle vinna priset. Självfallet blev det inte jag. Självfallet blev man sur. Självfallet intalade man sig att allting var uppgjort på förhand.

En tid senare var det dags att beträda pendeltåget in mot Stockholms Centralstation för vidare färd mot Globen via tunnelbanans gröna linje. Pappa påpekade uppspelt med ett leende på läpparna för oss pojkar att ”ikväll är vi som ett stort kompisgäng ute på sta’n!”. Han kunde inte ha haft mer rätt. Efter att ha dubbelkollat kartan över Stockholms tunnelbanenät var vi på väg med den sista etappen för vår stora/lilla resa!

Strax utanför Globen var stämningen god om än lite ovan och smått kaotisk för en 12-årig, tillika ett oerfaret U2-fan. En man skyndade förbi och brände mig lätt med en cigarett, en annan försökte kränga hemgjorda t-shirts till massorna för ”hundra krone” medan ytterligare andra i vanlig ordning antingen sökte biljetter alternativt sålde biljetter  – till överpris får man förmoda. Detta var ju trots allt tiden innan U2.se:s ordnade forumhandel fanns och andrahandssajter hade inte riktigt blivit så populära som idag vill jag tro. Sedan ska vi inte glömma bort Amnesty-representanterna som var på plats för att värva nya medlemmar eller – om det inte gick så bra – bara sprida information om deras verksamhet.

Efter att pinsamt nog trott att man delade ut turnéprogram gratis (”ja, fast då får du nog betala”) så hittade vi till våra platser inuti Stockholms största och enda golfbollsklotrymdskepp. På raden bakom vill jag minnas att det satt en kille med en blombukett i handen. Han fick förklara att de minsann inte var till hans flickvän – som satt i stolen bredvid – utan till Bono, förstås. ”Han är så kär i Bono” påpekade hon, inte alls avundsjukt utan med den där förståelsen som man nog får lära sig att ha när man lever med ett inbitet U2-fan. Han skulle försöka leverera buketten backstage efter att konserten tagit slut. En något äldre man lite längre fram höjde förvånat på ena ögonbrynet och såg ut som om han inte visste om han skulle vara imponerad av ynglingens hängivenhet eller bara bli allmänt irriterad.

Förband för kvällen var Stereophonics som dock utifrån vad jag kunde se inte lyckades locka kvar publiken särskilt väl. Istället begav vi oss för att inhandla något från urvalet de officiella kringprodukter som alltid erbjuds vid större konserter. Det får nästan anses som en obligatorisk ritual för någon som inte besöker flera spelningar på samma turné. Valet föll på en enkel vit t-tröja med bandet på framsidan och de europeiska turnédatumen på baksidan.

Vi återvände in till själva konsertlokalen för att se på förbandet en stund till. Medan vi väntade på huvudakten började vågen att rulla omkring, och efter ett tag den nödvändiga soundcheck som alltid bör utföras. Vi hade förmånen att få höra förstegitarrtekniker Dallas Schoo spela några bitar från Where The Streets Have No Name och naturligtvis utbröt ett spontant jubel från publiken. Därtill märkte jag också varför basgitarr är ett så mäktigt instrument – trycket mot bröstkorgen som det alstrar i en riktigt gedigen ljudrigg var en helt ny upplevelse för mig!

Så till själva spelningen, denna krönikas huvudämne. Jag kommer inte bidra med någon genomgående recension här utan plocka ut de höjdpunkter som jag minns från kvällen helt enkelt, med uppmaningen att ni gör detsamma i forumet. Med få undantag inleddes Elevation-konserterna med just Elevation – vilken rökare! I efterhand har jag insett att U2 var fräcka nog att kliva på när huvudbelysningen fortfarande var igång och att de slocknade först när bandet var mitt i låten. Minns att Bono vrålade ”jubilation, soul nation” mot slutet trots att hans röst var något svag och raspig. Näst på tur var en låt som blivit en klassiker, Beautiful Day och bandet verkade njuta av att vara tillbaka i huvudstaden igen. Målet är det andliga ikväll så vem bryr sig om att den kroppsliga rösten inte håller toppklass?

Under Until The End Of The World plockar Bono upp en konsertbesökare från publiken upp på scenen, jag tror att det rent av kan ha varit en pressfotograf när jag tänker efter. Stackaren får dock ingen lång tillvaro på den hjärtformade catwalken utan blir abrupt omkullkastad av Bono och slår en halvkullerbytta – baklänges till råga på allt! – innan han försiktigt ställer sig på golvet igen bland de andra i publiken.

Kvällens kanske absoluta höjdpunkt, som har påverkat mig personligen, var Kite. ”It broke my heart writing it, and singing it.” Man kan knappast sammanfatta det bättre själv. Låten föregicks av Bono-prat som inleddes med ett trevande ”Hur eir leeigett?” vartefter han yttrade sina tankar om det svenska språket, vikingar, misslyckade universitetsstudier och viss avundsjuka över Larrys kunskaper i irländsk gaeliska i synnerhet. Det var tack vare denna låt som jag beslöt mig för att börja spela gitarr. Jag visste inte då hur fasiken The Edge fick till det där ljudet i låtens verser men jag märkte denna kväll att det kräver ett så kallat sliderör. På en semesterresa i Spanien något år senare inhandlades senare en sådan mojäng just med Kite i åtanke.

En låt som många är skeptiska till är New York, men jag tycker ändå att livetolkningen inte gick av för hackor – speciellt tillsammans med den makalösa ljusshow som man fick se därtill,som fullkomligt exploderade i refrängen och bandets utsträckta skuggor på draperierna bakom dem. För att inte tala om det nya solot! Så har jag ju också utvecklat en svaghet för Edges karaktäristiska Gibson Explorer-sound under årens lopp.

En förstagångsbesökare på en U2-konsert minns nog med värme allsången som drar igång när den månghövdade publiken för full hals under Sunday Bloody Sunday. Det här var förstås bara ett exempel, det skulle bli fler under kvällens gång.

Under den då nya Stuck In A Moment You Can’t Get Out Of fick jag till min överraskning höra The Edge sjunga slutversen i falsett! Jag blev mäkta imponerad. Det är nog ändå möjligt att det var den här kvällen som jag började röra mig bort från min första kärlek, Bono, till den där mystiska, magiska, killen som stod lite bakom på dennes högra sida.

Jag hade försökt följa låtlistorna från turnén och speciellt de första på Europa-etappen från Danmark, men ännu saknades en låt som man hade spelat tidigare – Stay (Faraway, So Close!). En barndomsfavorit förstås och jag minns att jag tänkte ”De måste spela den, den måste komma!” så jag blev nöjd när den väl dök upp och man fick ännu ett första smakprov på äkta U2-allsång mot slutet.

Klassikern Where The Streets Have No Name stod förstås ut. Jag fick uppleva den i vanlig ordning röda skärmen lysa upp, så som jag sett att den gjort i ett videoklipp från Miami på den officiella webbplatsen U2.com. Att uppleva det är något helt annat. Övriga kommentarer är överflödiga. Sedan har vi förstås ytterligare ett allsångsnummer; Pride (In The Name Of Love). Vill minnas att det var rosa belysning och sång som gick runt i otakt när ljuset väl släckte på den senare. Skulle det vara slut nu?

Icke sa Nicke. Det blev ett enormt drag när The Fly drog igång i ny kostym. På skärmen dök budskapet ”Love….me” upp och jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Visserligen hade man förstått att Bonos ego var lite speciellt, men i alla fall. Hela spektaklet var ju så mäktigt; Edge’s vrålande gitarr, rytmsektionens tighta samspel med dunder och brak och Bono som rusade som en vilsen fluga runt hjärtat för att fastna på en förvuxen insektslampa – det vill säga LED-skärmen som stod bakom Larry alltså. Wow, massivt, men var det slut nu?

Det skulle dröja till den nya låten Walk On, innan konserten tog slut och oerfaren som man var insåg man inte att det var ett riktigt upplyftande avslutningsnummer för att vara U2. Globens sfäriska konstruktion kändes särskilt lämpad för de handskrivna slutstrofer som projicerades inne på arenan under de sista minuterna av spelningen.

Efteråt, fortfarande upprymd över att ha sett den irländska kvartetten live för första gången, klev vi på tunnelbanan där jag vill minnas att föraren önskade alla U2 fans en lugn hemresa och hoppades att vi alla hade haft trevligt.

I anslutning till den lokala pendeltågsstationen träffar vi på damen som bor granne med oss. Det visar sig att hon tagit med sig en släkting – något äldre än jag själv – på samma konsert vi just hade sett! Världen är liten. I vilket fall erbjuds de skjuts hem i den ljumma sommarnatten, man kan ju knappast komma och påstå att det var en omväg. Klockan visade att den 9 juli 2001 för alltid var över när jag omsorgsfullt hänger min nya U2-tröja över min skrivbordsstol, byter om till nattklädsel och somnar in, fullt medveten om att det här var något som ändrat mitt liv och som jag ville ha mer av i framtiden.

Det finns nästan inget som går upp mot känslorna man har inom sig den första gången man är på en U2 konsert, men beroende på hur man ser det så har jag ett par ”första gånger” kvar att se fram emot:

• Första gången man såg U2 och hade ståplats på en arena
• Första gången man såg U2 utomlands eller på hemmaplan

U2 har indikerat att uppföjaren till 360°-turnén kommer att bli mer avskalad, kanske blir det till att de återvänder till huvudstaden då? Den som lever får se.

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2011-07-09

Fler Elevation-artiklar hos u2.se:

Måndag 2001-07-09 Globe Arena, Stockholm, Sverige – om du inte redan fått nog av U2:s första intima Sverigespelning på länge.
Måndag 2001-07-10 Globe Arena, Stockholm, Sverige – I vanlig ordning fick hardcore-fansen en del överraskningar under kväll nummer två!
Elevation Tour – Gräv ner dig i U2.se:s statistik om Elevation-turnén!
Biografin: ATYCLB till Bomben, 2000 – 2006 – Vi berättar vad som hände i samband med att U2 gick tillbaka till rötterna efter det färgstarka 90-talet.
Elevation 2001 – Live From Boston – Olov recenserar U2:s första officiella konsert-DVD.
Go Home – Live From Slane Castle – Olov recenserar den andra konsertfilmen från Elevation-turnén.
Lördag 2001-08-25 Slane Castle, Dublin, Irland – Läs svenska ögonvittnesskildringar från denna ytterst speciella U2-konsert.

Källor: u2.com

The Edge och Adam repeterar tillsammans inför Glastonbury-debuten 2011

De som har besökt den officiella nedräkningssidan inför U2:s debut på Glastonbury-festivalen den gångna veckan vet att det nu bara är knappt ett och ett halv dygn kvar tills dess att kvartetten kliver upp på scenen tillsammans, efter tidigare gästspel från Adam 1989 och The Edge 2010. Således börjar även detaljer att komma fram kring bandets framträdande.

Under måndagskvällen berättade Larry för brittiska BBC Radio 1 att man vill bevisa att man är världens bästa rockband och att man haft ett evinnerligt huvudbry kring att få ihop den perfekta låtlistan för att göra det.

I den senaste videon på ovan nämnda nedräkningsplats berättar The Edge om hur det var att spela på Pyramid-scenen på Worthy Farm och i en exklusiv video för betalande medlemmar av den officiella fanklubben på U2.com kan man se på när bandet repeterar inför spelningen.

I likhet med hur redaktionen valt att utforma tidigare rapporteringar och av hänsyn till de som vill spara på eventuella överraskningar så berättar och spekulerar vi återigen mer om vad detta innebär i nästa stycke.  Vi vill vara extra försiktiga och därför uttryckligen varna för flera delar information som kan komma att fördärva spänningen inför evenemanget, även om det stundtals rör sig om ren spekulation från redaktionens sida. Törs ni hänga med?

Vi börjar med de videoklipp som är tillgängliga för alla på webbplatsen som räknar ned tills imorgon kväll. Sedan vår senaste nyhet har man publicerat ett videoklipp där Bono berättar om sin nya ”Tillverkad i Tyskland”-märkning och andra roliga saker som följd av att man går igenom en ryggoperation för att uppgraderas till version 2.0. Det hela åtföljs av The Fly som spelas i bakgrunden.  Igår kunde man återuppleva Discothèque live från PopMart-turnén i Mexico 1997.

I dagens intressanta klipp ser vi bandet repetera Where The Streets Have No Name på en teater av något slag i Winnipeg den 4 maj samtidigt som The Edge talar om sin upplevelse i fjol. På en whiteboard kan man se anteckningar om att repetitionen syftar till att köra igenom låtlistan och uppmanar bandet på att vara extra uppmärksamma på övergångar mellan låtarna.  Det finns även ett par låtar nedskrivna på tavlan och därtill finns uppmaningar om att bandet till exempel ska spela de första tre låtarna utan avbrott:

• Intro
• Where The Streets Have No Name
• I Will Follow
• New Year’s Day
• - Chat -
• I Still Haven’t Found What I’m Looking For
• Pride (In The Name of Love)
• - suddig anteckning -
• Bad

Den som är extra uppmärksam noterar att man lagt in korta filmsekvenser där The Edge spelar på sina Gibson SG-, Gibson Music Rising Les Paul- och Gretsch Country Gentleman-gitarrer utöver den svarta Fender Stratocaster som han använder för  Where The Streets Have No Name som alltså spelas i bakgrunden av videoklippet.

Detta innebär sannolikt att även Elevation, som i princip är den enda låt där han använder den röda Gibson SG-gitarren, har repeterats inför Glastonbury. Alternativet skulle vara Get On Your Boots som spelades på samma gitarr när The Edge skrev de första utkasten till låten vilket fångades i dokumentärfilmen It Might Get Loud – fast det är inte troligt med tanke på att den inte använts på scen tidigare under 360°-turnén för denna låt.

Vad gäller nästa instrument, Edge:s specialutformade Les Paul, är det något svårare att gissa. Dock ligger det nära till hands att gissa på One eftersom vi i denna sekvens även ser Bono spela på sin karaktäristiska Gretsch Irish Falcon-gitarr och med tanke på att den dels borde vara en given del av liveframträdanden. Glöm inte att Adam berättat att man ska fokusera extra mycket på 90-talet under spelningen.

För att spara den svåraste gissningen till sist, så har vi sett Edge spela på sin fjärilsformade Country Gentleman på flera låtar under 360°-turnén som Magnificent, City of Blinding Lights och nytillkomna Zooropa. Egentligen vågar man bara utesluta mittenalternativet eftersom Edge saknar det slide-rör som han vanligtvis använder under stora delar av låten. Under promotionsturnén användes dock samma instrument för I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, som den spelades i orginalutförandet, men det bör som sagt främst röra sig om någon av de tre förstnämnda sångerna.

Så vidare till det videoklipp som återfinns på den officiella webbplatsen U2.com. Ackompanjerat av brittiska diskjockeyn Andy Holts Vertigo (Redanka Power Remix),  bjuds man in till repetitionerna följande dag, den 5 maj. Denna gång äger de rum i en musikstudio – oklart var. Inledningsvis ser vi showdesigner Willie Williams skriva ner en låtlista på ännu en whiteboard:

• One
• City of Blinding Lights
• Vertigo
• I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight
• Beautiful Day
• Elevation

De rödmarkerade låtarna har försetts med anteckningen ”Staging for 180° Festival”, troligtvis en hänvisning till scenutförandet som Williams själv jobbat på och ansvarar för.

I nästa sekvens ser vi The Edge spela på sin tolvsträngade Rickenbacker. Den har länge hängt med i gitarristens karriär men på den aktuella turnén har den använts för att framföra bl.a. Mysterious Ways och den nygamla Even Better Than The Real Thing. Ett senare klipp och en skarp blick skvallrar om att det troligtvis rör sig om den senare låten om man skulle våga sig på att tolka Edges handrörelser och en något suddig whiteboard.

Innan dess växlar klippet till Bono och Adam som ses repetera på just Vertigo. Sedan övergår det till att visa Adam och Edge som repeterar på någonting annat innan en datormodell av Pyramid-scenen svischar förbi. Av de suddiga bilderna att döma kan det röra sig om The Fly eller Zooropa eftersom det på modellens bildskärm bakom bandet verkar dyka upp olika ord i rask takt och glada färger liksom det gjorde under den förstnämnda låten på Zoo TV- och Zooropa-turnéerna.

Slutligen återgår videon till att visa Willie Williams som nu flyttat ned Beautiful Day och Elevation för att klämma in ”[NEW SONG?]” efter I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight. Om det rör sig om någonting från de aktuella inspelningarna med Danger Mouse eller RedOne eller helt enkelt den relativt nya rockrökaren The Flowering Rose of Glastonbury är dock oklart.

Inför gårdagskvällens spelning i Baltimore, den sista anhalten innan Glastonbury, rapporterar våra kollegor på webbplatsen U2gigs.com att U2 hördes repetera den traditionella avslutningslåten 40, sannolikt med festivalen i åtanke eftersom den inte har spelats på den ordinarie turnén hittills men å andra sidan har bandet överraskat redaktionen ett antal gånger de senaste två åren.

I alfabetisk ordning har sammanfattningsvis följande låtar, inofficiellt eller mer officiellt samt  utan varken bekräftelser eller dementier, nämnts på olika platser i sammanhanget ”U2:s Glastonbury-debut 2011″:

• 40 [Endast på soundcheck, red. anm.]
• Bad
• Beautiful Day
• Bullet The Blue Sky
• City of Blinding Lights
• Discothèque
• Elevation
• Even Better Than The Real Thing
• I Still Haven’t Found What I’m Looking For
• I Will Follow
• If You Wear That Velvet Dress [Endast på soundcheck av U2:s instrumenttekniker, red. anm.]
• I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight
• Magnificent
• Mysterious Ways
• ”NEW SONG?” [Oklart, kan vara The Flowering Rose of Glastonbury, red. anm.]
• New Year’s Day
• One
• Pride (In The Name of Love)
• The Fly
• Ultra Violet (Light My Way)
• Vertigo
• Where The Streets Have No Name
• Zooropa

Natten till lördag vet pigga läsare garanterat vad som faktiskt stämde av alla dessa rykten.

Källor: u2glastonburycountdown.com, U2.com samt U2gigs.com

Muse och The Edge, Glastonbury 2010

När nu Bonos rygg är återställd kan U2 slutligen genomföra vad som blivit försenat ett helt år. Som gottgörelse fick The Edge ensam representera bandet när han gästspelade med det brittiska dragplåstret Muse på Where The Streets Have No Name under en av den jubilerande Glastonbury-festivalens tre konsertdagar förra året.

Inför den inställda spelningen hade showdesigner Willie Williams berättat för tidskriften Q Magazine att han planerat en hitkavalkad som skulle vara fristående från turnén och istället anpassad för den brittiska publiken. Det talades då även inofficiellt om att dubbelgångare skulle vara med på scenen. Vad gäller inför årets comeback? Rykten om U2:s officiella debut på festivalen sammanfattar vi med start i nästa stycke, så sluta läsa här om du vill spara på överraskningarna till fredag kväll. Om du istället gillar att spekulera är det bara att kliva på förstås!

Uppdaterad kl.21:48

Till att börja med har Adam berättat för Q Magazine, nu i år vill säga, att U2 vill göra framförandet minnesvärt på sitt eget sätt: ”Det är väldigt olikt Glastonbury att anordna en stor produktion men vi kommer smuggla in lite prylar genom bakdörren. Förhoppningsvis ger det intrycket av att det blir en aning mer Glastonbury på steroider.”

Till skillnad från vad man kan tro så dementerar bassisten att han syftar på ”The Claw”, anordningen som har blivit 360°-turnéns signum: ”Det blir nog svårt [att få med sig The Claw, red. anm.] men vi ska tänja gränserna för vad som kan åstadkommas. Vår förhoppning är att det kommer bli en överväldigande upplevese som fungerar väl ihop med alla andra ingredienser.”

Vidare har man i U2-lägret pratat om hur man kan uppmärksamma kvartettens andra mästerverk, Achtung Baby, som fyller 20 år i höst om någon nu hade missat det. Naturligtvis vill man passa på att försöka bjuda på något i samband med festivalframträdandet avslutar Adam.

”We want to go back to our ’90s work that plays into a certain kind of psychedelia and do something that’s tailored around that, from Zoo TV to PopMart.” - Adam om planerna inför U2:s Glastonbury-debut

Under den andra kvällen i Anaheim den gångna helgen kastade man om rejält i låtlistans första hälft och på nätet spekulerar man nu kring om det har att göra med Glastonbury-spelningen som ligger inklämd mellan två datum på Nordamerika-turnén, vilket fått dem att repetera inför 360°-publiken.

Till att börja med gjorde The Fly sin turnédebut efter att ha vilat sedan december 2006 när Vertigo-turnén avslutades på Hawaii. Därtill skall nämnas att de första fem spåren denna kväll alla kom från just Achtung Baby samt att Where The Streets Have No Name spelades ovanligt tidigt – på en sjätteplats. Icke att förglömma är att Ultra Violet (Light My Way) gjorde comeback som första extranummer på bekostnad av Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me efter en tids frånvaro.

Inför den första kvällen genomfördes även en soundcheck där bl.a If You Wear That Velvet Dress spelades av bandets instrumenttekniker. Lägg därtill det faktum att både Even Better Than The Real Thing och Zooropa har återvänt och vi börjar få en ganska bra inblick kring vilket 90-tals material som verkar vara aktuellt inför Glastonbury – om man ska gå på Adams linje vill säga.

Övriga spekulationer på nätet gör sig gällande att B.B. King och U2 kommer att slå sina kreativa huvuden ihop under festivalen. Eftersom bluesens konung gör sitt framträdande på samma plats som den irländska kvartetten tidigare under dagen ryktas det helt enkelt om att vi kommer att få se ett gästspel. Det råder dock viss oenighet kring huruvida det kommer att bli B. B. King som gästar U2 eller vice versa. De allra flesta verkar överens om att om något blir av så kommer man såklart att spela den för bluesgitarristen specialskrivna dängan When Love Comes To Town tillsammans.

Om det blir fler gästspel kan man ju fundera på om de ovannämnda dubbelgångarplanerna från ifjol fortfarande skulle vara aktuella samt om sångerskan Beyoncé, som tidigare gästade Bono och The Edge i Kapstaden 2003, kommer göra ett inhopp inför sin egen spelning på festivalen under söndagen – One i Mary J. Blige-tappning kanske?

För att ingen ska kunna glömma bort datumet i all denna uppståndelse har U2 slutligen lanserat en officiell mini-webbplats som räknar ned till fredag den 24 juni 2011. Varje dag åtföljs av en video från U2:s förgångna: The Edge som talar om Red Rocks-spelningen 1983, Bullet The Blue Sky från Paris 1987, Bad från Amnesty Internationals Conspiracy of Hope-turné året innan och idag kan man se Vertigo från Chicago 2005.  Är även detta låtar som kan komma att framföras på fredag kväll, tro? Slutligen spekuleras det kring att ytterligare ett syfte med sidan är att man kommer sända konserten live på fredag men huruvida detta stämmer återstår att se.

Vad vi vet är i alla fall att U2 får 105 minuter att spendera på Worthy Farm’s pyramidscen med start kl. 23:00 svensk tid. Vad tror ni kommer att U2 ska spela – förutom självskrivna The Flowering Rose Of Glastonbury som specialskrevs för sammanhanget ifjol? Lämna gärna en kommentar i vårt forum!

Källor: atu2.com, u2gigs.com: Anaheim 1, Anaheim 2 samt Glastonbury-rykten,  u2glastonburycountdown.com glastonburyfestivals.co.uk

Uppdatering 2011-06-20:
Larry har precis gästat radioprataren Zane Lowe på brittiska BBC för att berätta lite om Glastonbury-spelningen i en kort intervju.

I och med fredagens spelning så känner Larry att man blivit tvungen att kliva utanför det man har vant sig vid, och känner sig bekväm med. Han berättar att man vill återvända till rötterna och spela mindre arenor tids nog men att Glastonbury inte riktigt var tänkt som första steget i den processen.

Självfallet kom samtalet in på Bonos rygg och hur besvikna bandet var över att behöva ställa in ifjol. Angående låtlistan så säger Larry att det kommer bli överraskningar och att alla bandmedlemmar har sina åsikter om vad som ska inkluderas så det har varit tufft. Det finns alltså massvis med idéer – de som vill inleda storslaget med Where The Streets Have No Name, men var tar man vägen sen? Några vill för ovanlighetens skull börja med 40 och ytterligare andra har talat om en dynamisk låtlista som byggs upp successivt, Larry nämnde här exemplet Achtung Baby.

”Despite everything we have something to prove and its about the songs. Glastonbury is about a band being able to get up and play the music and there aren’t bells and whistles necessarily – that’s a challenge for us”. – Larry inför Glastonbury-spelningen

Förhoppningsvis kan man lyssna igen i efterhand via länken nedan.

Källa: BBC Radio 1 – Zane Lowe.

(Fr.v.) Steve Lillywhite, Daniel Lanois och Declan Gaffney, 2008

Våra kollegor på den amerikanska fansidan @u2 har tagit tillfället i akt och intervjuat producenten Steve Lillywhite som fick ansvaret att sätta ihop ett album av låtarna från Spider-Man: Turn Off The Dark. Samtalet ägde rum i anknytning till att föreställningen fick sin efterlängtade premiär i veckan.

Förutom att berätta om sin lilla roll i produktionen så var Lillywhite var även vänlig nog att ge dem fler detaljer kring vad U2 har för sig vad gäller den nya musik som de håller på att skapa i alla hemlighet.

I den relativt utförliga intervjun får vi bl.a. veta att Lillywhite kallades in för att se över ljudproduktionen eftersom man ansåg att det fick spela andrafiol efter de mäktiga, visuella, inslagen. Först därefter bestämde Bono att han skulle skapa ett album med några av låtarna från uppsättningen och för ovanlighetens skull fick han även full kontroll över processen.

Något överraskande berättar han att Bono inte ville ta för sig alltför mycket i studion, även om det finns några spår som han är med på. Kanske ännu mer förvånande är att Lillywhite föredrag huvudrollsinnehavaren Reeve Carney som refrängsångare på singeln Rise Above 1. ”Bono kunde inte sjunga refrängen från Rise Above så Reeve fick sjunga dem. Det var väldigt märkligt att Bono inte kunde leverera rätt känsla. Alltså, han kan ju sjunga,  men inte på samma vis som Reeve lyckades få det att låta.”

Med musikalen delvis utgiven på skiva och numera officellt öppen för allmänheten tror Lillywhite att U2 kan fokusera på arbetet med nästa skiva på allvar. Därmed inte sagt att det inbegriper honom själv. ”Jag kan inte förutsäga när de vill arbeta med mig, de är väldigt vänliga mot mig – men jag vet aldrig.” säger Lillywhite innan han fortsätter: ”Min roll liknar den som kommer in mot slutet av en basebollmatch. Jag har hört alla nya låtar både RedOne-spåren och Danger Mouse-materialet.

De är inte riktigt färdigutvecklade låtar ännu och det tar tid för dem att göra det. Till exempel så spenderade jag massvis av tid på Every Breaking Wave från den förra plattan, ändå spelar Bono en annan version av den för mig när vi satt i bilen tillsammans! Det kommer att bli en storslagen sång men den saknar en refräng.”

På frågan om man kan vänta sig ett fantastiskt album så svarar Lillywhite att man aldrig kan vara säker och hänvisar till tidigare exempel i historien: ”Jodå, det tror jag men det kan också bli en fråga om att soundet dominerar över innehållet, som med Pop. Det gäller särskilt RedOne-låtarna eftersom de låter så otroligt proffsiga.”

Vi samlar allt man kan tänka sig behöva vet om U2:s nästa projekt på samma sida, och på svenska dessutom. Man slipper därmed flänga runt på nätet som en annan spindelman. Har du inte tittat in sedan januari är det hög tid att göra det nu!

Källa: atu2.com

Bono i luften, fångad av Edge. U2 360° tour, 2009.

I samband med premiären av Spider-Man: Turn Off The Dark passade amerikanska NBC Nightly News på att intervjua Bono och The Edge om deras arbete med musikalen.

Naturligtvis var journalisten tillika U2-fantasten Brian Williams även tvungen att be om en uppdatering angående arbetet  med producenten Brian Burton, som ju ansvarar för det projekt som skall färdigställas innan 2012 är över.

Tidigare har Williams bl.a. följt med Bono till Ghana 2006 där han fick höra några strofer ur den då purfärska Thank You For The Day och därtill intervjuat U2 efter konserten We Are One. Den gavs i januari 2009 för att hedra den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama.

Bono ser på Burton, alias Danger Mouse, som en blandning av tidigare kollegorna Daniel Lanois och Brian Eno: ”Han är lite grann av bägge, på sätt och vis. Om man tänker på Danny Lanois så är han väldigt analog av sig, medan man kan se Brian [Eno, övers. amn.] som det digitala. Han är som en slags kombination.”  Vidare berättar Bono att det går stadigt framåt och att soundet kan komma att bli annorlunda: ”Jag tycker att musiken som vi har skapat med honom hittills – vilket är 12-13 låtar – är väldigt melodibaserad. Det är väldigt experimentellt och det finns hookar överallt.”

There’s no guitars, bass and drums on…yet, but things are looking good so far.

- Bono om rockalbumet med Danger Mouse bakom spakarna.

The Edge tar sedan över och berättar för Williams att bandet bl.a. har spenderat mycket tid i södra Frankrike och även New York för att arbeta med plattan. ”Du vet, lite här och var. Vi är som en sorts vandrande minstrel för tillfället” avslutar gitarristen.

På den nyligen uppdaterade specialavdelningen för nästa projekt kan man lära sig mer om vad U2 kommer att göra framöver.

Källa: MSNBC.com

Adam Clayton, Croke Park, Dublin, 2009-07-25//Foto: u2.se (MK)

Om några veckor är 360°-turnén över och vi kommer sannolikt inte få se U2 spela live på några år framåt.  Kvartetten har då slagit tidigare rekord för en världsomspännande rock’n'roll-cirkus och kan säkert känna sig helnöjda med den utmärkelsen för att inte tala om att tillfredställelsen över att ha besökt nya platser både geografiskt och musikaliskt.

I en ny intervju för Rolling Stone berättar Adam om sina tankar kring en framtida turné och kanske är det dags för någonting annorlunda när U2 återvänder till scenen nästa gång?

”Man kan inte göra uppskattningar i förväg när man måste tänka på hälsoaspekten. Vi närmar oss en punkt där vi kan råka på hälsoproblem. Det är ett tufft och slitsamt liv, även om det kan verka tvärtom.” berättar bassisten innan han tillägger att bandet kommer att ta långledigt i höst för att få lite andrum efter de senaste årens liv ute på vägarna. Arbetet med nästa platta, som förhoppningsvis är färdigt för utgivning hösten 2012, kommer att fortsätta på allvar i februari tror han och om två eller tre år från nu gissar han att bandet kan vara aktuella för nästa turné.

Det enda Adam vet med säkerhet är att han vill turnera efter ett albumsläpp, men upplägget kommer att debatteras flitigt innan man fattar ett beslut. ”Samma frågor återkommer vid varje tillfälle: Vill ni spela på en stadion? Nej, vi känner inte för det. Vill ni spela på inomhusarenor? Jovars, vi gillar ju att spela på arenor.” Vidare tillkommer tidsaspekten säger han. ”Om man spelar på arenor tar det längre tid att ta sig runt i världen men stadionspelningar har fördelen att man kan genomföra en turné på ett par somrar. Så där håller det på.”

Sedan kommer han med sin personliga åsikt och nämner att han föredrar arenaturnéer eftersom de är mycket enklare i sin natur. ”Jag tror inte att vi är sugna på ännu en utomhusturné, men vi får se. Om plattan går hem i stugorna på ett visst sätt skulle vi kunna tänka oss det. Vi måste se vartåt det bär och klura ut det tillsammans.” avslutar Adam.

The Edge håller med sin kamrat i rytmsektionen om att det kommer dröja en tid innan de ens vill fundera på nästa turné men säger att oavsett vad som händer härnäst så kommer nästa turné att bli annorlunda.  ”Det är jag ganska säker på, men vad det kommer bli har jag absolut ingen aning om just nu.”

För knappa månaden sedan testade Bono idén om just en inomhusturné på en samling brasilianska fans. I en kommentar till önskemål om att bandet skulle spela Love Comes Tumbling svarade han att “om vi gör en turné inomhus så kanske vi kan spela en hel drös med b-sidor och sådana slags låtar. Min uppfattning är att man kan prova den sortens material när man spelar på mindre arenor. Tror ni det kunde vara något?”

Källor: Rollingstone.com samt U2BR.com

Huvudrollsinnehavarna fångade på bild av Annie Leibovitz, november 2010

Ja, det har varit många turer fram och tillbaka; producenters plötsliga dödsfall, ersättare för avhoppade skådespelare, allvarligt skadade stuntmän, inspektioner från arbetsmiljöverk, omskriven musik, dialog och nya manus, nya medarbetare, parodier, finanskriser…listan kan göras hur lång som helst.

Nästan ett helt decennium har förflutit sedan Bono och The Edge år 2002 tillfrågades om de ville bidra med att sätta upp Broadways mest ambitiösa verk någonsin. Ikväll är det tänkt att musikalen Spider-Man: Turn Off The Dark, ska ha sin storslagna premiär i New York City.

Det finns dock indikationer på att det faktiskt kommer att bli av – till slut. Huvudrollsinnehavarna Reeve Carney, Jennifer Damiano och T.V. Carpio har framfört musik från pjäsen och låtit sig intervjuas i amerikansk media sedan en bra tid tillbaka, man har släppt Rise Above 1 som singel och albumet går att förhandsboka via amerikanska återförsäljare som Amazon och iTunes Store.

Dessutom kan U2- eller Spider-Man-fantaster i Sverige med tillgång till musiktjänsten Spotify höra alla 14 låtar som spelats in av ensemblen i sin helhet. För de som inte är Spotify-abbonnenter kan det numera vara värt att notera att nästan 10% av din lyssningskvot kommer att gå åt för att lyssna och kom ihåg att varje låt bara går att höra högst 5 gånger som gratislyssnare.

För att ytterligare uppmärksamma kvällens premiär, och därmed fånga två gröna troll i ett nät så att säga, har redaktionen passat på att uppdatera sidan där vi sammanställt alla fakta och rykten kring kommande U2-projekt. Vilket hoppas att detta är en efterlängtad uppdatering med tanke på att nästan ett halvår passerat sedan sist. Där kan man numera bl.a. se vilka låtar som ingått i Spider-Man-projektet samt vilka av dessa som nu släpps på skiva. Dessutom kan man se Reeve Carney framföra singeln Rise Above 1 live från American Idol nyligen tillsammans med ingen mindre än två av våra favoritirländare på sång och gitarr. Om ingenting oförutsett inträffar flyttas alltså projektet ned under rubriken utgivna projekt under morgondagen. Därefter fokuserar vi på att hitta nyheter om de övriga 4-5 projekten som även de har fått en liten översyn sedan sist.

Låt oss hålla tummarna för att premiären ikväll faktiskt blir av!

5oBjWl7l9Gw

Huvudrollsinnehavarna fångade på bild av Annie Leibovitz, november 2010