Nu har jag äntligen landat på hotellrummet i Guangzhou efter en lång resa från Yangshuo. Eller ja, så lång var den väl egentligen – ca 40 mil – men det tog en halv evighet att komma fram. Buss från Yangshuo till Guilin, taxi till flygplatsen, seeeg väntan på flighten, lång väntan på bagaget, en timmes förvirring över vilken buss jag skulle ta för att komma in till rätt ställe i stan – och flera kilometers letande efter hotellet innan jag gav upp och tog en taxi för 7 kronor.

Lite sorgligt var det såklart att lämna Yangshuo, men efter fyra veckor hade jag fått nog. Det ska bli underbart att se en helt ny sida av Kina: färgsprakande jättestäder i ständig förändring – den totala motsatsen till Guangxi-landsbygdens lugna vardag.

Jag hade varit förutseende och förbokat två nätter på ett hotell som var både billigt och verkade bra. Men det var stört omöjligt att hitta hit på egen hand – trots att jag hade en prydlig lapp med adressen och försökte följa både vägskyltar och fråga främlingar.

Bilden ovan visar utsikten från mitt fönster, och både en och två gånger gick jag fram och tillbaka på alla vägar som syns, ihärdigt rullandes på den alldeles för stora väskan, innan taxiföraren räddade mig.

Planen var att jag skulle åka till skolan i Zhuhai på torsdag, men Isabella har sett till att det räcker att jag åker på fredag morgon eftersom hon trodde att jag också skulle behöva hela torsdagen här i stan. Och tur var väl det, för här lär det inte bli några problem med att slå ihjäl tiden. Guangzhou ligger vid det så kallade pärlflodsdeltat, världens just nu snabbast växande storstadsregioner. Inne i stan bor fem miljoner, adderar man kringområderna är invånarna fler än Sveriges befolkning.

Här byggs just nu världens högsta tv-torn. En makalös byggnad som CCTV sände en dokumentär om under Spring Festival. Då kunde vi inte klura ut var monsterskyskrapan stod, men det är här den är! Tyvärr kommer den inte att vara klar förrän i höst, men jag är säker på att den ändå kommer att vara en av höjdpunkterna på morgondagens promenad.

En annan höjpunkt kommer antagligen också bli stadens marknad, känd som Kinas största, bästa och blodigaste. Jag återkommer med bilder.

Click here to view the embedded video.

Så där. Jag har tagit på mig inte mindre än 19 klädesplagg, packat väskan trång, besökt China Post och sett till att 4 kilo kycklingfötter och andra kinesiska delikatesser landar i Halmstad om ett par månader. Dessutom har jag tagit de sista bilderna som var kvar att ta här i Yangshuo.

Nu väntar lunch från skolkantinen där bilden ovan är tagen. Sedan lämnar jag Yangshuo – skäggigare än någonsin.

Jag lämnar kvar ett fotavtryck, en odrucken pijiu – och min kära axelväska som jag i ur och skur släpat på i två år men som nu ersatts av en betydligt mer komfortabel ryggsäck.

Men om allt går som planerat är detta min sista dag i Yangshuo, för i kväll flyger jag söderut.

Det har varit lite tyst här på bloggen de senaste dagarna, men jag har inte varit på topphumör. Efter att vädret skiftade från högsommar till kylslagen höst för en vecka sedan har jag varit ordentligt krasslig – förkyld och ont i halsen mest hela tiden. Den senaste veckan har också mest varit en lång seg väntan på besked från olika skolor där vår koordinator Isabella idogt har försökt ordna ett jobb till mig. Men eftersom jag bara planerar att jobba till början av juni – och de flesta skolor föredrar att skriva längre kontrakt har det blivit nej eller avvaktande svar överallt. Ovissheten har varit frustrerande för både mig och Isabella.

Jag är faktiskt förvånad över hur komplicerat det är för Isabella att hitta ett jobb som passa alla – i förhandsinformationen verkade det som om man efter introduktionskursen direkt skulle få åka till en skola och jobba någonstans i närheten av Guilin. Men för att få ett jobb som foreign teacher krävs mängder av telefonsamtal, intervjuer – och provlektioner inför riktiga klasser.

Jag hade enkelt kunnat få ett jobb här i Yangshuo eftersom skolan här tydligen är mer flexibla med anställningstiderna för sina engelsklärare, men fyra veckor i ett av Kinas mest turistiga och väst-anpassade besöksmål är fullt tillräckligt. Yangshuo är fantastiskt vackert och småstadsstämningen är gemytlig och öppen, men under min vistelse i Kina vill jag inte se en tyskar/engelsmän/holländare vart jag än vänder mig.

Obuddistiskt tidigt i går morse for jag och Isabella till en skola i Guilin för en teaching demo. Sista hoppet! Jag hade förberett en lektion om kulturella skillnader, inklusive presentation av mig själv och Culture Quiz, och allt gick bra. Studenterna var i övre tonåren och vissa av frågorna var för enkla, men bättre det än att undervisningsmaterialet är för svårt.

Men återigen var min begränsade anställningstid ett stort krux, och läraren skulle prata med sina chefer och återkomma.

Vi hade hoppats på – och nästan räknat med – ett positivt svar direkt så vi var lätt bedrövade under nudelfrukosten.

Men så – helt oväntat och i precis rätt ögenblick – fick Isabella ett samtal. Jag förstod ingenting, förutom en fras hon upprepade gång på gång: Mei wenti – ‘inga problem’.

Och plötsligt hade jag fått ett jobb! Inte i Yangshuo, inte i Guilin utan i storstaden Zhuhai, alldeles nära Asiens Las Vegas, Macao. Zhuhai ligger i en av Kinas snabbast växande regioner, och staden är känd för sina många parker och närheten till vattnet. Tydligen är staden också klassad av Unesco som en av de bästa platserna att bo i i Kina.

Det låter lovande.

Skolan förklarade i samtalet med Isabella att de alldeles nyss hade startat en ny klass och behövde därmed ytterligare en lärare. Mina tidigare rumskamrater Patrik och Leo från Sverige jobbar redan där och de verkar trivas.

Jag skippar den tio timmar långa nattliga bussresan och flyger istället i kväll till Guangzhou, en femmiljonerstad ett par timmar norr om Zhuhai. Isabella hjälpte till att hitta en biljett för 520 yuan. Flyget tar en timme och det känns som om tidsbesparingen är värt pengarna – just nu vill jag bara komma söderut.

Jag stannar i Guangzhuo ett par dagar och tar på bussen söderut till Zhuhai på torsdag.

Äntligen börjar pusselbitarna att falla på plats.

På förmiddagen tog jag, John och Kajsa (http://johnandkajsagotochina.blogspot.com/) en snabbtur till Butterfly Cave strax utanför Yangshuo. 20 kronor per person kostade det att hyra en privat minibuss – som väntade ett par timmar på oss medan vi var inne i grottan. Det måste vara svårt för den förarens firma att gå ihop.

Butterfly Cave är en ganska fjuttig grotta, som liksom alla andra grottor i Kina var upplyst med färgade neonlampor och belagd med prydliga promenadgångar. Inte alls vad jag som gillar mörka och smutsiga underjordpromenader hade hoppats på. Men men - det var trevligt ändå eftersom en promenad på en svindlande hängbro, en utsikt och en show också ingick i entrébiljetten. Eftersom det är lågsäsong just nu var vi de enda besökarna och det kändes lite märkligt att sitta ensamma på en läktare med plats för säkert 2000 åskådare. Men situationen var säkert lika märklig för de 25 dansarna/sångarna/musikerna i lustiga frisyrer/kläder. Überturistigt på alla sätt, men så är det ju ofta på sevärdheterna.

På kvällen träffade vi kinesiska ungdomar som studerar engelska här i Yangshuo för att i ett så kallat ”English Corner” prata engelska helt enkelt. Kineserna drillas hårt i grammatik och vokabulär och är lysande på att skriva och läsa engelska, men de har svårare att prata, bland annat eftersom många av engelskans ljud inte finns i kinesiskan och ordföljden är olika i de båda språken. Så därför är det värdefullt för dem att träffa foreigners som inte har kinesisk accent på sitt uttal.

Efter English Corner gick vi en liten sväng till Kellys Bar där jag åt en ostdrypande men delikat lasagne. Jag har varit hungrig mest hela dagarna efter min sjukdomsdag i måndags och behövde fylla upp magen rejält. Och alltihopa åts med hjälp av kniv och gaffel, ting jag inte har hållit i på en månad. Det kändes konstigt att inte ha en hand fri under måltiden.

Tillbaka på skolan tänkte jag att det är lika bra att fortsätta med svenskfasonerna, så jag försökte lyssna mig igenom de nya melodifestivallåtarna. Efter många suckar och gäspningar gick jag över till att youtuba lite riktig underhållning istället – CCTV:s nyårsgala som gick på repeat under de första dagarna av årets Spring Festival. 23 fantastiska nummer finns samlade i den här spelaren. Ge det en chans – och missa för allt i världen inte de helt makalösa akrobaterna (klipp nr 18).

Om du bsolut vill aundvika att få en överdos av kinesisk perfektionism manifesterad genom mastodontframträdanden kan det räcka med att kika på öppningsnumret:

Click here to view the embedded video.

Jag klättrade upp på en karsttopp idag och hittade en fin utsikt över Yangshuo. Li River syns som en beige strandlinje där bebyggelsen slutar.

Spottandet

Folk harklar sig, frustar och snörvlar och spottar ohämmat överallt. Överallt på trottoarerna ligger stora spottloskor. Äckligt i början tyckte jag, men nu har jag vant mig. Regeringen gjorde en stor ansträngning för att stoppa spotteriet under OS i Beijing 2008, bland annat med enormt höga böter så vitt jag har förstått, men det fick knappast någon effekt utanför huvudstadens ringvägar.

Det är ofarligt att röka

Folk röker överallt, hela tiden. Unga och gamla, ute och inne. Och att hitta cigaretter är inget problem, det är nästintill omöjligt att gå 25 meter utan att passera minst ett cigarettstånd. Traditionen och kulturen säger att om man blir bjuden på cigaretter vid exempelvis en middag är det ohövligt att tacka nej.

Toaletterna

Västerländska toalettstolar är ovanliga i Kina. För det mesta finns bara ett hål i golvet att huka sig över. Det är lite trixigt och obehagligt i början, men hygieniskt eftersom man ju aldrig kommer i kontakt med någon äcklig toalettring. Västerländska toalettstolar är faktiskt så ovanliga att man ibland hittar instruktionsskyltar som visar att man inte ska sitta hukad över stolen, med fötterna uppe på ringen. De första dagarna var jag ordentligt rädd för de ibland ganska snuskiga toaletterna som kräver en viss akrobatiktalang, men man vänjer sig. Bilden visar en helt vanlig toalett på en helt vanlig bar i Yangshuo.

Kroppskontakt mellan killar

Överallt ser man tonårskillar som går hand i hand eller med armarna om varandra. Detta har ingenting med homosexualitet att göra, utan de visar bara sin vänskap på samma sätt som tjejer ibland gör i Sverige. Paradoxalt nog är det dock tabu för de som verkligen är homosexuella att visa det öppet – trots att de har världens bästa alibi.

Avsaknaden av djurskydd

Djurskyddsinspektörerna på Sveriges samlade länsstyrelser skulle behöva åka på rehabilitering efter bara några dagar i Kina. Här kan du förvara en höna i en väska, ha 20 hundar trångt instängda i en bur (varifrån de i väntan på slakt kan se sina vänner kokas), förpacka tio levande paddor i en trådpåse och förvara matmarsvin i alldeles för små burar alldeles nära vältrafikerade vägar utan att någon lyfter på ögonbrynen.

Helgen i Guilin var trevlig men också mycket tröttsam. Jag promenerade mest runt hela dagarna, och mina fötter var som två brinnande köttklumpar när jag kom tillbaka på söndagseftermiddagen. Det där med att belägga trottoarerna med sviktande asfalt är inget för kineserna – här det är betong, betong och åter betong som gäller. Bara att vänja sig.

På söndagskvällen när jag var som mest trött var jag dock tvungen att följa med en sväng till stan eftersom det var sista dagen på det två veckor långa nyårsfirandet. Det var ofattbart mycket folk i centrala Yangshuo, och alla var här för att titta på alla röda lyktor som sken i parken och äta små vita slembollar med en suspekt svart och söt fyllning som man fick vara med och rulla själv. Till en början trodde jag att det var dessa som jag blev sjuk av eftersom bakning och tusen smutsiga händer som arbetar med samma deg knappast är en bra kombination.

Tydligen är de vita bollarna dock en vida känd delikatess och själva tillverkningen ett särdeles skådespel. Folk trängdes vid borden för att få vara med och rulla degbollar och mängder av fotografer kämpade om de bästa bilderna.

Det blixtrade värre än vid landstingets presskonferenser hemma i Halland.

Firandet avslutades med ett jättefyrverkeri, minst 20 minuter långt, i månskenet över Li River. Och varken någon hund eller sur granne verkade ta illa vid.

Den här veckan har rusat iväg i en väldigt fart! Vi har haft späckade dagar med muntliga presentationer, lektionsövningar och sammanfattningar. I går hade vi vår sista lektion och nu splittras gruppen. Jag hade antagit att vi alla skulle arbeta i närheten av Guilin, men några åker exempelvis till en stad nära Hongkong, och någon åker upp till iskylan i norra Kina. Alla vet dock inte ännu var de kommer att bli placerade, och jag är en av dem. Men det gör inget, jag gillar att inte veta vad som kommer hända. Det är lugnande. Och efter en månad i Kina vet jag att oavset vad som händer och var jag hamnar kommer det bli fantastiskt. Ja, förutom om jag tvingas stanna i Yangshuo där de västerländska turisterna och krimskramsförsäljarna är lika många som riskornen i en normalstor kinesisk middag.

Innan de första volontärerna for till sina skolor i går kväll hann vi med en sista utflykt: en båttur på Li River. En rogivande färd i fantastisk natur. Fler bilder kommer så småningom.

Nu sitter jag i en soffa i lobbyn på Flower Hostel i Guilin, samma hostel som vi bodde på första natten i Kina. Det ligger precis vid busstationen och ett enkelrum kostar 45 kronor. Då ingår ett allvarligt fuktskadat golv och smutsiga väggar – men fritt wifi och en tjusig utsikt (bilden överst i inlägget).

Jag for hit sent igår kväll för att komma bort från turistiga Yangshuo. Tog en nattlig promenad, åt en lite för dyr men ljuvligt purfärsk fisk på en restaurang (noga utvald av mig själv i akvariet),  och gick sen vilse. Jag har vanligtvis ett bra lokalsinne, men Guilin har inga raka gator, så det är svårt att hitta om man viker av från den stora genomfartsleden/shoppinggatan. Lyckligtvis är det oförskämt billigt att åka taxi – nio kinesiska riksdaler (ungefär samma summa i svenska pengar) kostade det mig att komma hem.

Guilin har närmare en miljon invånare, men är en liten pluttstad med kinesiska mått mätt.

Idag tar jag dagen som den kommer. Morgonluften är frisk, jag hör staden vakna. Jag har satt i mig trekronorsbrödet jag köpte i natt i det lokala gatuköket. Dags att ge sig ut på fotosafari. Och kanske går jag till frisören, om jag hittar någon som pratar engelska.

Sista kvällen med värdfamiljen var jag och Charlie medbjudna till en stor bröllopsmiddag. Vi hade finskjortorna på och räknade med en helkväll. Men icke. Bruden och brudgummen mottog visserligen hyllande applåder och en skål i början av middagen, men sedan förvandlades allt till en matätartävling.

Under en och en halv timme pumpade köket ut rätt efter rätt till gästerna som inte verkade ha sett mat på en vecka.

Helgrillad fisk, anka, nudlar, ris, kyckling, sköldpadda, allt i en fantastisk ändlös matröra.

Sen var det slut. När maten var uppäten var gästerna baula och då gick de.

 Tack tack, till brudparet på vägen ut.

Det var en surrealistisk matupplevelse som var slut innan den hade börjat, kändes det som. Så långt ifrån bröllopstårta med påtår och tretår som man kan komma.

En annan lustig skillnad jämfört med hemma är att kineserna inte tycker det är så värst viktigt att dricka under måltiden. På bordet fanns en kanna med te, två PET-flaskor med smaksatt mjölk och Coca-Cola, två flaskor öl och en flaska rött vin. Detta skulle räcka till 10 personer.

Jag och Charlie lade beslag på vinflaskan, men eftersom kineserna inte är några vidare vinkonnässörer serverades den naturligtvis iskall. Dock finns alltid hett vatten att tillgå vid kinesiska tillställningar så vi räddade situationen med lite improviserad vinuppvärmning.

Vi fick rätt tempererat vin och kineserna fick ytterligare en anledning att skratta åt de märkliga främlingarna.

Det var riktigt skönt att springa några varv på skolans löparbana, med karstbergen som fond, efter en veckas konstant ätande, sovande och tv-tittande.

Ja, det har faktiskt inte varit mycket aktivitet den senaste veckan under tiden hos värdfamiljen Yang, bestående av mamma Luxia och hennes 17-årige son Rodney. Eftersom de var lediga från skola och jobb med anledning av det kinesiska nyåret ville de sova halva dagen, och vi fick naturligtvis ta seden i vacker hand.

På eftemiddagarna for vi oftast hem till någon släkting eller vän och åt. Naturligtvis – kineserna gör inte mycket annat än frossar under nyårsfirandet. Och så mycket kött som möjligt ska stå på bordet, vid varje mål. Kött i alla tänkbara kulörer och längder. Jag är glad att jag inte är vegetarian för då hade jag svultit – och gått miste om fantastiska smakupplevelser. Och jag gillar sättet att äta i Kina. Alla plockar från uppläggningsfaten med sina egna ätpinnar, sörplar och spottar ben. Det är befriande.

De tre första dagarna under tiden med värdfamiljen skiljde sig dock rejält från de lata frosseridagarna. Efter att vi ätit nyårsmiddag hemma hos Luxias föräldrar (och även hos föräldrarnas granne som helt spontant bjöd oss på kokta kycklingfötter och andra broskfyllda djurdelar) for vi norrut genom nyårsnatten till grannprovinsen Hunan. Fem timmar i en kall bil på bumpiga vägar, tillsammans med en kinesisk kvinna och hennes son som vi träffade för första gången bara några timmar tidigare, utan en aning om vad som väntade oss. Vardagen bjuder sällan på en sådan spänningsfylld ovisshet.

Innan gryningen anlände vi till templet hun nan nan yue dit tusentals buddister hade vallfärdats för att vaka in nyårsdagens morgon. Folk kastade medhavda raketer och smällare på en enorm sprakande brasa, den största och jag någonsin sett. Folk trängdes i tempelbyggnaderna för att kunna tillbe sina gudar, beröra speciella heliga stenar och köpa lyckobringande smycken inför det nya året. Folk utförde målmedvetet sina ritualer i en aldrig sinande ström. Det var överväldigande.

Efter att vi pustat ut i gryningen, ätit en rejäl frukost med fisk, kyckling, biff – ja, kött helt enkelt – for vi vidare, genom provinsen Hunan till det buddistiska klostret guan yin chan shi. Här lever en handfull munkar tillsammans med sin stora bastanta Teacher som iklädd sin senapsbeiga dräkt mest sitter och röker och lyssnar på Bob Marley på hög volym på kvällarna.

Natten tillbringades under en filt i en hård säng, påklädd med ytterjacka och allt. Det var praktiskt taget som att sova utomhus eftersom vi inte hade någon som helst uppvärmning (en eld kunde vi väl ha fått i alla fall?) så antagligen var det här något slags kompensation för att jag slapp göra lumpen. Två grader plus, var det i rummet, såg vi när vi upptäckte termometern senare på dagen.

Jag är glad att jag hade engelsmannen/militären/blivande brandmannen Charlie med mig som sällskap och psykiskt stöd.

04.30 ljöd klangen från klocktornet och munkarna sjöng sina morgonmelodier så det ekade i dalgången. Vi gick upp och bad med dem i mörket.

En timma senare fick vi frukost, en vattnig risgrynsgröt med två skedar socker. Det smakade underbart. Vi satt på rad på träpallar vid små pulpeter i det smutsiga köket, jag, Charlie och en av munkarna.

Senare på dagen ordnade de en speciell ritual för oss där vi under de mest högtidliga ritualer och under Teachers ledning blev buddister. Vi fick personliga buddistpass, armband och lyckobringande guldkort att bära i plånboken.

På eftermiddagen for vi hem till Guilin igen efter två dagar med nästan konstant kyla – men många varma möten och fantastiska upplevelser som jag inte skulle vilja ha ogjorda. Minnen för livet, om ni ursäktar det slitna uttrycket.

Det finns naturligtvis ännu mer händelser från veckan hos värdfamiljen som jag skulle vilja berätta om (som till exempel när vi var på bröllopsmiddag och alla hetsåt under ett par timmar och sen var det slut), men det får bli en annan gång. Jag har också hundratals bilder som jag skulle vilja visa, men det får också bli en annan gång. Nu har jag tagit på mig raggsockor och min nya fina pyjamas i kinesisk storlek XXL och säger godnatt.

I morgon kulminerar det kinesiska nyårsfirandet och hela landet stannar upp för en dag. Firandet kan jämföras med en kombination av vår svenska julafton och nyårsafton – och likheterna är många. Inför festen köper alla diverse lyckobringande utsmyckningar av papp för att dekorera hemmet, utbudet av rött tingeltangel är enormt. På själva nyårsafton samlas man i hemmets lugna vrå för att i sällskap med den närmaste familjen fira in det nya året. Traditionsenligt äter och dricker man omåttliga mängder läckerheter – och, naturligtvis, ser man på tv. På kvällen exploderar hela Kina – från mångmiljonstäderna till de minsta landsbygdsbyarna – i ett lika fantastiskt som okontrollerat och därmed också livsfarligt fyrverkeriskådespel.

Jag vet ännu inte var jag kommer tillbringa nyårsnatten. I dag fick jag nämligen veta att jag och Charlie från England tillsammans ska tillbringa den närmaste veckan med en värdfamilj från Guilin. Familjen kommer dock inte vara kvar i staden utan ska resa runt – och vi ska följa med! Rutten har vi ingen aning om, men det kommer garanterat att bli en lång resa till andra provinser! Jag gillar överraskningsresor!

Något jag däremot ogillar är att vädret åter har vänt till det sämre. Den bitande kylan är tillbaka och jag känner mig åter igen lite krasslig i halsen. Det är surrealistiskt att det kan växla från högsommar (25+ grader) till novembergrått (cirka 10 grader) på ett par dagar. Det nyckfulla vädret är dock ett nytt fenomen och folk här tror att det beror på den globala uppvärmningen.

Jag håller tummarna för att värdfamiljen kommer att ta oss söderut. Ricky sa hoppingivande att ”om vi har tur kommer vi att få se havet”.

Jag vet inte när jag kommer åt internet nästa gång – så jag passar på att redan nu önska er alla Gott Nytt År – XIN NIAN HAO!

Det är roligt nästan hela tiden att vara tillbaka i skolbänken. Allt är nytt och det är kul att lära sig kinesiska fraser som faktiskt går att använda – det testade jag och Linnea från Umeå när vi var på lång upptäcktspromenad i stan. Den mest använda frasen blev ”Tai que la!” som man säger när man tycker att någonting är för dyrt.

Nästa vecka firar alla kineser nyår, så då är vi lediga. Under några dagar kommer jag att bo i en kinesisk familj någonstans i närområdet, antingen här i Yangshuo eller i Guilin. Det ska bli en spännande upplevelse att uppleva kinesisk familjekultur på riktigt nära håll.

Därefter, sista veckan i februari, har vi ytterligare några dagar med lektioner varpå vi gör ett undervisningstest och sedan placeras ut på någon skola i området. Var jag ska jobba de närmaste månaderna vet jag alltså inte ännu.

Det var underbart!

Och solen kom med besked, på en timma förvandlades den gråa tillvaron till en fantastisk försommardag, och vi åt lunch utomhus!

Maten som vi får här på skolan är ganska enformig, men vällagad och god. Basen är ris, och till det får vi fyra, fem olika pinnätarvänliga rätter att välja på från dag till dag. Idag var det kryddstarka champinjoner, nån form av nudlar och den alltid lika välsmakande ägg- och tomatröran.

Alla sken upp och blev på gott humör tack vare värmen. Till och med eftermiddagens lektion i Chinese Culture höll Dora på takterassen! Och värmen stannade kvar till långt in på kvällen, och när de varma vindarna blandade sig med oset från köket kändes det nästan som en svensk grillafton.

Men underbart är kort – prognosen säger att gråvädret ska komma tillbaka. Och nästa vecka ska det skifta från 27 grader ena dagen, till 9, över en natt. Om allt går enligt planerna kommer jag bo i en kinesisk väerdfamilj då, så förhoppningsvis har jag annat att tänka på då.

Jag förstår om den här bilden kan vara stötande för vissa. Men man behöver inte titta noga. Och jag vill inte censurera den kinesiska vardagen.

Festen var rolig och jag lägger upp bilder på flickr när jag får tillgång till en bättre internetuppkoppling. Efter kalaset på skolan tog vi alla fall en tur in till stan och på vägen slog jag och Leo till på var sitt spett med nyfriterade kycklingfötter. De smakar ungefär som de ser ut – kryddstarka, flottiga, krispiga och fulla med brosk. Just själva klorna var faktiskt ganska goda att knapra på.

Det känns att den här resan kommer att bli värre när det gäller obehagligheter – inte minst när våren kommer och alla småkryp vaknar till liv – så det är lika bra att så kvickt som möjligt testa på det kinesiska djur- och matlivet under kontrollerade former.

Igår hade vi ledigt hela dagen och jag tog en långpromenad genom staden. Just nu förbereder hela Kina sig inför nyåret nästa helg och det pyntas och fejas överallt. På marknaden och i olika försäljningsstånd längs gatorna kan man köpa röda dekorationer och fyrverkerier. Det påminner om julstämning.

Lika gemytligt är det dock inte på Yangshous matmarknad som jag hamnade mitt i av en slump – en enorm hall med allt tänkbart och otänkbart i en myllrande röra jag aldrig sett maken till. Halva hallen var fylld med grönsaker, frukt, nötter, ägg, torkade bläckfiskar och tusen saker jag inte kan sätta namn på, och resten av hallen var mer eller mindre ett slakteri. Kött är dyrt i Kina och därför tas allt tillvara. Här hängde tarmar på rad, hjärnor låg prydligt uppradade på fat. En stickande odör av död steg uppfrån bänkarna och blod sipprade ner på smutsmarken.

Försäljare viftade med höns som om de vore handdukar, och fem vita kaniner väntade på sitt öde. Och längst in i ett hörn hängde hundar och katter på slaktkrokar. Jag räknade till tolv ännu levande hundar i burarna bakom disken innan jag tvingades vända bort blicken.
Mina sinnen var lamslagna.

Men här i Kina är det som för en västerlänning framstår som det mest absurda, helt normalt, och på kvällen åt vi trerätters ormmiddag på Lucys place. Ja, orm, nyfångad bland bergen. Det här är visserligen ingenting som normalt finns på menyn på Lucys place, utan hela spektaklet var specialordnat för oss.

Efter att ormfångaren dödat djuren framför våra ögon, klippt av dess huvuden och pressat ut dess blod avnjöt vi följande meny till en kostnad av 33 kronor per person:

Apertif: en liten skvätt risvin med pinfärskt ormblod. En smak av järn dröjde sig kvar länge i munnen.

Huvudrätt: Ormkött wokat tillsammans med diverse grönsaker. Mycket delikat, köttet kan beskrivas som en blandning mellan kyckling och bläckfisk.

Avslutning: Ormbuljongsoppa kokad på benen. Smakade som den ser ut.

I varje supermarket – till och med i den lilla butiken på skolområdet – kan man köpa olika plastförpackningar med mer eller mindre suspekt innehåll. Kineserna tycks äta det som vi äter godis. Och efterfrågan verkar vara stor – bara under de få minuter jag betraktade de magstarka produkterna var det flera kineser som lade ner påsar i sina korgar.

Just den här förpackningen innehåller av allt att döma blandade, chilikryddade slaktrester från kyckling. I samma hylla fanns också förpackningar med kryddade fiskar, kompletta kycklingfötter med ben och allt – och hela ägg i olika storlekar.

Jag köpte ingen påse den här gången, men jag åker inte hem utan att ha provat. Och jag lovar att köpa med mig några påsar hem till er alla. Räkna med en köttgodisfest i sommar!

En av flera dryckesförsäljare som följde med de tusen trappstegen upp på Moon Hill, trots att vi alla redan hade med oss vattenflaskor.