En altan med full insyn, klockan 08.30 en tisdagsmorgon i Halmstad.

Men det finns ögonblick så en dålig bild inte är okej, Exempelvis på biograf.

SF Bio i Halmstad visade i kväll Inception – i oskärpa.

Reklamen och de första minuterna var klara och fina, men sedan kände maskinisten för att snurra på inställningarna och lade på en fin liten suddighet. Kanske var det av ren klantighet, kanske av välvilja för att jämna ut Leonardo DiCaprios kråkfötter runt ögonen. Oavsett vilket var det oförsvarligt.

Jag vill ha tillbaka mina 100 kronor och mina förlorade 148 minuter. Veckans waste. Den starka viljan att resa mig upp, stövla in hos maskinisten och STÄLLA SKÄRPAN höll i sig till eftertexterna.

Lyckligtvis finns det en lång rad trailers i HD-kvalitet på Youtube, och jag tänker nu njuta av alla specialeffekter här hemma på min skarpa datorskärm.

I biostolen smälte alla detaljer bara ihop till en enda suddig smet.

Själva handlingen ska jag försöka ta igen när filmen kommer ut på dvd.

Tack SF i Halmstad för en trevlig kväll. Nästa gång väljer en biograf någon annanstans.

Click here to view the embedded video.

För 17 dagar sedan kom jag tillbaka till ett folktomt lilleputtland där tiden hade stått stilla. Ett land där busskurerna är nedklottrade och där maten innehåller mycket fett. Jag känner mig stundtals ännu som en främling här; jag är återigen en foreigner.

150 dagar i Kina har satt djupa spår, på alla plan. Några exempel:

Jag har blivit mer tolerant, tålmodig och kanske lite mer … avslappnad. Jag försöker att inte gnälla i onödan – den begränsade mängd livsenergi man har kan användas på bättre sätt.

Mei wenti.

Jag väntar inte på grön gubbe. Det går bra att korsa gatorna ändå. Snälla polisen, ha överseende med mitt trafikbeteende, men det är ingen fara. Jag vet hur man ska korsa en livligt trafikerad gata.

Jag letar ännu febrilt efter 5-20 kronorsrätterna på restaurangmenyerna. Varför finns det inga billiga alternativ?! Apropå mat – jag kände ett stråk av nostalgi och eufori gå genom kroppen när jag upptäckte att Kina Livs på Fredsgatan säljer både rökelsepinnar och kycklingfötter.

Jag är övertygad om att tågvärden på det sömniga tufftufftåget mellan Kungsbacka och Göteborg lurade mig när hon tvingade mig att punga upp med 65 kronor för den korta färden.

Men – jag vänjer väl mig så småningom när den annalkande vardagslunken har kommit i kapp mig. Eller så lyckas jag kanske att springa ifrån den.

Jag har tusen bilder från Mittens rike jag skulle vilja dela med mig av. Kanske kommer jag att göra det här i bloggen, i efterhand. Jag vet inte än. Det beror om det finns viktigare saker att lägga energi på eller inte.

Jag kommer att resa bakåt i tiden och landar på Arlanda redan 18.35 i morgon kväll. Hur jag ska ta mig söderut från Stockholm vet jag inte än, men jag utgår från att det frekvent går bussar och nattåg med låga biljettpriser. En tia eller två kan jag spendera på en taxiresa om det skulle behövas.

Väskorna är packade. Mina överviktiga vänner är fyllda med kycklingfötter och tyngre än någonsin.

Sista kvällen i Kina tillbringade jag med Krister, bloggaren och Kalmarbon som förverkligade sina drömmar och flyttade till Kina för att studera kinesiska och som nu också har blivit krögare. Hans mysiga coffeshop invigs på lördag. Jag återkommer med en bild när jag har tankat in dem i datorn.

Det var ett mycket trevligt och på många plan inspirerande möte.

Fem månader i Mittens rike har satt sina spår. Just nu är jag för ofokuserad, sentimental och smått sorgsen för att kunna säga hur, men jag kommer att vara förändrad på många sätt när jag kommer hem. Var beredda på det.

再见 中国

Click here to view the embedded video.

I går klarblå himmel och stekande hetta – idag gråmoln och smog.

Mattan i hissen skriker med stora bokstäver ut vilken veckodag det är. Olika mattor för olika dagar – en ovälkommen övertydlig nedräkning.

Jag borde skriva om hur ofattbart stor den Kinesiska muren är, berätta om alla fantastiska människor jag mött och skryta över hur överjävlig jag är på att pruta.

Men jag har svårt att finna ord. Jag är ledsen. Lyckligtvis har jag sentimentaljazz med Stan Getz i datorn.

Det är mycket man kan se och göra här i Beijing så jag har inte tid att skriva inbjudningskort till er alla, så jag gör så här istället: alla som känner sig välkomna är varmt välkomna på hemkomstfest och födelsedagskalas den 17 juli i Halmstad. Öppet hus från 14.00.

Kina är naturligtvis temat för dagen, och jag kommer att bjuda på delikatesser från Mittens rike, som exempelvis ris och kycklingfötter.

Lämna gärna en kommentar här på bloggen eller på facebook så jag har en liten aning om hur många ton ris jag ska koka. Välkomna!

Jag sov gott i närmare 20 timmar, men undantag för när receptionisten ringde och undrade när de egentligen skulle få komma in och städa mitt rum.

Antagligen hade streetfoodfrukosten jag åt stått framme lite för länge i morgonavgaserna, eller så sa kroppen helt enkelt ifrån efter de senaste veckornas stressande mellan förorenade städer, nattåg och världsarv.

Mest troligt är det dock att min turistdiarré berodde på att jag fick en överdos av turister i Förbjudna staden. Nu gäller det att snabbt lära känna en kines som kan ta mig till de oexploaterade delarna av kinesiska muren nästa vecka – dit varken turistbussarna eller souvenirförsäljarna hittar.

Zhengzhous senior-trumorkester gav en föga bejublad konsert på torget.

Men jag ju hunnit med en hel del. Jag kan inte berätta allt nu, kanske gör jag det en annan gång, men igår nådde jag i alla fall äntligen fram till en av världens största floder, Kinas pulsåder och  ursprunget till den kinesiska civilisationen.

Två timmar försenad anlände jag i morse till Beijing, min resas slutdestination, och jag har redan hunnit med en hel del: checkat in och checkat ut från ett och samma hostel inom loppet av en timma eftersom de bara hade ett rum utan air-kondition kvar (omöjligt boende i 35-graders hetta!), studerat människolik på naturhistoriska museet (säg till mig om jag ska lägga upp några bilder på flådda huvuden), besökt Himlens tempel (enligt vissa Beijings vackraste byggnad), fnissat i lönn åt turister som inte kan pruta ordentligt på cheapshit-marknaden, och naturligtvis hälsat på Mao.

Nu tar jag igen mig i lobbybaren på Forbidden City Hostel, ett kinesiskt stenkast (dvs. mycket längre än ett svenskt stenkast, men ändå inte långt) från kejsarpalatset Förbjudna staden som jag ska besöka i morgon – så är det avklarat sedan. Goafton.

Kina fortsätter att imponera när det gäller kommunikation och infrastruktur.

Jag anlände till en grå betongstad som badade i 35-gradig hetta och smog – Zhengzhou – huvudstad i provinsen Henan, hem för sju miljoner kineser, och en viktig industri- och gruvstad. Jag tog in på ett hotell vägg i vägg med järnvägsstationen. Utsikten från 13:e våningen mot järnvägsstationens huvudentré ser ni ovan.

Jag lyckades få reda på av flickorna i hotellreceptionen att buss 16 kan ta mig till Gula floden i morgon bitti. Därefter köpte jag efter lång väntan och svåra språkförbistringar en tågbiljett till Beijing. Tåget avgår sent i morgon kväll och anländer obuddistiskt tidigt till Kinas huvudstad. Jag gillar nattåg – det är effektivt; hotell och transport på samma gång.

Jag tog en promenad på stan ikväll, och konstaterade att det kanske är sista gången på mycket länge jag får uppleva och känna det genuina Kina. Zhengzhou är myllrande skitig, turistlös och långt ifrån tillrättalagd som metropoler/turiststäder som Shanghai, Xi’an och troligtvis också Beijing. Jag önskar att jag kunde ta med mig doften, känslan och smaken av Staden hem.

Och det är för det mesta i den här typen av städer som jag med jämna mellanrum möter jag människor som berör mig på riktigt. Det hände idag igen. Ordlös kommunikation. På torget satt en mycket ynklig kvinna i sin rullstol och sjöng med en glasklar stämma till discomusik. Hennes händer kramade mikrofonen och hennes blick var full av hopp.

Midsommaraftonsmorgon i Xian. Jag har precis avslutat min frukost på backpackerhostelet, alldeles nära den södra porten i den imponerande stadsmuren, 14 kilometer lång. I förrgår hyrde jag en cykel och trampade mig runt.

I går gick jag emot alla principer och följde med på en GRUPPRESA till Terracottaarmén. Sevärheten ligger ganska långt utanför stan så fördelarna ed guide och transport vägde upp nackdelen att känna sig som en hardcore-turist.

Kvicksilvret har nu redan stigit till över 30 grader, husdjuren jamar och kvittrar och feta amerikaner sitter i baren och dricker chokladdrinkar till frukost. Jag själv uppskattade juice och smör på mackan efter fyra månader med nudlar, dumplings, risgrynsgröt och sockerfyllda bullar till frukost.

Innan frukosten hann jag med en tur på stan och bokade tågbiljett till Zhengzhou (där jag äntligen ska få se Yellow River med egna ögon, hoppas jag), länsade kontot på Bank of China och postade ännu ett par kilo of Kina hem till Sverige. Efter besöket vid floden planerar jag att ta tåget till min slutdestination – Beijing.

Idag ska jag hinna med ett besök på stadsmuseet i Xian innan tåget avgår 16.20, så någon vidare midsommarstämning lär inte infinna sig idag. Däremot vandrade jag tidigare i veckan genom en sagolik grönska på Huangshan, ett av Kinas vackraste bergsmassiv. Nästan som en mycket tidig midsommardag, vid en småländsk äng med lätt morgondimma, med den lilla skillnaden att det vita inte var dimma utan ett moln på villovägar.

Glad midsommar, alla där hemma.

Hur var det nu visan gick …?

Högt uppe på berget, finns en liten affär. Så om du ska handla, kan du gärna va där!

I går kväll satt jag i ett smutsigt säte på ett tåg som i oändligt sakta mak tuffade fram genom natten och stannade vid varenda kinesisk by. Jag hade gjort dundermisstaget och bokat ”hard seat” istället för ”hard sleeper”. 17 timmar i sämsta klass tillsammans med skrikande barn, rökande män och lysrörsljus hela natten. Fast biljetten var i och för sig billig och jag kom fram till min slutdestination.

I kväll sitter jag i sängen i ett hotellrum vid foten av bergsmassivet Huangshan. På gatan utanför blinkar neonsyltarna och från närmaste karaokebaren dunkar Barbie Girl. Huangshan är ett världsarv och en av Kinas största turistattraktioner. Bergets fantastiska scenerier med klippor som sticker upp över molnen har inspirerat konstnärer och poeter i hundratals år och i morgon ska jag ta mig upp längs den västra leden – ökänd för sina vindlande stigar med bråddjup och branta trappor. De säljer vandringsstavar och promenadkäppar ialla  lokala supermarket. Kanske är det värt investeringen.

I morgon kväll slumrar jag förhoppningsvis in i min bädd på bergets topp, med väckarklockan inställd på en obuddistiskt tidig tid. Att se solen gå upp över molnen är nämligen den största njutningen av dem alla.

Tyvärr var smoglagret lite för tjockt ikväll för att utsikten skulle vara riktigt njutbar.

För perspektivets skull – den imponerande skyskrapan Trade center i Halmstad är 73 (sjuttiotre) meter hög. Allt kommer att kännas löjligt pluttinuttigt när jag kommer hem.

Jag har varit i Asiens pulserande centrum en vecka och dagarna rusar iväg. Nu äntligen ikväll fick jag några minuter över att vila fötterna och uppdatera bloggen. Från mitt rum ett stenkast från Nanjing Lu (en gång i tiden utsedd till Kinas viktigaste shoppinggata) ser jag det världsberömda tv-tornet Oriental Pearl glittra av neonljus och jag ska försöka sammanfatta de senaste dagarna.

Kort sagt: Shanghai sjuder av Expo-yra. Hela världen är här, och alla länder visar upp det senaste inom teknologin och arkitektur i symbios med sitt historiska arv. Och efter två dagar på världsutställningen insåg jag att jag aldrig skulle hinna se ens en bråkdel av allt jag skulle vilja, så jag slog på stort och köpte en tredagarsbiljett. För att tvinga dit mig fler dagar, liksom. Jag har två dagar kvar: i morgon och fredag. Sedan åker jag till Huang Shan, ett världarv och ett av Kinas mest berömda bergsområden. Det kommer att bli en välbehövlig omväxling efter tre veckors storstadspuls.

Världsutställningen är ett gigantiskt arrangemang, större och mer oöverskådligt och mer hänförande än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Därför är det svårt att beskriva. Men jag ska försöka, med hjälp av några siffror.

• Motsvarande 322 miljarder svenska kronor spenderade den kinesiska staten på att snygga upp hela staden, och förbereda utställningsområdet som ligger på båda sidor om Huangpu River. Det är mer än vad städningen inför OS i Beijing 2008 kostade. Ett liknande uppröjningsarbete – om än inte lika kostsamt – pågår just nu i Kinas tredje stad, Guangzhou, inför 2010 Asia Games i höst.
• 18 000 familjer och 270 fabriker flyttades för att ge plats åt nybyggnationerna.
• Expo-området är drygt 5 kvadratkilometer stort – fem gånger större än Liseberg och nästan lika stort som Södermalm – och ALLT är nybyggt.
• Expo har 13 entréer med biljettkassor och säkerhetskontroller. Antalet scanningsmaskiner för väskor och personer är troligtvis större än vad som finns på Sveriges alla flygplatser tillsammans.
• 6 nya tunnelbanelinjer har byggt de senaste två åren, varav en enbart för att transportera besökare till utställningsområdet.
• 4 000 nya miljövänliga taxibilar har satts i trafik, samt en mängd bussar – och färjor!
• 200 länder och internationella organisationer ställer ut i ett 120-tal megabyggnader, samtliga med makalös arkitektur och imponerande utställningar. Ett talande exempel: Danmark har tagit hit Den lilla sjöjungfrun, och låtit henne utgöra huvudattraktion i den danska paviljongen.
• 1 kiloometer lång är Expo Axis, en byggnad som likt en ”ryggrad” korsar utställningsområdet. Expo axis är tre våningar hög och innehåller restauranger, butiker, toaletter och allt annat man kan hitta i ett köpcentrum.
• 105 stationer med gratis dricksvatten finns utplacerade över området för att serva törstiga besökare.
• 8000 olika souvenirer finns att välja på i de Expo-shopar som finns överallt på området och runt om i Shanghai.
• 70 000 volontärer jobbar inne på EXPO-området. Ytterligare 2 000 000 (två miljoner!) volontärer jobbar runt omkring i stan med besökarservice, information, städning och trafiksäkerhet.
• Och så – idag slog Expo dagsrekord i antal besökare: 579 000!  Det är fler än vad som bor i centrala Göteborg. Hittills har nästan 14 994 500 personer besökt Expo, och när utställningen stänger den 31 oktober spås besökssiffran ha landat på omkring 70 000 000.

Över alltihopa lyser naturligtvis Kinas paviljong, den röda Oriental Crown, 63 meter hög och större än alla andra byggnader. En överväldigande konstruktion som antagligen kommer att bli ett landmärke lika välkänt som Eiffeltornet som byggdes till världsutställningen i Paris 1989.

Att komma in i de flesta paviljoner är ganska enkelt – man behöver bara köa en timma eller två (eller uppemot åtta om man vill besöka Saudi Arabiens populära paviljong…) – men en särskild prestation krävs för att komma in in Kinas paviljong. Endast besökare med en speciell reservationsbiljett släpps in – och de delas ut i tur och ordning vid entréerna när parken öppnar klockan 09.00 på morgonen. Varje dag finns 45 000 biljetter, och de går åt på sisidär 10 minuter. Sen är det kört.

Det här fick jag reda på i fredags, och sen drömde jag mardrömmar hela helgen om hur jag steg upp obuddistiskt tidigt utan att få någon biljett. Det skulle bli det totala nederlaget.

Så – i måndags ringde klockan 03.50. En stund senare for jag i en taxi genom Shanghai, folktomt sånär som på raglande uteliggare och morgonpigga krögare. Men när jag anlände till entré nummer 3 strax innan klockan 05.00 på morgonen var där redan en tapper samling morgonpigga kineser, med teflaskorna i högsta hugg, som ville besöka sitt fäderneslands utställning.

När den första grinden öppnade 08.30 gällde det att rusa över den fotbollsplansstora asfaltsytan och nästla sig in i någon av de 20 entrépassagerna och vänta ytterligare en och en halv timma.

Bilden till höger visar entrén ungefär en timma innan parken öppnade. Det är lika mycket folk åt andra hållet…

Och först då, när jag med hjärtat i halsgropen insåg att jag skulle få en biljett, kunde jag andas ut. Så nära känslan av att vinna ett marathon har jag aldrig varit. Eufori och sann glädje.

Jag blev en av de lyckliga 10 procenten av besökarna i fredags som fick VIP-access till den röda pärlan.

Om det var värt ansträngningen? Kom hit, försök få tag i en biljett och avgör själv. Jag önskar att jag kunde dela mina upplevelser med er alla.

Dag 1 – 14 timmar! – på världsutställningen i Shanghai är avklarad. Ord är otillräckliga för att beskriva mastodontarrangemanget. Jag har aldrig skådat något liknande och jag är djupt berörd, på något konstigt sätt.  800 bilder ligger på kamerans minneskort, det här är en av dem, från Italiens paviljong.

Jag återkommer med fler bilder, och förhoppningsvis några fler ord när jag har sorterat alla intryck.

Nu skriker min rygg och mina fötter efter sömn, så det är bäst att jag lyder dem för i morgon väntar ytterligare en dag på det fem kvadratkilometer stora utställningsområdet.