Går dock inte underlåta att på nytt rekommendera en mycket välskriven debattartikel i Göteborgs-Posten. Skribenten är Berndt Ekström. Artikeln är visserligen några år gammal, men du kan ännu läsa den här. Läs den noggrant!

Efter [...]]]> Jag har mycket annat att tänka på nu och sedan sist. Därför har det inte blivit så mycket nytt här på ett tag.

Går dock inte underlåta att på nytt rekommendera en mycket välskriven debattartikel i Göteborgs-Posten. Skribenten är Berndt Ekström. Artikeln är visserligen några år gammal, men du kan ännu läsa den här. Läs den noggrant!

Efter denna utmärkta lektion i juridik och folkrätt kan ingen som inte är antisemit gärna förneka att judarna har rätt till såväl nuvarande Israel som ”Västbanken”. Att denna rätt inte erkänns är inte en juridisk fråga, utan ett politiskt problem som i hög grad har sitt ursprung i islamism och ren antisemitism.

Länk: Jag har tidigare kortfattat berört artikeln här.

Palestinian child prisoners in Israeli jails – Defence for Children International 01/03/2012

When: 5.30-07.00 pm, Wednesday 7 of March Where: The auditorium Sappören, Sprängkullsgatan [...]]]> Denna gången är det den Utrikespolitiska föreningen vid universitetet som har funnit det angeläget att ge utrymme för propaganda kring frågan om ”Palestinian child prisoners in Israeli jails”. Jag återger inbjudan från föreningens hemsida här:

Palestinian child prisoners in Israeli jails – Defence for Children International 01/03/2012

When: 5.30-07.00 pm, Wednesday 7 of March
Where: The auditorium Sappören, Sprängkullsgatan 25

Ayed Abu Qqtaish and Iyad Misk from the palestinian section of the child right organisation Defence for Children International (DCI) are holding a lexture on the realities facing Palestinian child prisoners in Israeli jails.

Each year approximately 500-700 Palestinian children from the occupied West Bank are prosecuted in Israeli military courts after being arrested, interrogated and detained by the Israeli army, police and security agents.

The lecture will focus on recent developments, as well as persistent and credible reports of torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment within the system that has now been operating for over 44 years.
The lecture at the Society of International Affairs is part of their speaking tour in Sweden.

This lecture will be held in English.

Welcome!

OK. Här är en länk från DCI.

Men vi kan sedan läsa på den allt annat än Israelvänliga organisationen B’Tselems hemsida, hur många ”barn”, dvs. personer under 18 år, som ”Israeli security forces” håller och har hållit ”in custody”. Siffran för januari i år är 26 stycken under 16 år och 140 stycken mellan 16-18 år.

Sedan kan vi läsa här, där det framgår att straffbarhetsåldern i Israel är 12 år. Men i de s.k. ”ockuperade palestinska territorierna” är den, enligt en källa som jag gärna skulle vilja men inte kan återge här, nio år (Försök läsa här). I många muslimska länder är åldern ännu lägre: Pakistan och Sudan 7, Bangladesh 8. – I England och Wales är åldern tio år och i Sverige femton.

I denna Israels ”military order” (pdf) framgår vidare följande:

Detention centers for minors
149. (A) A minor will not be held in detention or imprisonment except in a separate prison or jail facility for minors, or in a wing of a general prison or jail facility provided that the wing is completely separate, designated for minors only and without any access between it and the other wings of the prison or jail facility or their inhabitants.
(B) Notwithstanding the provisions of Subsection (A), it is permissible to hold a minor at a police station, as long as he is held separately and there is no contact between him and non-minor suspects or prisoners.”

Israels åtgärder mot minderåriga förefaller alltså inte vara särskilt mera ingripande än till exempel dem som pågår i vissa delar av Storbritannien. Och Sverige sätter inte heller minderåriga i vanligt fängelse.

Att så många som 500-700 palestinska minderåriga araber åtalas är knappast anmärkningsvärt, mot bakgrund av att så många som 73 % av samtliga palestinska araber som svarat i en opinionsundersökning anser att det är rätt att döda judar.

Klart att barnen tar intryck. Men eftersom varken Israel eller judarna har för avsikt att låta sig utplånas, måste man sätta hårt mot hårt. Även mot personer under 18 år som antagligen i samma utsträckning har samma syfte – Israels utplåning.

Vi vet ju också att många palestinska arabiska minderåriga – för att inte säga alla – är starkt indoktrinerade, inte minst via sina läroböcker i skolan, att tro att Israel inte har rätt att existera. Av bilderna här framgår att en del barn till och med tränas i att med våld och i krig utplåna Israel. Om sådana minderåriga efter fullgjort värv hålls som ”prisoners” av Israel: Hur anmärkningsvärt är egentligen det? Är det bättre att de får fortsätta försöka utplåna Israel eller att de hindras? Svaret är väl ganska uppenbart.

Undrar om detta är något som man kommer att behandla på Göteborgs universitet den 7 mars. – Antagligen inte …

Men vad är det för namn hon fått? Enligt Aftonbladet är hon uppkallad efter greve Folke Bernadottes hustru Estelle. Inget ont om hustru Estelle, men vad var [...]]]> En arvprinsessa är född. En flicka som, om allt går enligt plan, en gång kommer att bli Sveriges ”regerande” drottning. Gott så. Vi önskar henne och hennes föräldrar all lycka.

Men vad är det för namn hon fått? Enligt Aftonbladet är hon uppkallad efter greve Folke Bernadottes hustru Estelle. Inget ont om hustru Estelle, men vad var det egentligen greve Folke hade för sig i ”Palestina” år 1948?

Folke Bernadotte dödades ju av judar i Jerusalem år 1948, i något som numera brukar kallas för en ”targeted killing”. Han hade dessförinnan emellertid ganska emfatiskt hävdat den så kallade ”rätten att återvända”, dvs. ”rätten” för de s.k. ”palestinska flyktingar” som till största delen självmant lämnade Israel i avvaktan på att arabstaternas förintelse- och anfallskrig mot den judiska staten skulle nå framgång, att återvända dit när Israel utplånats. Nu blev det tack och lov tvärtom så att Israel segrade och i grunden besegrade angriparna. Ändå skulle angriparna och deras anhängare, de ”palestinska flyktingarna” belönas enligt Bernadotte.

”Rätten att återvända” hävdas ännu i denna dag av de palestinska araberna som en förutsättning för fredssamtal med Israel. Men nu som då skulle en sådan rätt enbart medföra att Israel skulle utplånas som judisk stat. Bernadotte insåg inte detta – i den mån han inte verkligen syftade till att utplåna Israel som judisk stat. De nutida palestinska araberna inser det dock för det mesta mycket väl, och det är just deras syfte: Israel ska utplånas.

Det är klart att Israel inte kan gå med på det, lika lite nu som år 1948 när Bernadotte var igång.

Bernadottes inställning återges ganska tydligt i Benny Morris’ bok The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited, Cambridge u. p., cop. 2004, ss. 318-334. Bl. a. återges ett uttalande förmedlat från Ben-Gurion om Israels syn på saken (s. 321):

I have been asked to tell you that the prime minister is opposed to the return of the Arab inhabitants to their places so long as the war continues and so long as the enemy stands at our gates.

Men ännu i denna dag står fienden vid Israels portar. Någon fred finns inte, och står knappast att finna mellan Israel och deras gamla ”Arab inhabitants” – eller med resten av arabvärlden. Tyvärr. Situationen är ganska mycket densamma nu som år 1948, alltså.

Om denna ovillkorliga ”rätt till återvändande” var Bernadottes egen idé eller ej, är omtvistat. Vissa hävdar att det var hans assistent Ralph Bunche som var den egentlige ”hard-linern”. Läs här:

On September 17, 1948, the day before the opening of the UN General Assembly in Paris, which was due to discuss the Bernadotte plan, three members of the Jewish terrorist organization Lehi, also known as the Stern Gang, stopped Bernadotte’s car at a roadblock in Jerusalem and assassinated him. Bunche most likely saved his life because he had been delayed and did not travel with Bernadotte that day. Bernadotte’s assassin, Yehoshua Cohen, later admitted: ”I know we killed the wrong man … The black man was the right man. He was the man with the ideas.” Upon the news of the assassination, Bunche was immediately designated the new leader of the UN’s Palestine mission. Abba Eban, Israel’s Ambassador to the US and the UN, also seemed to regard Bunche as the brains in the mediator duo. He had previously commented: ”And here of course Dr. Bunche comes to the rescue, a much more resourceful person than the Count himself.” Källa.

Hur som helst. Man kan anta att Sveriges kungahus är lite sura på ”judarna” för att ”de” dödade Folke Bernadotte (utan minsta jämförelse med hur sura vissa förvillade kristna är för att ”judarna dödade Jesus” så klart). Jag har full förståelse för det, men att fördenskull (om det nu är därför) döpa en tronarvinge till just Estelle, är enligt min mening att gå för långt.

Alltnog, låt oss blott hoppas att detta namn inte är valt för att just ge upphov till dessa associationer hos allmänheten. Att det gör så hos en sionist som undertecknad kanske må vara förlåtet.

Folke Bernadotte uppges vidare ha räddat många judar från Nazityskland under det andra världskrigets slutskede också, genom de så kallade vita bussarna. Utmärkt i så fall – men tyvärr har det ifrågasatts om det verkligen var judar som greven egentligen var ute för att rädda. Läs vad Ingrid Lomfors skriver.

Vidare kan man ju läsa senaste numret av Judisk Krönika (Februari 2012), som kom mig tillhanda idag. Där finns en insändare av Renée Levy. Jag citerar:

Det svenska kungaparet inbjöds av Judiska Församlingen till en minneshögtid i Stockholms stora synagoga på Förintelsedagen den 26 januari. Det kan tyckas vara en fin gest av drottningen att acceptera inbjudan – efter kritiken mot henne för att hon så länge vägrat att uttala sig om sin fars nazistiska förflutna. Men gesten förblev bara en gest, då hon valde att enbart närvara – men förbli tyst. … Det är ingen som gör drottningen ansvarig för hennes fars gärningar, men den är bara en liten mening som jag och många andra velat höra från henne: ”Jag älskade min far men jag tar avstånd för det han stod för och hans handlingar före och under kriget …”.

Ja, visst kunde väl drottningen ha sagt något i den stilen – om det egentligen är det hon menar. Men eftersom hon ingenting sade, svävar vi i ovisshet …

Slutligen kan du läsa denna min bloggning betitlad ”Kronprinsessan och antisionismen” och äntligen dra dina egna slutsatser.

Kungahuset borde snart tala klartext, i stället för att tiga i synagogan och ge en nyfödd prinsessa ett namn som i vart fall ger mig ”very bad vibrations”.

Min slutsats är som du förstått att namnet Estelle är illa valt för en kommande regerande drottning av Sverige.

Ett annat mycket bättre namn som börjar på samma bokstav är Ester. Hon var judisk drottning i Persien när den onde Haman ville döda alla judar där. Men Ester avslöjar komplotten och kungen tar judarnas parti. Folkmordet förhindras.

Ester har en egen bok i Bibeln och under den judiska helgen Purim, som infaller nu i mars får Haman sina fiskar varma. Rätt åt honom.

***

Det finns slutligen anledning att som monarkist ifrågasätta rättfärdigheten i beslutet att frånta prins Carl Philip hans rätt till kronan. Han var född kronprins, men till följd av en senare ändring i successionsordningen förlorade han sin arvsrätt till förmån för prinsessan Victoria och hennes avkomlingar. Retroaktiv lagstiftning är sällan tillåten eller särskilt väl sedd i juridiska kretsar. För min del anser jag därför att detta beslut var fel och orättfärdigt och menar alltså att prins Carl Philip själv och hans kommande barn har bättre rätt till tronen än såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Estelle.

Länkar: SvD, DN, Dagen.

Nya länkar 2012-03-02: Daniel Pipes i National Review om Bernadotte, Pipes på sin egen sida, Lisa Abramowicz på Svensk Israel-information.

Redan för bortåt tre år sedan bloggade jag om detta. Andemeningen var, att Iran kunde antas vilja ha kärnvapen för att utplåna Israel och därmed påskynda domedagens ankomst och den tolfte imamens återkomst. Iran är [...]]]> Frågan på allas läppar i dagarna är: Försöker Iran skaffa kärnvapen? Följdfrågan är: Vad ska Iran i så fall ha dem till?

Redan för bortåt tre år sedan bloggade jag om detta. Andemeningen var, att Iran kunde antas vilja ha kärnvapen för att utplåna Israel och därmed påskynda domedagens ankomst och den tolfte imamens återkomst. Iran är en teokrati, remember. Där gäller inte demokratiskt liberala föreställningar som syftar till att försvara liv, frihet och egendom. Nej, den islamiska republiken Iran är, som namnet antyder, instiftad i ett religiöst syfte. Syftet är att underlätta just den tolfte imamens återkomst, inget annat.

Israels existens utgör för den iranska regimen ett uppenbart hinder för denna hans återkomst. Alltså måste Israel utplånas. Den shiitiska logiken är enkel och glasklar. Det är också glasklart utifrån Ahmadinejads uttalanden om Israel, av vilka många återges här (pdf). Jag citerar ett: ”Soon this stain of disgrace will be cleaned from the garment of the world of Islam, and this is attainable”. Vad han säger är alltså att denna ”skamfläck” dvs. Israel, snart kommer att tvättas bort från islams dräkt, och ”detta går att uppnå”. Titta också på fotona till höger och vänster. Vad står det där? Ja, inte är det några lovsånger till Israel, precis.

Det är då till en början välgörande att läsa Jackie Jakubowskis inlägg i DN idag. Han kommer nämligen till samma slutsats vad beträffar den iranska regimens syfte: Israel ska utplånas av religiösa skäl. Avslutningen lyder som följer:

Den fråga som många ställer sig är: Vad driver Ahmadinejad och ayatollorna i hans närhet? Hade det handlat om rationella politisk-strategiska beslut vore den annalkande krisen lättare att hantera. Terrorbalansen mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjet förhindrade faktiskt krig under det kalla krigets dagar. Dessvärre är den mest realistiska förklaringen till Ahmadinejads agerande hans irrationella världsbild och tro på ”den dolde imamen”, Mehdi.

Denna shiaislams Messiasgestalt – som förväntas återvända till jordelivet och bibringa islam ett världsherravälde – åberopades av Ahmadinejad i hans tal i FN:s generalförsamling i september 2005. Irans strävan att förfoga över kärnvapen kan ses som ett uttryck för viljan att, genom konfrontation med ”islams fiender”, påskynda Mehdis återkomst. Det är av det skälet som en kärnvapensutrustad islamisk republik utgör en sådan exceptionell fara för mänskligheten.

Hur skydda sig mot dem som drömmer om messiansk tid, då islam härskar över världen, och hoppas på martyrskapets ära?

Varje resonemang slutar i en återvändsgränd, där en apokalyptisk självmordskandidat väntar på ett tillfälle att förverkliga sin dröm.

I skarp kontrast till Jakubowski läser jag härefter säkerhetskonsulten Gunnar Jervas’ artikel på Brännpunkt i SvD igår under rubriken ”Oljepolitik bakom sanktionerna”. Han anger inga orsaker till varför Israel har kärnvapen, men skriver att Irans främsta behov av kärnvapen ”tycks … vara av existentiell art”, dvs. rimligen utifrån ett upplevt hot mot landets/regimens existens. Men vilken stat vill utplåna Iran? Som vi redan sett är det tvärtom Iran som vill utplåna Israel. Det är på grund av det existentiella hotet som Israel har kärnvapen. Därom tiger dock Jervas.

Hans resonemang är även i övrigt ganska förvirrat. Jervas diskuterar å ena sidan utifrån att Iran redan har ”ett mindre antal” kärnvapen, å andra sidan utifrån att man troligen vill ”skaffa sig kapacitet att framställa kärnvapen rätt så snabbt om man anser att det internationella läget så kräver”. Om så sker och Iran framdeles skulle bli ”en kärnvapenmakt att räkna med torde Israels kärnvapen kunna neutraliseras och Teheran motstå även amerikanska kärnvapenhot”. Försök att bryta detta dödläge genom upprustning skulle förmodligen misslyckas, menar Jervas. Han konkluderar:

Varje försök av Israel eller Iran att bryta detta dödläge genom fortsatt nukleär upprustning skulle förmodligen misslyckas, eftersom följden bara torde bli ökade kostnader utan motsvarande fördelar. Båda sidor skulle därför ha mycket att vinna på en balanserad nedrustning, som på sikt kunde övergå i en kärnvapenfri zon. Med en på så sätt reducerad konfrontationsnivå borde utsikterna att lösa även andra problem, till exempel Palestinakonflikten, påtagligt förbättras.

Vad Jervas dock inte förklarar är varför avsaknaden av kärnvapen skulle medföra att den iranska regimen inte längre skulle vilja utplåna Israel. Kanske därför att det inte går att förklara på det viset. Det är nämligen inte närvaron eller ej av kärnvapen som är avgörande för den iranska regimen. Iran vill utplåna Israel med alla medel och kärnvapen är ju ett särskilt verksamt medel. Det är synd att inte Jervas diskuterar i dessa banor, utan hemfaller till grundlöst önsketänkande.

Slutligen har den amerikanske överbefälhavaren general Martin Dempsey enligt SvD (TT-AFP) uttalat de häpnadsväckande åsikterna, att ”det inte är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen – så vitt USA vet” samt att ”även ett framgångsrikt angrepp … enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år”. (Jfr. dock Arutz7.)

Inte för att jag har någon särskild militär skolning, men om USA inte vet om det är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen, hur kan då Dempsey säga att ett framgångsrikt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år? Förseningen beror väl ändå på hur kraftfullt man angriper – i teorin och förhoppningsvis även i realiteten borde det gå att slå ut hela Irans kärnvapenkapacitet nu och i ett sammanhang genom att sätta in tillräckligt mycket resurser.

Å andra sidan: Om Iran inte ännu har bestämt sig för att utveckla kärnvapen, hur kan i så fall Dempsey ändå mena att ett kraftfullt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen – som de ännu inte bestämt sig för!?

För det tredje: Om det blott resulterar i en försening på två år så är det väl bara att slå till om två år igen för att försena ytterligare två år och sedan hålla på sådär så länge det behövs. Inte skulle väl Churchill ha givit upp det andra världskriget bara för att Hitler inte lät sig besegras endast genom en attack? För att besegra fienden den gången krävdes det uthållighet precis som nu. Något som Dempsey inte tycks ha tillräckligt av. (Jag hoppas att TT misstolkat honom; TT brukar vara bra på sådant, tyvärr.)

I ett avseende ger jag dock Jervas rätt: Det går inte att slå till mot Iran efter det att Iran skaffat sig kärnvapen. Det skulle resultera i allt för mycken skada. Därför måste vi göra det nu. I morgon kan det vara för sent.

- Det är PLO, inte PA, som erkänner Israel, säger Shaath nu enligt Arutz7. Men samtidigt fortsätter Fatah – svenska socialdemokraternas systerparti förresten – att skapa en gemensam ”palestinsk” regering inom [...]]]> ”Väl värd att lyssna på”. Det är utrikesminister Carl Bildts omdöme om Shaath, som är höjdare inom al-Fatah. Fatah är en organisation som vill utplåna Israel.

- Det är PLO, inte PA, som erkänner Israel, säger Shaath nu enligt Arutz7. Men samtidigt fortsätter Fatah – svenska socialdemokraternas systerparti förresten – att skapa en gemensam ”palestinsk” regering inom PA med den islamonazistiska terrororganisationen Hamas – som inte erkänner Israel utan tvärtom vill utplåna såväl Israel som merparten av dess innevånare, nämligen judarna.

För övrigt kan man konstatera, att PLO:s stadga i artikel 19 anger att Israel är en illegal skapelse och i artikel 22 menar att ”Palestinas befrielse kommer att tillintetgöra den sionistiska och imperialistiska närvaron”. Shaath är alltså inte särskilt sanningsenlig när han menar att PLO erkänner Israel. För det gör PLO definitivt inte, oavsett vilka brev Arafat en gång kan ha avsänt (jfr. Arutz7-länken ovan).

Inte konstigt att Shaath vill ha en regering tillsammans med Hamas. Shaath menar nämligen att det inte är ”någon skillnad mellan Fatah och Hamas när det gäller de politiska målsättningarna” – och det verkar han ju ha rätt i. Men är det målsättningar som Carl Bildt ställer upp på? Shaath tycker också att ”förhandlingar med Israel bara utgör självbedrägeri”. Han avvisar därmed förhandlingar, precis som Hamas gör i artikel 13 i sin stadga: ”[F]redliga lösningar och internationella konferenser står i strid med den Islamiska Motståndsrörelsens [dvs. Hamas'] principer”

Nå, om nu vår utrikesminister tycker att Shaath är bra att lyssna på; vad drar han då för slutsatser av det han hört?

Bildt har å ena sidan sagt att ”Palestina” inte ska erkännas, eller upptas som medlem i FN, vilket naturligtvis är bra. För att vara med i FN krävs att man vill leva ”som goda grannar”. Goda grannar vill inte utplåna varandra, något som samtliga nyss nämnda arabisk-palestinska organisationer och entiteter tyvärr vill. Alltså har ”Palestina” naturligtvis inget som helst i FN att göra.

Bildt/regeringen har dock å andra sidan tyvärr uppgraderat den palestinska entiteten PLO:s sändebud i Sverige till ambassadör. Ett sändebud för utplåning och terror, för folkmord och islamonazism, alltså. Ett sändebud från helvetet kort sagt.

Det går således tydligen enligt Carl Bildt bra att ta emot ett sändebud från den palestinska entiteten i Sverige men inte i FN?

Men bör Sverige ha diplomatiska relationer med helvetet, samtidigt som Sverige tycker att FN inte ska ha någon diplomatisk relation med denna entitet? Varför ska Sverige ha närmare relationer med helvetet än FN?

Jag vet inte om detta är effekten av att ha lyssnat alltför länge och väl till Nabil Shaath. Men om Carl Bildt fortfarande gör det borde han sluta nu och dessutom förklara ambassadören från helvetet för persona non grata.

Fotnot: Mina poster blir kortare och kortare tycker jag. I vart fall blir länkarna fler och fler. Allt är egentligen redan sagt. Men det måste upprepas, gång efter gång, ända till dess budskapet nått fram – ända in i helvete – och ända fram till Carl Bildt.