Vi har passat på att gästa goda vänner och då togs tillfället i akt att testa på deras Nintendo Wii. Jag har hört talas mycket om konsollen men aldrig testat den i verkligheten. Det var nog lika bra för jag hade inte en suck mot veteranerna vi spelade mot. Bowlingkloten for all världens väg, likaså basketbollarna. När de började prata om vippbrädor och nunchucks vågade vi inte stanna kvar utan for hem för att slicka såren.

I takt med att solen skiner allt längre finns det mer och mer ljus för oss att fånga med kameran. Skönheten i att fotografera ligger, enligt mig, i att ingen kan se i efterhand om den som håller i kameran kanske inte är lika stadig på handen som någon annan eller om han eller hon inte har samma styrka i sina ben eller armar. Bakom linsen är vi alla lika och vi har nästan samma förutsättningar och kan visa alla andra just sitt eget sätt att se på sin omvärld.

Att vi båda två är barnsligt fortjusta i att ta kort är bara en bonus. Att ha en gemensam hobby är ren vardagslyx.

Tyckte du att det här var roligt kan du kolla in min Flickrprofil där jag publicerar det mesta som jag fotograferar. Än så länge finns det inte så mycket att titta på men det fylls på sakta men säkert hela tiden.

Missa inte:

1. Hur du bäst är ett stöd när en nära anhörig blir sjuk
2. Intervjun är över

I torsdags tackade min kropp för sig nästan direkt när jag vaknat och när jag väl fått fatt i vederbörande chef på jobbet vände jag på klacken och gick och lade mig igen. Malin var ute på egna äventyr så jag begav mig på jakt efter gamla huskurer, mesmör, varm mjölk och diverse annan rappakalja innan jag insåg att ska det bli något av det här måste jag ta till den receptfria hyllan nere på macken. Huskurer i all ära men då jag varken nyttjar sprit eller homeopati sätter jag min lit till den moderna läkarkonsten.

Flera liter nässprej har passerat min arma snok och jag tror att jag håller på att lösa upp stora delar av min hjärna så som det formligen forsar ur kranen. Huvudet har bultat ikapp med plogbilarna som farit runt utanför fönstret och livet har sugit i största allmänhet. Den enda glädjekällan har varit Finlands hockeymedalj, även om USA-matchen är något som jag snabbt kommer försöka förtränga.

Under mina få vakna perioder har jag utforskat diverse dolda skrymslen på min dator och hittat lite bilder som jag nu försökt redigera. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. I morgon är det återigen dags för arbete och på mitt schema står utbildning i Hjärt- och lungräddning. Nyttiga saker som jag har nytta av både hemma och på jobbet. Frågan är väl bara vem som vill ställa upp på mun-mot-mun-metoden med en snorig Ludwig?

Helgen har bjudit på det vanliga helgslitet med tvätt, städ och så vidare. Malin har haft ett par bra dagar nu och hon har gjort sitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Jag gläds med henne och passar på att njuta av hennes fotografier och berättelser av snölandskapet. Om ett par månader är det försommar och då kommer vi alla ha glömt bort hur jäkla kasst vädret var under vintern.

Många människor har kommit fram till oss och sagt att det var ett väldigt bra reportage i BLT. Tack så mycket säger jag men all cred ska gå till journalisten. Vi bara är oss själva och lever efter bästa förmåga och om det är något som är bra med det är det hennes skildring av vår verklighet.

Missa inte:

1. Vintern nalkas

Den här gången var det ett proffs som fotograferade men inte hjälpte det. Visserligen ser jag inte ut som en lallande idiot och bara det är ett steg i rätt riktning. Däremot är det lite svårt att se att det faktiskt är jag. Kort skärpedjup kallar de som vet fenomonet – Ludwigsyndromet är min benämning.

Fotograf: Lena Ehring BLT.se

Allvarligt talat, artikeln hittar ni via länken längst ner på sidan. Vill ni fortsätta skratta lite till kan ni läsa vidare om mina oförmåga att se bra ut på kort.

Ludwig i en blå klänning

Jag har gjort något dumt

Artikeln som publicerats i Karlshamns Allehanda och BLT hittar ni här

Missa inte:

1. Malin och Ludwig – fortsättningen
2. Malin och Ludwig – en berättelse tar sin början
3. Malin och Ludwig – sagan fortsätter

Dag ett avklarad och foten höll ihop hela långa dagen. Det gick lite på halvfart och mot slutet började skon kännas lite väl liten. Hur som helst så är det skönt att vara tillbaka i arbete igen. Tack vare lite smärtstillande ska nog det här gå hur bra som helst. Det är snart dags för mig att bege mig iväg för ytterligare en dag i fabriken och snart är vi ännu en dag närmare helgen.

Malin har fortfarande inte bloggat om vår nya inneboende så ni får hålla er till tåls lite till. Jag misstänker att det ramlar in ett inlägg när som helst nu och då med bilder också. H*n verkar trivas som fisken i vattnet och har än så länge inte ställt till något allvarligt bus. Mandus har fullt upp med att hålla ställningarna och gör sitt bästa för att se till att h*n håller sig i skinnet.

Arbetet igår bjöd på en oväntad överraskning. En kollega kom fram till mig och berättade att han läste min blogg. Jag blev lite tagen på sängen och visste inte riktigt vad jag skulle svara så det blev ett jakande hummande från min sida. Vi språkade lite och han berättade att han blev tagen av hela historien. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och det hela slutade med att han gick iväg till sitt och jag stod kvar med mitt. En lite lustig händelse som jag kanske borde vara lite mer förberedd på nästa gång det händer så jag slipper stå där som ett gapande fån.

Som ni ser så har bloggen numera DISQUS-kommentarer. Ni som hängde på min gamla blogg kommer känna igen er, ni som är nya kommer vänja er snabbt. Några av fördelarna är att ni kan kommentera med era Twitterkonton och till och med svara med videokommentarer. Alla gamla kommentarer kommer snart finnas tillgängliga igen.

Missa inte:

1. Vilken stor häck
2. SJ har misslyckats igen

Bilder på åbäket kommer inom kort och då på Malins blogg. Jag har nämligen lovat henne att hon skulle få vara först med nyheten, men då hon inte ha haft ork att blogga de senaste dagarna tar jag saken i egna händer men utan att avslöja för mycket.

På schemat idag står äntligen arbete. Den senaste veckan har tillbringats med vänsterfoten i högläge efter mitt olyckliga möte med lastpallen. Svullnaden har lagt sig såpass mycket att jag får ner foten i en sko igen och de lustiga små pelottgrejerna är införskaffade och ligger fastlimmade i både skor och tofflor. Jag har laddat upp med smärtstillande från hushållets samlade apotek och kryckan ligger i bakluckan om det skulle gå åt fanders.

Jag misstänker att det kommer gå lite ryckigt och haltande de första dagarna men jag är åtminstone tillbaka i arbete igen. En olycka händer så lätt och om man inte passar sig så får man ont. Jag fick ont i foten, men det kommer gå över. Malin har ont hela tiden och jag blir återigen imponerad över att hon ens bryr sig om att lida med mig när det är så mycket värre för henne. Hela tiden, varje dag.

Missa inte:

1. Dags för reportage
2. Jösses, ska man skratta eller gråta?
3. Sist på bollen

Två timmar stod på schemat och vid 10-tiden drog det hela igång. Ett par timmar senare kom hon in genom dörren och var glad som ett litet troll. Munnen gick i ett och jag har inte sett henne så lycklig på väldigt länge. Hon fick i sig lite mat och satte sig för att värva ner, både jag och assistenten såg varthän det barkade och inom ett par minuter låg hon och halvblundade i soffhörnet helt omringad av husdjur.

Nu har hon tackat för sig totalt och ligger helt utslagen bredvid mig i soffan. Glasögonen är avplockade och hon snarkar till och med. Mandus undrar lite vad det är som låter, för snark från Malin hör till ovanligheterna. Jag ska låta henne vila i 10 minuter till innan jag väcker henne för att bädda ner henne i sängen istället. Något säger mig att man får ut mer av att ligga där och sova än i soffan.

Spring in till henne och passa på att hälsa henne tillbaka till arbetslivet. Även om det inte är så mycket som hon skulle vilja så är det ändå så att alla resor måste börja med ett litet steg.

Missa inte:

1. Vem ska väcka Malin?
2. Malin och Ludwig – en berättelse tar sin början
3. Malin och Ludwig – fortsättningen

Foten är fortfarande bruten och jag är inne på femte dygnet som hobbyinvalid. Att det börjar bli tråkigt är en underdrift, jag håller nästan på att avlida av tristess. Foten i högläge och ta det lugnt säger alla som jag kommer i kontakt med men hur roligt är det på en skala. Jag försöker trippa runt här hemma utan att ta ut mig allt för mycket men efter fyra steg så ångrar jag mig direkt. Lyckligtvis är smärtan inget som jag behöver oroa mig för med tanke på medicinförrådet Malin ligger inne med. Valet är svårt – hög som ett hus eller ont i foten. Jag försöker hitta något mittemellan.

Jag har tillverkat ett par inlägg enligt doktorns order och dammat av ett par skor som numera är mina inneskor. Det känns vingligt och ovant att traska runt med en halv musmatta i dojjan men det är väl bara att gilla läget och fortsätta. I min vilda fantasi skulle jag vara tillbaka på jobbet idag men så blev det inte.

Om jag hade lyckats ta mig körande till själva arbetsplatsen tvivlar jag på att jag skulle hinna fram till stämpelklockan innan första rasten. Väl där skulle jag göra mer skada än nytta, speciellt i foten, så jag får nog finna mig i att vara hemma ett par dagar till. Det som inte dödar härdar heter det ju och tänk vilken hård fot jag kommer ha när detta väl är över.

Till råga på allt är jag lämnad åt mitt öde här hemma. Jag planerar mina turer mellan toaletten och kaffekokaren och kämpar med att hålla mig vaken. Nackdelen med många av Malins tabletter är att när man väl bestämmer sig för att inte ta någon hamnar man i ett bakfullt tillstånd som inte är av denna värld. Måste jag välja mellan att inte ha ont eller leka zombie på heltid tror jag nog att jag låter medicinskåpet vara stängt.

Missa inte:

1. Tillbaka efter sjukskrivning
2. Berättelsen om Ludwig och lastpallen
3. Halleluja jag är frisk igen, vilken lättnad

Bristande uppmärksamhet och i synnerhet tankspriddhet kan på katastrofala följder. Jag har en hjärna som ofta får för sig att bege sig ut på egna äventyr och helt enkelt lämna kroppen med vad den nu råkar sysselsätta sig med. I fredags fick min kropp lida för vad hjärnan inte hade tid, ork eller lust att göra just då. Något som borde vara hur lätt som helst, speciellt med tanke på hur ofta jag har gjort momentet, gick snett och det hela slutade med ett besök på akuten.

Jag stod i godan ro och väntade på att klockan skulle slå 19.30 så att arbetsveckan officiellt skulle få ett slut när det hände. Det var dags att byta pall på min arbetsstation och jag letade upp en handtruck och körde iväg den fulla pallen. Därefter gick jag och hämtade en ny tompall och klev iväg med den mot min arbetsstation. Väl där skulle jag helt enkelt lägga pallen på ett lyftbord och börja jobba igen.

Nu hände något som jag inte riktigt kan redogöra för. Jag hivade upp pallen och märkte för sent att det inte kändes som vanligt, pallen ville inte riktigt göra som alla andra pallar som jag kastat upp på lyftbordet och istället för att lägga sig platt och fint gled det av bordet. Oturligt nog befann sig bordet ungefär 1 meter upp i luften och då jag hade oturen att stå precis bredvid landade pallen naturligtvis på min fot. För att göra det riktigt roligt så missade pallen stålhättan och landade vid snörningen på skon.

Det tjongade till i hela underkroppen och jag kom ganska snabbt tillbaka till verkligheten när jag insåg vad som precis hänt. Jag tog ett par steg för att bedöma skadan och fann att det klonkade rätt friskt från den träffade foten. Det var inte så mycket att göra än att sätta nig ner, lirka av mig skon och strumpan för att kolla läget. En röd fot mötte min syn och jag började bli arg på riktigt. Jag gav hela projektet en timme till innan jag tackade för mig i förtid och lirkade hem. Att köra hem var allt annat än njutningsfullt och jag har aldrig önskat att jag hade en automatväxlad bil som jag gjorde då.

Fredagskvällen gick och lördagen kom. Foten blev större och större och Malin lyckades tillslut övertyga mig att jag visst behövde åka in till akuten. Väl där blev jag förvisad till en rullstol och en härlig f.d. militärläkare skickade upp mig till röntgen och efter lite pillande och ryckande skickade hon hem mig med ett par härliga utskrifter på min sargade fot och stränga order om att införskaffa mig ett par hålfotsinlägg för att allt skulle hamna i rätt läge. Med ett helt ben mindre i kroppen och hög som ett hus på Malins smärtstillande tillbringades helgen med benet i högläge.

Nu väntar jag bara på att foten ska bli så pass liten i omfång så att den passar i skon igen och att jag ska kunna stödja så mycket på den att jag kan börja jobba igen. Gipset slapp jag som tur var. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och om man inte har det där heller så slutar det med att man får väldigt ont.

Missa inte:

1. Ludwig i en blå klänning
2. Malin och Ludwig – fortsättningen
3. Malin och Ludwig – en berättelse tar sin början

Jag gör mig inte speciellt bra på bild, att påstå det skulle vara att ljuga er rätt upp i ansiktet. Jag skulle få sparken fortare än vad jag kan stava till orangutang om jag skulle få för mig att söka ett arbete som fotomodell. Jag hoppas att det inte beror på att jag är uppseendeväckande ful utan snarare på att jag har lite otur med när människor som envisas med att ta kort på mig trycker på knappen. Antingen blundar jag eller så tittar jag åt ett helt annat håll och om fotografen i fråga tar för lång tid på sig tröttnar jag helt enkelt på att stå där och vänta och traskar helt sonika ut ur bild.

Jag nöjer mig med bilder för den här gången men något säger mig att det kommer bli många fler under de nästkommande dagarna. Jag har nämligen gjort något dumt, eller rättare sagt klantigt. Något som jag har gjort hundratals gånger gick fel och vad som hände sedan önskar jag att jag helst hade sluppit. Vad jag har gjort och vad det resulterade i kommer i ett inlägg under morgondagen. Jag vågar nästan utlova ett och annat skratt och kanske till och med lite medlidande. Till dess, på återseende.

Missa inte:

1. Vintern nalkas
2. SJ har misslyckats igen
3. Ludwig och Malin Sörmlind på löpsedeln

Ludwig och Malin har länge pratat om en sak som vi båda velat göra. Vi har varit på väg att göra det många gånger utan att löpa hela linan ut. När vi senast var i Stockholm var vi på vippen att leta upp en drop-in-studio och göra slag i saken. Nu har vi äntligen gjort det – vi har tatuerat oss.

För att gå vidare mot nästa steg i vårt förhållande och vändningen som kom i samband med att vi fick vår assistans beviljad passade vi på att i eftermiddags sätta nålen mot huden. Direkt efter jobbet åkte jag hem och åt en bit mat tillsammans med Malin och Alexandra, sedan bar det av mot studion. Under flera veckor har vi peppat den mycket nålrädda Malin att våga och när det väl kom till kritan gjorde hon ingen besviken.

Modigt bestämde hon att hon minsann skulle tatueras först och jag fick vackert vänta i soffan alldeles intill. Ett ihärdigt brummande från apparaten höll i sig sisådär i en timme innan en mycket stolt och glad Malin tittade fram bakom skynket. Sedan var det min tur.

Såhär i efterhand kan jag kanske tycka att jag borde varit lite mer utvilad innan jag satte mig i stolen. Ett par slurkar Coca Cola såg till att hålla blodsockret i schack medan den muntre tatueraren gjorde sitt jobb föredömligt. Vi skrattade och skämtade om allt mellan himmel och jord och drygt 45 minuter senare var jag färdig. Malin menar på att jag både höll på att svimma och börja gråta (!) men det är inget som jag vill kännas vid. En påminnelse om att jag inte tycker om att se mitt eget blod fick jag dock när jag tittade ner men detta löstes genom att helt enkelt inte titta ner på slagfältet nere på armen utan istället beundra Malins konststycke på hennes underarm.

Missa inte:

1. En hotellfrukost utan bacon är ingen hotellfrukost
2. Jag vill inte dö
3. Rullstolen är nedmonterad och matsäcken är packad

I morgon är det åter dags att fara till jobbet för min del och efter avslutat pass hinner jag bara hem och hämta upp Malin innan vi åker iväg mot nästa äventyr. Jag kan inte riktigt avslöja vad vi ska göra men jag kan lova att det kommer märkas efteråt, om allt går vägen. Malin är bra mycket mer nervös än vad jag är, så mycket kan jag berätta.

Jag kände mig lite huslig och fick för mig att beta av lite av tvätthögen nere i tvättstugan. Ett par vändor upp och ner i den vindlande trappan senare hade jag hunnit med ett par maskiner åtminstone. Sedan blev tvättmaskinen ledsen och började bränna säkringar om jag ställde reglaget varmare än 40 grader. Det tycks inte vara så vettigt att belasta en och samma säkring med hela källarvåningens förbrukare, det börjar bli dags att göra en elrevision där nere.

Mellan tvättarna ville jag sysselsätta mig med något vettigt och att baka lite bröd kändes som ett bra tidsfördriv. Mitt gamla hederliga recept har försvunnit från anslagstavlan så jag tvingades att googla fram ett nytt brödrecept. Detta visade sig vara ett helt superbt recept även om jag råkade missbedöma hur mycket mjöl jag hade tillgång till. Mjölet tog slut lagom till knådningen och hur bröden såg ut efter det kan ni kanske gissa er till. Jag lyckades till och med att glömma bort att jag hade bröd i ugnen som stod och brassade på 200 grader ända till jag fick infallet att twittra om det. Twitter räddade vårt bröd skulle man kunna säga.

Så lyder mitt 100:ade inlägg på Livet Bredvid. Jag hoppas att ni hänger med i minst lika många inlägg till?

Strax innan hemgång på fabriksgolvet uppdagades en intressant sak. Ingen av de som befann sig i min omedelbara närhet hade insett att imorgon är en röd dag. Ingen utom en. När denne man avslöjade den glada nyheten spelades obehagliga bilder upp av vad som skulle kunnat hända inför mina ögon. Jag såg mig själv stå ensam och övergiven 05.30 mitt ute i de Vilshultska skogarna, bankandes i ren förtvivlan på en stängd och låst fabriksdörr.

Nästa projekt blir att snabbt som ögat leta upp en kalenderapplikation till min iPhone som visar röda dagar som röda. Det får gärna visa veckonummer också men det är inget krav. Någon som har ett tips?

Väl hemma möttes jag av en märklig syn. Någonstans i mitt minne tyckte jag mig ana att Malin berättat att det skulle komma fint folk på besök. Detta hade jag naturligtvis glömt och jag blev mäkta förvånad när jag sladdade in på infarten och såg en för mig okänd bil stå parkerad intill huset. Fundersam tog jag min matlåda och klev ur bilen. En snabb titt på det mystiska fordonet avslöjade inte vem besökaren var, detta fick jag reda på när jag gjorde entré i vardagsrummet.

I vår stora soffa satt många människor. Ett tag trodde jag att det var en intervention men ganska snabbt visade det sig att det var Malin, Alexandra och två för mig helt okända människor. Den ena var journalist och den andra fotograf. Vilken tidning de kom från tänker jag inte avslöja ännu, ni får ge er till tåls tills den finns ute för allmän beskådan. Den stackars fotografen fick ta åtskilliga kort på min fula lekamen innan hon var nöjd, ytterligare en människa som insett svårigheten i att fånga min yviga personlighet på film. Eller minneskort rättare sagt.

Missa inte:

1. Skäms inte för att du måste be om hjälp

Detta hindrar mig inte från att trotsa naturlagarna och gå och lägga mig innan 21.00 idag. Malin tipsade mig om att vi har något hälsokost-hokus pokus i medicinskåpet som man tydligen ska bli sömnig av, somnar jag inte av mig själv får jag slunga ner ett par naturpiller och vänta på den utlovade effekten. Om inte annat så få för att åtminstone försöka vara trevlig mot mina kollegor imorgon när jag kliver in på fabriken lagom till svinottan.

Malin har haft fullt upp hemma idag. Ett besök hos ortopeden har hunnits med, tydligen vill de operera hennes handled för att rädda vad som räddas kan. Utgången av operationen är oviss men chansen att lyckas verkar vara större än risken att misslyckas och jag håller tummarna för att det hela ska gå vägen. När, hur eller var det hela ska gå till är fortfarande höljt i dunkel, besked ramlar ner i brevlådan inom kort.

Livet går vidare, för min del stundar sängen nu.

Den första arbetsdagen på det nya året hägrar och även om arbetet är det samma så skiljer sig mycket från förra årets arbetsdagar. Nu kan jag släppa alla tankar på hur det går för Malin som sitter ensam hemma, om hon behöver gå på toaletten, om hon är hungrig, om hon har ramlat eller något annat som jag inte kan hjälpa till med när jag är på jobbet.

Försäkringskassan har som tidigare nämnts beviljat oss assistansersättning och en assistent har också börjat arbeta hos oss. Det är en ovan känsla att helt plötsligt dela livet med en tredje person. Hittills har det gått väldigt bra och jag har inga anledningar att tro att det inte skulle fungera även i framtiden. Malin kan äntligen börja leva som den 23-åring hon är och inte sitta hemma fastlåst i 9 långa timmar om dagen i väntan på att jag ska komma hem.

Jag slipper gå runt med en gnagande oro i maget på jobbet och jag slipper komma hem till en uttråkad fru som inte vill göra annat än att rulla ut på äventyr trots att jag är trött efter att ha arbetat en hel dag. Assistenten har inte tagit över min roll som make, hon har gett tillbaka de delar som Malin på grund av sjukdomen har tappat och hjälpt henne bli den Malin som jag gifte mig med den där sommardagen 2008.

Senaste gången jag var iväg på en mellandagsrea var när widescreen 32″-tv var på tapeten. Det var ett antal år sedan med andra ord. 28-tummarna reades ut nästan gratis och tillsammans med min kära mor begav vi oss iväg mot första bästa elkedja. Rean började 07.00 vill jag minnas och vi stod pigga och glada utanför ingångarna när klockan slog och portarna öppnades.

Efter cirka fyra timmar var vi ute igen. TV-apparaten hade vi med oss på en pirra och frustrerade och kaffesugna begav vi oss hem för att montera ihop eländet med blodiga armbågar och ett ihärdigt ringande i öronen från allt vrålande inne i affären. Att försöka ta sig ut från parkeringsplatsen var ett helt äventyr bara det.

I Karlshamn 2009 var det lite lugnare. Vi tuffade igenom staden och tittade lugnt på vad jag trodde skulle vara ett myller av människor med famnarna fulla av påsar och kassar. Vad vi såg var ett gäng muntra människor som sakta och beskedligt strosade runt och såg allmänt glada ut. Nästa år kanske vi vågar oss ur bilen och in i en affär till och med.

2010 har börjat lugnt och försiktigt och jag misstänker att det vid det här laget börjar rycka i högerhanden på alla de som lovat sluta röka som nyårslöfte. Jag lovade ingenting och har inte gjort på flera år så jag slipper oroa mig för några eventuella brutna löften.

Tillsammans firar vi att 2009 har tagit slut och vi ser fram emot 2010. Vad detta år bär i sitt sköte vet ingen och jag har mina misstankar om att det inte kommer bli bättre är 2009. Visserligen hoppas jag att jag har fel men det är inte så mycket som talar för det.

Gott nytt år önskar Livet Bredvid.

Vi ses nästa år!

Missa inte:

1. Tar livet slut för att man får ALS?
2. En julklapp från Försäkringskassan
3. Akut nötallergi höll på att kosta min syster livet

Vi har inte kommit så långt med våra traditioner i den unga familjen Sörmlind ännu. Hela nyårskvällen brukar kretsa runt en god middag som Malin lagar och en disk som jag diskar. Runt detta brukar en rödvinssås vara med och leka men i år ändrade Malin spelreglerna.

Jag är tokig i fisk och äter det mer än gärna. Det stora problemet med detta är att jag råkar vara allergisk mot röd sådan. Lax och liknande fiskar är ett big no no, men runt jul brukar jag ändå kasta ner en bit gravad lax eller två. Gömmer man laxen under julskinkan eller revbensspjällen så ser inte Malin det och jag brukar komma undan. Den här julen åt jag en skiva för mycket och höll på att klia ögonen ur mig mitt i julklappsutdelningen.

I år blev det fisk som nyårsmiddag. Hälleflundra närmare bestämt. Färskpotatis hade Malin hittat i en frysdisk någonstans och visste man inte om att den var fryst kunde man lurat vem som helst. Gott som satan var det och jag jublade hela middagen.

Min nyårshälsning till er kommer om ett par timmar, ganska exakt 23.59 om gud vill och byxorna håller. Nu ska vi leta upp trebensstativet för att försöka få med en färgexplosion eller två på film.

Missa inte:

1. Välkommen hem till oss
2. Välkommen till klubben
3. Försök göra varje dag till den bäsa i ditt liv

Försäkringskassan finns det många spaltmeter att skriva om. Det mesta negativt tyvärr, men det här inlägget ska handla om ett positivt besked för en gångs skull. När Malin ögnade igenom posten i eftermiddags hajade hon till och bad mig att komma ut i köket. I postskörden bland julkort och diverse annan oadresserad reklam låg ett brev från Försäkringskassan. Inget nytt med det, vid det här laget skulle vi kunna fylla flera pärmar med brev och besked från ovan nämnda myndighet. Detta brev var dock inte ett vanligt brev.

Budskapet i brevet var att de beviljat oss en personlig assistent till Malin. Detta besked som enligt uppgift skulle ta 4 månader att fatta har nu gått igenom. De läkarintyg vi lyckats skrapa fram trots läkarnas svårigheter att ställa en samlad diagnos räckte. Det var faktiskt mycket bättre än väntat och det var den bästa julklapp vi kunde få.

När ni läser detta så är det någonstans mellan Kalle och hans vänner och Karl Bertil Jonssons julfirande. Jag är inte så osocial att jag lämnat svärfamiljen åt sitt öde och satt mig och bloggat. Detta skrivs ett par minuter in på julaftonsnatten och Malin och jag kunde inte vänta till morgonen med att byta presenter. Jag sitter och skriver detta iklädd ett par mysiga fårskinsstofflor och Malin pillar ivrigt på sitt monopodstativ hon fick av mig. För att darrande händer också ska kunna fotografera.

Jag önskar er alla en trevlig julaftonskväll med allt vad det innebär. God Jul och Gott Nytt år önskar Livet Bredvid.

Missa inte:

1. Mannen från kommunen
2. Gott nytt år önskar Livet Bredvid
3. De vanligaste problemen man ställs inför som rullstolsburen