Enligt Aftonbladet.se är vi svenskar världsmästare på att äta lösgodis. På bara 30 år har vi fördubblat vår konsumtion till otroliga 17 kilo per person och år, i genomsnitt, jämfört med genomsnittet i EU som ligger på 8 kilo.

Nu framkommer det inte vem som gjort undersökningen och hur exakt man har gått tillväga, men jag undrar om det inte kan vara så att hur godisförsäljningen går till kan påverka? När jag besökte Paris och London samt Schwerin och Rostock i Tyskland noterade jag att det inte förekom någon lösviktsgodisförsäljning i butikerna. Däremot fanns det mindre butiker, ofta specialiserade på godis, som erbjöd lösviktsgodis, antingen i form av självplock eller att expediten plockade ihop, men då ofta till ett styckpris.

Kanske har det där med godis blivit en kulturgrej? Vi svenskar köper vårt i lösvikt, plockar själv och blandar det vi tycker om, medan godissugna i andra länder köper färdigpackade påsar och mixar ihop hemma?

Själv köper jag sällan godis i lösvikt eftersom mitt favoritgodis inte finns i lösvikt, men visst händer det ibland, någon enstaka gång om året, att man köper lite ur lösviktssortimentet.

(Bild kommer ifrån Republikanska föreningens hemsida samt Aftonbladet.se)

Det svenska kungahuset tillhör en av de familjer som frekvent granskas av medierna och skapar stora rubriker när de begår minsta lilla felsteg och skulle det vara så att dem inte begår några felsteg så hittar medierna på nyheter, speciellt de tyska.

Den Republikanska föreningen, RepF har bara en agenda, skrota hela det svenska kungahuset, det är omodernt och förtryckande, jag tänker inte gå in närmare på det. Och RepF gottar sig när mediebevakningen är extra hård inför stundande kronprinsessbröllop, ett enormt stor händelse på många plan, inte bara det att vår svenska kronprinsessa gifter sig av kärlek och med ”en av folket”, utan också dess enorma slagkraft på turismen och därtill kommersen. Givetvis kostar det och pappa kungen kommer ta en del ur egen ficka och en del kommer finansieras med skattepengar, det är faktiskt en viktig statsangelägenhet.

Och just det att det kostar får folk att gny lite varstans. Visst, lite olyckligt planerat mitt i en finanskris med närapå en halv miljon arbetslösa svenskar, hårda sparkrav i kommuner med mera. Personligen funderar man visserligen över ifall alla omkostnader är nödvändiga men jag är ändå ense med att det ska finansieras med skattepengar, det är en statsangelägenhet, men att givetvis pappa kungen också bör öppna plånboken.

Men inte bara där vinner RepF röster och sympatier. Bevakningen av kungahuset leder också till att alla deras snedsteg snabbt når löpsedlarna, så som artikeln om dyra böteslappar till följd av olovlig parkering och körningar, vilket är synd med tanke på vad kungahuset representerar och att de därmed borde tänka mer på hur de framstår.

De svenska mynten och sedlarna håller på och ses över. I höst försvinner 50-öringen och troligtvis kommer vi att få en ny 20-krona nästa år samt en 200-lapp med mera. Även här är RepF snabbt framme och anser att kungen ska bort från sedlar och mynt och istället ersättas av andra figurer så som Pippi, Astrid Lindgren eller Alfred Nobel. Något jag både kan hålla med om och också ifrågasätta. I svensk historia förekommer många viktiga personer, förutom kungar, vilket också resulterat i att vi idag har övervägande viktiga historiska personer på våra sedlar, så som Selma Lagerlöf med Nils Holgersson på 20-lappen, Jenny Lind (kallades den svenska näktergalen och var Sveriges första och kanske största sångerska med internationell ryktbarhet) på 50-lappen, Carl von Linné (det botaniska systemets fader) på 100-lappen, Karl XI (som 1668 grundade det som idag är Sveriges Riksbank) på 500-lappen, Gustav Vasa (som anses vara fadern till dagens Sverige) på 1 000-lappen. Samtliga sedlar besitts alltså av viktiga historiska personer av betydelse för Sverige, även om två av dem råkar vara kungar.

När det gäller mynten så har vi av tradition alltid en aktuell bild av nuvarande kung i profil, med kungens krönta namnskiffer eller krona på baksidan med undantag för ”tian” som har tre kronor på baksidan samt nypräglade 1-kronor som symboliserar Finland-Sverige.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att prägla Pippi på guldtiorna, som en hyllning till Astrid Lindgren och Pippis guldpengar. Dock anser jag att våra övriga mynt ska behålla sin kung.

I Sverige har det gjorts olika mätningar för att se vad ”svenska folket” anser om kungahuset och monarki överlag, lite beroende på hur man tolkar undersökningarna och med hänsyn till dess urval och både reliabilitet och validitet så finns det en majoritet som är för fortsatt monarki och skulle det bli någon form av folkomröstning kring ifall Sverige skulle övergå till republik så tror jag att även där kommer majoriteten vilja stanna kvar i monarkin. Nu fyller ju visserligen monarkin mest bara symboliskt värde, kungen har ju ingen direkt makt annat än att han kan ryta åt statsministern och hytta med näven. Den som tror att det skulle bli billigare att övergå till republik kan ha fel, istället för en kung som kostar får vi istället en president, som skulle kunna ha politisk makt, och kosta mer i beskydd än vad kungen gör. Dessutom kvarstår ju fortfarande underhåll av de byggnader som idag tillhör kronan, de försvinner inte om man nu inte skulle välja att sälja ut det svenska arvet till privatpersoner eller företag.

Så jag önskar republikanerna lycka till med sitt mål att avskaffa monarkin!

Vad som är mitt och vad som är ditt är självklart för oss alla, så länge det inte gäller Internet, då helt plötsligt anser alla att det är okej att roffa åt sig bäst man vill, utan hänsyn till upphovsrätt. Piratpartiet står och gapar ut sitt budskap om rätten till fri informationsspridning, alla ska ha rätt till allt – så länge det existerar i cyberspace, för jag tror inte Piratpartiets Rickard Falkvinge eller någon av Pirate Bays grundare skulle gilla om man kom hem till dem och snodde något av deras prylar eller någon av deras kreationer, men så har ju å andra sidan ingen av dem skapat något direkt (och unikt) eget som går att roffa åt sig med samma budskap. Var förresten inte Pirate Bay sura över att någon kopierat deras logotyp?

De vanligaste problemen på Internet är att man antingen kopierar någons bilder, text eller design eller att man direktlänkar till någons filer så som bilder och musik med mera. Det första är ren stöld, och jag måste erkänna att faktiskt även jag har ”lånat” bilder som kanske inte var tillgängliga för utlåning. Det andra, direktlänkande, resulterar i att man på en sida länkar till en fil som ligger på en annan server, på så sätt stjäl man bredband från den vars server filen ligger på. Ett vanligt problem idag när bandbredd är dyrt och snabbt går åt för populära webbplatser.

Hur kan man då få bukt med detta problemet? Med en kodsnutt och en .htaccess-fil så kommer du åtminstone stoppa direktlänkandet och därmed också en hel del bredbandstjuvar. Tyvärr finns ingen metod som fungerar till 100% för att sätta stopp för dem som stjäl dina bilder, så undvik lägga ut högupplösta bilder som du inte vill att någon ska kunna kopiera och använda till andra ting.

Öppna din .htaccess-fil, eller skapa en ny, och klistra in följande kod i filen;

RewriteEngine On
RewriteCond %{HTTP_REFERER} !^http://(.+\.)?kennethjansson\.net/ [NC]
RewriteCond %{HTTP_REFERER} !^http://(.+\.)?feedburner\.com/ [NC]
RewriteCond %{HTTP_REFERER} !^$
RewriteRule .*\.(jpe?g|gif|bmp|png)$ nohotlink.png [L]

Kopiera raden RewriteCond %{HTTP_REFERER} !^http://(.+\.)?kennethjansson\.net/ [NC] och byt ut kennethjansson samt net mot varje domän som du vill ska kunna visa bilder från din blogg eller webbplats. Alla andra domäner kommer att se en bild som heter nohotlink.png, som måste ligga i samma mapp som .htaccess-filen.

Klistra in, spara och ladda upp i rotmappen och/eller rotmappen av din WordPress-installation. Klart!

Nedan ser du ett exempel på hur en sådan nohotlink-bild skulle kunna se ut, om du jämför med bilden ovan så ser alla som besöker din blogg, och de webbplatser du godkänt visningar på, fallen i Trollhättan, alla andra ser den stickande bilden nedan.

OBS! Tänk på att även en nohotlink-bild tar upp bandbredd, så gör den så liten som möjligt för att den ska ta upp onödig trafik. Om du vill se andra exempel på nohotlink-bilder, kolla in denna sidan, där kan du också klicka dig vidare och läsa mer om upphovsrätt och god sed på Internet.

Detta tips kommer från Cats who blog.

Studier är ohälsosamt. För detta påstående har jag vissa empiriska belägg. En enormt stillasittande tillvaro varvat med ohälsosam kost ger inget bra resultat. På tre läsår har jag gått upp över 30 kilo. Dessa måste bort, snarast.

Det finns egentligen ingen enkel lösning. Allt handlar om en mental process som yttrar sig både fysiskt och psykiskt. Motivation och vilja är kanske de viktigaste grunderna. Men tror man att det bara är att gå över till lightprodukter, köpa gymkort och redan nästa vecka vara i form så kommer man bli besviken.

Alla som någon gång försökt gå ner i vikt, lägga om sina vanor och försöka förbättra sin hälsa vet hur svårt det är, det är inget man gör över en dag och just den grejjen att det tar tid, ibland år, gör att många ofta ger upp, många gånger redan när man ännu befinner sig i startgropen.

Därför ser jag min viktnedgång som ett projekt som sträcker sig över minst ett år, detta eftersom socialstyrelsen inte rekommenderar att man går ner mer än ca 1 kilo per vecka. Att det då skulle ta 52 veckor att bli av med 30 kilo kommer också av att viktnedgången inte sker konstant – jag kommer inte tappa ett kilo per vecka utan viktkurvan kommer sakta ebbas ut, falla brant i början och slutligen ligga nästan plant.

Under den här perioden behöver jag göra två viktiga saker nämligen lägga om kosten och röra mig mer. Dessutom måste jag samtidigt bygga upp vilja, motivation och medvetenhet.Som hjälpmedel kommer jag att använda mig av ViktVäktarna och deras kostprogram och medlemsträffar – motivation och medvetenhet.

Enligt ViktVäktarna sker viktresan i etapper, en inkörningsvecka som är ”extra hård”, sedan en period som sträcker sig fram tills dess man når sin målvikt och slutligen tiden efter man nått sin målvikt så att man inte går upp i vikt igen.

För att man inte ska se sin viktresa som en gigantisk lång tid så styckar man upp den i mindre etapper bestående av delmål. Vanligtvis består dessa delmål av först en 10% minskning och därefter i etapper av valfri storlek. Dock är inga av dessa etapper, enligt ViktVäktarna tidsfixerade utan de kommer när de kommer. Således finns det egentligen ingen datum satt för när målvikten kommer vara uppfylld, eftersom det lätt leder till press och därmed ett nederlag, men ändå kan man ha, någonstans i bakhuvudet, rekommendationerna på 1 kilo per vecka, i genomsnitt.

Motionen har jag tänkt ska bestå i två delar, dels simning, som är en bra motions- och träningsform eftersom det tränar hela kroppen och sliter inte på samma sätt som andra träningsformer gör och dels promenader, långa och korta. För att verkligen se till att det blir av tänkte jag simma efter skolan, vilket då blir två dagar i veckan, och försöka få in ytterligare ett pass i veckan. Skoldagarna har jag tänkt att gå hem och den extra dagen gå både till och från simningen.

Viktigast är att börja mjukt och sedan öka frekvensen. Målet är att promenera eller cykla varje dag i minst 45 minuter och förhoppningsvis nästa läsår komma igång med gymmet igen.

Om allt går väl och funkar så som jag hoppas så kommer mina extra 30 kilo att vara borta om ett år, eller senast när skolan slutar om 15 månader. Viktigast är dock det att min hälsa kommer att förbättras avsevärt, ryggen kommer att må bättre och min ben också.

I går var det klassfest, i den mån man kan kalla det klassfest när knappt en fjärdedel av klassen närvarade. Det var riktigt trevligt, Paola i klassen bjöd hem oss och bjöd på både välkomstdrink och tilltugg. Innan Paola värmde några av oss upp hemma hos Helena med Pizza, vilket även det var trevligt.

Så nu längtar man efter nya ”klassfester” eller nya ”after school” aftnar. Hoppas det kommer en snart.

Syrrans blogg, http://theresesjansson.blogg.se, har fått ett nytt utseende. Det är en ”hårdkodad” design helt från scratch och helt uppbyggd av css utan vare sig tabeller eller annat tjafs som en annars gjorde, förr i tiden. Det här är nog första hemsidan jag gjort de senaste tre – fyra åren, helt från grunden.

Tittar man tillbaka på historiken för kennethjansson.net så ser man att mellan år 2003 (då jag registrerade domänen) och 2004 (fast egentligen ända fram till slutet av 2006) såg hemsidan likadan ut. I februari 2007 började jag för första gången blogga. Den dåvarande designen, och bloggplattformen, användes fram till i april, förra året, då jag bytte till det modernare, och säkrare, WordPress. Men designen på bloggen, under båda plattformarna, var baserade på teman och det var första gången, då 2007, som jag laddade ner ett färdigt tema (som jag förvisso modifierade en aning), en kort tid innan höll jag på och knåpade på ett nytt utseende till min hemsida, men den designen fick aldrig se dagens ljus.

Min första hemsida gjorde jag 1995. Vi var några elever på Sylteskolans högstadium som fick erbjudande från en av datalärarna att gå en ”kvällskurs” i html-programmering. Jag tyckte det var jättehäftigt då med Internet, att programmera sin allra första hemsida, som med dagens ögon skulle ge varje designer mardrömmar. Då var det frames som gällde, högt som lågt. Sedan kom tabellerna under sena 90-talet och jag använde dem en bra bit in på 2000-talet. Jag var högproduktiv, kunde spottar ur mig flera nya hemsidor varje vecka, alla med olika utseenden och teman, tröttna lika fort som jag blev färdig, klådan i fingrarna blev för stor, förkasta föregående och göra en ny. Så höll det på, om och om igen.

Några år in på 2000-talet kompletterade jag mina datakunskaper genom att läsa extra datakurser på KomVux, avancerad html-programmering och senare var jag inne och nosade asp-programmering, men det blev aldrig något av det.

2007 tog jag mig an bloggning, som så många andra, hittade ett bloggverktyg som jag gillade, fixade fram en mall, modifierade den och kände mig sedan nöjd. Någorlunda nöjd i alla fall. Klådan i fingrarna hade börjat avta och jag lät det hela vara, förutom några smärre kosmetiska förändringar då och då.

Efter att tröttnat på att bloggklienten jag använde var full av säkerhetshål började jag leta efter en ny plattform, av ren slump snubblade jag över WordPress och blev förälskad nästan med en gång. Jag fascinerades över dess tillsynes oändliga utbud av insticksmoduler, teman och andra små knåpanden för att anpassa och få till en blogg som betedde sig så som jag ville, tyckte och kände. Redan innan skrev jag relativt regelbundet och med en ny fräsch blogg, mångdubbelt snyggare än föregående, motiverades jag lite extra.

Och det var alltså först nu, under den senaste veckan, som jag återupptagit det där med html-kodandet. Syrran behövde ett nytt, vackrare, utseende på sin blogg och givetvis så ställde man upp. Eftersom både frames och tabeller är ute och det bara är css som gäller så blev det lite extra utmanande att få till det, men nu, med hjälp från lite forum så som WP-Support.se har jag lyckats få fram ett utseende som både jag och min syster är nöjda med. Även om man jämför resultatet med den tilltänkta utseendet (som i snabbhet byggts upp med tabeller) så finns det lite skillnader och båda är en klar förbättring mot hur det var innan, med blogg.se tråkiga standard mallar.

Ett spännande projekt som åter väckt lite liv i kroppen och jag känner ur rastlösheten sakta kommer smygande. Min blogg har ju haft samma utseende i snart ett år, kanske är det dags med förnyelse, kanske skapa ett eget tema, från grunden?

Missa inte några charmiga bilder på min systerson Theo när han hjälper mamma med tvätten, äter semla, visar upp nytt hattmode, skrattar eller gör utfall mot kameran.

Som jag skrev i mitt förra inlägg, i söndags, så har vi den senaste tiden i skolan fått leka biståndshandläggare. Vi har blivit tilldelade case och sedan fått utreda och fatta beslut samt diskuterat kring våra case, hur och varför vi tänkt si eller så och så vidare. Detta lämnades in i måndags och idag var det redovisning och diskussion i tvärgrupper.

Nu blev det tyvärr, beroende på hur man ser det, inga vidare tvärgrupper, vi var endast fem närvarande på eftermiddagen och casesutspridningen var tunn. Jag och en till hade samma case, två andra delade ett case och den femte var allena på sitt.

Redovisningen var intressant och på många sätt givande. För min del började det lite hackigt, jag hade en strukturerad redovisningsplan men kom av mig lite, men när väl diskussionen kom så kändes det lättare. De andra redovisade intressanta case och när man sitter två stycken med samma case så upptäcker man delar där man tänkt olika och jag avundas min klasskamrat som valt bättre ord och också valt insatser, eller tänkbara insatser, som jag inte hade en aning om eller ens tänkt på. Det kändes också bra att få feedback av både klasskamrater, lärare och den medverkande biståndshandläggaren. Många funderingar och diskussioner väcktes och det tillkom flera (nästan) aha-upplevelser.

Det kändes också som om taket var högt, vi kunde skämta och kunde hålla en avslappnad ton och frekvent återkom jag till att skoja om en av biståndshandlägagrcheferna, som faktiskt skrämmer mig en aning, och det kändes som alla var med på tåget. I det ena LSS-fallet upptäcktes också hur svårt det är att bedöma LSS, att ge och utforma insatser, fastän man upplever det som självklart LSS eller tvärtom att man upplever det som självklart att denne inte omfattas av LSS. Likaså problematiken med att närma sig en person som antingen själv vägrar ta emot insatser eller saknar insikt. Dilemman när det finns anhöriga med i bilden så som barn.

Tidigare har jag skrivit om hur jag känt mig osäker inför mitt yrkesval och om detta verkligen var rätt. Jag känner mig fortfarande osäker inför de dilemman och problem som kan uppstå, både för mig och den enskilde individen och dennes anhöriga, men jag är efter idag övertygad om att kommunen kommer ge mig det stöd och assistans jag behöver för att kunna utföra mitt yrkesuppdrag. Att det faktiskt finns enormt många resurser att ta till när dessa situationer uppstår, så som exempelvis ringa chefen så att hon inte kommer och rycker en i örat för att man varit för givmild eller för snäll i sin bedömning, men att det gäller att känna till vart jag som handläggare kan vända mig, vilka snören jag kan dra i och så vidare.

Just nu går kursen Biståndshandläggning in på slutspurten, första examinerade uppgiften ska vara inne senast klockan 8 i morgon bitti, sedan följer en redovisning i veckan och sedan kommer slutuppgiften i form av en hemtentamen.

Uppgiften vi arbetar på just nu går ut på, som rubriken på dagens inlägg antyder, att vi ska leka biståndshandläggare för en dag. Vi har alla fått ett case att arbeta med och utifrån det ska vi utreda, fatta beslut och bevilja insatser, motivera våra beslut och diskutera och argumentera kring olika aspekter som kan vara aktuella/påverkande i biståndsbeslutet.

Mitt case handlar om en kvinna på 56 år, Karin, som fått en Alzeimersdiagnos, först efter att ha varit sjukskriven i nästan tio år. Hon har, med hjälp av sin syster, ansökt om att få daglig verksamhet enligt LSS, för att få en meningsfullhet i sin dagliga tillvaro. Egentligen är inte själva ansökan några problem utan det är snarare allt runt om. Simulerande dilemman som jag möter som handläggare. Kvinnan saknar full insikt i sin sjukdom, det finns anhöriga i form av barn och en ex-make inblandade som också dem saknar insikt om sjukdomen och där sjukdomen lett till ett spänt läge mellan dem, det finns en syster med i bilden som kontaktar mig och berättar saker om sin syster som hon inte kunde ta upp när vi träffades och hade vårt möte. Och mycket mera.

Uppgiften går alltså ut på att få en försmak av hur svårt det kan vara att försöka få fram ett bra beslut som på bästa möjliga sätt tillfredsställer både Karins och hennes familjs behov. Problematiken med att behöva ta in andra personer för att kunna lösa allting runt om Karin. Utforma bistånd och erbjuda hjälp som kanske går emot vad Karin tycker och tänker, men som ändå är för hennes bästa. Och mitt uppi allt detta gäller det att hela tiden stanna upp och reflektera över hur jag som handläggare tänker, varför jag gör så eller så, skriva ner detta och motivera det. Ha olika perspektiv i åtanke som genus, etnicitet med mera. Och viktigast av allt, att hela tiden ha med mig mitt förhållningssätt mot både lagen och kommunens riktlinjer.

Det svåraste med caset är att det förväntas av oss att det ska vara relativt perfekt, även om fröken ljuger när hon säger att ”det finns inget rätt eller fel”. Det finns det visst. Aktuella lagar sätter ramen, riktlinjerna stramar upp ramarna, sedan kommer konflikterna och dilemmana när allt slits mellan vad lagen och riktlinjerna säger, vad jag som handläggare och medmänniska tycker och tänker samt vad Karin tycker och tänker och framförallt vad vi båda vill. Att hela tiden tänka på att vara öppen och lyhörd och inte hamna i ett läge där man bryter mot något eller börjar närma sig gränsen för maktmissbruk.

För vi är båda experter, jag är expert på handläggning, lagar, regler med mera, och Karin är expert på sitt tillstånd, sin tillvaro och vad hon vill.

Alois Alzheimer - Fadern till upptäckten av Alzheimers sjukdom

Den lilla klumpen blir allt större och större för varje dag som går och givetvis måste detta upplevas som mycket hemskt för Theo, det är ju nu han åldras procentuellt som mest, likaså är det nu hans intelligens ökar lavinartat. Ena dagen ligger han där och slår sig själv och nästa har han upptäckt miraklet med att kunna ställa sig upp. Snart kommer han att kunna gå, sedan tala, sedan läsa och så vidare.