I huvudet på Keken

I'll be back

Sat, 11 Feb 2012 17:44:55 +0100

En frontalkrock i tankarna

Wed, 08 Feb 2012 18:18:09 +0100

Det är tankar som snurrar runt i huvudet som jag inte riktigt räknat med skulle dyka upp och ändå så är det tankar som egentligen är helt naturliga att tänka.

Tänk er känslan av att vara helt säker på något och så upptäcka att ingenting är säkert och att saker som du trodde att du ställt dig utanför ändå påverkar dig.

Det är ingen överraskning i sig att det som nu pågår verkligen gör det. Det är snarare en logisk följd av en lång lång tids nedåtgående spiral. Men att jag skulle påverkas så i mina tankar av detta och att det nästan känns som om jag ser mig själv i en spegel och ser något jag inte vill ska hända med mig någon gång.

Man ska inte tro att något som pågår går att bearbeta färdigt. Det som slutar pågå går att slutföra tankarna kring eller i alla fall komma så nära målet som är rimligt. Men tankar om då, nu och sedan i en pågående process går inte att komma så nära målet som man vill. Kanske är det också just det som är livet och på gott och ont den nerv som krävs för att man ska vara på tå och inte ta något för givet.

Det är en frontalkrock som pågår där jobbiga saker och tankar möter extremt roliga planer som snart ska sättas i verket.

Den roliga delen leder och jag hoppas att den jobbiga också ser ett ljus i horisonten.

Barnen i bilder från 2011

Sun, 01 Jan 2012 17:40:51 +0100

Några snabba urval av bilder på barnen från året som gått.

Till min pappa - tio år senare

Sun, 01 Jan 2012 17:14:29 +0100

Det är nyårsdagen 2012. Ett nytt år med oskriven historia att fylla med ett innehåll. Det finns en spännande personlig plan som ska genomföras under årets första sex månader.

Det är också snart tio år sedan jag tidigt på morgonen den 9 januari, i min säng i lägenheten på Kellgrensgatan i Borås, väcktes av ett telefonsamtal från min bror.

-Pappa är död! sa han. Jag hörde vad han sa men tog inte riktigt in det utan att säga va?

Det hade skett utan någon dramatik. Ett skrik i sömnen och så var det över. Alla påfrestningar som funnits där och påverkat det oundvikliga i så många år hade till slut nått vägs ände.

Ditt liv var över och jag tror faktiskt att det tog slut precis så snabbt som du verkligen ville. Något annat, en utdragen process, hade bara blivit ett fortsatt lidande både för dig och ommgivningen.

Trots att det var en tanke som funnits där hur länge som helst, hur länge din kropp skulle orka med, så är det ändå något som inte går att ställa sig in på. Trots allt som varit så är slutet ändå så precist.

Om du fortfarande hade levt idag så skulle jag garanterat ha haft en massa frågor som jag då aldrig hade ställt. Men samtidigt är det inte säkert att dom frågorna hade funnits om inte det som hände då och som har skett under ett decennium nu hade fått ha sin gång.

Jag har i olika faser bearbetat vår gemensamma historia och successivt kommit fram till en betydligt stabilare och mer nyanserad bild av vad som en gång var. Det finns inte längre någon av den ilska kvar i mig som, tillsammans med en stor besvikelse, alltid legat i förgrunden. Snarare har det efterhand vuxit fram vad man snarare kan kalla en nyfikenhet över vem du egentligen var och hur det kunde gå så galet som det ändå gjorde.

På sommaren innan du dog tog jag med dig i min bil ner till dina barndomstrakter. Vi tittade på stället där din mors föräldrahem hade varit. Vi stannade i Överlida för att se var huset på Borgåsen hade stått och stannade på en rad andra gamla minnesplatser. Jag tror att du var nöjd med den resan. Jag var det.

Några månader efter din död, i mitten av april, så träffade jag Katrin. Det var ett klassiskt kärlek vid första ögonkastet som kastades över mig och mitt liv tog den vändning som jag tror att även du hade tyckt mycket om.

Du har också blivit farfar ytterligare sju gånger på tio år och två av dessa är mina döttrar Nora Linnea och Milla Judit. Dessutom är vi familjehem för en tjej som heter Claudia och som har varit hos oss till och från sedan 2003.

Precis lika mycket som att du självfallet aldrig har träffat mina barn så vet dom bara vem du är via fotografier. Men båda, 4 och 6 år gamla, är helt medvetna om att du i deras värld är en ängel som finns uppe i himlen tillsammans med deras kusin Noel, gammelmormor Ulla och Linnea från Noras skola som dog i höstas. Det är deras bild tidigt i sina liv och någon mer nyanserad sådan kommer dom få vänta ett bra tag att få någon del av.

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag besöker din grav speciellt ofta. Ingen av oss var speciellt överväldigade av religiösa sammanhang och för mig ger inte ett besök där så mycket som andra saker gör.

Totalt har jag nog inte varit där mer än 6-7 gånger på dessa tio åren. Senast var på annandag jul när hela familjen var där. Vi tände ett ljus innan det var dags för julsammankomst hemma hos mamma i hennes lägenhet.

Det är tio år som på många sätt har varit tio bra år för de flesta av dom som trots allt fanns runt omkring dig. Att påstå att en människas död är något positivt är kanske inte så enkelt för alla att förstå.

Men i det stora hela tror jag att din död, för dig själv och de flesta i din omgivning, faktiskt var något som gav ett lugn i din på olika sätt sargade kropp och som har löst knutar och i många avseenden har skapat starkare och stabilare relationer än vad som var, och hade varit möjliga tidigare innan den 9 januari 2002.

En av alla dessa saker som jag tror att du skulle tyckt mycket om är det som jag och dina andra fem söner tillsammans har skapat. Vi har numera sedan många år tillbaka har en relation där vi träffas och umgås på ett sätt som vi själva tycker en ganska unik. Det fanns en tid, åren innan du dog och åren därefter, när många saker behövde bearbetas, missförstånd redas ut och ett förtroende återskapas.

Efter denna period så är det en helt annan sak. Den definitiva höjdpunkten hittils är när vi alla sex tillsammans, året när Jörgen fyllde 50 år, var i Liverpool och grottade ner oss i Beatles. Om några år är planen att vi åker till Berlin tillsammans.

Den nionde januari för snart tio år sedan var en dag som så här i efterhand, i alla fall för mig, gav en möjlighet att successivt dumpa många mödosamma tankar och en möjlighet att istället bygga upp den där delvis annorlunda bilden, i ett bredare perspektiv och med andra personers infallsvinklar, som nu känns betydligt mycket bättre att leva med.

- - - - -

För snart två år sedan, till den dag du skulle fyllt 80 år, skrev jag Berättelsen om min pappa Tage. Den beskriver ditt liv så som jag upplevt det och på olika sätt fått veta mer om.

Det hade varit spännande att fått höra din egen osentimentala berättelse om ditt liv så här ett decennium senare.

Minnen från min mormors hus

Fri, 16 Dec 2011 22:13:37 +0100

Gräsmattan var en sådan där som var ganska stiksig. Men så fanns det några små runda plättar med mjukt gräs.

Det var på platser där det hade funnits ett träd och där nytt gräs var sått. Just träden var annars mest omvandlade till målstolpar när vi spelade fotboll. Det största målet var mellan två äppelträd. Det var där vi sköt straffsparkar. De mindre målen var mellan ett träd och häcken vid tomgränsen.

Det var förresten vid det träd som var högerstolpe i det stora målet och vänsterstolpe i det lilla som jag två gånger på ett halvår bröt min högerarm. Första gången, på annandag jul 1978, ramlade jag när vi spelade fotboll och fick armen under mig. Den andra gången klättrade jag i trädet, föll och fastnade i en liten gren för en sekund eller två innan jag föll pladask på marken och bröt samma arm igen.

Trädgården i övrigt innehöll ett stort trädgårdsland och ett rött uthus med ett garage som var så litet att ingen normal bil gick in där.

Från början var huset vitt med en liten glasveranda. Sedan renoverades fasaden samtidigt som verandan byggdes större och huset fick en mörkgrön murrig färg under ett decennium innan det återigen fick sin vita färg.

Taket vet jag med säkerhet fick nya pannor en sommar någon gång 1976-1977. Det var då som vi lekte i trädgården när alla vuxna klättrade på taket. En del av leken bestod i att kasta upp dartpilar i luften och se var dom landade. Och landade gjorde dom ju hela tiden. Den sista pilen som kastades upp i luften såg till att landa rak i mitt huvud. Där satt den tills pappa hade klättrat ner från taket och drog ut den.

Det där uthuset förresten. Det var inte bara så att det innehöll ett minimalt garage. Där fanns också ett rum där mormor satt och skötte sin hemsömnad under en period. Det var också ett rum som min morbror och hans kompisar gjorde om till ett ganska kortlivat hemmagym. Även om det inte var aktivt så länge så satt plancherna kvar på väggarna betydligt längre.

Runt trädgården var det skog på två och en halv sida och det var skog som var full med svamp varje år. Särskilt på ett ställe alldeles intill stigen, môsavägen, växte det kantareller i en lång rad på samma ställe varje år.

Inne i huset, som inte var speciellt stort, bestod nedervåningen av ett lite större vardagsrum, ett mindre rum och ett litet kök. Från början fanns en entré även på sidan av huset, rakt in i köket, men den offrades när huset renoverades för att istället ge plats åt ett badrum.

Köket var som sagt litet men det innehöll ändå både en vanlig spis och en gammal vedspis som gick att elda i. Tyvärr hade de kakelugnar som en gång funnits i huset plockats bort när elementen med direktverkande el sattes upp.

Det var i det här huset som jag tillbringade så många dagar under min uppväxt. Många av alla dessa dagar var tillsammans med min ett år äldre kusin när vi på skollov var hos mormor och spelade kort, hockeyspel och en massa annat. Det var han som fällde mig den där annandagen när armen bröts första gången.

När vi satt i köket och skulle dricka saft och äta kakor så var det alltid en tävling om vem som hade högst nummer i botten på glasen som var numrerade och vi knäckte pepparkakor och den som lyckades knäcka dom i tre delar vann.

Det var förresten även han som kastade den där pilen som satte sig i min skalle.

Jag sov även över där andra dagar och gjorde det ofta i soffan i vardagsrummet. En av alla dessa kvällar var en klassisk svensk tv-kväll när Studio S sände sitt program om videovåld och använde Motorsågsmassakern som exempel.

Ett annat klassiskt tv-minne från samma år som jag såg där i mormors vardagsrum var när USA vid OS i Lake Placid som Sovjetunionen i hockey.

Ett annat minne som inte alls är speciellt roligt är den dagen, en sommardag, när nästan alla de närmaste släktingarna till min morfar var på besök. Jag minns det som en trevlig dag, med massor av människor, ända fram till det att min morfar helt plötsligt inte mådde bra och, som jag minns det, gick upp på övervåningens toalett och spydde. Det blev värre och till slut åkte han med taxi till sjukhuset.

Det visade sig vara en hjärnblödning och så illa att han aldrig efter den dagen kom tillbaka till ett normalt liv. Jag är inte säker, men jag tror att den enda gången han efter detta var hemma igen var en där julen när jag på annandagen bröt armen. Något år senare dog han.

Jag kunde ofta gå till mormor på vardagskvällar och sitta där och läsa tidningar i lugn och ro. Jag vet att jag och min lillebror nästan tävlade om att vara först med att gå dit när det senaste numret av Hemmets Journal hade kommit så att vi kunde klippa ut bilderna i Fickjournalen.

Ett rum som jag också gillade att vara i var det rum som min morbror hade på andra våning så länge han bodde där. Det var inte minst fantastiskt att sitta och bläddra bland alla hans LP-skivor.

När jag var liten så hade jag hela tiden drömmar om hur jag skulle bo. Jag gjorde egna ritningar på drömhus och jag gjorde ritningar för att göra om hus där jag placerade in möbler och annat från olika kataloger. Ett av de hus jag möblerade i mina drömmar var mormors hus. Jag ville bo där och göra det till mitt hus.

När min mormor någong gång 1993 började prata om att inte längre bo kvar i sitt hus så fanns tanken någonstans i bakhuvudet fortfarande att jag ville bo där. Men jag var precis i början av ett förhållande och skjöt det ifrån mig.

Istället blev det så att jag och min flickvän flyttade till en lägenhet i Ulricehamn i slutet av 1993 och tänkte att det var rätt väg framåt. Men en bit in på 1994 blev mormors tankar på att sälja konkreta och helt plötsligt så var det så självklart att jag skulle köpa det där huset.

Sagt och gjort. I slutet på augusti skedde övertagandet av huset och vi påbörjade en del mindre renoveringar. Heltäckningsmattor kastades ut, gamla fina trägolv därunder slipades upp och isolering sprutades in mellan golv och grund. Väggar i rummen gjordes om med nya gipsskivor, dörrposter rensades ifrån en massa lager gammal färg.

Det skedde en hel del i början och tankarna om vad som skulle kunna göras var ganska stora från min sida, men omständigheter gjorde att det aldrig blev så bra som det kunde blivit.

Efter att ha hankat oss fram så blev det hösten 1996 så att huset såldes vidare. Det var inget lätt beslut och jag kände en skuld över att inte behålla det längre.

Nu blev det ändå så. Mormors hus och jag gick skilda vägar. Det gjorde även min flickvän och jag ett par år senare.

Det finns idag ingenting som jag ångrar av vad som skedde för 15 år sedan, men minnena från min uppväxt, alla besök hos mormor, i detta hus, är minnen som ljusa sådana från de här åren.

När julen inleds med en vält yucca-palm

Tue, 08 Nov 2011 19:10:37 +0100

En fot i den stora kopparkrukan så att både lekarkulor och den meterhöga yuccapalmen flyger ut på golvet.

Att det var just julafton var inte ens anledningen till att det redan mitt på dagen var så slirigt och sluddrigt i kropp och mun att något sån här händer. Det kunde vara vilken annan dag som helst utan att det skulle brutit något mönster.

Ett brutet mönster skulle varit en julafton utan att något sånt här händer, annat än av ren otur.

Men nu var det alltså julafton och förmodligen den sista sådana där det ens i fantasin och drömmen fanns kvar en tro om att det kunde vara bara en julafton som i alla fall snuddade vid att vara en stund av ren och skär glädje och avkoppling.

Att det var just en stor kopparkruka som råkade stå i vägen för vingliga ben var mer en slump. Men det var en brysk signal till alla som försökte hålla ett mod av julstämning uppe att inte orka hålla sig vid detta.

Det brists ut i tårar. Det uppstår en aggressivitet och tonläget höjs redan innan julskinkan ens har funderat på att äntra julbordets röda duk med vita broderade snöstjärnor.

En stund av oro och upprördhet förbyts sedan i en förädisk stämning som på ytan kan ses som ganska trevlig, och kanske till och med jullik, men som bara handlar om en behärskning och en respekt inför de som mest av allt vill att det ska vara jul på riktigt.

Julskinkan kommer fram på bordet tillsammans med sina kompisar julkorven, det kokta köttet, dopp i gryta, rödkål, rullsylta och allt annat som bara ska befinna sig på det där bordet oavsett om någon äter det eller inte. Den här gången ligger det också ett fat med ett kött som inte brukar vara där.

Eller kött förresten. Det är inte kött. Det är rökt älghjärta som ska avnjutas denna jul och nåde den som inte uppskattar denna läckerhet.

Alla äter och ser glada ut fast att tanken på ett bultande hjärta från en älg hela tiden finns i bakhuvudet. Men vem skulle våga ifrågasäta något sådant just då?

Till och med grisfötterna från året innan hade varit bättre.

Tack vare att det inte serveras någon alkohol på vårt julbord så lugnar sig det hela ytterligare och blir nästan till en trevlig stund. Men irritationsdarret och oron över att något ord eller annan oväsentlig sak ska tända gnistan finns där hela tiden under middagen och timmarna innan gästerna vänder hemåt.

Gästerna andas ut på vägen hem i sina bilar.

De som är kvar i huset, där en vält yucca-palm inledde julfirandet, väntar nu bara på efterrätten.

Finns det någon mer alkohol i något skrymsle i den där källaren eller kan det kanske, kanske bli en julaftons kväll på utandning?

Alla vet innerst inne åt vilket håll det lutar.

Milla fyller fyra

Tue, 11 Oct 2011 18:49:01 +0200

Det är ju lätt att hela tiden se henne som den lilla tjejen. Hon är ju förvisso minst, men det är också något hon är en mästare att rida på i olika sammanhang.

Som många andra så har hon blivit mer och mer medveten om att hon är minst och har gjort allt för att intala både sig själv och andra att hon är stor nu. Eller i alla fall att hon blir stor när hon fyller fyra år.

Och just den dagen har idag infallit. Milla har fått fylla fyra år och hon har gjort det med ett leende på läpparna hela dagen - från paketöppning halv sju, till lek med presenterna 2,5 timme på Leos Lekland och nu en hemgjord pizza.

Även om hon alltid kommer att vara vår lilla Milla så har hon ändå tagit ett stort mentalt kliv själv idag.

Nästa år blir det under 50 minuter!

Sun, 18 Sep 2011 20:41:35 +0200

Det är en något sliten kropp så här dagen efter, men jag fullföljde målsättningen och sprang Kretsloppet, en mil, i Borås igår eftermiddag.

Faktum är att det utifrån förutsättningarna, fem löprundor sedan mitten av juli pga av skada, gick fantastiskt bra.

Tiden 52.12 är kanske inget att skryta med så, men med tanke på att målet var att klara 55 minuter så var det över förväntan.

Banan var sanningen att säga rätt enkel med egentligen bara två uppförsbackar att ens tala om. Men en del energi och tid gick faktiskt åt till att hantera alla löpare runt omkring mig som inte var helt disciplinerade i alla lägen. Jämfört med att springa ensam, som jag alltid gör, så blir det självfallet en helt annan grej som i alla fall inte är positivt.

Positivt var det dock att springa där det fanns publik. Det var en enorm skillnad där jämfört med den del av banan, mellan 4,5-7 km där det inte fanns många människor vid sidan om banan.

Sammantaget en positiv upplevelse som definitivt ger mersmak och med en ännu mer stabil träning inför Kretsloppet 2012 så är jag fullkomligt övertygad om att relativt lätt kunna springa under 50 minuter!

Jag är helt enkelt ingen Gebreselasie...

Wed, 31 Aug 2011 21:34:28 +0200

Sex löprundor under augusti med en långsam förbättring är sammanfattningen av månaden som tar slut idag.

Efter det stora haveriet i juli så vågade jag mig på att springa igen först den 11 augusti. Det var en runda där jag stannade varje gång det gjorde ont. Lugnt och fint.

Det gick okej och det har gått okej sedan också. Gårdagens 6 km var första tillfället utan någon känning i knät. Men det känns ändå trögt och inte i närheten av känslan fram till slutet på juni. Inget flyt alls och det krävs minst 3 dagar mellan gångerna för att det inte ska finnas sviter från föregående gång.

Det är bara att inse att det nog är längre sträckor snarare än snabba tider som jag får ha som mål ett bra tag framöver.

Överilade rundor alldeles för nära gränsen till det maximala gjorde att läget är som det nu ser ut. Korkat kan tyckas, men det är ju så roligt att springa snabbare hela tiden

Tveksamheten inför att ge mig i kast med Kretsloppet om knappt tre veckor är stor.

Imponerad av min envisa fru

Sun, 28 Aug 2011 21:06:00 +0200

Om någon hade sagt för ett år sedan att min fru skulle cykla 10 mil i en tävling så skulle jag inte ha satt många kronor på det.

Den enkla anledningen till min skepsis då var att hon fick så ont i sina knän att en tur på några kilometer vara en pina. Hon kunde komma hem efter 20 minuter och vara helt knäckt över att det inte funkade.

Men envishet är som de flesta av er vet också en drivkraft och hennes envishet har i år fått ute henne i löparspåret, där hon sakta men säkert har kommit till en anständig nivå, och cykelturer modell längre med sikte på att vara med i Viaredsjön runt.

Denna tävling på just 10 mil är nu avklarad i värsta tänkbara väder med regn i mer eller mindre stor mängd under stora delar av tävlingen. Inte minst första halvan blev cyklisterna bokstavligen dränkta av regn.

Hon gjorde rundan med sin syster och när Bollebygd passerades hade hon haft ont i magen. Detta hindrade dock inte en fortsatt färd. Efter byte av skor och strumpor så fullföljdes de tio milen.

Träningsverken lär inte bli att leka med, men hon gjorde något som jag aldrig trodde för ett år sedan att hon skulle klara av och jag är mycket imponerad av detta.

Om tre veckor är det dags för hennes tredje del i målet att göra en Boråsklassiker då är det en mil i löparskor när Kretsloppet ska avgöras i Borås och där det är tänkt att även jag ska vara med om mitt knä pallar.

Förutom Viaredssjön och Kretsloppet ingår även Linnémarchen, Klassikersimmet och en skidtävling i klassikern. Man måste genomföra 4 av dessa 5 tävlingar inom loppet av 12 månader från det att den första är avklarad. Vilken man börjar med spelar ingen roll.

Just skidtävlingen är det delmoment hon har sagt att hon inte ska vara med i, men de sista veckorna har hon börjat prata om att hon önskar sig längskidor i födelsedagspresent...