Jayvi är en GMO-fri zon!

Jag har köpt en Majapåse

Maja testar en antroposofisk trappa…

Stor protest utanför riksdagen i Stockholm! Hela pressen var inte där!

Maja vägrar att gå om hon måste ha skor på sig…

Håhåjaja…

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om min roliga men ack så tröttande resa till reservatet med hela busiga familjen, men nu är det tio på kvällen och nej, jag orkar inte skriva nåt den här gången heller. I morgon ska jag resa dit igen, sista gången innan semester och sommar och sol och bad. Halv åtta ska jag åka och hem halv ett på natten räknar jag med att komma hem.

NuZZZzzzzzzzzzzzzz…

Vi har fått låna en kajak, och det dröjde inte länge förrän Maja var en expert!

Förra året var första året jag sprang efter att ha varit borta från löpning i ett halv liv. Det kändes bra, som att hitta tillbaka till mig, det rätta jag, det bästa jaget. Jag sprang med barfotaskor i naturen, och med stötdämpande skor på asfalt och grus.

I år var det min plan att först överleva mitt livs första halvmara och sedan slänga löparskorna åt fanders en gång för alla och börja om från början, börja om från nytt med enbart barfotalöpning.

Därför springer jag femminuterspass hemma i lägenheten. För det är där jag börjar. Från att ha sprungit 2 mil på 2 timmar, 22 minuter och 58 sekunder springer jag nu 5 minuter!

När man bestämmer sig för att börja springa naturligt så måste man ta det lugnt för alla år i skor har gjort att fötter och ben inte är så tränade som de borde vara. Detta gäller inte minst vaderna som tar stryk. När man springer barfota, så landar man inte med hälen först utan med trampdynorna. Det gör att man landar mjukt med hela foten och benet som en naturlig stötdämpning istället för att låta 2 cm gummi ta hela smällen för benet.

Hällöpningen uppfanns av Bill Bowerman i början av 60-talet då han experimenterade hemma i källaren med gummi och våffeljärn för att ta fram en ny sula som gjorde att man kunde ta längre steg och landa på hälen. Han grundade ett skoföretag, förlade tillverkningen i Asien, och började frälsa världen med sin nya löpteknik som bara var möjlig om man köpte HANS nykonstruerade skor med tjock sula under hälen som gjorde det möjligt – och tvingade – löparen att landa på hälen. I över tio år var han ensam om att sälja såna skor innan de slog igenom på allvar och en mängd konkurrenter började kopiera Nike.

Sedan dess har skadorna inom löpningen bara blivit värre och värre tills trendbrottet kom 2002 då företag (med Nike i spetsen) även började tillverka barfotaskor som åter gjorde det möjligt för folk att springa naturligt utan att för den sakens skull springa helt barfota.

Jag håller just på att läsa en fascinerande och mycket spännande bok av Christopher McDougall som heter Born to run. Det är en spännande och rolig bok som man kan älska även om man inte gillar att springa. Den beskriver bland annat sökandet efter den mytomspunna mexikanska indianstammen tarahumara (som kan springa otroliga sträckor på över 30 mil utan att vila, barfota eller med enkla hemgjorda sandaler) och om hemligheten bakom deras styrka och om det är möjligt för oss alla att springa såna sträckor. (Obs! Ett maratonlopp är 4 mil och 2 kilometer.)

Boken handlar också om sökandet efter den mytomspunna Caballo Blanco (vita hästen) som flyttat från USA till Mexiko och levt med tarahumara i tio år och lärt sig deras teknik. Numera är Caballo Blanco världsberömd, liksom alla andra som är med i Christopher McDougalls bok och han går att hitta på Youtube, där han bland annat berättar om en del av de äventyr som även finns med i boken.

Här är nedan är ett föredrag av Christopher McDougall där han bland annat pratar om boken och om uthållighetsjakt. Det är nämligen så att vi människor har funnit som ras i 2 miljoner år. Under dessa två miljoner år jagade vi djur utan att ha tillgång till vapen. Spjutet uppfanns för 200 000 år sedan. Pilbågen uppfanns för 20 000 år sedan. Hur bar man sig åt för att jaga då?

Jo, man springer efter ett djur tills det dör av överhettning (inget djur i världen kan kyla sig lika effektivt som människan som har svettkörtlar och kan andas flera andetag på varje steg). Det tar 2–5 timmar att springa en antilop till döds. Det är lika lång tid som det tar att springa ett maratonlopp. Uthållighetsjakt praktiseras än i dag på vissa ställen, och studier av folk som fortfarande behärskar denna uråldriga jaktteknik visar ett den är mycket mer effektiv än att jaga med spjut eller pilbåge, framför allt i stora slättlandskap som i Afrika.

I föredraget ovan pratar han om Barefoot Ted McDonald som är en av de underbara knäppskallarna som boken Born to run svämmar över av. Här berättar han själv som sin resa från skadad hällöpare till ultralöpare.

Och om du är sugen på att lära dig tekniken. Här är en bra instruktionsvideo från författaren.

Men Sverige då, har vi några barfota löpande galningar likt dem i den fantastiska boken? Ja, vi har de de galna till Coltingbröderna. Nästa fredag (1 juni 2012) ska de ha ett löpevent på fyra timmar som ska ”förändra till löparsteg för alltid” i STHLM. Jag ska vara där med tre jobbarkompisar. Kanske jag träffar dig där?

I dag firar vi Duglas Adams genom att inte glömma sv.wikipedia.org/wiki/handduken hemma:

I Vadstena finns inga backar, så jag åkte ned till slalombacken på Omberg för att springa backe. Chockterapi kan man kalla det. Det tycker i alla fall min kropp. Jag hade inte hunnit springa mer än 50 meter innan den började protestera. Jag fick omväxlande springa, omväxlande gå den halva kilometer som backen är. Och så ner igen och upp igen.

Löjligt egentligen att man inte ska kunna springa upp för en brant backe utan att kroppen skriker ut sitt veto. Men så var det. Jobbigt! Utsikten var fin från toppen, men svårt att njuta av den när benen brinner…

Dagens träning innebar också säsongsstart för barfotalöpningen med barfotaskor.

Det sägs rent generellt att kvinnor över 50 känner sig osynliga. I alla fall bland män. Helt plötsligt är det som om män inte ser dem. Och jag börjar inse att det stämmer. Min hjärna är både åldersrasist och skönhetsrasist.

Det har hänt flera gånger att kvinnor sagt, ”men känner du inte igen mig, vi träffades ju på si och så…” Jag försöker förstås hålla god min men jag lurar nog ingen. I vissa fall har det hänt både två och tre gånger med samma person. De kan ibland – med rätta – bli smått irriterade på mig för att jag inte känner igen dem och sedan sluta hälsa!

Men det är ju inte mitt fel! De har sig själva att skylla! De är ju inte vackra nog!

Jag har sakta kommit till insikt om att jag minns snygga kvinnor bättre än dem som inte är lika snygga. Jag försöker resonera med min neanderthalhjärna och förklara att jag är en modern och upplyst och jämställd man som inte bryr sig om så ytliga ting som skönhet, men då tjurar den ihop sig och sätter sig i en grotta och vägrar att komma ut. Och skulle jag sätta hårt mot hårt hävdar neanderthalhjärna att den minsann har vetorätt för den har varit med längre än mig.

Och nu har samma sak drabbat mig!

Man kan inte vara gubbsjuk utan att vara gubbe. Och jag har under en kort tid, på en och en halv månad upplevt tre händelser som fått mig att känna mig gammal.

Jag var på en mingel- och kändisfest uppe i Reservatet förra veckan. Hur gick det till undrar du? Jo, jag anordnade den själv. Där dök det helt plötsligt upp en 25-årig tjej som jag kände igen. Vi hade nämligen varit på ett annat mingelveganevent för två månader sedan. Vi hade inte pratat med varandra då, men jag hade lagt märke till henne och kom igår henne ändå. Varför? För jag tyckte hon var söt och hade nått speciellt över sig. Bara det.

Och nu var hon där igen. Sandra heter hon.

Full och glad som jag var på isvatten och trevlig stämning klampade jag fram och sa nått i stil med att jag känner igen dig, känner du igen mig.

Nej.

Har du nångång sett en bil köra in i en bergvägg. Nej? Inte jag heller, men det var i alla fall vad som hände med samtalet.

Ehh… jo, du vet, vi var på samma ställe där och där… för nån månad sedan… då det var… jag var där, och du var också där…

Nej, vet du vad. Jag är så dålig på att känna igen folk, ljög hon och minglade vidare.

Det som fick mig att känna mig gammal var insikten att hon hade rätt. Varför skulle en ung söt vegan minnas en köttätande gammal gubbe som mig. För min skönhets skull? Nej, jag kan inte komma på åt skäl, och nu vet jag hur det känns att bli gammal och osynlig…

Jag har tre exempel på saker som fått mig att känna mig gammal denna vår. Det andra inträffade bara nån timme efter dramat som jag just beskrev.

På festen fanns även Josefine. Alla som träffar Josefine blir förälskade i henne. Man som kvinna, gammal som ung. Det går inte att undvika och är inget att skämmas för. Så är det bara.

Vi som någon gång träffat Josefine brukar samlas i små stödgrupper på internet eller träffas spontant på gator och torg och dela med oss av vår erfarenhet och falla samman i gemensam hyllning av vår idol.

Nåväl. När kvällen närmade sig slutet och bara de allra ihärdigaste dröjde sig kvar fastnade jag och Josefine vid isvattnet och började prata mat och reklam, som vi brukar eftersom vi båda jobbar med detta.

Josefine har en egenskap och det är att hon brukar gå ganska nära den hon pratar med. I alla fall när hon kommit igång och blivit engagerad i nåt ämne som ligger henne nära om hjärtat. I alla fall gör hon det när hon pratar med mig.

Och rätt som vi står där och pratar så tappar jag tråden. Jag blir disträ. Min tankar seglar iväg mot hotellrummet och min stora säng, ty där låg mina läsglasögon!

Fatta vilket öde att bli gammal…

Här står man på en trevlig fest och pratar med en snygg tjej och så kan jag inte se henne! Hon blir ett sudd som tröttar ut mina ögon och ger mig huvudvärk för jag har inga läsglasögon med mig. Suck.

Mitt sista exempel på saker som fått mig att känna mig gammal faller lite ur ramen för mitt fest- och gubbsjuke-tema. Det var också den händelsen som ligger först i kronologisk ordning.

Jag träffade en ung och mycket energisk tjej som skriver böcker och håller föredrag om sociala medier. Under en timme bombarderade mig med idéer om allt vi (det vill säga Holistic) borde skaffa och göra. Det räcker tydligen inte med att vi har youtube, Flickr, Facebook och blogg. Vi måste ha Twitter och Pinterest också. Och så måste allt uppdateras. Varje dag!

Och det ena med det andra.

Där och då insåg jag att jag faktiskt var en medelålders marknadschef som satt på andra sidan skrivbordet och bromsade och skrek ”stopp” och ”vi hinner inte” och ”orkar inte” och ”kan inte”.

Nåja, jag skrek kanske inte, mera tänkte samtidigt som jag log överseende och klappade den lilla gumman på huvudet. Men där och då slog det mig att jag brukade vara den där unga energiska människan som hade en massa idéer som jag försökte banka in i skalen på en massa tröga gubbar, som satt dör feta och överbetalda på andra sidan skrivbordet och log överseende.

Nu är jag den där klossen som sitter på andra sidan bordet och längtar efter semester medan de unga rasar omkring där utanför med sina idéer och sitt engagemang som klöser och river och letar efter fäste på de cementerade strukturer som sluter sig kring de pengar som får världen att gå runt.

Och jag trivs rätt bra där.

Urban Angels.

Mamma och hennes sambo Janne och Maja släppte av mig vid Volvo där jag tog gratisbuss in till startområdet. Efter lite letande hittade jag rätt och tog av mig överdragskläderna och lämnade in min väska. Sedan var jag redo att värma upp och springa min första halvmara.

Det första som hände var att jag blev väldigt kissnödig. Jag visste inte när det skulle dyka upp nån bajamaja eller ens OM det skulle finnas såna utmed banan, men redan efter 2 kilometer dök det upp en som jag störtade in i. Jag hann med andra ord knappt börja springa innan jag tog min första rast.

Jag hade en taktik som gick ut på att jag skulle springa fyra minuter och gå i trettio sekunder (trettio steg). Jag hade testat metoden två veckor innan loppet och gillat den. Dessa små mikropauser gör underverk för trötta ben.

Men det sket sig ju.

Inte hade jag tid att stanna, inte. Jag var i den näst sista startgruppen, och jag var nervös över att de skulle stänga av banan halvvägs innan jag hann dit. Jag hade hört att de gjorde det nånstans efter en viss tid. Och att man måste vara i mål senast klockan sju vilket gav mig ungefär 2 timmar och 45 minuter att hinna i mål. Det var den tiden som jag hoppades klara av. Men om jag inte gjorde det, så skulle jag tvingas bryta!

Så det blev inte så många mikropauser, men jag tog det ändå lugnt i början. Jag hade ju aldrig sprungit två mil förut så jag visste inte hur jag skulle fördela min kraft, så jag tog det superlugnt i fem kilometer. Alla sprang om mig.

Vi kom till den fruktade första bron, och jag lydde faktiskt det andra rådet jag fått, nämligen att gå i alla uppförsbackar (just den första bron var det enda stället där jag följde det rådet). Men halvvägs upp mot toppen tröttnade jag på att gå.

Jag hade kollat på Runkeeper på telefonen och blivit förvånad över att jag sprungit mycket fortare än jag trott. Nu hade jag sprungit en fjärdedel och kände mig jättestark, så varför inte öka lite? Så från mitten av bron 5,5 kilometer in i banan slutade folk att springa om mig. Från och med nu sprang jag om dem!

Förutom när jag var tvungen att pinka vilket jag gjorde vid 6,5 kilometer. Då sprang de ifatt mig igen. Men den lilla pausen jag fick då jag pinkade gjorde att jag kände mig jättefräsch så jag fortsatte att öka.

På mitt sista träningspass innan loppet hade jag testat en sån där energigele som ska vara bra då man springer långt, och jädrans vad bra de är. Varje gång jag kände mig lite trött så sög jag lite på en flaska med gele, och det var son när Karl-Alfred tog spenat. Ping! sa det i hjärnan och benen och så kunde jag öka igen. Det kändes som om jag hade ett hemligt vapen, nästan som om jag fuskade. Men å andra sidan var det många, många andra som också hade gele. Det låg många plastflaskor slängda längs vägen.

Även energidrycken som vi fick emellanåt jag en bra kick. Mycket socker antar jag, men ack så välkommet. Vid varje vattenpass stannade jag och drack och gick lite. Dessa små pauser var jättebra. Plus att jag fick vila lite när jag stannade för att pinka igen.

Vid 11 kilometer väntade hela familjen, inklusive min bror och hans barn, Majas busiga kusiner. Det är där bilden ovan är tagen. Mamma har en film i sin telefon också som jag ska försöka krångla över till webben.

Så hade jag sprungit halvvägs. Jag kände mig i fin form. Självförtroendet växte. Jag kom till branta bron nummer två, och hade ingen lust att gå. Jag tror jag var den enda som sprang över den där bron av alla som var där samtidigt som mig.

Solen sken, livet lekte, allt var kul. Under hela loppet kunde jag njuta av det vackra vädret och de fina miljöerna eftersom vi sprang i delar av Göteborg som jag aldrig set förut. Jag kunde skratta åt alla fulla gubbar som satt längs med hela banan och ropade goa glåpord av typen: ”De va la i gåår som gångvarvet var” och ”de e ingen skam att ta en taxi hem…” och jag sjöng med då bra sånger sjöngs och jag hajfajvade alla barnen och vinkade till alla som hejade.

Dagens löptur som nästan alla löpturer under detta år som jag har börjat springa igen. Det är ingen fel på konditionen, det är benen och knäna och senorna och musklerna som det hänger på. Orkar de så orkar lungorna oc h hjärtat. Inga problem.

Efter bron nummer två kom vi in på Avenyn, Sveriges mest överskattade gata som jag blivit varnad för att den var svagt sluttande men lååång och knäckande. I helvete heller! Jag kände mig starkare än på hela loppet och gasade på för fullt upp för hela gatan.

I början av Avenyn slog jag mitt personrekord i hur långt jag någonsin sprungit. Swisch så var jag förbi 1,6 kilometer och så 1,7. När jag lämnade Avenyn och kom på 1,8 kilometer började benen kännas av. De var stumma och stela, men då var det ju bara tre kilometer kvar! Tre kilometer, det är ju uppvärmning.

Jag ökade inte där eller låg på så mycket utan bestämde mig för att ha en jämn och lagom hög fart fram till mål. Det höll en väl två kilometer. När det var drygt en kilometer kvar fanns det ingen anledning att hålla igen längre så då började jag spurta.

Här började jag irritera mig på en sak som jag märkt under loppet. Folket var värdelösa på att hålla till höger. Springer man sakta ska man hålla till höger, så att fartdårarna kan rusa förbi på vänster sida. Jag tror ingen brydde sig om den regeln. Speciellt inte på slutet då väldigt många trötta löpare gick.

Jag antar att de var för trötta för att skilja på höger och vänster, men gjorde ingen större sak av det utan sicksackade mig fram och knuffades bara lite och svor enbart inombords och ökade och ökade och gudnåde den i publiken som fick för sig att gå ut i gatan före mig. De sista 500 hundra metrarna stannade eller väjde jag inte för nån som inte sprungit två mil!

Och så kom jag i mål. Jag vet inte min officiella tid, men Runkeeper stannade på 2:24:59. Den riktiga tiden torde vara några minuter kortare. Det betyder att jag sprang min första mara på 20 minuter kortare tid än jag vågat hoppats på.

20 minuter, det är mycket, det!

Min genomsnittliga hastighet blev 8,74 kilometer i timmen. Jag som hade hoppats på strax över sju kilometer i timmen men trott att det lika gärna kunde halka ner till 6. Detta förvånade mig oerhört. Att jag sprungit i nästan 9 kilometer i timmen i snitt. Det är snabbt för att vara mig. Att de som vinner ligger på 20 kilometer i timmen är deras grej. Jag tävlar mot mig själv – och vann stort!

1 749 kalorier brände jag bort. Bara en sån sak!

När jag sprang min sista träningsrunda för fem dagar sedan sprang jag hälften så långt, och på mycket sämre tid. Då tänkte jag: ”Om fem dagar ska jag springa så här mycket, plus lika mycket till. Hur ska jag orka med det?”

I dag när jag kom i mål märkte jag att aj aj aj, så stela mina ben var. Tur att det inte var en hel mara jag sprang, ty då skulle jag bara ha varit halvvägs nu. Nej nej, jag ska inte springa ett helt maraton. Aldrig! En halvmara är det längsta jag vill springa, annars får jag bara en massa skador.

Jag hade inte ens tänkt springa mer än en halvmara, bara så jag kunde veta att jag hade gjort det, att jag kunde klara det. Men två tredjedelar in i loppet. Mitt på en fruktade andra bron så visste jag – jag springer nästa år med!

Hänger du på?

I morgon är det dags för min första halvamara. Göteborgsvarvet. Jag och Maja bor hos Majas farmor. Maja leker med hunden Agnes vattenskål.

I eftermiddags var jag inne och hämtade nummerlapp och hälsade på Gococo-tvillingarna på mässan. Jag fick en försmak på morgondagens folkfest då 62 000 personer ska försöka hinna ifatt mig… Tyvärr glömde jag ifånen i bilen så det bidde inga bilder…

Om du har 35 kronor till övers och vill följa mitt lopp med mellantider och sluttid så kan du sms:a GV (mellanslag) 72841 till 727 00. Den första siffran är alltså mitt startnummer. Den andra siffran är numret du ska sms:a till.

Jag är i startgrupp 23 och startar 16.08. Jag hoppas kunna gå i mål före klockan 19.

Lycka mig till

Lägg 4 färska björklöv eller 2 tsk torkade björklöv i en kopp och slå över 2,5 dl kokhett vatten. Låt dra under lock i 5 minuter. Drick en kopp tre gånger om dagen i högst två veckor. Björklöv är urindrivande och antiinflamatoriskt.

Tips från örtexperten Marie-Louise Eklöf. www.inspira.cc

Visst är det så att strumpor alltid försvinner i tvätten på ett mystiskt sätt. Nu har jag noterat på mina löparsockar att det bara är högersockor som försvinner. Kan det ha något att göra med vilket håll tvätttrumman roterar åt?

Om en vecka ska jag springa 2 mil och 1 kilometer för första gången. Jag har tränat ett år för att klara av det. Lustigt. Malle träffade en tjej för två veckor sedan som också skulle springa loppet för första gången. Hon hade inte örjat träna ännu! Och vet du vad – hon kommer säkert klara av det. Tjejer har så konstiga ben. De är så mjuka och flexibla så de kan göra vad de vill med dem. Jag har fått härda och mjuka upp mina i ett års tid. Ändå vet jag att det blir på gränsen att jag klarar av det.

Jag beräknar att min tid blir 2.45. Jag ska alltså springa på asfalt i nästan tre timmar i sträck. Det är rätt tufft när man tänker på saken. Att jag sedan har polare som springer en halvmara på löpband när helst andan faller på är helt och hållet deras grej. Jag blir inte knäckt för det. (Jo, det blir jag men jag jobbar på att komma över det.)

När jag har tränat i Vadstena så har jag inte sprungit i backar för det finns typ inga backar att springa i här. Varje gång jag springer nån annanstans och kommer till en backe så får min kropp en chock och protesterar kraftigt och hävdar att det här hade vi inte kommit överens om.

I Göteborg finns backar så det borde dra ner min tid något, men å andra sidan är det rätt coolt med 60 000 personer som springer påhejade av en massa människor och musik och fest, och den energi man får av det kan nog kompensera bristen på backträning. Så därför tror jag på 2.45 i alla fall…

När jag började på Holistic 2008 var jag på kurs i Göteborg. Helt ovetande om att det ens fanns något som heter Göteborgsvarvet. Jag upptäckte det på rasten. Om du kollar på filmen ovan 2 min 19 sekunder in så kommer du till den plats där jag filmade sekvensen nedan, precis före det andra vattenhålet:

Om du skulle sagt till mig då att jag skulle springa där fyra år senare skulle jag sagt ”A, du är galen!” men om en vecka är det du som kan säga så om mig haha…

Nyss uppstigen ur sängen efter ett par dagars mässförkylning (förkylning som man får då man stått på mässa) och rakt ut i regnet för att springa 20 varv på en strand medan Stefan Jerrevång tog över 500 bilder för Aftonbladet. Det är Erica Palmcrantz som tipsade om mig då de bad om en sexig hunk som gått ner i vikt med raw food och som kan springa naken på en strand.

Här är i alla fall liiite nyheter…

Senaste nytt är att Aftonbladet har intervjuat mig och fotat mig så jag springer naken på stranden för jag har gått ner 30 kilo med raw food. Jag skulle få några bilder av fotografen, men de har inte kommit än… Och jag vet inte när artikeln kommer i tidningen heller…

Och så hade vi fint besök i torsdags av Jennie Widegren (den blonda i Bounce) och Oscar Jöback (den energiska killen längst fram). Jag har lite kul bilder i en annan kamera, men den här filmen tog jag med ifånen…

Jag och Maja jobbade söndag. Barnarbete och vanhelga vilodagen… oj oj oj, vad gör man inte för att hinna med? Men med Majas hjälp och trevliga sällskap gick jobbet som en dans och dagen var solig och glad

Valborg. Den enda dagen under påsk då Jayvi var ledig. Då åkte vi till hennes syster och grillade. Jag fick grillad makrill eftersom jag mer eller mindre blivit fisketarian. Maja och hennes kusin lekte så fint hela dagen och jag fick tid att sova en stund i gräset, tills en insekt kröp in i mitt öra. Vilken tur att jag fick ut den innan den byggde bo och kläckte ägg

Maja fick en kruka och började vattna blommor…

Jag springer igen! Fläsket lever! Jag hade 10 dagars ofrivilligt träningsuppehåll. Först resa till reservatet STHLM. Sedan hem och sova en natt innan jag till Sveriges framstjärt för att stå på mässa. Och sedan skulle jag springa, trodde jag! Men då vart jag förkyld…

Fast jag gick direkt från snorsängen ut och sprang 2 kilometer innan jag sjönk i hop i en liten boll. Men redan dagen efter var jag i spåret igen och sprang en mil. Dagen efter sprang jag en mil och 6 kilimeter. Sedan var det valborg och sova på gräset. Ikväll blir det nog en mil igen.

Jag har testat en ny grej de två gånger jag sprungit efter min förkylning, och det är att springa 4 minuter och gå 30 sekunder (vilket betyder att jag räknar 30 steg). Och detta gör man från start och hela vägen igenom loppet. Det är otroligt så mycket längre man orkar med dessa små minivilor.

Metoden heter run, walk, run och är utvecklad av Jeff Galloway.

Min idé i förrgår var att springa två timmar i lugnt tempo och med den tekniken. Fast det slutade med att jag sprang 2 timme och 12 minuter för då slog jag mitt längdrekord med 1 km. Den 12 maj ska jag springa mitt livs första halvmara, Göteborgsvarvet, som är två mil och en kilometer.

Om jag kan vara frisk och skadefri ska det nog lösa sig. Jag hoppas kunna fixa det på två timmar och 45 minuter. Vi får se… När jag är klar med varvet så ska jag mest satsa på 5 km-lopp och istället försöka få upp min hastighet… och ta fram barfotaskorna igen och börja bygga upp mig för barfotalöpning. Det tar 1,5 månad typ att träna upp sig så man kan springa 5 km med den tekniken…

Vi ses väl på Runkeeper?