Det är så lätt att fastna i gamla mönster man haft. Men känner att jag det senaste året förändrats en hel del till det bättre, även om inte alla gamla dåliga vanor försvunnit ur systemet. Det har varit en resa som heter duga och har fått erkänna för mig själv det som varit dåligt. Framförallt har jag lärt mig att våga ta parti för det som känns mest rätt, istället för att ställa mig neutral eller generalisera. Känns som att jag tidigare hade isolerat mig själv i en värld där jag fått för mig att jag alltid har rätt där.

Nu har jag flyttat hemifrån och bor tillsammans med min sambo och flickvän i en lägenhet på två rum och kök. Jag har studerat ett år igen på heltid, jämfört med ett år tidigare när jag var sjukskriven och hade svårt att ta mig tillbaka till heltidsstudierna igen. Är idag lyckligare än någonsin, med en underbar flickvän som jag älskar mer än någonting annat på denna jord. Kan för en gång skull våga och har möjligheten att unna mig saker som jag inte kunnat tidigare. Det går bra med studierna igen, och har lärt mig acceptera att klasskamraterna gjort kandidatexamensarbetet.

Jag har eventuellt funnit något som kan bli ett intresse äntligen. Det verkar lite läskigt, men ändå extremt häftigt och något jag kan bli sjukt bra på, nämligen Le Parkour slash Freerunning. Har hittat en klubb i Stockholm som utövar detta konstverk och underbara aktivitet. Det verkar vara oändlig inlärningskurva, du behöver aldrig tävla, gradera dig eller på något sätt bevisa din färdigheter. Den första ”sporten” som verkar ha helt rätt filosofi att bara fokusera på egen utveckling, total frihet och oändlig finslipning på kroppens förmåga att röra sig. Till synes kan utövandet verka väldigt förortsstämplat, men läser man och ser vad det innebär är det som en helt ny livsfilosofi nästan som grundar sig på att lära sig ta sig så snabbt som möjligt från punkt A till B. Lär nog ta ett tag innan jag klarar att frivolta, hoppa över bilar och volta över höghus, men det känns som att det är möjligt i framtiden även om det i dagsläget känns fullständigt omöjligt. Men det är det som är det fina med Parkour, att man pressar sig att klara av saker som man tror är omöjliga.

Tror att jag tidigare försökt vara någon människa jag inte riktigt varit, som jag konstruerat själv. Nu är konstruktionen borta och jag står på mina bara ben och njuter av att livet börjat på riktigt. Det enda som saknas är mera pengar så att det finns marginal att åka utomlands igen. Känns som man måste passa på när man fortfarande är ung och i princip bara har sig själv att tänka på. Det får framtiden utvisa hur resan i livet kommer gå, men det känns som jag är på helt rätt väg att finna harmoni med livet och mig själv.

Vad gäller bloggen kan det eventuellt dyka upp nyheter, kanske egendesign, köra på mitt egna ramverk i PHP osv. Allt beror på hur mycket tid jag känner att jag vill lägga på det. Men känner definitivt att det finns en drivkraft och passion för programmering, design och allt som jag höll på med som yngre. Än så länge kör jag på WordPress, då det är ruskigt bra med helt nya inställningar för de färdiga designerna man laddar ned.

Hoppas ni kan få förtroende för denna bloggen igen, trots att jag startade en massiv autobloggfunktion i syfte att tjäna pengar på det. Hade nog kunnat tjäna en massa pengar, men har ingen lust att lägga ner tid och pengar på det.