Del 5 – Den hårdkokta deckaren (1925-1939)
Pusseldeckaren älskades inte av alla och som i alla kulturområden så skapas nya inriktningar när konstnärer (i det här fallet författare) gör motsatsen till det som dominerar för tillfället. Så är fallet med den hårdkokta deckaren. Det finns några namn och begrepp som är viktiga.

Black Mask (1920-tal – 1950 tal) var en amerikansk tidning som började som en tidning med populärlitterära noveller och berättelser. Tidningen fokuserade så småningom enbart på kriminalhistorier. En av de som skrev för tidningen var Carrol John Daly som i mitten på 1920-talet skrev tuffa naturalistiska kriminalberättelser. Denna stil utvecklades sedan av Dashiell Hammet (1894 -1961) som gjorde den hårdkokta stilen populär.

I den hårdkokta stilen så finner man en ensamvarg till privatdetektiv i stadsmiljö. Det är en tuff och cynisk machovärld detektiven befinner sig i. Språkbruket är tufft och rappt. Det finns en bitsk humor hos detektiverna och berättelserna berättas i Jag-form. Kvinnor (de få som förekommer) är antingen våp eller riktiga femme fatale. Ur ett feministiskt perspektiv är stilen från den här perioden en ren mardröm. Trots att detektiven oftast använder sig av okonventionella metoder så har han en moral och är en beskyddare av rättvisan. Ondskan finns alltid runt hörnet men detektiven ser åtminstone till att jämna ut oddsen.

Hammet skrev flera noveller och en roman med privatdetektiven The Continental Op (han nämner aldrig sitt riktiga namn. Den roman han kanske är mest känd för är Riddarfalken från Malta (1930) med privatdetektiven Sam Spade. Det beror kanske främst på filmatiseringen av romanen 1941 med Humphrey Bogart i huvudrollen. Det är enligt min mening en fantastisk film rent stilistisk om man kan bortse från den vidriga kvinnosynen. Faktum är att den hårkokta stilen även skapade filmstilen Film-noir som är hårdkokta detektivromaner överförda till film. Personligen anser jag att filmerna är bättre än böckerna. Filmerna kännetecknas av sneda vinklar, djupa skuggor och gärna cigarettrök och en så kallad voice-over (berättarrösten – detektiven).  Andra kända romaner av Hammet är Glasnyckeln (1931) och Röd skörd (1928).
Att se: Riddarfalken från Malta

Hammets betydelse för kriminalromanen sammanfattas i ett berömt uttalande av en annan känd hårdkokt kriminalförfattare – Raymond Chandler (1888 – 1959) som blev populär något senare än Hammet. Han skrev så här i sin essä  ”The simple Art of Murder” (1944) – Mordets enkla konst på svenska – där han reflekterar över kriminalgenren.

 Hammet gav tillbaka mordet åt den sortens människor som begår mord för att de har en anledning, inte bara för att tillhandahålla ett lik, och de gör det med de vapen som finns till hands, inte med handsmidda duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar. Han satte dessa människor på pappret precis sådana de är och lät dem tala och tänka på det språk som de brukar använda för ändamålet

Chandler själv skrev romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Han skrev bl.a. The Big Sleep 1939 (Den stora sömnen på svenska) och Lady in the Lake 1943 (Kvinnan i sjön). Även hans romaner filmatiserades.
Att se: Lady in the lake och the Big sleep

Efter kriget
Genren hade sin höjdpunkt på 1930-1950 men fortsatte ända fram till 80-talet. Andra kända författare inom genren är bl.a. Mickey Spillane och Ross McDonald. Under en lång period ansågs genren tillhöra kiosklitteratur (så kallad Pulp fiction) och värderades inte speciellt högt även om den har haft stor påverkan på populärkulturen generellt. På film kan man se stilen tydligt i bl.a Dirty Harry filmerna från 70-talet men även i Vem dödade Roger Rabbit (1988) som är en parodi på genren och blandar in tecknade inslag.  Jag rekommenderar den starkt! Men kan också se spår av stilen i många actionhjältar, poliser och detektiver. Ett exempel är Bruce Willis som den motsträviga polisen i Die hard som är en  snabbkäftad, tuff och cynisk ensamvarg med en bitsk humor. Ett annat exempel är Spelkaraktären Max Payne. På 80-talet tog  kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer  plats i den hårdkokta stilen mer om det i ett senare avsnitt.
Att se: Roger Rabbit, Dirty harry filmerna,
Att spela: Max Payne (Playstation, PC)

Spionromanen
Spiongenren fortsatte att utvecklas parallellt med både pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren, runt andra världskriget handlade det förstås mycket om nazister. Det gör Helen McInnes roman Above Suspicion från 1941. Det är en kvinnlig spionförfattare vilket var mycket ovanligt vid den här tidpunkten. En annan välkänd roman som också blev film är De 39 stegen som skrevs av John Buchan 1936 och filmatiserades 1941. Jag har tyvärr inte läst boken men filmen som gjordes av Alfred Hitchcock är mycket sevärd om man står ut med svartvita filmer.
Att se: De 39 stegen (Det finns också en musikal)
Att läsa: Above suspicion

Boken, som är från 2020, utspelar sig i Monaco där ordet lyx sätts framför det mesta.  En kväll får ett mycket populärt radioprogram ett samtal live från en person som avslutar med orden ”Jag dödar….” Nästa dag hittas en formel 1 stjärna och en världsberömd schackspelare brutalt mördade.

Polisen vet nästan inte vad de ska göra. Brott är nämligen något som knappt förekommer i det lilla landet. Säkerhet och trygghet är A och O för att locka turister och man måste sätta dit mördaren till varje pris. Poliskommissaren Nicolas Hulot tar hjälp av sin vän FBI agenten Frank Ottobre som återhämtar sig efter traumatiska upplevelser. Ett klassiskt grepp i kriminalromaner. Ottobre är; övermänsklig, väldigt amerikansk, deprimerad, traumatiserad, har ett sjätte sinne och en magnetisk dragningskraft för kvinnor. Även  mördaren och hans motiv är lite klyschiga men det är jakten på mördaren som är det viktiga. Två superhjärnor som mäter sina krafter mot varandra.

Karaktärsbeskrivningarna är desto bättre när det gäller bikaraktärer och förbipasserande personer som till exempel den utvecklingsstörde pojken och hans mamma,  poliskommissariens fru, och gubben med den stora skivsamlingen. Miljöbeskrivningen är också bra. Jag kunde ana havets doft, alla lyxyachter i hamnen, vinden som fladdrar runt min sommarklänning och det belysta palatset på kullen.

Spänningshalten hög likaså tempot. Precis när saker började upprepas och det började bli lite tråkigt hände något oväntat. Det här är verkligen något för den som gillar superintelligenta psykopatmördare och bestialiska mord i en exotisk miljö. Boken har sålt 3,5 miljoner exemplar i Italien och ska (såklart) bli film.

Del 4 – The Golden Age (1920-1939)
Under sekelskiftet har kriminalgenren etablerat sig. Vid den här tidpunkten börjar författare skapa regler för hur en kriminalroman ska se ut och genren pusseldeckare skapas. Det är framförallt två författare och litteraturkritiker som man brukar nämna:

1928 skrev S.S Van Dine (1888 – 1939) artikeln 20 rules for writing detective stories  som har haft stor påverkan på kriminalromanen utveckling. Van Dines böcker om detektiven PhiloVance är fullt läsbara. Jag har The Scarab murder Case som handlar om ett mord med egyptiska kopplingar. Den kan jag rekommendera till den som gillar pusseldeckare med lite orientmystik i kolonialstil.

Den andra som brukar nämnas är Ronald Knox (1888 – 1957). Knox var också deckarförfattare och litteraturkritiker men också präst. Hans detektiv är inte så känd men det är en privatdetektiv som heter Miles Bredon. 1928 skrev han dessa 10 ”budord”:

Som ni kan se så är en del av reglerna absurda och lite väl detaljerade. Många författare bröt mot dessa regler,Agatha Christie exempelvis, gjorde det konstant. Det som både Knox och Van Dines regler egentligen säger är att mord och lösningen av mordet/morden är i fokus. Det måste finnas en rationell förklaring till mordet och att läsaren ska kunna lösa fallet på egen hand med hjälp av ledtrådar.

1930 skapades The Detection Club som var en grupp med brittiska deckarförfattare. Bland dessa finner man bl.a. Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, S.S. Van Dine, R. Austin Freeman (Han som uppfann den inverteradedeckaren – se del 3), G.K Chesterton, Ronald Knox. Gruppen höll gemensamma middagar regelbundet där de diskuterade sina romaner. Tänk att få sitta med på en sådan middagsbjudning!

Pusseldeckarens drottningar:
Den främsta författaren från den här perioden är givetvis Agatha Christie. Ni känner alla till henne väl så jag tänker inte skriva något om henne. Den andra pusseldeckardrottningen från den här perioden är Dorothy L. Sayers (1893-1957) Hon skrev ett tiotal romaner om Lord Peter Wimsey, en äkta gentleman som gillar att lösa mordgåtor. Who´s Body kom 1923. Så småningom dyker också karaktären Harriet Vance upp som Wimsey försöker bevisa är oskyldig till mord i romanen Strong Poison 1930.  Romanerna är mycket snälla och smått romantiska men mordgåtorna är kluriga. Jag gillar Wimsey men jag tror att man antingen älskar eller hatar hans glättighet och perfekta person.
Att se: TV-serien med Lord Peter Wimsey från 70-talet med Ian Charmichael Klicka här! För dig som är Sayers expert finns ett litet test här!

USA:
John Dickson Carr (1906-1977). Pusseldeckaren fanns även i USA och en av de som jag tycker håller måttet än idag är John Dickson Carr. Han är en mäster på ”låsta rummet” gåtor och jag kan rekommendera Den ihåliga mannen från 1935. Karaktären Gideon Fell är ok men det är framförallt själva gåtorna som är intressant i Carrs böcker.

En annan amerikan som är värd att nämna är Ellery Queen som räknas till en av de största pusseldeckarförfattare. Ellery Queen är egentligen en pseudonym för de två kusinerna Manfred B. Lee och Frederick Dannay. Deras detektiv heter Ellery Queen som ibland arbetar med sin far, poliskommissarien Richard Queen.  Kusinerna var oerhört produktiva och de skrev över 50 böcker under flera decennier.

Idag:
Genren hade sin höjdpunkt under 20 och 30-talet fram till 2:a världskriget som av uppenbara skäl påverkade världen och litteraturen på många olika sätt. Genren lever vidare och flera av författare från den här tiden trycks om och om igen. Christies romaner har filmatiserats otaliga gånger och både Marple TV-serien och Poirot TV-serien från 1990 och 2000-talet har blivit enorma framgångar. Mer moderna varianter är exempelvis TV-serien Morden i Midsummer baserad på Caroline Grahams romaner som visserligen har en polis som huvudperson men som ändå följer pusseldeckarens stil. Ruth Rendell är också känd för att ha skrivit pusseldeckare och skriver fortfarande. Båda använder sig av kommissarier som ”detektiver”.

Sveriges Golden Age – period
I Sverige hade pusseldeckaren sin höjdpunkt under 40 och 50-talet. Dit hör Stieg Trenter som skrev om fotografen Harry Friberg i fantastiska Stokcholmsmiljöer, Maria Lang med sin kommisare Christer Wijk och staden Skoga (egentligen Nora). Kommissarien får så småningom hjälp av den kvinnliga karaktären Puck Bure. De påminner lite om Dorothy L. Sayers böcker och kan för en del vara lite väl ”gulliga” men morden är ofta brutala. Dessa två författare  tillsammans med H-K Rönnblom och Vic Suneson räknas till denna periods största deckarförfattare. Jag kan starkt rekommendera Stieg Trenters böcker före 60-talet. t.ex. Sturemordet.Det finns även ett seriealbum som bygger på Stieg Trenters Roparen. (Se recension här)

I nästa avsnitt behandlar jag den hårdkokta deckaren m.m.

Äntligen är uppföljaren till Griffiths debut ”Flickan under jorden” här!

Det var med stor lust som jag slog mig ner med Janusstenen för att läsa om huvudpersonen Ruth och hennes öde. Jag blev inte besviken, även om jag efter att ha läst min recension från förra året inser att de båda böckerna är minst sagt snarlika. I fiktionens värld har endast några månader förflutit och återigen får vi följa Ruth i hennes vardag. Hon bor ensligt ihop med katten Flint och arbetar på universitetet i Norfolk som chef för rättsarkeologen. Återigen blir hon inkopplad av polisen då de finner benrester i ruinerna av ett hus. Samtidigt som Ruth gör sitt bästa för att hjälpa polisen, och får en historieintresserad galning efter sig, tampas hon med privata bekymmer. Hon är gravid, och polischefen Nelson är far till barnet. Trots att Ruth är en ganska osäker människa med dålig självkänsla flockas männen runt henne och kvinnor ser upp till henne.

Jag kan verkligen rekommendera Elly Griffiths som en perfekt bok att ha med till stranden. Sedan debuten har Griffiths stilistiska förmåga utvecklats till något eget. Ett roligt inslag är att hon lägger in tankespår (med karaktärernas ärliga åsikter) i parenteser löpande i texten. En liten varning är dock på sin plats – du bör ha läst den första boken i serien innan du ger dig på denna, annars är det mycket av handlingen som verkar lösryckt och förvirrad.

Hej igen Ann Rosman, och grattis till spridningen av din debutbok inte bara till de övriga nordiska länderna utan även Tyskland, Italien och Spanien!!

Hur känns det nu när uppföljaren till din debutroman kommit ut?

Jättebra! Det ligger så mycket arbete bakom en bok och när man väl står med den i handen är det en fin känsla. Man bläddrar och tänker på alla vägval som lett fram till historien.

.

Du fick stående ovationer för debutromanen – hur upplever du att skillnaden är, om det är någon, nu när reaktionerna på nummer två börjar komma?

Stående ovationer var väl att ta i … Största skillnaden är nog att antalet meddelanden på Facebook och mail via förlaget ökat dramatiskt. Och att de som läst Fyrmästarens dotter även läser Själakistan. Jag blir jätteglad när läsare hör av sig och talar om att det jag skriver berört dem och att de undrar om det kommer någon mer bok. En man berättade om ett viktigt möte som han skulle ha på morgonen men att han inte kunde släppa boken utan låg och läste till klockan fyra på morgonen för han var tvungen att se hur det gick.

En skillnad – för egen del – är nog att jag tänker att ”nu gör jag faktiskt det här – på riktigt”. Två böcker, då vågar man väl kalla sig författare?

.

Jag har funderat lite på hur prestationskravet förändras från debut till uppföljare?

Från min sida förändras inte prestationskraven, jag är så inne i min berättelse och är min egen värsta kritiker. Om jag känner att jag har gjort mitt bästa kan jag inte begära mer av mig själv.

.

Med småbarn runt benen – hur hittar du ro att skriva? Hur VABBar man, eller det gör man inte?

Ja, hur gör man? Hör gärna av er till mig med tips för det undrar jag med. Alla småbarnsföräldrar har nog samma problem med att få tiden att räcka till. Jag har en femåring och en tvååring och i år har den yngste killen varit sjuk en hel del. På sluttampen med Själakistan hade jag halkat efter tidsschemat rejält. Min man fick ta hand om barnen medan jag skrev under helger, kvällar och nätter.

.

Med två romaner i ryggen och en tredje på G… vilket stadie i skrivandet är det mest arbetskrävande? Tråkigaste?

Jag har en rätt tung bit i form av research, men eftersom jag är historieintresserad är den också rolig. Nästan så att jag känner att jag sugs in i det förgångna och försöker föreställa mig hur det måste ha varit förr. Hur det sett ut, luktat. Svårast är nog att inte sväva ut alltför mycket i just historiska fakta och gamla anekdoter som jag tycker är spännande. Men jag vill ju så gärna visa på all den där intressanta historiken som faktiskt finns, berätta om de där människorna som funnits – på riktigt! Det svåraste för mig är nog att inse att jag faktiskt ”får” ändra för att låta händelser passa in i min berättelse. Tråkigast är nog att tvingas ta bort ett stycke jag skrivit och älskar eftersom det visserligen är fint men inte alls har en plats i min berättelse. Den här gången.

.

Det här med signeringar och talk-shows, hur passar du in det i själva skrivjobbet, blir det störningar eller välkomna avbrott?

Oftast är signeringar välkomna, men det innebär också ett avbrott i skrivandet. Inte bara just den stund man sitter i butiken, utan mer att jag i efterhand försöker smälta alla intrycken, tänka på vad som sagts och hur någon uppfattat boken eller någon av karaktärerna. På det hela taget är det väldigt roligt att få prata med människor som tagit sig tid att läsa det jag skrivit.

.

Saknar du ditt ”gamla” jobb alls? Jag tänker på 9-5 tider och arbetskamrater etc.

Kanske inte arbetet som sådant men jag kan sakna mina gamla kollegor och att lösa problem tillsammans i team. Jag har kontakt med många av mina före detta arbetskamrater och brukar i samband med boksläpp åka upp till vårt kontor med en låda böcker och så äter vi lunch och pratar. Den där gemenskapen då man samlas på en arbetsplats, arbetar, fikar och lunchar ihop är trevlig, att man kan knacka på i rummet intill och fråga om råd. Min vardag ser ju inte riktigt sådan ut längre eftersom jag gör det löpande arbetet ensam. Å andra sidan har jag byggt upp ett nytt nätverk i form av bokhandelsmedarbetare, författarkollegor och gänget på mitt förlag som jag har nära kontakt med. Marstrands bibliotek och hembygdsföreningens medlemmar brukar också få en del besök och telefonsamtal … När jag lämnar på dagis och sedan går ut på bryggan för att ta vår båt och åka och kolla upp en sak på en ö, ja då känner jag mig lyckligt lottad.

.

Kan du berätta något om pågående projekt?

Massor! Närmaste pågående projektet är semester men eftersom jag gjort research sedan manuset till Själakistan skickades till tryck i mars har jag en ny historia som håller på i huvudet. Det är kanske det som är nackdelen, att jag inte riktigt kan ta semester från berättelsen. Anteckningsboken finns alltid i fickan och min man plågas ständigt med nya idéer och att söndagspromenaden utvecklas till något annat än vad han tänkt sig. ”Smygresearch” kallar han det.

Marstrand var under åren 1775-1794 frihamn, Porto Franco vilket innebar att ön behandlades som ett eget land och fick otroliga rättigheter. Bäst är den paragraf som säger att ”alla brott som inte har med liv eller ära att göra” inte bestraffades. Det finns mycket mer att säga om den här perioden, framförallt att den samling människor som samtidigt befann sig på lilla Marstrandsön, måste ha varit rätt intressant. Frågan är vilken koppling det kan finnas till vår tid.

.

Lycka till Ann, vi på Deckarhuset följer dig med spänning!

Tack snälla!!

Något mästerverk inom kriminalgenren tycker jag inte att Tarquin Hall skapat, men däremot är hans roman ett synnerligen intressant dokument om vardagslivet i Indien. Han skriver så levande att jag medan jag läser sida efter sida nästan kan känna doften av kachoris!

Jag gissar att det författaren vill belysa med sin deckare egentligen är Indiens problem med politisk korruption…

Ikväll fick jag dock äntligen chansen att den. Till min besvikelse tillhörde just den här filmen en av de svagare i serien. Handlingen kändes sammanpressad… för mycket handling skulle in och för många karaktärer skulle presenteras, med resultatet att handlingen blev grötig och karaktärerna opersonliga. Synd, då deckargåtan kunde ha blivit riktigt bra!

Filmen är löst baserad på Agatha Christies The Secret of Chimneys (som inte är Marplehistoria).