Senast söndagen den 14:e kl 12:00 måste vi ha din bild. (självklart måste det röra sig om en bild du själv har tagit eller på annat sätt har rätt till)

För att vara med och tävla måste du ha en postadress i Sverige. Ev. vinstskatt betalas av vinnare. Bilden väljs ut av en jury bestående av minst 2 av Deckarhusetsbloggare.

Genom att skicka in en bild till oss godkänner du även ev. publicering av bilden på Deckarhuset/TheCrimeHouse.

Hittade lite tidigare vinnare av Deckarhusets tävlingar på nätet så jag länkar till dem här nedan (OBS! Det är absolut inget krav att ha en egen blogg för att vara med och tävla! Tyckte bara det kunde vara lite kul att länka till dessa då jag hittade dem. Om du har vunnit en tävling här och skrivit om det på nätet och inte finns med i listan så hör av dig så lägger jag upp dig med!)

Deliquate

Paperback

Stund på jorden

10.000:- och en biroll i Karin Wahlbergs nya roman står på spel.

Mer? Mindre? Fyratusen gånger MINDRE. Och det pågår människohandel i världen idag. För fullt.

Temat i Tove Alsterdals kriminalroman? Människohandel.

Jag kommer inte att gå in på handlingen alls, bara låta meddela att det är en rafflande snabb, träffsäker och absolut vidrig historia. Som skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Tyvärr.

Romanen utspelar sig i Sverige, Spanien och USA. Om vart annat. Rörigt? Nej, långt ifrån.

Ha du ett antal timmar att avsätta för sträckläsning ? Kika på Tove Alsterdals

”Kvinnorna på stranden”. Den avviker från våra dussindeckare!

Med det sagt.

Postcard Killers är ingen bra bok. Den är till och med på gränsen till riktigt dålig. Grundhandlingen skulle i och för sig kunnat hålla (om man kan smälta att både polis och åklagare i Sverige är helt inkompetenta, snudd på lätt förståndshandikappade) men uppbyggnaden är katastrofal.

Den börjar som en Dan Brown roman, gasen i botten med andra ord, dock utan Browns lager av kunskapsdetaljer. Sedan händer det enda oförutsebara i hela boken, den pausar upp tillfälligt och liknar under ett par kapitel mer en John Grisham roman, för att sedan köra på med fullt ös igen enda till slutet.

Det är som sagt okej att göra avkall på det mesta för att få upp farten, men det finns en sak du ALDRIG får tumma på och det är konflikterna! Vad är en deckare utan konflikter! Jo, platt som en pannkaka. Postcard Killers innehåller inga konflikter att tala om och dessutom innehåller den inga villospår eller tvister… Boken kan nästan beskrivas som ett rakt streck från start till slut, eller som att spela Fia… utan knuff.

Karaktärerna blir inte särskilt djupa och det är okej, det är omöjligt att få till något större djup i en bok som ska läsas snabbt. I det här fallet är det dock lite för platta även för en page-turner. De två huvudrollerna består av en manlig amerikansk polis (som jag nu, 15 minuter efter att jag är klar med boken, inte lyckas komma ihåg namnet på… det är ju inget gott tecken om man säger så) och en svensk kvinnlig journalist vid namn Dessie Larsson. Den amerikanska polisen är supermacho och pucklar på det mesta i boken, väggar, bord och sitt eget hår. Den enda han inte slår är Dessie Larsson, henne pucklar han, så här långt, bara på i sänghalmen.

Dessie Larsson är inte lika platt som polisen, men även hon känns väldigt underutvecklad som karaktär. Hon är tydligen pappersflata, det vill säga hon är lesbisk (förlåt bisexuell) på pappret med inte i handlingen. Typ som hbt-karaktärer brukade vara på 70-talet. Hon är i övrig ganska mesig (något som verkligen förvånade mig!?) Ännu mer förvånande blir jag när det visar sig att allt denna kvinna behövde för att bli lycklig var lite amerikansk machokorv.

Jag är ganska övertygad om att detta kommer bli en amerikansk film. Den kommer då ha en budget på ca 30-40 miljoner dollars (vilket är väldigt mycket under det normala). En hyfsat känd skådis som har haft det lite svårt med att få bra roller de sista åren (typ Colin Farrell) och en up-and-coming kvinnlig skådis med sprillans nya sillikontuttar. I Amerika kommer rullen i bästa fall spela in 50-60 miljoner och producenterna kommer givetvis hoppas på att den kommer spela in mer än vad denna typ av film brukar göra ute i Europa pga av Liza Marklund, det kommer den nog också att göra… men bara i Sverige.

Jag är ganska övertygad om att Liza Marklund är väldigt intelligent (jag tror hon är smartare än vad jag är). Jag kan dock bara se två möjliga framtida alternativ efter att hon varit med och skrivit den här boken antingen kommer hon själv att börja offentligt ångra den i morgonsofforna om några år, eller så byter hon inriktning och försöker sig på mer böcker i denna stil med en internationell marknad i tankarna (det finns många kiosker ute i den stora världen). Jag tror dock på det första alternativet, frågan är hur bra hon kommer lyckas. Jag tror den här boken dessvärre kommer sväva över Marklund som ett svart moln under många, långa år.

Även om Postcard Killers är dålig, så har den ett visst underhållningsvärde. Den är tex perfekt för någon som inte läser särskilt mycket och som ska flyga över atlanten. Den är extremt lättsmält och läses utan problem ut på en 9 timmars flygning… för att sedan helt glömmas bort vid ankomsten.

Kom igen Liza! Du kan mycket bättre än så här!

Skräcken sprider sig bland narkomanerna i Oslo. Missbrukarna dör som flugor av överdoser, men ingen begriper på vilket sätt heroinet är manipulerat med. För visst är det väl varorna som dödar? Och varför dör inte alla som handlar av samma langare?

Samtidigt grunnar polisen på ett skelett de för några år sedan funnit på den obebodda ön nära semesterön Vega, i Norra Norge. Kriminalkommissarie Halvor Heming är visserligen på semester, men det är ett intressant fall.

Kriminalassistenten Kristine slås brutalt ner och hamnar i koma på sjukhuset, och trådarna letar sig fram och tvinnar sig in i heroinhandelns snåriga och hårda värld. Vem är det som leder maktkampen i drogernas Oslo egentligen?

Trots att Halvor och hans kollegor jobbar dag och natt verkar de hela tiden tappa fart och skräcken trappas upp. Ska de hinna få stopp på karusellen?

Baug har skrivit en rafflande kriminalroman om droger, pengar, makt och en fars svek men ändå osvikliga kärlek till sin son. Det är en roman jag inte lade ner förrän efter sista sidan.

Jag kan varmt rekommendera den. Den väcker tankar samtidigt som den är en ”klassisk” thriller.

Detta är en film av Hayao Miyazaki från 1979. Castle of Cagliostro är dock väldigt långt ifrån hans senare filmer som Spirited Away och Ponyo.

Här får vi följa mästertjuven Lupin den tredje i en rulle som innehåller allt från förfalskade pengar, prinsessor i nöd, en femme fatale och en ondskefull tyrann. Tempot är högt, men filmen lyckas ändå behålla hög mysfaktor. Lupin själv är dessutom en väldigt charmig karaktär, här i ligger dock mycket av kritiken från de som inte gillar filmen. Lupin hade innan den här filmen gjordes figurerat både i en tv-serie och en tidigare film, då tydligen med en helt annan personlighet. Detta förklaras (eller snarare bortförklaras) som hastigast i filmen. Själv har jag dock varken sett serien eller den tidigare filmen så jag led inget av Lupins personlighetsförändring.

Detta är en perfekt film för en söndagseftermiddag! Den innehåller mycket action, humor och ett superskönt slut

I jobbets bokbytarhylla hittade jag två Åsa Larsson deckare Den första – Solstorm – är också den första med juristen Rebecka Martinsson i huvudrollen. En enveten klass två förkylning propsade på ett par dagars kurerande hemma i soffan och nu kom böckerna väl till pass. (Bokbytarhyllan är förresten en raffinerad form av fildelning då nästan alla författare skriver på datorer nu för tiden. Att det därmed skulle vara olagligt ska jag låta vara osagt. Förmodligen något Rebecka Martinsson skulle kunna ge svar på.)

Hon – Rebecka – kommer ifrån Kiruna men arbetar på en stor advoktabyrå i Stockholm. När en barndomsvän tvingar henne tillbaka till hemstaden ramlar hon huvudstupa in i utredningen kring mordet på Kristallkyrkans andlige ledare Viktor Strandgård.

Snabbt dras man in i handlingen och myllret av personer som alla pockar på sin del av berättelsen och uppmärksamheten: Polisinspektörerna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke, alla kyrkans män och Rebeckas åldrande granne ”Sivving” för att nämna några.

Historien tätnar alltmer och den norrländska vinternatten sluter läsaren och Rebecka Martinsson i ett järngrepp tills det inte går att lägga ifrån sig boken förrän den nått sin våldsamma upplösning.

Men vad hände sen. Boken tar slut alldeles för fort och man läser håglöst igenom författarens tack till alla som hjälpt henne med bakgrund och detaljer.

Men visst ja, jag hade ju en till: Det blod som spillts. Jo där får man reda på att Rebecka tvingats till en tids konvalescents och inte riktigt kommit igång med arbetet igen. Innan vi vet ordet av är hon tillbaka i Kiruna ovetandes om att ännu en präst bragts om livet – men denna gång en kvinnlig, den kontroversiella Mildred Nilsson.

Åter får vi möta ett myller av människor och därtill en varg som vandrar i bygden och bokens utmarker. Liksom i den första boken stegras spänningen och otåligheten och mot slutet tvingas jag hoppa över alla utvikningar och sidospår för att inte förgås av spänning, och tröstar mig med att jag kan gå tillbaka och läsa dem sen…

Än en gång kändes det som jag skulle vilja veta mer – hur gick det sen? Men efter tack och tack samma tomhet. Men vänta nu. Den första boken kom 2003 den andra 2004 och nu skriver vi 2010. Det måste finnas fler. Förkylningen känns bättre och det är bara tre minuters promenad till Akademibokhandeln i Skrapan.

Jajamensan där var den: Svart stig – utkom 2006.

Missa inte heller ”Till dess din vrede upphör” som utkom 2008!

Erica köpte ju en halv bokhandel på rean i år. Själv var jag aningen mer återhållsam. Har än så länge bara blivit en endaste bok… Det kan kanske har nått att göra med att jag snart sticker till USA och då förhoppningsvis kommer bli kompis med en iPad och därmed behöver hålla lite i slantarna

I år valde jag att undvika trängseln i bokhandeln och beställde istället efter ett gäng böcker på nätet. Idag, drygt en vecka efter att jag gjort min beställning, anlände böckerna. Supersmidigt!

När frilansjournalisten Konrad Jonsson får reda på att hans adoptivföräldrar, Herman och Signe, har blivit mördade återvänder han till Tomelilla för första gången sedan tonåren. Sonen Klas och Konrad är de enda arvingarna, och de blir snabbt misstänkta. Samtidigt tampas det lilla samhället med främlingfientlighet och fördomsfullhet och när två invandrarkillar kopplas till dådet istället känner Konrad på sig att det är något som inte stämmer.

Tillbaka i hembygden konfronteras Konrad också med sitt förflutna. Hans riktiga mamma, Agnes, var en polsk flykting och försvann spårlöst när Konrad var sju år gammal. Polisen drog slutsatsen att hon måste ha övergett sonen. Konrad beslutar sig för att ta reda på vad som egentligen hände.  

Det som ska sonas är Olle Lönnaeus debutbok. Som så många andra kriminalromaner använder han sig av händelser från andra världskriget för att förklara nutidens händelser. Det är helt klart en bra bok, men inte riktigt min stil. Tycker ibland att han vränger till språket i onödan. Hade också önskat lite mer inblick i Konrads äventyrliga yrkesliv, även om jag inser att det inte har någon betydelse för mordhistorien i detta fallet.