Judith - kaos och annat

Men va?

2009-12-15T19:41:00.004+01:00

Låg i badet i godan ro och lyssnade på ny inlagd musik på mp3n men blev en smula bryskt uppväckt av denna låt som helt plötsligt började ljuda....

Hur har detta gått till?

Och nu har jag hört den flera gånger och jag gillar den!!!
Så tokig är jag. ;-)

Sanning om ljuset

2009-12-15T17:58:00.001+01:00

Att åka hiss

2009-12-14T22:06:00.003+01:00

Shit....det tar på krafterna att åka hiss mellan himlen och helvetet i rasande fart.
Upp och ner...och ibland stannar hissen halvvägs.
Kort, kort för en stunds reparation innan färden går vidare.
Upp och ner.

Jag gillar inte att åka hiss.
Har jag sagt det förr?
Jag gillar inte att åka hiss.

En get....ge bort en get!

2009-12-14T13:37:00.004+01:00

Funderar

2009-12-13T17:07:00.001+01:00

Jag undrar vad vänner och vänskap är? Finns det ens någon? Är inte dom allra flesta bara bekanta, kompisar, polare? Men en vän.... Vad är det egentligen? Vem är en vän? Och vem orkar vara en vän i alla väder? För det är väl då som vännen verkligen visar sig..... Är vi inte för själviska nuförtiden för att ens vilja vara en riktig vän....så lätt bara slänga iväg ett sms då och då och fråga hur ens "vän" mår....men hur många gör ens det?

Vad är sann vänskap egentligen?
Orkar vi vara det idag?
Vill vi vara det?
Vill vi "uppoffra" vår egen tid för någon annan? Det som man kanske behöver göra ibland i en vänskap.....

Jag är jag

2009-12-08T18:19:00.008+01:00

Ännu mår jag riktigt gott och jag njuter. Kunde inte somna i natt och gick upp vid 2 och kunde till slut slockna omkring 4 så jag fick några timmar och ändå känner jag mig pigg och glad.
Snacka om helomvändning.

Har slutat med Seroquel och rätt snabbt börjar det avta med håravfallet.
Jag upplever ändå att dom faktiskt numera lyssnar på mig och inte tvingar eller tjatar i mig något jag inte vill ha och jag ska ju även få en tid till någon psykolog som kan vara bra för mig som vet lite vad som gäller vid ADHD och tja....mina diagnoser men även med den bakgrunden och det liv jag haft. Jag behöver få prata om det och förstå vad som har hänt och kanske i flesta fall även varför.

Jag var ute en sväng på förmiddagen och sprang och faktiskt gick det bättre än jag befarat. Jag fick tips av just syster Bo igen om det där med olika längd på benen för hans brorsa hade visst haft problem med det och jag vet ju att jag har en eller två centimeters skillnad. Inget som märks när jag går men jag har hört detta sägas rätt många gånger men jag har ju inte tänkt på det och lagt det på minnet.
Men nu la jag i ena skon ett litet extra inlägg och det verkade bli rätt bra. Hoppas det är det som är grejen! Ska säga det till doktorn så han i så fall kan skriva en remiss till ortopedtekniska så jag kan få riktiga grejer.

Men där ute i skogen så tänker jag så ruggigt bra. Där skriver jag i huvudet dom bästa inläggen. Allt liksom klarnar så för mig är det allt mer viktigt att jag kan komma ut och röra mig så här.

Allt mer börjar jag känna att jag är som jag är och jag är faktiskt rätt ok även med mina fel och brister.

Jag ska sluta göra som andra vill och tycker jag ska vara så som jag gjort hela livet. Försökt att förändra mig och härma efter och kopiera för att smälta in och passa andra så jag kan vara med i gänget. Men det har ju aldrig funkat. Jag har ju alltid varit ensam ändå och har jag någon gång fått någon som jag trott varit min vän så har det bara funkat max ett par år sedan har det skurit sig och jag har känt mig sviken och utanför och övergiven.

Även i familjen har det ju varit så viktigt att inte göra väsen av sig utåt men inom familjen har jag ju skrikit och vrålat och levt rövare och smällt i dörrar och agerat på många oftast väldigt aggressiva sätt. Jag har varit vansinnig på alla ljud dom andra skapat men jag själv slamrar och står i.

Men allt mer nu känner jag att jag börjar få svaren. Jag har fått diagnosen ADHD vilket förklarar massor för mig. Sedan bipolär vilket också förklarar massor. Nu ska vi även göra en snabb koll av Asperger även om snabb koll inte säger så mycket men kan ge en hint.
Jag vet inte om man kan vara låggradig Asperger men jag skulle i så fall kunna hamna inom det för det är så otroligt mycket jag känner igen mig i där.

Läste en artikel i morse om fyra tonårsgrabbar som beskrev sin Asperger och en kille berättade om sina problem att säga och visa sina känslor. Bara svara Okej men fler ord kommer inte.

Det där att man verkar nästan otacksam fast man inte är det men bara har så jäkla svårt att uttrycka sig. För känslorna finns där. Dom saknas inte. Där känner jag så väl igen mig. Jag har alltid haft oerhört svårt att svara när någon säger dom tycker om mig. Dels för att jag inte vet om jag ens känner det samma även om jag ändå gillar personen. Men att säga orden....skitsvårt.
Till mina djur kan jag säga det utan problem, eller om döda ting men inte till andra människor. Jag har gjort det några gånger men det är ofta med ett slags motstånd även om känslan av att tycka om personen finns där.
Betydligt lättare då är det för mig att uttrycka mig i ord i skrift. Även om jag kanske inte lyckas hela vägen där heller alltid men det är i alla fall lättare.

Skitsvårt att förklara men det är ett problem jag haft i alla fall. Och har....för jag vill ju kunna säga till andra att jag faktiskt tycker om dom.

Men allt mer känner jag att inga grupper eller program eller annat kan ändra mig från att vara den jag är. Den jag vill vara för när jag mår bra så gillar jag faktiskt mig själv!
Men att försöka anpassa mig och försöka tänka på vad jag säger och inte säga det jag verkligen vill utan att för den saken skulle såra någon, för det vill jag ju självklart inte, är inte jag. Och jag vill vara jag. Jag vill lära känna mig nu. Och ok då för om jag slänger ur mig lite dumma grejer ibland och jag kanske gör bort mig i andras ögon och beter mig barnsligt så ok då! Det är jag! Jag är en spralla utan dess like när jag mår bra. Varför ska jag trycka undan det bara för att passa in.

Men visst tänker jag fortsätta ta till mig det jag lär mig och lärt mig om att förska stanna upp i tid och tänka mig för. Med träning går det. Men det är en ständig bevakning över mig själv vilket jag ju inte klarar hela tiden så klart utan spårar ur då och då men att ändå göra allt jag kan för att vara en god människa och försöka förstå andra och hjälpa om jag kan.

Och jag ska sluta skämmas framför allt för mina diagnoser och för den jag är!!!
Take it or leave it. Älska mig för den jag är!!!

Vidare utredning

2009-12-07T12:11:00.002+01:00

Nu vet inte ens heller psykläkaren längre vad det är som felas med mig eftersom jag tappar hår igen. Det står ju inte ens med i biverkningslistan för Seroquel men att det är det som gör'et är ju jag nästan säker på eftersom det hade avtagit drastiskt men så startar igen 7-10 dagar efter intag av ny medicin.

Ringde syster Bo nu på morgonen och berättade och det var bra det för då fick han med mitt "fall" på deras möte på förmiddagen så han ringde för en stund sedan och berättade att läkaren sagt att nu är det nog bara att vänta på Metamina.
Jag och syster Bo hade kollat in en annan stämningsstabiliserande medicin som inte innehåller dom gemensamma färgämnena bla. som finns i Concerta, Ritalin och även Seroquel men psyk läkaren tyckte dom nu skulle sända mig vidare för en utredning pga. håravfallet och ev. allergi innan något annat prövas. Tack säger jag med då för nu är det liksom nog på att vara försökskanin mera.

Jag är nog också i för dåligt skick just nu för att ha den motståndskraften i kroppen att fixa alla olika tester.

Så just nu har dom visst en distriktsläkare på praktik på avdelningen så jag ska få en tid till henne för att gås igenom ordentligt. Jag har ju en jäkla huvudvärk och skallen/svålen liksom svider hela tiden så det är nog bra. Eller ska jag börja bli orolig kanske? Något värre där inne?

Närå....... eller?

Och så hade jag ju även i alla fall pratat med syster Bo om att nu behöver jag en ordentlig terapeut/psykolog som också är insatt i ADHD och bipolär problematik för jag blir inte bara helt ok genom medicin och har så jäkla mycket i bagaget som jag behöver bearbeta och kasta ur min ryggsäck. Det är för tungt att fortsätta bära på men jag fixar det inte själv och jag behöver en terapeut som vet vad dom kan begära av mig. Jag har ju varit i KBT förut men inte fixat den typen av terapi. Jag har ju inte kunnat koncentrera mig och inte tyckt det varit intressant nog för att kunna få fokus och kunna fullfölja fast jag egentligen velat.

Jag försöker tänka positivt...att jag duger som jag är, att jag är ok men det är tungt och inte så himla lätt när det liksom blir dom här bakåtstegen hela tiden.
Jag har ju varje gång jag provat en ny medicin hoppats på att NU så ska det funka och så gör det inte det lik förbannat. Då blir jag depp.

Och än har jag heller inget hört från F-kassa och har även den ångesten och stressen att bära på.
Jag gömmer mest bara huvudet i sanden och hoppas på det bästa för mer orkar jag inte. Då går jag under....då är jag rädd för gropen....jag har ju precis lyckats klättra upp en bit. Tack vare medicinen som jag nu måste sluta med!!!!

När ska det någon gång ta slut på allt?

Åter på ruta ett

2009-12-06T14:17:00.002+01:00

Nu har jag börjat tappa hår igen. Alldeles för mycket.

Åter en allergi på medicinen troligen även om det i biverkningslistan inte ens står med håravfall när det gäller Seroquel så är det ändå uppenbart.

Och det finns några gemensamma ämnen i som även finns i både Concerta och Ritalin och det är flera färgämnen bla.
Men det finns några till och det svåra är ju att ta reda på vilket. Men å andra sidan.... orkar jag hålla på mer att testa mig fram?

Nej, jag gör inte det heller. Alltså måste det fram till en annan lösning för mig nu. Typ ledsagare och andra hjälpmedel för medicin verkar itne vara lösningen för mig.

Kanske att Metamina kan funka eftersom där inte finns så mycket olika hjälpmedel så det är det enda jag nu kan tänka mig att prova men för nu säger jag adjöss även till Seroquel!

Helvetes fans helvetes jävlar anammas helvetes fucking satans helvete

Värdefull! Men för vem?

2009-12-06T13:12:00.008+01:00

Flera har sagt att man är så värdefull. Att alla är värdefulla. Och även jag. Men då ställer jag mig frågan..... hur värdefull är jag egentligen eftersom jag inte tycker det själv?
Jag förringa inte er här och era ord men nu tänker jag mer på dom som finns mer i min närhet och dom som säger att jag är så värdefull och säger dom älskar mig och att jag är deras vän och vise versa.
Jag har mycket, mycket svårt att tro dessa människor som bara vräker ur sig massa ord men i verkligheten inte visar ett smacka att dom bryr sig och att jag är värdefull när jag väl är deppig och drar mig undan vilket alla vet att man gör just när man är nere och deppig.

Få tror jag dom är som i djup depression söker hjälp självmant.

Nu inser jag också hur djupt jag varit. Jag har planerat en hel del. Datum är nog det enda jag inte bestämt och således är det väl lugnt men i övrigt har jag tänkt ut det mesta. Katterna och antal dagar dom kan vara ensamma och planerade brev och mail och meddelanden på olika sätt så att dom inte kommer för tidigt men ändå når fram efter viss tid för just katternas skull. Hur är också redan uttänkt. Och min avslutning av kassörsposten..... Den avslutade jag snabbt och lätt och lämnade över allt och gick direkt efter det praktiska mötet hem och deltog inte i det vanliga mötet vilket jag inte heller gjort på länge nu.
Har sett till att det inte finns något sådant alls som väntar på mig. Har haft lägenheten i någorlunda form för att inte lämna det allt för jäkligt och behöva skämmas för det också.....

Så jävla sjukt!
Nu fattar jag. Nu fattar jag hur långt jag verkligen funderat och planerat.

Och ändå är det inte det jag vill men jag har heller inte orkat leva. Inte funnit viljan och orken och bara känt den där stora ensamheten krypa allt längre och längre in i mig. Som en mask. En parasit. Som äter upp mig utifrån och in....gnager och knaprar i sig allt mer och mer.
Och det gör ont. Det gör så ont att bli uppäten av ensamheten. Det svider, det bränner, det hugger, det skär i mig. Ensamheten som alltid funnits där, hela livet och aldrig tycks den ta slut.

Hur får jag då kraften att bryta den ensamheten gång efter gång för jag har verkligen försökt så många gånger att bryta den och sökt mig till än det ena efter det andra men inget tycks bli bestående utan efter en tid igen så är jag åter igen lika ensam. Och då känns ensamheten ännu större och mer kvävande. Och gör ondare och ondare för varje gång.

Jag känner sådan frustration på något sätt i orden som Lotta Abrahamsson sa i början av inslaget i morse på tv4s Nyhetsmorgon där hon blev intervjuad av Tilde, om att tolka det som sägs bokstavligt och inte det som "normala" bara säger men kanske menar något annat. Har jag också en "släng" av Asperger tro för jag har alltid också varit sådan? Inte tolkat det som sägs på annat sätt än just det som sägs!
Säger någon att jag är värdefull förväntar jag mig således att den/dom som sagt det också visar att jag är värdefull och då tex inte "glömmer" säga till mig att alla ska åka ut och fika tillsammans vilket skedde för några månader sedan för mig.

Jag var med före, under och efter jubileumsfesten vår grupp hade. Den där gruppen av människor som så ofta säger att dom älskar mig och att jag är så värdefull och yada, yada, yada...men så när vi skiljs åt så åker jag hem till mig och vi ses senare på kvällen då jag öppnar mötet och lokalen och kokar kaffe och då får jag en kram och en kvinna säger: Det var så synd du inte följde med ut och fikade med oss andra...."

Jag var tydligen den enda som inget visste om detta fikande. Där satt minst 15 pers och fikade medan jag åkte hem till mig för jag visste ingenting. Jag var borta i tre minuter och pinkade!
Ingen sa ett ljud om att vi skulle ses på fiket allihopa! Ingen sa ett ljud när jag var i närheten.

Är det att visa mig att jag är värdefull?
Dom säger jag är värdefull för dom själva och även för gruppen men allt är ju bara tomma ord!
Och tyvärr är det fler liknande händelser som skett som nu gör att jag inte längre går på möten.

Inte just nu i alla fall. Jag har lärt mig att dit går jag för att ta del av de som verkligen har ett bra tillfrisknande i sitt beroende och inte för att lyssna på denna typen av ord som att jag är värdefull. För dom orden är bullshit!
Men det finns en och annan som har ett bra tillfrisknande och dom kan jag lyssna på men det är svårt också eftersom jag är bokstavstolk. Jag hör inte vad som kanske menas utan jag hör det som sägs!

Kanske därför jag har så svårt att tror på vad andra säger till mig eftersom det oftast bara är just ord men något annat visas.

Och jag känner så väl igen det hon säger om relationer i slutet av inslaget. Jag har heller aldrig haft problem med att skaffa en karl.... men att behålla honom.... Där har det stora problemet varit!
Relationer med människor är det svåraste av allt.

Nu är jag allt mer säker

2009-12-04T23:32:00.003+01:00

På min ADHD diagnos alltså.

I kväll på Facebook skriver en gammal vän som jag inte haft knappt någon kontakt alls med på många år men som jag umgicks dagligen med i många många år att jag brukar klättra på väggarna!

Det fick mig att på något sätt känna ett lugn.... Jag behöver inte längre tveka och fundera på om det stämmer eller inte. Nu är hon den andra av två gamla vänner jag åter fått lite kontakt med igen som bägge bekräftar mig som rätt "sjövild" och rättfram och sa vad jag tyckte och ville och spottade inte i nävarna och tågade framåt som den rödtott jag är och levde upp till myten om det heta temperamentet!

Pjuhhh.....fick ett svar från henne nu att jag är en jävla perfektionist som ligger på golvet och målar under skåpen där man ändå måste ligga just på golvet för att överhuvudtaget se att där är ev. omålat..... Hon frågade om jag målat bakom skåpen också!

Jag asgarvar......

Jösses så fort det kan vända men åhhhhh, vad gott jag mår just nu! :-)

Åh så skönt....

2009-12-04T23:18:00.003+01:00

...det är att må lite bra igen!

Nu är jag verkligen i mitt ADHD esse och full fart och har glömt ta Seroquel i tid så att jag ska somna (för dom är jätte bra för sömnen) och har legat på köksgolvet medan jag (INTE) lyssnat på Idol och hört att Eric och Calle gick vidare till final (men det har jag ju ingen aning om) men jag fick i alla fall tidigare i kväll se att under skåpen var det omålat på vissa ställen vilket jag vetat om men inte fått tummen ur att göra något åt men så i kväll när jag låg på golvet och tog foton på katten Kakan som jag lekt med istället för att kolla på Idol och höra då Eric sjöng en jätte bra hårdrockslåt (men det har jag ingen aning om) .....och eftersom det var omålat så måste jag ju bara få ur mig lite av all uppdämd energi så nu är det målat och det kryper i kroppen på mig av allt jag vill göra och alla tankar och jag är bara sååååå mycket ADHDaktig i kväll men en bra mående ADHDare så det är ok.

Pjuuuhhh..... ni kanske fattar jag är i gång!.

En bra dag

2009-12-04T18:04:00.002+01:00

Det är ju så härligt dom dagar när man känner att hjärnan är med.
Idag är en sådan dag. Not!

Men den har varit bra ändå och jag har fått gjort en hel del trots att jag idag istället fått glädja mig åt att jag har två ben som kan uträtta det jag inte fick gjort första vändan då jag var ändå i närheten men inte "kom ihåg" jag också skulle göra på samma gång.

Närå, först hos syster Bo en aningens seg men bra ändå och i helgen ska jag fortsätta göra en nästa höjning av Seroquel. Vi går långsamt fram även här i och med att jag är så känslig och det är inte ens säkert jag behöver gå upp så högt även här i dos eftersom jag är just så känslig.

Men faktiskt så mår jag bättre nu. Syster Bo undrade ju förstås om det var pga av att min depperiod ändå var på väg att ta slut eller om det beror på just Seroquel men det är ju så klart helt totalt omöjligt för mig att veta men jag tror nog mest att det beror på medicinen.

Och att vara lite seg i kolan just nu låter jag det vara för jag behöver vila mig lite nu.

Men som sagt, jag mår bättre ändå.

Har i alla fall i dag äntligen fått beställt 4 st vinterdäck och ska byta dom i veckan som kommer. Bra pris också och service så jag är nöjd.
Och så fick jag ju ner på stan igen då eftersom jag ju glömde göra det jag skulle gjort första gången i stan men då glömde för jag gjorde annat istället.
Och så höll jag på att glömma lägga upp på kassa bandet en vara men som i sin tur sedan kassören sedan glömde ta betalt för så det var väl någon mening med att jag skulle ner en andra gång till stan igen i alla fall. Och så tänkte jag ju genast att det var ju billigt det blev men så klart protesterar jag ju inte heller utan trallar i väg glad i hågen och tänker då istället att jag kanske kan hitta något klädesplagg att lägga dom kronorna på som en liten bonus då men attans så hittar jag ju inget som jag känner att "Deeet vill jag ha" så det blev inget i alla fall.

Hmmm.....jag tror jag har lärt mig lite det där med alla impulsköpen och att sansa mig lite numera. Pengar har ju alltid haft en förmåga att bara rinna genom fingrarna.

Och fastän hjärnan inte riktigt hänger med idag så har jag ändå en himla huvudvärk så att jag har en hjärna är ju helt uppenbart. Tack o lov. Det finns lite kvar där inne i alla fall som värker!

Pjuhhh.

Jag kan mutas

2009-12-03T18:41:00.003+01:00

Jag har alltid varit en stor fan av Jaguar och jag kan tänka mig att strunta i att spränga torkfläkten i luften mot en sådan här.....

Jaguar XFR

Deal?

Gud

2009-12-03T18:01:00.003+01:00

Jag har ett förslag!

Spräng den satans torkfläkten i luften

Annars gör jag det!!!

HJÄÄÄÄLP

2009-12-03T17:46:00.003+01:00

Är jag utsatt för någon jäkla förbannelse eller nåt???

Den nya torkfläkten är det redan fel på!!!

Nu låter det värre än tidigare!

Första gången jag själv hörde det var i lördags när jag själv startade den och kom upp i min lägenhet och det lät som fan. Jag fattade rätt snabbt vart det kom i från och gick ner och stängde av den och det blev tyst. Satte på den igen och då hade den ett tystare läte igen och funkade således därefter utan problem.

Men tydligen så är det vissa gånger som den startar som den låter som extra fan. Det blir bättre efter en stund men innan dess..... Oh my God!!!

Så vad är detta?
Är det en förbannelse som ligger över mig och torkfläkten?

Jag MÅSTE härifrån men när jag knappt orkar leva just nu hur ska jag då orka fixa ny bostad????

SNälla Gud, om du finns.... HJÄÄÄÄLP mig NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU

Vet i förväg när du ska bli sjuk

2009-12-03T14:59:00.005+01:00

Det är ju pest och pina för mig och jag får passa på när jag kort får en stund av "NU" i mig och jag får lite kraft till att ringa.

Jag fick lite sådan kraft och ringde vårdcentralen.
Berättade om mina höfter och hur ont det gör. Särskilt idag.... Oh my God vad ont det gör. Värst i höger höft ben.

Första bästa tiden att få var den 21 dec!!!

Men sköterskan tyckte nog att jag skulle behöva komma på en jourtid istället och ber mig återkomma i morgon bitti igen kl 8 och sätta mig i fucking telefonkö för att kunna få en sådan eftersom hon inte redan nu idag kan sätta upp mig på en sådan!

Men vad fan är det för jävla sätt?
Idag kan man alltså inte få en jourtid om man råkar bli sjuk efter en viss tid på förmiddagen. Näe, då är det kört.... var god ring i morgon igen så kanske vi kan klämma in dig på en jourtid då.

Man måste alltså idag planera när man ska bli sjuk för annars får man ingen vård på rätt länge!

Herre Gud, jag vill ta mig fan inte leva i detta fucking samhället längre.

Och så har jag min telefon fobi och det är ruggigt osäkert om jag ens fixar att ringa i morgon.

Så jag fick ta mig i kragen och ringde igen och sa: Hörru, jag har telefon skräck och vet att jag kanske inte fixar ringa i morgon så jag tar tiden den 21 dec i alla fall...."

eller nåt så länge. Då ser den lilla söta sköterskan att det blivit ett återbud den 14e istället hos en AT läkare så den snappade jag åt mig direkt. Bättre än inget. Får väl gå (!) till Apoteket och hamstra lite Ibumetin. Men jag har inte fått tummen ur att skaffa mig dom där vinterdäcken ännu heller och nu är det minusgrader ute och lite slirigt på vägarna så nu kan jag inte ens ge mig ut för att köpa nya och byta!!!! Så hur kommer jag till stan för att ens köpa Ibumetin?
Och åka buss..... GLÖM DET!

Är det någon som har sagt att jag har social fobi? Och panikångest också?

Och fråga någon om hjälp.....??? Nope, existerar inte hos mig.

Livet är inte lätt när det är svårt!

Vem..

2009-12-03T14:59:00.004+01:00

...vill vara vän med en Alien när inte Alien själv ens orkar med sitt eget slem?

Men orka....

2009-12-02T22:06:00.003+01:00

Så lite som behövs för att de steget framåt genast ska halka två steg tillbaks.
Trodde i min idiotiska enfald att en veckas total vila från allt vad heter springa och gå skulle vara lagom....men näe, så fruktansvärt ont. Var ute en kortare runda nu på kvällen och efter knappt halva biten så började det göra ont så jag tog det extra lugnt och gick mer men det funkar inte. Det är bättre att småspringa uppför än att gå men inte ens det gick sista biten knappt.
Nu har jag skjutit på att söka doktorn för det här alldeles för länge....några år för länge troligen!!! Men å andra sidan....vad gör dom???? Inget....har liksom redan gjort det, varit i den svängen för värkande höfter men det här är något annat och snart kan jag inte gå alls.

Så jag måste nog ringa.... fan jag måste ringa till doktorn.

Och som sagt, det har jag ju skjutit redan på så länge....

Och så testade jag åter igen med lite hårdost för jag har inget svar fått ännu på allergi testen och så la jag lite på en hemmagjord pizza jag gjorde men jepp, så kass mage.... så kass.... kassare än normalt kass alltså!
Så ost älskare som jag är så är det bara att ge upp nu. Det funkar helt enkelt inte oavsett vad ev. blodprovstest kommer säga.

No more mjölkprodukter what so ever för mig.

Men Guuuu vad jag blir gla då.

Ett steg framåt och två tillbaks.

Yes!

2009-12-02T13:06:00.003+01:00

Äntligen är licensansökan inlämnad av doktorn för att få Metamina.

Håll tummarna nu att den godkänns!

Jag har ingen ork kvar i mina tummar att hålla hårdare.

Har börjat med stämningsstabiliserande Seroquel och än bara gått på den i 4 dagar.
Jag är totalt sinneslö och ångesten har inte släppt vilket Seroquel tydligen är bäst för. Depressionen kan vara kvar men just en lindring av ångest och oro och stress kunde den visst dämpa.

Är trött, har huvudvärk, orkar inget, inte ens gå ut och gå, yr, seg.... hatar egentligen känslan och det är som att gå på anitdepp medicin för mig men syster Bo (som jag inte ens orkade ta mig till i morse) sa att just Seroquel inte alls verkar på samma sätt som "vanlig" antidepp medicin och om jag orkar, åter igen, ha tålamod!

Men jag har lite i alla fall att glädjas åt och det är ju att äntligen har doktorn lämnat in en ansökan för licens av Metamina. Jag har ju "turen" så till vida att jag aldrig missbrukat amfetamin så därför är chansen större att jag kan får det.
Måtte det gå igenom för annars vet jag inte vad jag gör.

Håret har slutat ramla av i samma mängd i alla fall och det är skönt.

Snälla, hjälpa mig nu att hålla tummarna att jag får Metamina och att det kommer att FUNKA!!!

Nu får jag slänga mig på soffan igen för jag är helt slut....

Tack ni fina för att ni är där.... TACK av hela mitt hjärta.

KRAAAAM

Har ingen rubrik....

2009-11-28T14:01:00.003+01:00

Jag till och med gråter tyst... allt för att ingen ska höra mig.

Vet att om jag gör ett försök att ända detta liv så skulle ingen sakna mig på länge. Inte i verkliga livet.

Det i sig är skäl nog att ända det!

Jag vill ha vänner och någon som bryr sig samtidigt som jag inte orkar med det.... och kanske faktiskt inte ens vill....just nu vet jag ta mig fan ingenting.

Hur blev det så här?
Hur hamnade jag så i den här djupa depressionen?

De få gånger jag visar mig ute så lurar jag dom genom att sätta upp en annan attityd.
Visar inget. Vill ingen ska veta....samtidigt som det inom mig skriker HJÄLP MIG!

Men ändå vill jag inte....
Tänker ena stunden på matintag och att ut och springa och i den andra om hur jag planerar att ändå dö så vad sjuttsingen ska jag då tänka på kilon och matintag för?

Så ambivalent!

Orkar inte...

2009-11-28T11:20:00.001+01:00

Vet inte om jag ens vill längre....

Beslut

2009-11-26T17:10:00.003+01:00

Åtminstone vad gäller Facebook.

Mitt nya motto där är att försöka vara någon istället för att berätta om allehanda småsaker i vardagen som inte många bryr sig om. Dessutom skriver jag nog hellre av mig här och får ert fina stöd än där bland dom jag känner men som dom flesta ändå inte bryr sig.

I alla fall inte dom i min direkta närhet. Dom sk "vännerna" som är i gruppen och påstår dom älskar mig och bryr sig om mig.

Jag har tagit ett beslut. Om det kommer vara för evigt eller ens om det kommer vara långvarigt svär jag inte på men i alla fall för nu så hoppar jag av gruppen.
I morgon på praktiska mötet kommer jag nominera vice kassören till att bli ordinarie och så kan jag släppa det sedan.

Det har hänt allt för mycket under mina 2½ år i gruppen och i övrigt som jag just nu inte kan släppa och som nu liksom fått bägaren att rinna över.
Det finns en och annan som någon gång undrat hur jag fortfarande faktiskt varit kvar och det har jag också undrat över. Men det gör jag inte längre.

Kanske kan jag hitta något i en annan grupp istället men just nu får det bli så här. Kanske jag reser då och då till Götet istället och fyller på med några kloka ord. För trots allt finns det många som har just dom men jag behöver ombyte nu.

På Fb har jag lagt ner och förändat min profil helt. En sk vän , han som jag dumpade faktiskt, har tröttnat redan på att jag länkar till i hans tycker behjärtansvärda grejer men som han anser vara tröttsamt att se.

Jag skiter högaktningsfullt i det och har bett honom dölja mig på hans startsida och om inte det passar så är det ju för satan bara att ta bort mig från hans vänlista.... eller så gör jag det!!!

Jag har bestämt mig för att vara "någon" som försöker göra något.

Jag vill försöka göra skillnad.

Jag vill försöka göra det lilla jag kan för att förändra för dom som har det värre än jag. Både människor och djur.

Jag har alltid brunnit för djuren.... för mig dom enda sanna varelserna på denna jord.

Och allt mer växer åter igen min vilja att göra mer. Att ideellt eller vad som försöka göra och jobba för detta.

Bara jag får komma igång själv och må bättre och hitta medicinen som hjälper mig.

I dag pratade jag med syster Bo om även något stämningsreglerande och den satans doktorn håller fortfarande på och "undersöker" Metamina. Men vad fan.... det drar ju ut så på tiden....

Orkar inte men mitt liv är inte värdigt som det är nu. Inget liv jag vill leva.

Men jag vill försöka vara "någon" som gör något!!

Bli "någon"

2009-11-26T16:36:00.003+01:00

Bli SMS-fadder för 30 kr i månaden och bli "någon"
Klicka och du kommer till sidan

Någon.....vem är någon?

2009-11-26T16:34:00.001+01:00

“Jag brukade undra varför inte någon gjorde något,
och så insåg jag att jag var någon.”

Till dom ensamma..........

2009-11-26T15:05:00.001+01:00