Ingemars nya blogg

Kommunals strejk och moderata strejkbrytare

2013-06-19T12:00:00.001+02:00

Författaren Jack London skrev nedanstående text om strejkbrytare. Ett sorgligt ämne när moderata studentförbundet agerar som detta i Stockholm för att bryta Kommunals strejk.

Kommunals krav är något som vi alla måste ställa oss bakom både vad det gäller lönekrav och inte minst övriga arbetsvillkor.

Visa solidaritet med Kommunals bussförare!

“Efter att Gud hade skapat skallerormen, paddan och vampyren hade han några fasansfulla substanser kvar av vilka han skapade strejkbrytaren.

En strejkbrytare är ett tvåbent djur med en förvriden till själ, en vattenskadad hjärna, en ryggrad av gelé och lim. Där andra har ett hjärta, bär han en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer nerför gatan, vänder män ryggen åt honom och änglarna gråta i himlen och Fan själv stänger Helvetets portar för att hålla honom utanför.

Ingen man (eller kvinna) har rätt att vara strejkbrytare, så länge det finns en vattensamling stor nog för att dränka strejkbrytaren i eller ett rep tillräckligt långt för att hänga honom i. Judas var en hedersman jämfört med en strejkbrytare. Efter att förrått Mästaren, han hade karaktär nog att hänga sig. En strejkbrytare har inte det.

Esau sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling. Judas sålde sin Frälsare för 30 silverpenningar. Benedict Arnold sålde sitt land för ett löfte om en kommission i den brittiska armén. Strejkbrytaren säljer sin förstfödslorätt, sitt land, sin hustru, sina barn och sina medmänniskor för ouppfyllda löften från arbetsgivaren.

Esau var en förrädare mot sig själv, Judas var en förrädare mot sin Gud, Benedict Arnold var en förrädare mot sitt land, en strejkbrytare är en förrädare mot sin Gud, sitt land, sin familj och sin klass”.

Jack London ur “Svarta själar”, 1922 (Översättning: Ingemar E. L. Göransson, 2012)

Amnärkning:

Esau, tvillingbror till Jakob, Jakob lurade honom att sälja sin förstfödslorätt och fick Isak att välsigna honom som Esau, son till Isak och Rebecka (Gamla testamentet)

Benedict Arnold, amerikansk general från frihetskriget som var förrädare mot den amerikanska frigörelsen från England. Han planerade att ge upp West Point till de brittiska kolonialtrupperna. Namnet har blivit i USA liktydigt med förräderi (Jfr Quisling i Norge)

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

2013-06-16T11:32:00.001+02:00

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Skolpolitikens danse macabre

2013-06-12T17:44:00.001+02:00

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

2013-05-07T19:11:00.001+02:00

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

2013-04-24T11:48:00.001+02:00

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang, så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats."

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

I skuggan vilar mörkret

2013-04-22T16:47:00.001+02:00

Nedanstående är första kapitlet i den bok jag skriver på just nu. Titeln “I skuggan vilar mörkret” ger möjligen en hänvisning till bokens stämningsläge. En samtidsroman om alienation och människor som pressas ut ur samhällsgemenskapen av samhället som det fungerar. Boken kommer preliminärt att publiceras i september.

“Han satt och såg ut över den stilla skogen. Mannen var ungefär femtio år gammal och skulle för den vanlige betraktaren uppfattas som en sliten figur. Han var magerlagd på gränsen till skinnig skulle någon säga långt senare. Hans uppenbarelse var helt enkelt den av en medelålders man som naturen och verkligheten gått hårt fram med.

Mannen satt vid sitt köksfönster och tittade ut över skogen som hade varit hans liv under många år. Stugan hade han köpt av markägaren som efter skifte en gång hade fått med stugan på köpet så att säga när han fått skogen. Skogen hade varit skrämmande bara genom sin existens och han hade haft en känsla av att den var hotfull på ett oförklarligt vis.

Han kunde inte förklara hotet, men det fanns där och det kröp in under huden på honom varje dag och stund han såg skogen eller vistades i den. Han kunde inte förklara det hur gärna han än ville förstå. Hotet var totalt irrationellt skulle säkert någon sakkunnig inom psykiatrin konstaterat om frågan någonsin hade ställts.

Mannen var ingen galning eller ens ett fall för psykläkarna, var i varje fall hans egen uppfattning. Att påstå något sådant skulle orsaka en omedelbar och våldsam reaktion.

”Tänk dig själv att bli kallad psykfall”, sa han, tyst där han satt orubblig vid sitt köksbord med sin kulörta vaxduk som visade tydliga tecken på att vara sliten och ålder. Sprickorna i vaxdukens yta löpte nästan i linje med dukens linjer. Han satt tittande ut mot skogen. Tystnaden i rummet rådde ånyo och det enda som hördes förutom ljudet när vinden tog tag i husknuten och hamrade de lösa träplankorna i fasaden på det slitna huset till tystnad. Det var nu inte riktigt sant för det hördes ytterligare ett ljud, ett metalliskt torrt ljud.

Revolvern var en antik sak. Drygt trettio cm lång och vägde ungefär ett kilo. När den hade avlossats senast var för länge sedan. Modellen kallades ironiskt nog "Peacemaker" och var av det amerikanska fabrikatet Colt. ”Fredsmäklaren” var närmast ett ironiskt namn på något som hade använts till allt annat än fredliga syften.

Revolvern var känd från det amerikanska 1800-talets mytvärld och hade smugglats in någon gång under det förra seklet. Om den hade varit verktyget för att ta någon av daga visste mannen inte. Tanken hade dock många gånger föresvävat honom och undrande angående omständigheterna kring de händelserna. Hans fantasi hade löpt och han hade sett för sin inre syn både strider med fientliga indianer och laglösa män.

Han hade provskjutit vapnet i skogen och förvånats över den våldsamma kraft vapnet gav . Rekylen var osannolik och han hade nära tappat revolvern och den närmaste ljudbangen hade varit så stark att det hade ringt i hans högra öra under flera timmar. Han funderade över hur en mänsklig kropp skulle se ut efter en träff av det antika vapnets kula.

Hans tanke att använda vapnet mot sig själv hade växt fram parallellt med hans ökade vantrivsel med tillvaron. Den förtärande hopplösa meningslösheten och hans känsla av misslyckande gjorde att avsluta tillvaron på det sätt som "Pacemakern" erbjöd blev alltmer lockande.

Alternativet syntes oöverstigligt som möjlighet och låta sakernas tillstånd vara som de var lika meningslöst och därmed ingen lösning. Hans hopplöshet framstod för honom som ett moment 22, helt utan möjlighet för honom att komma till på talefot med sin egen tillvaro.

Revolvern var laddad och klar att användas och det var bara en handrörelse att spänna hanen och trycka av antikviteten och avsluta den meningslöshet som kallas liv.

Han tog upp den tunga pjäsen, kände lukten av vapenfett och tittade beundrande på den konstfärdigt utformade pärlemorkolven. Han vägde den i handen och funderade över denna hans sista stund på denna jord. Han insåg att ingen skulle sakna honom, ingen skulle bry sig när de nåddes av nyheten att han lämnat det jordiska.

Han vägde än en gång det tunga vapnet och funderade på om han skulle bli vapnets oskuld eller om han själv blev bara ett i raden av offer för dess eldkraft. Han studera än en gång det stålblå vapnet, inandades dess fräna lukt av vapenfett och kallt stål, han följde med sina fingrar pärlemorkolvens utsirade yta allt medan han med sin högra tumme spände vapnets hane och därefter förde den kalla pipan in i sin mun, riktade den uppåt och tryckte först försiktigt in den något hårda avtryckaren så att han kände dess fjädrande motstånd.

Snabbt fullföljde han den, sin sista rörelse, och smällen dämpades något av hans mun när kulan löpte med sin höga hastighet genom det roterande magasinet, genom den blåanlöpta pipan, upp genom hans gom och rakt genom mannens hjärna för att efter bråkdelen av en sekund senare tillsammans med hjärnsubstans, blod och benfragment från mannens hjässa borra in sig i stugans vitmålade tak.

Mannen kastades i samma sekund bakåt från köksbordet och dunsade i den handvävda färgglada köksmattan som snabbt började färgas av hans livsbärande blod som sakta rann ut och sögs upp av mattans textilier.

Smällen av skottet ekade några sekunder i det tysta köket och hade någon varit utanför stugan är det inte säkert de ens noterat den dova, men distinkta smällen, från det antika vapnet som hade skördat de facto sitt första dödsoffer nästan hundrafemtio år efter det lämnat fabriken i Hartford, Connecticut någon gång på 1870-talet.

Tystnaden återtog stugan och skogen. Det enda som hördes inne i den lilla stugan var vardagsrummets väggklocka som jämt likt en metronom höll takten ytterligare ett antal timmar till klockans fjäder i brist på uppdragning stannade och allt blev totalt tyst och stilla.

En stillhet som mannen på golvet aldrig under sitt liv fått uppleva. En stillhet som skulle vara för evigt.”

Kopiering eller vidare spridning är enligt upphovsrätten ej tillåten utan författarens och förlagets uttryckliga tillstånd. Dock länkning till texten är tillåten.

Är demokratin död?

2013-04-22T16:10:00.001+02:00

Det är inte utan att man känner en viss olust inför efterspelet till den socialdemokratiska partikongressen. Inte för att besluten på den blev särskilt märkliga utan var ganska givna då partiet och framförallt partiledningen ville inte för sitt liv få en oenig kongress uppvisad för samlade media.

Symtomatiskt när man gick runt på kongressområdet var det marknadsgyckel som förekom. Det var tydligt att ”marknaden” numera dominerar tillställningar som demokratiska partiers kongresser. Här fanns allt ifrån lobbygrupper för fler och mer långtgående avregleringar till andra nasare av olika mer eller mindre suspekt slag. Allt enligt principen det finns inget som inte går att sälja med mördande reklam.

De folkrörelser som facket och nykterhetsrörelse eller vad det kan vara drunknade i marknadsgycklet.

Själv var jag på plats för att som producent tillsammans med Verdandi introducera den nya uppsättningen av Roland Jansons pjäs om alkoholens förbannelse för arbetarklassen: ”Bänken”. Vi lyckades faktiskt fånga uppmärksamheten under några korta minuter vilket får ses som en framgång om än tillfällig.

I dagens edition av den lokala dagstidningen här i Östergötland ”Östgöta Correspondenten” för på ledarsidan ett resonemang om folkrörelsedemokratins död. Och man kan ju tro att i denna mediafixerade och marknadsliberala epok vi lever i har folkrörelserna tappat sin betydelse. Nog har de trängts tillbaka för mediautspel och räddhågsenhet att tappa marginalväljare som måste hållas på gott humör.

Men jag tycker inte den berättigade frågan om folkrörelsedemokratin ställs rätt. För är det inte så att folkrörelsernas tillbakagång och då främst de politiska partierna som tappat en stor del av sina medlemmar beror inte på en allmän besvärjelse om ”samhällsutvecklingen” för den kan vi styra över om vi vill utan mer på att våra politiker har frivilligt valt att minimera folkrörelsedemokratin, dvs. partierna har valt att lämna medlemmarna som ett besvärligt element bakom sig för att koncentrera makten och därmed ”demokratin” i en elits händer.

Detta fött ur idén att politiken, dvs. samhället, har blivit så komplext att vanliga medborgare inte förstår sitt bästa. Inte kan man begära att den rådande ortodoxin där idéer om normpolitik, jämviktsarbetslöshet, marknadens dynamik, incitament för arbete inte får eller kan ifrågasättas och inte begäras förstås av medborgarna då de har fullt upp med att arbeta och få ihop ”livspusslet” som man uttrycker sig i sin von oben-attityd.

Att vara folkvald har blivit en karriär och då vill givetvis man som politiker och makthavare inte tappa sin ofta väl tilltagna försörjning för något så simpelt som folkrörelsedemokrati, dvs medborgarnas direkta inflytande på politiken.

Låt mig exemplifiera: (S)-kongressen antog en ”kompromiss” vad det gäller vinster i välfärden, men fortfarande visar opinionsundersökningarna att över 60 procent av väljarna är motståndare. Logiskt sätt skulle beslutande politiker fatta beslut som tillfredsställde folkviljans majoritet men eftersom, med politikernomenklaturan utgångs- och ståndpunkt så begriper inte medborgarna sitt bästa och därmed beslutar man utifrån sin ”verklighet”, inte utifrån folkviljan.

Är folkrörelsedemokratin död, både ja och nej. Det beror på medborgarna och deras egen aktivitet och vilja att påverka och delta i beslutsprocessens demokratiska utveckling. Kan vara så att dagens partier inte förmår att anpassa sig till medborgarna men då får väl medborgarna byta ut partierna mot andra. Det är inget märkligt, partier kommer och går även om Sverige haft ett osedvanligt stabilt partiväsende. Men inget är huggit i sten. Medborgarnas deltagande i demokratin är viktigare än partiapparaternas överlevnad. Det är helt enkelt demokratins kärna – folkväldet, inget annat.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Vår tid kan lära av 1300-talet

2013-03-31T17:32:00.001+02:00

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. (….) Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.” (Karl Marx – Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet”)

Den amerikanska historieprofessorn Barbara W. Tuchman har i sin bok ”En fjärran spegel” (Atlantis förlag) beskrivit 1300 – talet i sammanfattning enligt följande;

Under 1300-talet, detta vid sidan av 1900-talet, våldsammaste århundradet de senaste tusen åren, kanske i världshistorien till och med, pågick krig hela tiden. Det var hundraårskriget mellan Frankrike och England, det var krig mot påvedömet, krig mellan påvar, det var krig mellan stadsstater osv. Kort sagt, det var krig utan början och utan slut. En i sanning förfärlig tidsepok, men som också var medeltidens mest dynamiska tidsepok. Förutom dessa krig utvecklades teknologin, kulturen, nationalstaterna växte fram och vetenskap tog uppenbara kliv framåt som en parallell med de våldsamma fasorna.

Det evigt pågående krigandet skapades ett behov av vapenproduktion i närmast industriell omfattning. Arbetskraften kom från den förödda landsbygden som sökte sig till de få städerna och därigenom kom städerna växa i betydelse och storlek. Samtidigt skapades möjligheten till mer avancerad produktion och teknologin utvecklades. Arbetskraft fanns att tillgå, det gick att bygga större verkstäder genom att städerna växte, men det fattades pengar, dvs. finansiering. Riddarna som skulle hålla här och kungarna var ofta barskrapade ända in på skinnet och kunde inte uppfylla sina löften som gett dem deras adelsprivilegier.

Katolska kyrkan förbjöd penningutlåning mot ränta, men den judiska tron gjorde det inte: alltså den judiska minoriteten kunde med sin tros välsignelse och till marknadens behov dvs. de krigförande låna ut pengar för att vapen skulle kunna produceras i tidig industriell omfattning. (Inom parantes: Sedan när gäldenärerna, dvs adeln och kungarna inte kunde betala satte de igång pogromer för att göra sig av med dem som de lånat av. Med andra ord antisemitismen har delvis dunkla ekonomiska orsaker där skuldsatta gäldenärer blåste under hat mot en minoritet och på så sätt slapp att göra rätt för sig.)

Så långt Tuchmans excellenta bok som varmt rekommenderas då den är bland det bästa som skrivit om medeltiden och utan tvekan ett standardverk idag om 1300-talet som sekel.

Dra slutsatser

Ska man dra några slutsatser för vår diskussion ur Tuchmans historieskrivning så är det, enligt min uppfattning, att de fyra viktigaste förutsättningarna för att en kapitalism i sin mest rudimentära form växer fram; tidigt bankväsende, proletariserad bondebefolkning i form arbetskraft och fysiska förutsättningar i form av växande städer och det fanns en marknad för produktionen.

Naturligtvis var det ingen som såg detta då under feodalismens höjdpunkt hur det ekonomiska system som skulle störta det rådande ekonomiska systemet växte fram som en följd av feodalismen själv och dess inneboende utveckling och motsättningar. Det tog 400 år innan genombrottet kom. Först i England med Cromwells revolution, sedan och än tydligare i den franska revolutionen sedan följde på den de amerikanska koloniernas frigörelse och den industriella revolutionen i Europa.

I dag är det kapitalistiska systemet i djup kris. Den som inte ser det måste vara både blind och döv. Den nuvarande krisen började när det amerikanska finansiella systemet kraschade 2008 och ännu fem år senare ser ingen något slut på krisen utan den fortsätter och fördjupas. Men inte bara den aktuella krisen som är problemet utan hela systemet dras med enorma problem och obalanser. Ingemar Lindberg som arbetade på LO på 1990-talet och var också en period statssekreterare beskriver den som ”hög arbetslöshet, enorma globala obalanser, sjunkande löneandel och monopolisering av produktivitetsökningens frukter hos ett litet skikt av redan rika hör till den finansledda globaliseringens destruktiva drag. (….) Vi bevittnar de nyliberala trosuppfattningarnas konkurs.” (Wolfgang Streeck ”Den demokratiska kapitalismen nederlag” Tiden Debatt 2012).

Framtiden, en möjlighet?

Vem ser vad som växer fram idag och som kommer att störta den rådande kapitalismen i framtiden? Ingen, vi kan inte bedöma det idag. Vi kanske kan ana då vi vet mer idag än vad man visste på 1300-talet. Men vi kan använda de verktyg vi har för att analysera och försöka hitta den dialektik som finns i skeendet och i kapitalismen som den ser ut idag. En slutsats vi kan dra är att socialism i isolerade öar är en omöjlighet, men också att kapitalism som är helt oreglerad leder till det Lindberg beskriver och som den välkända belgiska statsvetaren Chantal Mouffe drar slutsatsen att demokrati och oreglerad kapitalism (dvs. den nyliberala trosuppfattningen) är som eld och vatten. ”demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas.” (Ingemar E. L. Göransson ”De ohörda”, Ord & Kulturs Förlag)

Vad är det som växer fram inom och under det vi ser i det kapitalistiska och krisande systemet. En intressant tanke tycker jag som är värd att fundera på. Förmår vi idag att förstå dynamiken i utvecklingsskedet och påverka det med politik kan också en katastrof undvikas. Men det kräver öppet sinne och inte minst mod för att våga bryta den kvävande och rådande ortodoxin i den intellektuella diskussionen och att politiker och medborgare återtar demokratin som sitt verktyg för samhällsförändring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

2013-03-26T23:14:00.001+01:00

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivavtalet och politiken

2013-03-19T14:36:00.001+01:00

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

(Åter)upptäck # 17: Carlton Melton

2013-03-11T12:13:00.001+01:00

Det händer att man snubblar på musik som man inte förväntar sig och som ger en total ny upplevelse. För några veckor sedan köpte jag den brittiska musiktidningen ”Mojo” och den hade sin vana trogen en gratis-CD med.

Denna gång var tema ny psychedelia. Ett band och ett spår som stack ut var med en grupp från Mendocino County i norra Kalifornien ”Carlton Melton”. Gruppen som bildades 2008 spelar en helt improviserad svävande och säregenhet musik.

Den svävar, den gräver ena stunden ner sig i en känsla för att i nästa stund göra en slags inre resa i lyssnarens fantasi. Sättningen är gitarr bas och trummor och synt. På deras tre plattor som finns att köpa på Amazon eller att avlyssna på Spotify är bland det mest originella jag lyssnat på någonsin.

Här är det inte deras psychedeliska förfäders Jefferson Airplane, Grateful Dead eller Quicksilver Messenger Service virtuosa utspel utan mer av ett kollektivt skapande av en ljudvärld som är som att lyssna på Tarkovskis film ”Solaris” i känsla.

Carlton Melton är bland det mest spännande jag hört av musik på de senaste åren. En totalt egensinnig och skapande musik som följer sina egna regler. Här finns spår av Pink Floyds drömvärld, av de klassiska San Fransiscobandens lekfulla improvisation och avantgardjazzens brist på respekt på vad som kan göras i musik men också influenser från modern elektronmusik.

Att lyssna på Carlton Meltons musik är att uppleva en resa i både den inre och yttre rymden som bara begränsas av lyssnarens egen fantasi.

(Se även bandets hemsida http://carltonmeltonmusic.com där det finns musik att ladda ner och videos från deras europaturné förra året.)

***********

You happen to stumble, once in awhile, upon music that you do not expect, and which gives a totally new experience. A few weeks ago I bought the British music magazine "Mojo" and it was as usual a free CD with it. This time the theme new psychedelia. A band and a track that stuck out was with a group of Mendocino County in Northern California "Carlton Melton." The group was formed in 2008 playing a completely improvised floating and singularity music.

It hovers, it digs down one moment in a sense for the next moment to make a kind of inner journey in the listener's imagination. The personnel are guitar, bass and drums and synthesizer. On their three albums available to buy on Amazon or to eavesdrop on Spotify is among the most original I've ever listened to.

Here it is not their psychedelic forefathers Jefferson Airplane, Grateful Dead and Quicksilver Messenger Service virtuoso played out but more of a collective creation of a sound world that is like listening to Tarkovskis movie "Solaris" in feel.

Carlton Melton are among the most exciting thing I've heard of music in recent years. A total headstrong and creative music that follows its own rules. There are traces of Pink Floyd's dream world, the classic San Fransiscogroups playful improvisation and the avant-garde jazz's lack of respect for what can be done in music, but also influences from contemporary electronic music.

Listen Carlton Meltons music is to experience a journey of both inner and outer space is only limited by the listener's own imagination.

Text/words: Ingemar E. L. Göransson

Experter och bildning

2013-03-05T15:23:00.001+01:00

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

Sagan om landet som gick förlorat

2013-03-03T20:52:00.001+01:00

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)

Tjugosju år har gått

2013-02-28T13:28:00.001+01:00

Sverige har en politiker som är internationellt välkänd och som fortfarande möts med stor respekt av omvärlden – Olof Palme. Min generation minns hans enorma och genuina engagemang för de fattiga i den tredje världen och mot orättvisor och krig. Hans engagemang för Vietnam kom att vända socialdemokratins uppfattning till ett klart ställningstagande gentemot supermakten USA:s krig. Likaså var hans svidande kritik mot Sovjetunionen och sovjetsystemet var lika tydlig och engagerad.

För arbetarrörelsen i Sverige och omvärlden var Palme en centralgestalt och en betydelsefull ideolog. Han var inte okontroversiell i Sverige eller utomlands men hans engagemang kunde ingen förringa. Likaså hans kritik av högern och den framväxande nyliberalismen står sig än idag. Så här skrev han:

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra”

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Ovanstående skrev jag 2007 och när det idag är 27 år sedan Palme blev mördad och när i dag intresset kring honom är större än på många år är det inte utan att jag saknar Olof Palme och hans tydliga politiska gärning och budskap. Dagens socialdemokrati skulle vara mycket betjänt av att ta till sig Palmes engagemang och hans djupa ideologiska övertygelse i en tid då det mest handlar i politiken om att inte skapa konfliktytor och konflikträdslan kommer bli det bestående minnet när vår tid utvärderas i framtiden.

En röd ros till Olof Palme i dag och alla andra dagar! Men framför allt lär av Palme och kanonisera inte honom, det är han alltför betydelsefull för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Läs Marx för att förstå vår tid

2013-02-28T12:21:00.001+01:00

Jag skäms inte, jag smyger inte heller med det. Jag läser Marx och har nytta och glädje av hans skrifter. Inte för att han har rätt i varje stavelse eller på varje punkt utan för att Marx hade en metod att analysera sin samtid som är fullt användbart på dagens samhälle. Marx hade ett förhållningssätt till verkligheten där han sökte vad som fanns bakom det som syntes vara som är fullt användbart även i dags kapitalistiska ekonomiska system.

Ett exempel är hans analys av det kapitalistiska systemet eller med nysvenska ”marknadsekonomin” är mycket klargörande då han utgår från att det finns en grundläggande motsättning, en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Så när Dokument inifrån på TV visade härom veckan hur arbetarnas andel av produktionsvärdet var tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan bekräftade Marx teori med råge! Marx visade i flera skrifter och analyser om arbetarna inte förmår att hävda sina intressen i dragkampen om produktionens värde och produktivitetsökningarna genom teknikutvecklingen skulle fördelningen också bli till kapitalets förmån.

I ett brev från Marx till den tyske socialisten Fredrich Bolte i november 1871 skrev han att ”där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”

I går blev det offentligt att ILO hade underkänt regeringens lagstiftning efter Laval-domen som stridande mot FN-stadgan och de fackliga (dvs. också mänskliga) rättigheterna är det inte ett uttryck för just att den borgerliga regeringen agerar i ”de styrande klassernas” intresse och med deras maktmedel? Är det inte heller samma fenomen som en politik som får konsekvensen att försäkringskassan skickar ut brev till svårt sjuka och frågan när de har för avsikt att avlida eller när en handikappad kvinna byter rullstolen mot en bekvämare hammock en varm sommardag utryck för samma ”härskande klassernas politik” mister sin sjukpenning?

Har inte Marx rätt när han säger att ”regelbunden agitation förbereda den” (dvs. arbetarklassen) och ”uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”? Tyvärr så är det just på denna punkt det fallerat det senaste decenniet då arbetarklassens partier istället har sökt borgfred och i många frågor hyst samma uppfattning som de ”härskande klassernas” partier för när budskapet blir att vi skall söka consensus, inte strid då det kan störa marginalväljare i Stockholms innerstad om man vill spetsa till det något.

Som sagt jag läser Marx och får ett verktyg att förstå vårt samhälle bättre. Inte för att han har svar på alla frågor utan för att han hade en metod som hjälpte hans samtid att förstå samhället bättre och som i dag är minst lika aktuell som då under andra halvan av 1800-talet. Och det behövs för att förstå och kunna göra som en god vän brukar säga när jag frågar honom vad han gör.

”Jag gör motstånd!”

Text: Ingemar E. L. Göransson

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

2013-02-27T17:44:00.001+01:00

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Valet 2014 blir avgörande

2013-02-18T15:03:00.001+01:00

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Föreläsning “Dokumentärfoto som social kritik”, Linköping den 24 januari

2013-01-21T15:29:00.001+01:00

Jag föreläser om dokumentfotografering som social kritik utifrån min pågående utställning “….ett svunnet arbetsliv…” och nyutgivna bok med samma titel på Länsmuseet i Linköping.

Tid 24 januari kl. 18.00

Plats Länsmuseet, Raul Wallenbergs Plats, Linköping

Entré 50 kr

Arrangör: Östergötlands Länsmuseum

Välkomna!

Information om boken och hur att beställa den finner du här!

LO på väg att återta sin roll

2013-01-17T14:28:00.001+01:00

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tydlighet, tack–Demokratin behöver tydlighet

2013-01-14T19:34:00.001+01:00

Det är kris i politiken vill jag påstå. I dag publicerades ytterligare en ny opinionsundersökning. Inget märkligt med det för det går tretton på dussinet av dessa. Den ena är ointressantare än den andra, men den idag publicerade bekräftar trenden och den är nog så problematisk vill jag påstå.

Vem ska Nipper lyda?

Detta sett ur vilken sympati du än har politiskt. Det politiska systemet håller på att hamna som gisslan för högerextrema krafter även i Sverige. Sverige”demokraterna” växer och är nu dubbelt så stora som vid valet 2010. Det är i sig ett kraftigt underbetyg åt de övriga partierna som inte har förmått att klara att hålla ordentligt tag i den demokratiska sopkvasten.

Den borgerliga regeringen har å ena sidan lutat sig indirekt på SD:s röster genom att likt folkpartiet fiska efter främlingsfientliga stämningar med olika korkade och populistiska förslag om språktest, burkaförbud osv. Fredrik Reinfeldt har mest duckat och hållit sig undan så snart det handlat om problem.

Samtidigt har missnöjet med den usla krishanteringen som låtit arbetslösheten växa på ett sätt så att en av fyra ungdomar går utan jobb och arbetslösheten som helhet närmar sig tvåsiffriga tal. Regeringens förment ”socialdemokratiska” politik men som i verkligheten är en traditionell högerpolitik med inspiration från Thatchers era.

Nu har inte heller den socialdemokratiska politiken varit något som har lyckats mota Brune Olle i grinden utan dess anpassning till en storstadsmedelklass inbillade och inbilska intressen har inneburit att snart varje förslag varit en anpassning till en mittenpolitik som därmed lämnat öppet för extremister som SD att profilera sig. Detta i frånvaron av alternativ politik då höger och vänster inom det demokratiska systemet blivit alltför anpassade till varandra intill förväxling.

Kombinationen av frånvaron av tydliga alternativ mellan de demokratiska partierna och ett vakuum i politiken som lämnar utrymme för ökat inflytande för högerextrema grupper och partier med sina enkla lösningar på samhällsproblemen.

Den utveckling vi ser nu i Sverige har redan skett i stora delar av Europa och är på intet sätt unik. Det unika är möjligen att våra politiker inte har lärt sig av utvecklingen i Italien, Grekland, Storbritannien, Frankrike, östra Tyskland osv. där högerextrema och främlingsfientliga grupper och partier lokalt och nationellt skaffat sig ett allt större inflytande.

I Sverige har vi sett hur den marknadsliberala politiken har helt bestämt den politiska dagordningen sedan 1990-talet och maximen har varit att välfärdsstaten var alltför generös och skulle ”moderniseras”. Dvs. den skulle avrustas och resultatet ser vi idag. Permanent arbetslöshet på närmast tvåsiffriga tal, fördubblad fattigdom, ökad främlingsfientlighet, försvagad demokrati och en ökning av fascistiska strömningar.

Socialdemokraterna ligger still i ett 30-procentsträsk, två borgerliga partier slåss för sin överlevnad och högerpartiet moderaterna klär sig i socialdemokratisk narrdräkt allt med de alla ägnar sig åt att triangulera sig fram till en kopiornas politik.

Vad svensk politik behöver är tydliga alternativ, en tydlig högerpolitik och framförallt en tydlig socialdemokratisk politik, en reformism som ser längre än nästa opinionsundersökning. Socialdemokraterna kan inte fortsätta om man vill ta sig ur 30-procentsträsket där partiet de facto inte har något reellt politiskt inflytande för med en socialdemokrati på den nivån har moderaterna den politiska makten i sin hand oavsett om något av Kristdemokraterna eller Centern ramlar ur riksdagen eftersom SD då än mer än idag kan sätta tryck på vilken regeringen in spe det än är.

Detta skulle innebära antingen en konstant läge av regeringskris eller en regering beroende av kostymfascisterna i SD för att beträda regeringstaburetterna. En framtid som i sanning avskräcker.

Text: Ingemar E. L. Göransson

…..ett svunnet arbetsliv….

2013-01-14T15:35:00.001+01:00

I morgon tisdagen den 15 januari är det både vernissage på min utställning av foton från min tid som yrkeschaufför på ett av då Sveriges största entreprenadåkerier.

Negativen återfann jag för några år sedan och arbetet med dem har blivit en bok och en utställning.

15 januari Utställningsvernissage och boksläpp på Östergötlands Länsmuseum i Linköping kl 18.00. Invigningen görs av Lars Lindgren, ordf i Sv Transportarbetareförbundet. Fri entré

24 januari Föreläsning på temat dokumentfotografering som socialt verktyg. Östergötlands Länsmuseum kl.18.00. Entré 50 kr

30 januari Arbetsmiljöseminarium Livsfarligt jobb – Om yrkeschaufförenas arbetsmiljö då och nu med medverkan från Sv Transportarbetareförbundets avd 4. Fri entré

Boken beställes enklast (och billigast) från förlaget på ordochkultur@telia.com. Boken som är tryckt i en upplaga av 500 ex, linnebunden och tryckt på förstklassigt papper samt varje bok är individuellt numrerad samt signerad av författaren/fotografen. Priset är 290 kr plus porto.

Året som gick

2012-12-31T14:28:00.001+01:00

När man ska sammanfatta året som gick får det bli en blandad kompott. Både politik, kultur och privata händelser som har betytt något.

Årets största besvikelse

Socialdemokratins återinrättande i mittenledet efter Håkan Juholts försök att återupprätta det reformistiska socialdemokratiska partiet.

Årets näst största besvikelse

Nya (S)-ledningens oförmåga att producera en politik som skiljer ut sig från mittenträsket.

Årets absoluta bottennapp

Centerpartiet och Annie Lööf. Kvinnan som gav dumheten, okunskapen och arrogansen ett ansikte.

Årets klargörande

Sverigedemokraternas huliganfasoner avslöjades förtjäntfullt av Expressen och alla som vill se kan uppmärksamma att SD är inget annat än ett fascistparti i kostym.

Årets fegaste

Journalistkåren fortsatta krypande för Fredrik Reinfeldt med nedtystande av olika remarkabla händelser i hans närhet.

Årets ”vill inte veta”

Regeringens förnekande av den allt djupare ekonomiska krisen.

Årets nederlag

Politiker från alla läger som inte vill inse att arbetslösheten inte kan lösas med tvång utan enbart med att offentlig sektor tillåts växa.

Årets skandal

Situationen på olika privatiserade vårdinstitutioner.

Årets stöld

Försäljning av olika offentligt ägda verksamheter till privata profitörer.

Årets omvändelse

Peter Woladarski (DN) och Anna Dahlberg (Expressen) som framfört en alltmer genomtänkt kritik mot konsekvenserna av den nyliberala revolutionen.

Årets lättnad

Byte av LO-ledning, så tystnaden kunnat brytas.

Årets grattis

När sonen fick fast jobb på Kockums Varv.

Årets ”så blev det inte”

Mina privata planer på nedtrappning, det blev istället mängder av föreläsningar, utgivande av en ännu en egenskriven bok ”De ohörda” och Krister Kronlids utmärkta historieskildring ”Morfar föddes i en diktatur”. Plus föreläsningar, artikelskrivande och mycket annat.

Årets ”tiden räckte inte”

För lite skrivet på bloggen – tiden räckte bara inte.

Årets viktigaste återutgivning

Velvet Underground första LP i en makalös 6-CD utgåva i en påkostad bok. En av rockhistoriens absolut viktigaste plattor i en oslagbar utgåva.

Årets mest underskattade svenska platta

Ulf Lundell ”Rent förbannad”

Årets svenska platta #2

Thåström ”Beväpna dig med vingar”

Årets konsert

Mavis Staples i Linköping på Jazz & Bluesfestivalen, magi är ett understatement.

Årets viktigaste bok inom kulturområdet

Dag Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren”. En bok av ren skönhet och ett under att ta del av.

Årets mest underskattade amerikanska TV-serie

”Blue Bloods” med Tom Selleck, en TV-serie när USA-TV är som bäst.

Årets mest välkomna återutgivning på DVD av en TV-serie

Den danska ”Riket” med den diaboliske Ernst-Hugo Järegård.

Årets märkligaste platta

Scott Walker ”Bisch Bosch” – mannen som verkligen gör som han vill. Lysande men märkligt.

Årets mest spännande hittills inte översatta bok

”A Wanted Man” av Lee Child – som vanligt nagelbitande med Jack Reacher.

Årets debattbok

Michael Nyberg ”Det stora tågrånet”. Hänsynslöst avslöjande om konsekvenserna av avreglerings och privatiseringspolitiken.

Årets “på-tok-försent-bok”

”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av P-O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson. Borde ha kommit för minst fem år sedan.

Året bokliga aha-upplevelse

Linsley German och John Rees ”A History Of London”; hur fascinerande som helst om 1.000 år av folklig historia från London.

Årets återkomst

Intresset för Olof Palme, helt berättigat och glädjande. Vore ännu bättre om den nuvarande partiledningen lyssnade på vad han sa också!

Årets intervju som jag äntligen fick göra

Les McCluskey från brittiska facket Unite vars tankar om facket och Labour fick utrymme i ”Elektrikern”.

Årets “det-gick-i-år-också”

Att överleva och med marginal som egenföretagare.

Ett stort tack till alla som anlitat mig för föreläsningar, utbildningar och köpt förlagets böcker. Ett stort tack från undertecknad och ett Gott Nytt År! Vi tar dom 2013!!

Med nyårshälsning Ingemar E. L. Göransson

Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

2012-12-16T11:55:00.001+01:00

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett eko från det förgångna

2012-11-29T12:50:00.001+01:00

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

I besvikelsens tid

2012-11-24T16:47:00.001+01:00

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson