Ingemars nya blogg

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

2012-05-25T10:50:00.001+02:00

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dagens moderataffisch

2012-05-16T18:44:00.001+02:00

Affischen är ett collage.

Kan vi lita på våra politiker?

2012-05-16T16:09:00.001+02:00

Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.

Att lita på?

Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.

Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.

Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.

Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.

Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.

Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.

Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.

Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.

Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.

Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.

Vems frihet–om socialdemokratins programdiskussion

2012-05-10T14:56:00.001+02:00

Inledning

”Frihet är det bästa ting som kan sökas världen kring” är den sista strofen i biskop Thomas Engelbrektsvisa från mitten av 1400-talet. Frihet är också det mest missbrukade begrepp som finns i den politiska liturgin. Vad frihet är beroende på vem som åberopar friheten vilket gör det inte enklare att betrakta begreppet ”frihet” ur ett mer filosofiskt perspektiv. Det har också blivit aktuellare än någonsin nu när socialdemokratin skriver nytt partiprogram.

Arbetslöshet och frihet går det ihop

Vi har sett hur liberaler av olika schatteringar, konservativa, socialister och kommunister använt sig av begreppet ”frihet” för att rättfärdiga sin politik. Vad få har gjort är att sätta in begreppet i en vidare och djupare kontext. Det gör också att tolkningen av begreppet frihet blir ytlig för att inte säga missvisande i vissa fall.

För att förstå frihetsbegreppet måste läsaren se det ur ett större perspektiv än sin egen subjektiva tolkning. Hur påverkar frihetsbegreppet mina medmänniskor, är min frihet ofrihet för andra eller t.o.m. förtryck. Frågor som dessa försvinner i debatten då frihet reduceras till politisk retorik och inte ges ett filosofiskt innehåll.

När nyliberaler talar om frihet så menar jag reducerar de frihetsbegreppet till medborgarens förhållande till en anonym varu- och tjänstemarknad. Medborgaren skall ges möjligheten (eller om man är kritisk till densamma tvingas) till att välja ur ett utbud oavsett om det är varor eller tjänster. Det kan vara från att placera dina pensionspengar, välja TV-kanaler, teleoperatörer, entreprenörer inom vård och omsorg eller skola för dina barn till deodorant och hårbalsam.

Medborgaren och friheten

På det här sättet reduceras friheten till medborgarens roll på marknaden och du måste välja på sagda marknad. Medborgaren reduceras därmed till en på marknaden uppträdande kund och medborgarskapet blir en fråga om valfrihet mellan varor och tjänster. Men det innebär också att medborgarskapet reduceras till ett ekonomiskt förhållande mellan kund och leverantör. På det sättet blir medborgarskapet inget annat en fråga om ekonomiska transaktioner. På detta sätt blir också det politiska perspektivet på frihet kraftigt reducerat till en symbolhandling vid allmänna val då däremellan saknar möjlighet att som medborgare påverka politiken eftersom den styrs av marknaden och de på den uppträdande individerna.

Denna tolkning och tillämpning av frihetsbegreppet är en konsekvens av en avreglerad kapitalism där allt inget har ett värde men allt sitt pris för att tala med den brittiske labourpolitikern Tony Benn. Denna tolkning av friheten är enligt min mening ytterligt ytlig och egentligen en devalvering av frihetsbegreppet på ett sätt som arbetarrörelsen måste ifrågasätta då det stärker och fördjupar klyftorna mellan samhällets topp och botten.

Denna form av frihetstolkning blir den enes frihet och andras ofrihet. För tänk efter; har du ekonomiska förutsättningar kan du med denna tolkning av frihet öka din frihet då du kan konsumera allt från pensioner, sjukvård, omsorg, skola, föda och dryck med en väsentligt bättre möjlighet och tillgång än den som saknar de ekonomiska resurserna utan de får hålla till godo med det som blir kvar när de som hade friheten tagit sitt. Med andra ord deras frihet blir den fattiges ofrihet och i ett sådant samhälle som bygger frihetsbegreppet på marknaden allena blir ett ofrihetens samhälle för flertalet.

Vi får alltså en tolkning av frihetsbegreppet då som blir frihet till ymnighetshornet men också å andra sidan den som har frihet från sagda ymnighetshorn har frihet från arbete, välfärd och med stor sannolikhet ett kortare och sämre liv sett ur hälso- trygghetsperspektiv. Klassamhället blir med andra ord ett samhälle där frihetsbegreppet får olika innehåll för olika delar av medborgarna beroende av klass och levnadsbetingelser.

“Negativ” och “positiv” frihetstradition

Frihetsbegreppet har sysselsatt filosofer i alla tider. Man brukar skilja mellan positiv frihet och negativ frihet i den filosofiska litteraturen. Brittiska filosofer som är i huvudsak liberalismens föregångare som John Locke, John Hobbes och Adam Smith lägger sin tyngdvikt på begreppet som ”negativ frihet” där avsaknaden av tvång och i politiskt perspektiv exempelvis reglering av den kapitalistiska marknadsekonomin. För dem och deras efterföljare som av nyliberalerna omhuldade Ayn Rand är allt som på något som inkräktar på den individuella friheten av ondo.

Till skillnad från de brittiska filosoferna har det funnits en kontinental filosofisk tradition med man som Friedrich Hegel, Jean-Jacques Rousseau, Johann Gottfried Herder och inte minst Karl Marx som hävdade en tolkning av friheten som har kallats positiv frihet. Ett begrepp som innebär egentlig det motsatta – dvs. frihet från istället frihet till som brittiska filosoferna.

De kontinentala filosoferna talar om det önskvärda, de är för förändringar som ger medborgarna frihet från förtryck och ser samhället som en organism som kan förändras till det bättre där friheten blir sedd ur en kontext av frihet till exempelvis samhällets stöd i form av den moderna välfärdsstaten. Konsekvensen av kontinentalfilosoferna när det kommer till politiskt hantverk är samhällsförändring medan anglo-brittiskas blir ett samhälle där makten och därmed friheten förflyttas från folkflertalet till fåtalet. Vi får därmed en välståndsstat för de få istället för en välfärdsstat för flertalet.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt att man kan ställa dessa två filosofiska grundinställningar helt harnesk mot varandra. Det finns när det kommer till politik inslag av båda traditionerna och tolkningen av frihetsbegreppet men som grundanalys duger de bra som arbetsverktyg och har menar jag en stor träffsäkerhet.

Arbetarrörelsen och frihetsbegreppet

Arbetarrörelsen har alltid omfattat ett frihetsbegrepp som bygger på den sistnämnda traditionen, dvs. den positiva frihetstraditionen. Det har tagit sig uttryck som bygget av välfärdsstaten efter andra världskriget och exempelvis i prioriteringen av sysselsättning före inflationsbekämpning. Utbyggnaden av välfärdssystemen som socialförsäkringarna är exempel på en ideologisk syn grundad på en positiv frihetssyn.

Då är det självklart att anhängare som omfattar en negativ frihetssyn menar att detta inkräktar på deras tolkning av frihetsbegreppet. Det innebär att det som är frihet från blir i detta fall frihet till. Exempelvis Ayn Rand som negativ frihetsfilosof anser inte att samhället skall ingripa mot fattigdomen då enligt en negativ frihetsuppfattning menar att de fattiga själva orsakat sin fattigdom medan om vi talar med Ernst Wigforss som ville bygga ut socialförsäkringarna för att bekämpa och eliminera fattigdomen har sin grundsyn i en positiv frihetstradition. Detta kan givetvis inte ske i samhälle där inte skatter tas ut och med skatterna utjämning sker. Alltså Ayn Rands individuella frihetsbegrepp kommer i motsättning till Wigforss politiska gärning där principen av alla efter förmåga till alla efter behov.

Jag menar att arbetarrörelsen behöver nogsamt diskutera frihetsbegreppet när den skall skriva nytt partiprogram och bestämma politikens framtida utveckling. Frihetsbegreppet som det tolkats som en fråga om valfrihet är en devalvering av medborgarskapets själva själ och kärna då valfriheten devalverar medborgaren till en kund på en avreglerad och oreglerad kapitalism som löper amok i kris efter kris.

Ur medborgarperspektivet är vi alla beroende av varandra och därmed blir ett solidariskt frihetsbegrepp naturligt för arbetarrörelsen och det kan endast grundas i den positiva frihetstraditionen. Inser vi inte det innebär också att vi accepterar en utveckling där klasser ställs mot varandra, där arbetande mot arbetslösa, där fattiga mot rika, där unga mot gamla och immigranter mot infödda – med andra ord ökade klyftor och ökade sociala slitningar och motsättningar som till sist exploderar i en situation där maktens anonyma korpraler inte förmår att styra medan de styrda inte kan längre leva på det gamla sättet. Vi har sett detta ske i historien gång efter gång och inget säger att det rådande är för evigt, det finns inget som talar för detta. Det räcker att se hur vår värld ser ut idag med ett 1900-tal bakom oss som det mest krigiska i historien, evigt pågående konflikter, en kapitalism som krackelerar och ökade motsättningar på alla områden till tonerna av en värld där vi förtär vår egen miljö på ett på sikt ohållbart sätt.

Diskussionen om frihetsbegreppet hör absolut hemma i arbetarrörelsens idédebatt men har inte fått plats på det sätt den borde haft det då rädslan att diskutera den rådande ortodoxin inte har varit möjlig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Historielös eller historierevisionism

2012-05-06T18:59:00.001+02:00

Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en flitig arbetare i nyliberalismens trädgård. Han är så flitig att han verkar antingen ha en mycket historielös syn på 1900-talet annars ägnar han sig åt historierevisionismens hantverk.

Historielös eller historierevisionist?

I dagens tidning beskriver han socialdemokratins 1970-tal som förlorat ett decennium. Wolodarskis bild att de ekonomiska problemen var socialdemokratins misstag är inte med verkligheten överensstämmande då han inte på något vis berör oljekriserna som hade sitt ursprung i att de oljeproducerande länderna begärde mer betalt för sina råvaror.

Wolodarski beskriver också den socialdemokratiska efterkrigspolitiken som en mittenpolitik anpassad till medelklassen. En beskrivning som måste ifrågasättas. Styrkan i P-A Hanssons, Erlanders och även Palmes politik var inte att de anpassade sig till en medelklass utan att de hade en politik som svar på befolkningsmajoritetens behov. Politiken för att lösa 1930-talets arbetslöshetskris, att få fart på välfärdsbygget, att sätta folket i arbete, utjämna ojämlikheten, reformera arbetslivet - allt enligt den strategi som "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" tecknade och att den politiken lyfte arbetarklassen ur armod och elände men även landsbygdsbefolkningen samt att städernas medelklass förstod att det var en politik som tjänade även dem.

Detta är en politik som långt från Wolodarskis beskrivning. Dagens anpassning till nyliberalernas perverterade samhällssyn med en medelklass inbillade egoistiska intressen av att berika sig på de som har det sämst är i grunden Wolodarskis spöken från tiden före uppbygget av välfärdsstaten.

Det finns mer gemensamt mellan olika skikt av löntagare än det finns som skiljer. Vi behöver alla en fungerande barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur, arbete osv. Vad som inte behövs är ökade klyftor och ett samhälle som drar isär. När en femtedel av löntagarna lever i ett arbetsmarknadsmässigt ingenmansland utan lagar, utan rättigheter och utan trygghet är det oacceptabelt. Det var det som Juholt pekade på och som skapade sådan upprördhet och som en socialdemokrati som vill få mandat från en majoritet måste finna politiska lösningar på.

Då kommer inte hjälpa med varken Wolodarskis spöken från en gången tid eller den av Wolodarski omhuldade Kjell-Olof Feldt som har stort ansvar för att samhället ser ut som det gör idag med närmast massarbetslöshet och snabbt ökade klyftor. Det var under Feldts tid som den ekonomiska politiken började läggas om och sysselsättningen övergavs som första prioritering för en nyliberal politik där inflationsbekämpning och strypgrepp på ekonomin blev den enda vägens politik.

Wolodarski, Dagens Nyheter och högern må försöka skriva om historien oavsett om det gäller demokratins genombrott, välfärdsstatens framväxt eller den ekonomiska politikens effekter. Det hjälper inte med flitighet i den nyliberala trädgården utan det krävs politiska lösningar för marknaden kommer aldrig att lösa den rådande krisen bara göra den värre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

“Hej, nu är jag hemma!”

2012-04-27T11:20:00.001+02:00

Hej, vi ses ikväll!

Hur många gånger har vi inte sagt det till våra nära och kära. Förra året var det 61 människor som inte kom hem utan dog på sitt jobb. Det var ungefär 1.300 som avled av skador de dragit på sig på jobbet. En förfärande statistik och bakom siffrorna gömmer sig människor av kött och blod. Det är pappor, det är mammor, det är döttrar och söner som ryckts bort på tok för tidigt från detta korta jordeliv.

Det värsta är att det är i de allra, allra flesta fall helt onödigt. Det skulle aldrig behövt ske men det skedde i alla fall. Det kan bero på arbetsgivare som struntar i säkerheten, det kan vara orsakat av alltför högt tempo på jobbet, för lite folk eller bara på grund av slarv orsakat av en kedja av omständigheter.

I år är det 100 år sedan vi fick skyddsombud. Men tyvärr förmörkas jubileet av det faktum att den sittande högerregeringen har inte bara dragit in det mesta av utbildningsresurserna till nya skyddsombud utan också, och som på sikt får större betydelse, lagt ner arbetsmiljöforskningen i Sverige när man la ner Arbetslivsinstitutet.

Tyvärr ökar olyckorna på arbetsmarknaden och därmed fler dödsfall, olyckor och skador men också en ökad förslitning av människor. Idag är det inget ovanligt med att unga kvinnor i handeln har utslitna axlar redan innan 30 år. Det är inget ovanligt att se byggnadsarbetare klättra på tak utan säkerhetslinor. Ofta är det ensidiga arbetsuppgifter som sliter ut människor eller oseriösa entreprenörer som inte tar ansvar och ser till att deras anställda har säkerhets och skyddsutrustning eller ser till att de använts.

Arbetsgivare som chansar eller helt enkelt skiter i sina anställdas arbetsmiljö har blivit vanligare och det borde uppröra långt mer än vad det gör. Men, inte ger en estnisk byggnadsarbetare som ramlar ner från ett tak några rubriker eller en 29-årig handelstjej som inte kan lyfta armarna längre det heller.

Vi borde vara förbannade, men vi är det inte . Vi borde sätta stopp, men vi gör det inte. Vi borde och vi kan… Kan det möjligen bero på att ett arbetarliv inte är lika mycket värt i överhetens ögon?

I dag hålls en tyst minut för att hedra de som fick ge sitt liv i arbetet. De hade säkert hellre sett att det inte hade varit någon tyst minut utan att de kommit hem och glatt ropat ”hej nu är jag hemma”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts tio små moderatpojkar

2012-04-20T18:33:00.001+02:00

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 16: Barbara Lynn

2012-04-19T17:25:00.001+02:00

Under den här rubriken skriver jag om band och musiker som har glömts bort i den stora publikens minne.

Kring 1960 var det inte vanligt med kvinnliga sångerskor som skrev sitt eget material. Det var ännu mer ovanligt att en svart kvinna från södern gjorde det. De flesta kvinnliga sångerskor gjorde som producenten sa och fick några kronor för sin insats medan producenten och skivbolagsbossen kammade hem stålarna om det blev en hit.

Det fanns dock några få undantag och ett av dessa svar Barbara Lynn Ozen från Beaumont, Texas. Ozen tappade hon snart när den legendariske Huey Meaux upptäckte den talangfulla tjejen som skrev sina egna låtar och kompade sig på en gitarr omsträngad för den vänsterhänta Barbara Lynn.

1962 kom genombrottet med ”You Lose A Good Thing” men då hade Lynn flyttat till det Philadelphia-baserade ”Jamie Records” där Duane Eddy och Lee Hazlewood huserade några år tidigare. Singlen kom att toppa Billboards R & B-lista och hamnade bland de 10-mest sålda singlarna på pop-listan.

Efter genombrottet blev hitsen inte lika stora men under ett antal år på mitten av 60-talet hade hon ett antal hits på främst R & B-listan vilket var naturligt med tanke på Lynns musik var djupt rotad i gränslandet mellan blues, soul och R & B.

Det är förvånande att Barbara Lynns musik fortfarande ett halvt sekel senare känns så otroligt fräsch. Lynns röst är otroligt intim och lyckas att göra små konstverk av de ibland mindre lyckade texterna som i sig är tidstypiska. Absolut inte sämre än andras tvärtom. Lynn var en pionjär och röjde väg för alla de kvinnliga självständiga sångerskorna som kom efter henne som Janis Joplin eller varför inte singer-songwriter Janis Ian och popprinsessan Lesley Gore som utan Lynn skulle haft det väsentligt tuffare att hävda sig i musikbranschen i USA

I Europa fick hon förtjänt uppmärksamhet när Rolling Stones gjorde en cover på hennes ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin´)” på deras ”Out Of Our Heads”-album 1965.

Lynn drog sig vad det led på 1970-talet bort från musikbranschen men återvände på 1990-talet och är så vitt jag vet fortfarande aktiv tillbaka i födelsestaden Beaumont, Texas.

Det är idag lättare att få tag i Lynns plattor än vad det var på vinylens tid.

Rekommenderade CD:

The Jamie Singles Collection 1962-65 (Jamie 2008)

A Good Woman (Kent 2011)

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är också några klipp från youtube med Barbara Lynn, det finns fler:

Live 2010

You Lose A Good Thing

Live 2005

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

2012-04-18T11:43:00.001+02:00

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Historien upprepar sig

2012-04-15T13:56:00.001+02:00

Karl Marx sa en gång att historien har egenheten att upprepa sig; den ena gången som tragedi och den andra gången som en fars. När man ser vad som sker i opinionen och har skett under de senaste månaderna kan man undra om inte Marx får rätt.

Den borgerliga eller rättare sagt den sittande högerregeringen har på att tappa styrfarten och plågas av allehanda. Det är inre slitningar som ökar allt mer som regeringens olika partier håller på att ätas upp av moderaterna. Men också av den brist på politik och idéer som de fyras gäng visar upp. De saknar framförallt politik för att få upp sysselsättningen.

Alexanderhugget ”jobbskatteavdrag” har visat sig inte ge högre sysselsättning enbart att sänkta skatter som är tveksamt om de går till högre konsumtion förutom bland de som får en smula av Borgs ”generositet” när smulorna faller från de rikas bord.

Detta ackompanjerat av ”Saudigate” och minnet av diverse märkliga ministerval som har passerat på den nymoderata cat-walken var av den senaste är försvarsminister två på några få år, ett sannolikt rekord i svensk politisk historia dock av tveksam natur.

Arbetslösheten och den katastrofala hanteringen av sjukförsäkringen är de tyngsta bördorna som tynger opinionen för högerregeringen. Den håller helt enkelt på att kläs av då verkligheten kommer ifatt retoriken. Snart räcker det inte med att lägga huvudet på sned i TV-rutan och med cockerspanielögonen se in i medborgarnas vardagsrum. Den skarpsynte ser i alla fall kungen och hans vasaller skyla sin nakenhet.

Till detta kommer också en katastrofal inledning av centerns Thatcher-wannabe Annie Lööfs partiledartid där grodorna hoppar kull ur hennes mun samtidigt som kristdemokraterna famlar efter en livboj. T.o.m. när lärarpartiet, ursäkta folkpartiet, håller på att tappa trovärdighet i skolfrågan alltmer som resultaten av major Björklunds politik börjar skönjas och den ger inte några pluspoäng.

Att i denna politiska såpa socialdemokratin när partiet väl slutat med de inre striderna ökar brant beror på inte att partiet presenterat något egentligt alternativ men inger lugn och trygghet som skapar förhoppningar om en annan politik. Faktum är att partiet inte på något sätt förändrat sin politik då det alltid inom socialdemokratin funnits olika uppfattningar men de har normalt sätt samsats för partiets och politikens bästa vilket tyvärr inte skedde vilket skapade partiets fall i opinionen.

Medborgarnas förhoppningar är både partiets och Stefan Löfvens styrka och problem. Kan partiet infria förhoppningarna kan partiet utan tvekan nå historiska höjder uppemot 40 procent som perioden från 1932-1988 då partiet infriade medborgarnas förhoppningar. Vid valet efter Bildts tre katastrofår 1994 var liksom nu förhoppningarna på socialdemokraterna enorma men partiet förmådde inte infria dem utan fortsatte med en politik som byggde på samma grundläggande marknadsliberalism som Bildts regering kört Sverige i diket med.

SOM-institutets mätningar nyligen visade att partiets väljare står väsentligt till vänster om partiets officiella politik vad det gäller vinster i vården, avregleringarna och andra uttryck för den marknadsliberalism som har varit oemotsagd under de senaste 20 åren. Kvinnoförbundets Lena Sommestads kritik mot vinsterna på sjuka och gamla visar att kvinnoförbundet har en bättre insikt om medborgarnas värderingar än delar av partiets innersta kretsar.

Just nu har socialdemokratin medvind och seglar fram på en kombination av medborgarnas förhoppningar och regeringens grundstötning. Men detta kan snabbt ändras om partiet inte förmår möta förväntningarna och istället nonchalerar medborgarnas uppfattning. Detta kommer att kräva en omorientering likt den som Håkan Juholt försökte med. Möjligen kan Stefan Löfven med sin långa förhandlingsvana och erkänt hårda nypor kan klara det som Juholt misslyckades med då motståndet inom partiets centrala delar var för stort.

Historien upprepar sig två gånger som Marx sa en gång den ena som tragedi och den andra gången som fars. Att Reinfeldt håller på att bli en fars är uppenbart, men socialdemokratin behöver inte upprepa misstagen från 1994 och då behöver vi varken få se en socialdemokratisk tragedi eller fars.

Mycket står på spel och varje felnavigering nu kan bli ödesdiger, men möjligheterna för en reformistisk politik förd av en stark socialdemokratisk har inte varit större nu på årtionden. Det vore en tragedi och en fars att inte ta vara på den möjligheten. Stefan Löfven är måhända den som kan klara dessa svårnavigerade vatten och komma i land torrskodd 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

2012-04-09T10:27:00.001+02:00

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

2012-04-04T12:59:00.001+02:00

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.

Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det våras för socialdemokraterna

2012-03-30T10:51:00.001+02:00

En regering i kris, så skulle man kunna beskriva den regering som Fredrik Reinfeldt leder. Problemen är många och även om han har lyckats desarmera om än tillfälligt ”Saudigate” så finns det grundläggande problemet kvar; kritiken och olustkänslan kring hans regemente sprider sig alltmer i det svenska samhället allteftersom det blir uppenbart för allt fler att politiken varken löst utan förvärrat problemet – den förfärande höga arbetslösheten.

(Foto: Aftonbladet)

Vakna Reinfeldt, det är dags att gå!

Må Tolgfors avgång inneburit att regeringen fått ett andrum och den akuta krishanteringen har lagt skulden så långt från den upphöjde själv men fortfarande finns spåren av korruption och mörkläggning kvar i följden av ”Saudigate” men som också fäster vid handelsministern och inte minst utrikesministern och hans hantering eller snarare ickehantering av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson då de undersökt Lundin Oils agerande vilket också innebär att Carl Bildts inblandning skulle komma i dager. Att Bildt avvisade Jan Eliassons erbjudande kan bara förklaras med att Bildt inte vill se journalisterna fria att kunna berätta vad det vet. Reinfeldt kan inte med trovärdighet inte påstå att han inget visste för det vore samma sak som att erkänna att han inte leder sin egen regering då det är statsministerns förbannade skyldighet att veta vad hans ministrar håller på med.

En handelsminister, en utrikesminister och en utrikesminister, alla moderater, alla med fingrarna i syltburken och en röta som kommer den upphöjde landsfadern in spe allt närmare är ett enormt problem som inte ens spindoktor Schlingmann i längden kan klara av att hantera. Det kommer att explodera i ansiktet för eller senare.

Förra helgen beskrev SvD Sverige som det mest och snabbast liberaliserade landet i Västvärlden, en för medborgarna allt annat en god nyhet men ingen överraskning. Samtidigt presenterade forskarna på SOM-institutet en undersökning som visade att det folkliga stödet för samma politik var synnerligen svagt. Inte bara bland röd-gröna sympatisörer utan även bland Center och Kristdemokratiska väljare.

Den ansvarige forskaren Lennart Nilsson citerade Håkan Juholt från mars 2011 där han sa ”Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar och marknadstänkande” och ”vi är beredda att omreglera och påreglera”. En politik som uppenbarligen har ett stöd i breda medborgarkretsar.

I dag fredag presenterar DN en ny opinionsundersökning där socialdemokraterna till över 35 procent och därmed fortsätter att stärka sin position i väljarkåren medan moderaterna tappar i samma mån. Det är också av intresse att notera att både Kristdemokraterna nu närmare sig tre procent och SD faller mot fyraprocentspärren.

Orsaken till Reinfeldts fortsatta nedgång ligger i oförmåga att lösa arbetslösheten, medborgarnas insikt om orättvisorna som sjukförsäkringen och a-kassan visar upp. Framförallt räcker det inte längre med att lägga huvudet på sned i TV eller vifta med hästsvansen för de ”nya” moderaterna utan medborgarna har uppenbarligen tappar tålamodet med den misslyckade politiken och söker ett alternativ.

Tiden för socialdemokratin att skörda högerns draksådd närmar sig – må partiet ta vara på möjligheten och formulera en politik som är byggd på reformer i dess rätta bemärkelse; rättvisa och bättre liv för alla medborgare, välfärd för alla och inte ett välstånd för få som den sönderregerade högerregeringen står för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

2012-03-22T15:50:00.001+01:00

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

2012-03-20T11:55:00.001+01:00

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Thorsten Flinck “En dans på knivens egg”

2012-03-18T12:51:00.001+01:00

Egentligen var det en omöjlig korsning. Thorsten Flincks egensinnighet och dramatiska närvaro kontra schlagersmetens jämtjocka öststatsdiscospekulation. Det mesta lät likartat och en Kate Bush-imitation ”vann” eländet. Men det som lyste upp var svensk dramatiks och teaters Gossen Ruda: Thorsten Flinck med en självutlämnade text av Ted Ström: ”Jag reser mig igen”.

Men till mångas häpnad fick Flincks ”Jag reser mig igen” en tredjeplats av de svenska rösterna. En seger och ett tecken på att Thorsten Flinck är tillbaka i folkets ögon på nytt.

”En dans på knivens egg” är en dramatisk, närmast teatralisk upplevelse. Ted Ströms låtar ges en rättvis och en dimension som bara en posör som Flinck kan ge den. Det inledande titelspåret är omskakande i sin närvaro och dess nästan åtta minuter blir en resa i ett mänskligt inre som sker med en svärta som inte står Nick Cave efter. Titelspåret har också en makalös skönhet som både kontrasterar mot och liknar flera andra spår.

Svärtan är också den tråd som håller plattan. En svärta som underbyggs av Thorstens sinne för dramatiskt uttryck. Men också är ”En dans på knivens egg” en kärleksfyll hyllning till 1970-talets proggmusik vilket stärks av att Ted Ströms och Dan Hylanders sånger. Här hörs ekot från Contact och många andra band från tiden då proggen var en del av den svenska radikalismens tankevärld.

Thorsten Flincks har lyckats att på sin platta korsa proggens radikalism med sin känsla för dramatik som stärkts av den utmärkta produktionen och sedan är befriande att höra texterna utan att behöva hörapparat med tanke på det mummel som ofta vi ges rubricerat sång. Så när Flinck utropar i finalspårets ”Ballad om K”: Länge leve de röda! är det följdriktigt.

Nyckelspår: ”En dans på knivens egg”, ”Mot Södra Korset” och ”Gengångare”

En utmärkt platta, lysande vokala insatser från Thorsten Flinck; vilken röst, vilket engagemang och ett brilliant låtval. En riktigt, riktigt bra platta - rekommenderas!

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Även publicerad på www.kulturbloggen.com)

Recension: Dan Lennervald “Torsten Billman–Bildmakaren

2012-03-18T12:43:00.001+01:00

Det finns konstböcker och det finns konstböcker. Sedan finns Dan Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren” som är något utöver det vanliga. Förutom den exceptionella kvaliteten på boken så är den en tegelsten i dess rätta bemärkelse – nästan femhundra sidor intressant text och bild i bästa möjliga tryckkvalitet.

Torsten Billman levde mellan 1909 till 1989. Att han var född storstrejksåret ser ut som en tanke när man följer hans konstnärskap för i centrum för detta finns arbetaren och det politiska engagemanget.

Billman fick sin konstnärliga utbildning på Valand i Göteborg där han också senare var verksam som lärare.

Billmans konstnärliga verksamhet var bred men som en röd tråd går arbetaren genom den. Själv var han sjöman under ett antal år vilket också skulle sätta spår i hans konstnärskap. Fantastiska bilder från sjömanslivet där man rycks in i bilden och blir som betraktare närmast delaktig i det Billmann skildrar.

Dan Lennervald tillsammans med Hallands Konstmuseum och ABF har tagit fram en konstbok utöver det vanliga. Här finns Billmanns rika konstnärskap skildrat inte bara i bild utan också i text. Ove Allansson skriver initierat om sjömansåren medan andra aspekter på Billmann skildras av medverkande som Arabs:s Margareta Ståhl, dottern Helena Billmann-Hildingh och många andra.

Boken är exceptionell i sin bredd och sitt djup. Den ger en insyn och insikt i människan och konstnären Torsten Billmanns liv och verk som oftast konstböcker inte gör. Den är en skönhetsupplevelse men också en källa till kunskap inte bara om Billmanns konstnärskap utan om hans tid. Lennervalds redaktörskap gett oss en bok som man gärna återvänder till och finner nya upplevelser i.

Det är bara att gratulera Hallands konstmuseum och ABF att man vågat göra denna makalösa bok i en tid då kulturen ses snarast som en belastande kostnad om den inte kan vara profitabel eller tillräckligt ”chick” för den poserande storstadsmedelklassen.

Boken kan beställas genom ABF Norra Halland och kostar 495 kr. Väl använda pengar enligt undertecknads uppfattning.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Även publicerad på www.kulturbloggen.com

(Länk till information och beställning av boken)

Irland: Medicinen som tar död på “patienten”

2012-03-08T18:59:00.001+01:00

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det irländska fackförbundet Mandate:s generalsekreterare John Douglas på orden.

Klockar tickar bakom John Douglas och den alltid närvarande irlandska flaggan finns i bakgrunden – symboliken är slående.

- Medicinen tar död på patienten säger han när vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren. Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker menar Douglas.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna och skrota allt av välfärdsrätttigheter. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

När man går på Dublins gator slås man av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har också dykt upp s.k. €2-äffärer. Det är en ny slags av affärer där allt kostar högst €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist.

- Vi var Europas under, säger Douglas. Vi hade full sysselsättning men det var på nyliberala villkor och det fungerade så länge den nyliberala ekonomin fick bränslepåfyllning av billiga krediter men när det tog slut för tre-fyra år i och med finanskrisen och sedan gick det bara rakt ner.

- Arbetslösheten är idag närmare 15 %, dvs. att närmare en halv miljon och förra året emigrerade 76.000 irländare från den gröna ön, fortsätter Douglas.

- Vi behöver stimlansprogram som får fart på konsumtionen menar Jonh Douglas. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat menar han. Vi kan inte fortsätta att betala för bankernas dåliga krediter.

De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtidsarbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet.

Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

2012-03-07T21:06:00.001+01:00

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Svartlistningsskandal

2012-03-06T19:50:00.001+01:00

(Foto The Observer)

Träffa idag av ren tillfällighet en av RMT:s organisatörer Steve Hedley när jag var på RMT:s förbundskontor. Hadley har de senaste dagarna blivit uppmärksammad här i Storbritannien för att är en av tusentals fackligt aktiva arbetare som de facto stått på en svart lista över oönskade arbetare ute på arbetsplatserna.

Varför då kan man undra? Orsaken enligt den 18-sidiga dossiern som har avslöjats så deltog Hedley i en demonstration mot det brittiska nazistpartiet och att han var fackligt aktiv som byggnadsarbete.

Hedley gick utan jobb i fyra år och driver nu saken i domstol tillsammans med andra som drabbats av svartlistningen. Alltså för att Steve Hedley utövat sina demokratiska rättigheter, demonstrationsfriheten, organisationsrätten och rätten till fackligt engagemang ställdes han utan försörjning av arbetsgivarna.

Allt avslöjades när en på arbetsgivarsidan berättade om listan för media och allt uppdagades. Sedan kom polisen att beslagta hela register hos det konsultföretag som i hemlighet sålt uppgifter om enskilda arbetares aktiviter till den som betalade för att få uppgifterna.

Intressant för oss i Sverige är att enligt The Observer så är Skanskas brittiska dotterbolag en av de som köpt uppgifter om arbetare och därmed varit delaktiga i svartlistningen. Uppenbarligen har också de skyldiga, Consulting Association, hade i sin databas 3.200 namn med uppgifter om vilka möten, aktiviteter osv. de ägnade sig åt. Bland användarna fanns förutom Skanska bland de största byggentreprenörerna på de brittiska öarna.

Skandalen är faktum och nu hoppas Steve Hedley på sin dag i domstolen. Man kan ju fråga sig om samma ”sedvänja” att svartlista besvärliga arbetare finns även i Sverige särskilt med tanke på att Skanska har fingrarna i den engelska smutsbyken. Något för Byggnads och övriga byggfack att kolla måhända.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fackmöte i Camden, London

2012-03-05T21:44:00.001+01:00

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson

“Welcome To A Working Week”

2012-03-04T23:52:00.001+01:00

En vecka har gått och inget har hänt! Jo det har det väl egentligen. Verkligheten börjar springa i fatt Reinfeldt och han börjar äntligen tappa i förtroende enligt mätningarna. Stefan Lövfén däremot vinner i förtroende trots att socialdemokraterna inte presenterat speciellt mycket politik.

Har börjat läsa Björn Horgbys ”Kampen om facket” där han beskriver socialdemokratin försvagning som en konsekvens av att den socialdemokratiska ”berättelsen” förlorade sin grund när politiken inte längre var ”primat över marknaden”. En intressant men inte ny iakttagelse även om Horgby uttrycker det som många andra sagt tidigare.

Horgbys mäkta akademiska analys borde kanske flera hitta inom arbetarrörelsen då det finns åtskilligt som han pekar på och vågar problematisera.

En vecka har gått som sagt. En vecka som bestått av pseudohändelsen att ett kungabarn har sett världen. Nu begär monarken 12 miljoner ytterligare för att den lilla ska få ett värdig uppväxt kan tänkas. Tala om barnbidrag. Jag föreslår att hon inte döps till Estrella utan till Estrella då finns stora möjligheter till sponsring.

De kände brittiske parlamentsledamoten för Labour Tony Benn beskrev en gång Thatchers samhälle som ”The price of everything and value of nothing” något som stämmer bar i dessa tider av Caremaskandaler, utförsäljningar och privatiseringar. Varför inte lägga ut hela kungahuset på entreprenad och upphandling?

Welcome to a Working Week som Elvis Costello sjöng en gång, Var god skölj och betala i kassan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Europas kris–politik och arbetarpartiernas kris

2012-02-21T07:40:00.001+01:00

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europas situation är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

Arbetslösheten rider Europa

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska The Guardian visade i siffror i början av december 2011 hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och kontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt ett korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan .

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart. Den belgisk-engelska professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i tidskriften Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna avhängiga närvaron av ett Sovjetblock.

Sovjetblockets fall och arbetarpartiernas kris

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Dessa beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarna/löntagarnas krav.

Sökandet efter ny identitet

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och new labour var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och förtvinade intill disillusion och ointresse. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och deras enda uppfattbara skillnad reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplin skall administreras.

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, författarens översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha telefonkommunikation eller infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiernas idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour drabbades av samma nedgång. Vad de sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011, i Grekland innevarande vinter eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partierna talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Socialdemokratins och labourpartiernas kris

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Thåströms dystopiska värld

2012-02-16T18:35:00.001+01:00

Det börjar med uppmanade trummor och sparsamt pianospel och bygger upp för Thåström som uppmanar att vi skall beväpna oss med vingar. Referenser till uppväxten och den symboliska längtan Thåström berättar om på sin nya platta. En upplevelse utanför det ”mainstreama” – ett genis verk i en kommersialiserad tid då allt är till salu, men inte Thåström, han går sin alldeles egen väg.

Jag har sett Thåström live ett par gånger. Det är en omtumlande och närmast bisarr upplevelse. Det är att stiga in i en svart, mörkt och närmast psykotisk värld som litterärt liknar Håkan Nessers icke-identifierad stad i Van Veeteren, en plats där ångesten kryper in under huden.

Thåström har utvecklats till en osannolikt udda och makalös musiker och konstnär. Jag skulle vilja påstå att han är ett av de få genier som svensk musik besitter. Hans udda och djupt personliga och naket ångestladdad musik ger en likartad känsla med den som John Coltrane förmedlade med sitt saxofonspel som precis på samma sätt kryper in under skinnet, bygger bo och sprider sin känsla av skräckblandad ångest.

Det är svårt att hitta andra att jämföra med då Thåström är så egensinnig i sitt skapande och han texter blir så nära. De blir nästan alltför närgångna och den naturliga distansen har skalats bort när han tränger lyssnaren in i ett hörn och tvingar att lyssna till Thåströms universum.

Få artister och musikskapare över huvudtaget förmår att fånga in lyssnaren och få denne att inte komma undan. Att lyssna på Thåström blir en exkursion i sitt eget inre, han öppnar dörrar och visar på det som lyssnaren inte vill se hos sig själv. Att lyssna på Thåström har blivit ett slags privat psykoanalytiskt borrande i inte bara i Thåströms egen ångest utan också i lyssnarens egen.

Thåström är inte produktiv, det vore överdrivet att påstå. Den nya ”Beväpna dig med vingar” är den tredje på sju år om man inte räknar sidoprojektet ”Sällskapet” som i och för sig passar in i helheten.

”Beväpna dig med vingar” är om möjligt än svartare och ångestfylld än de föregående ”Skedbokvarnsvägen 109” och ”Kärlek är för dom”. Thåströms berättarsång mot den avskalade men luftiga bakgrunden som lyfter fram Thåströms lyrik och ger den nya dimensioner.

Texterna på ”Beväpna dig med vingar” lämnar fler frågor än den ger svar precis som stor poesi gör. Lyssnaren/läsaren tvingas och triggas att använda sina egna referenspunkter och sin egen fantasi. Thåström sjunger ”jag kan sluta när jag vill” vilket är omöjligt när man lyssnar på den hypnotiska, fascinerande och utmärkta ”Beväpna dig med vingar”.

Om ångest, dystopiskt inre landskap, djupsinne och svårmod tilltalar dig ska du lyssna på Thåströms nya – gör du det inte är det bara att beklaga. Ett svenskt mästerverk vill jag påstå!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad på Kulturbloggen.

En skam–en skymf

2012-02-15T11:04:00.001+01:00

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson