Ingemars nya blogg

“SJ, SJ gamle vän..”

2012-01-13T19:48:00.001+01:00

1854 började, efter motstånd från den tidens höger, stambanorna byggas i Sverige. Med stambana menar man ju viktigare järnvägssträckningar som skulle binda ihop landet och privata banor.

När går det sista tåget?

Bland annat fick vi normaltid och tidtabeller, viktiga beslut för industrialiseringen av det fattiga bondelandet. Den tidens höger tyckte det kostade för mycket och om järnväg skulle byggas var det något för privata intressen att göra. Det byggdes även mindre järnvägssträckningar i privat regi men 1939 nationaliserades hela järnvägssystemet i Sverige av en i det närmaste enig riksdag.

Turligt nog fick inte 1800-talets reaktionärer genom sin vilja utan det byggdes järnväg i Sverige och i mitten på 1870-talet var 70 procent av den nationen Sveriges budget kostnaderna för uppbyggnaden av den svenska stambanan.

Det var tur att landet Sverige då ett av Europas fattigaste vågade låna upp dessa för sin tid enorma summor. Det var tur för det lade grunden för industrinationen Sverige och det var tur att döddansarna som motsatte sig bygget av svensk infrastruktur inte fick bestämma.

“…..ett eko från 160 år

tillbaka…”

I dag är den svenska järnvägen i ett uselt skick och det innebär att ryggraden i vår infrastruktur är också i ett uselt skick. Kostnaderna för att få tillbaka järnvägen i normalt skick ligger enligt Trafikverket på 38 miljarder kronor fram till 2020 vilket ligger i nivå med det KTH kom fram till för några år sedan som beräknade att det fattades ca 40 miljarder p.g.a. eftersatt underhåll och inte gjorda investeringar.

Det finns alltså skäl för en verklig och omfattande satsning på infrastrukturen och inte minst järnvägen. Detta borde stå som självklart för var och en att det måste till omfattande investeringar. Investeringar som inget privat bolag kan klara liksom då för 150 år sedan. Men även vår tid har sina reaktionärer som inte ser det som är skrivet på väggen. Reaktionärer som inte kan för sitt liv förstå att för Sveriges utveckling var det nödvändigt med investeringar av enorma proportioner som sedan har återbetalat sig tusenfalt.

I veckan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Linköping på Transportforum och lyckades förpassa sig till samma dystra församling som på 1854 försökte stoppa byggandet av stambanorna.

Ministern konstaterade vad vi andre vetat länge. Hon sa att ”Järnvägen mår inte så bra.” det är få om någon som motsätter sig detta konstaterande men hennes lösning var lika antik som de för länge sedan reaktionärerna som försökte byggandet av stambanorna.

- ”Att buss ersätter tåg kan bli vanligare i framtiden eftersom järnvägen är i så dåligt skick och det krävs så stora investeringar”. Ett uttalande som måste betraktas som uppseendeväckande då det inte kan tolkas på annat sätt än att den sittande regering nu gräver ner den svenska järnvägen som ryggrad i infrastrukturen. Allt detta samtidigt som samma regering har slösat bort miljarder på sänkt krogmoms och skattesänkningar som är i det närmaste tredubbla hittills jämfört med behoven av investeringar.

Så vad hör vi om inte ett eko från 160 år tillbaka. De reaktionära krafterna har på nytt fått en röst i vår tid i Elmsäter-Svärd som fullföljer den olyckliga politiken där privatiseringar och avregleringar av samhällets infrastruktur fortsätter. Misstagen som gjordes under nyliberalt rus för gott och väl 20 år sedan får nu med den sittande högerregeringen sin fullbordan – nedmonteringen av vår infrastruktur.

Stefan Demert sjöng en gång sin ”Till SJ” som förutspådde SJ:s snara död. Allt tyder på att han håller på att något senkommet blir sannspådd. Till glädje för nyliberaler, marknadsfundamentalister och Stockholmseliten vars enda erfarenhet av spårbunden trafik är pendeltåget till förorten. Arma Sverige!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gästskribent: Rasmus Andersson

2012-01-11T17:23:00.001+01:00

Att Socialdemokratin befinner sig i en kraftig identitetskris har väl knappast undgått någon. I alla organsiationer som det gungar i måste man ställa sig frågan: "Varför?" "Varför finns vi?" "I vilket syfte?"

När man bildade partiet var det därför att en stor majoritet av befolkningen levde under eländiga villkor och utnyttjades hänsynslöst av de som ägde kapitalet. Som i en bättre saga så gick man samman, bildade sig och tog med demokratiska medel över makten och skapade det välfärdssamhälle vi lever i idag.

Det var dock inte på grund av några slags högre ideal man gick samman. Man gick samman för att det var det enda sättet att få makt och därigenom se till att det fanns mat på bordet. Solidariteten var vårt vapen och reformismen var vårt medel. Detta fungerade just därför att vi slogs för att den stora majoriteten av befolkningen skulle få drägliga livsvillkor.

Någonstans i modern tid verkar det som att vi i någon slag humanistisk yra fått för oss att vi därför slåss för de som har det eländigt. Det är en nobel tanke, men det är inte därför vårt parti finns till.

Ska vi vara det arbetareparti vi utger oss för att vara, då är det löntagarnas villkor vi ska slåss för. De tjänstemän, arbetare och småföretagare som dag ut och dag in tar sig till jobbet och tjänar ihop sin lön och betalar sin skatt. De är dessa som måste kunna känna att de får de bättre med en Socialdemokratisk regering. Det är då de röstar på oss. Och det är då vi kan omfördela makt och rikedom för att stötta och hjälpa den minoritet som har det eländigt.
Om inte röstar de på Moderaterna och stöttar den minoritet som har det bäst!

Gästskribent: Rasmus Andersson, föreningsombudsman på socialdemokratiska partidistriktet. Ursprungligen publicerad i Ny Tid men väl värd att spridas utanför Göteborgs stadsportar. Tack för lånet Rasmus!

Det krisar, kan man säga…

2012-01-11T17:11:00.001+01:00

Det är kristider, inte tu tal om annat. Kristider fodrar lösningar annars går det på ren svenska åt helvete. Kriser har en förmåga att leva sitt eget liv.

Titta bara på LHC. Trots ett på pappret gediget spelarmaterial så är det stjärnspäckade laget på väg ner i Elitseriens bottenträsk och när 18 matcher är kvar i grundserien slokar likt en tulpan som inte fått vatten på 14 dagar. Orsaken till krisen vill inte LHC-ledningen se utan gör en och annan senkommen åtgärd som att byta ut en sparkad tränare mot en annan. Grundorsaken är nog snarare att LHC är ett lag utan hjärta och är ett köpelag där varje spelare ser till sin plånbok och inte till laget i första hand.

Kristider som sagt. Se på Kristdemokraterna. Inte är det speciellt kristligt sinnelag som präglar det som sker. En stabschef (är Kd en krigsorganisation??) ägnar sin arbetstid åt skvaller, sladder och förtal. Detta alltmedan ordförande Hägglund ser på. Orsaken till krisen talar man dock tyst om. De mest bigotta och frikyrkliga fundamentalisterna som gör uppror mot Hägglunds anpasslighet till överguden Reinfeldts postulat och därmed utraderar sig själva.

Kristider, kristider och för socialdemokratin kan det knappast bli värre. Det är ingen tillfällig svacka utan en kris som är hela arbetarrörelsens och som har sin grund i att partiet tappat sin identitet och blivit något som det egentligen aldrig var från början.

Småfolkets, arbetarnas, de lägre tjänstemännens; kort sagt partiet för vanliga löntagare som förde en politik som var för de breda lagren i det svenska samhället. En politik som också vann stöd från delar av medelklassen då den var förnuftig och lyfte de som hade det sämst till värdiga levnadsvillkor.

De senaste 20 åren har partiet gnagt på sitt eget förtroendekapital och likt droppen urholkar stenen har socialdemokratin i väljarnas ögon blivit ett parti bland andra med ett enda syfte vinna val till vilket pris som helst då den tidigare tanken att vara ett parti för majoriteten istället blivit ett parti för alla upptänkliga minoriteter och drabbade.

Det har varit än den ena intressegruppen efter den andra men samtidigt har partiet fjärmat sig från sin ursprungliga medborgarbas; småfolket, arbetarna, de lägre tjänstemännen – kort sagt löntagarna. Istället har marknadsliberalism parad med identitetspolitik skapat den kris som nu härjar partiet och som blommat ut i desperat jakt på dess förlorade identitet.

Kris, kris och åter kris. Att LHC krisar har ringa betydelse det är i alla fall bara skådespel och pengar det handlar om. Att Kristdemokraterna förgör sig själva har heller ingen egentlig betydelse förutom för Reinfeldt men när socialdemokraterna förpassar sig själva till bottenträsket i opinionen helt självförvållat är det av största betydelse. Det betyder att bärarna av tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle tappar förmåga att förändra och påverka samhällsutvecklingen.

Och i det maktvakuum som uppstår fylls därmed av helt andra politiska krafter som vill se välfärdsstaten och strävan till jämlikhet och rättvisa satta på båten. Det är allvarligt för det får konsekvenser för inte bara miljoner löntagare och medborgare utan det devalverar ett mentalt tillstånd – en längtan, en strävande efter rättvisa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

2011-12-27T18:11:00.001+01:00

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

TOP TWENTY: JULLÅTAR

2011-12-22T20:34:00.001+01:00

Julmusik är något för sig. Den kan vara fullständigt hopplös men det finns kort som man bara inte kan undvara varje jul som kommer.

Här följer några exempel, mitt egensinniga urval – vilket är ditt? Varje titel är en länk till låten på youtube, smart va!!

1. ELVIS PRESLEY Christmas Album (RCA Victor 1957)

Det börjar lugnt, närmast försiktigt, sedan tar Elvis tar tag från tårna och drar av “Santa Claus Is Back In Town” – Den ultimata julplattan. Ja, kanske men det finns fler.

2. THE RONETTES, THE CRYSTALS m. fl “A Christmas Gift For You From Philles Records” (Philles 1963)

Jullåtar I Wall Of Sound-versioner och genomgående är det Darlene Love, denna underbara sångerska som är så underskattat. Hennes ”Christmas, Baby Come Home” är JUL!!

3. THE POGUES & KIRSTY MCCOLL “Fairytale Of New York” (Stiff 1988)

En abslout underbar låt som fångar julkänslan med ett stank av bitterhet. Ingen jul utan ”Fairytale Of New York”.

4. THE DRIFTERS ”White Christmas” (Atlantic 1954)

Christmas goes doowop. Helt underbar version som slår alla versioner i övrigt. Det här var en av The Drifters första hits.

5. ROY WOOD´s WIZZARD ”I Wish It Would Be Christmas Everyday” (Regal 1973)

Roy Wood är ett popgeni och den här den slutgiltiga jul-glamlåten som är så jäkla medryckande ochj man får julkänsla I hela kroppen. Sedan är han ju inte klok!

6. JIMI HENDRIX ”Little Drummer Boy” (bootleg EP 1970-talet)

Gitarrgeniets versioner av klassikern och inkluderar Silent Night och Auld Lang Syne. Finns enbart på iTunes lagligt. Perfekt till julskinkan, mormor gillar den säkert inte!

7. BRUCE SPRINGSTEEN ”Blue Christmas” (Bootleg)

Uppdatering av Elvis klassiker som är så grym att julgröten skär sig!

8. CHRIS REA ”Driving Home For Christmas” (Magnet 1988)

Rea är lite siså-där-artist för mig men “Driving Home For Christmas” fångar den bitterljuva julstämningen bortom glitter och tomtesånger.

9. DAVID BOWIE & BING CROSBY ”Peace On The Earth/Little Drummer Boy” (RCA 1977)

Fångar julkänsla på ett utsökt sätt. Mötet mellan croonerna Bowie och Crosby är också intressant. En klassiker.

10. THE RAMONES ”Merry Christmas (I Don´t Want To Fight Tonite)” (Sire 1977)

Social comment? Hur som punk-jul kan inte bli bättre – och Ramones är så jäkla mycket attityd!

11. CHUCK BERRY ”Run Rudolph Run” (Chess 1958)

Berry sjunger jullåtar – inte för jag marker någon skillnad. Den arma renen får ta fart om Chucken ska få sin elgitarr!

12. JERRY LEE LEWIS ”I Can´t Have A Merry Christmas, Mary (Without You) (Mercury 1970)

Bitterljuv, ensamhet och julsaknad som bara JLL kan uttrycka den. Få kan sjunga sentimentala sånger som Jerry.

13. CHARLES BROWN ”Please Come Home For Christmas (King 1960)

R & B goes jullåtar. Var en stor hit i USA och är en av många R & B-inspelningar med jultema. Ofta, halvdeppiga och sorgsna som sig bör.

14. JOHN LENNON & THE PLASTIC ONO BAND ”Christmas (The War Is Over)” (Apple 1971)

Den ultimate protestjulsången. En flammande kritik av kriget I Vietnam. En av Lennons bästa ögonblick. Absolut tidlös!

15. SOLOMON BURKE ”Silent Night” (Savoy 1982)

Den bästa versionen någonsin. Det går kalla kårar efter ryggen av välbehag! Pastor Burke i toppform, kanon helt enkelt!

16. FREDDIE KING ”Christmas Tears” (King 1961)

Brilliant gitarrblues från en av de största men sorgligt bortglömda Texas-gitarristerna.

17. SONNY BOY WILLIAMSON ”Christmas Blues” (Trumpet 1951)

Den mest trätdryga och kanske mest obehagliga bluesmusikerna enligt många men ett sant geni vad det gäller att behandla fattigmanstrumpeten – munspelet. Här i en okänd inspelning från 1951.

18. LITTLE JOEY FARR ”Rock & Roll Santa” (Kangaroo 1961)

Helt okänd rock & roll från Texas så sent som 1961. Helt oemotståndlig. Vet inget om bandet, inget om låten men den finns på youtube!

19. BRENDA LEE ”Rockin´ Round The Christmas Tree” (Brunswick 1961)

Tjejen med knivskarpa rösten I en av de bästa jullåtarna från 60-talets början.

20. BEACH BOYS ”Little Saint Nick” (Capitol 1963)

Beach Boys gjorde som många ett eget julalbum. ”Little Saint Nick” var hit.

Bonus

BOB RIVERS ”Who Put The Dick On The Snowman”

Kommentarer överflödiga!

God jul, gott folk!!!

Urval och kommentarer: Ingemar E. L. Göransson

Deja vu

2011-12-21T20:00:00.001+01:00

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sök djupare orsaker till reformismens kris

2011-12-12T18:26:00.001+01:00

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europa är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

© Ingemar E. L. Göransson

Arbetslösheten

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera av Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska dagstidningen The Guardian visade i siffror i början av december hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ett snitt av ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Oanade konsekvenser

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och okontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt det korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan . Parallellt med detta skedde en formidabel nyliberal politisk och ideologisk offensiv utan historisk jämförelse.

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart.

Professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna indirekt avhängiga närvaron av ett Sovjetblock. Ett Sovjetblock som var ett även om bristfälligt exempel på att en annan ekonomisk ordning var möjlig.

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal politisk och ekonomisk hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Labourpartierna söker identitet

De ovan nämnda beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarnas och löntagarnas högst berättigade krav.

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och “new labour” var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och det förtvinade intill disillusion. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och den enda uppfattbara skillnaden reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplinen skall administreras.

© Ingemar E.L. Göransson

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, undertecknads översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha tillgång till telefonkommunikation eller fungerande infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Ingen renässans

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiets idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour som var deras barnmorska drabbades av samma nedgång. Vad de mer optimistiska kamraterna sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011 eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av den i arbete varande majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes Thatchers politik av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partiernas talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Ifrågasätt ortodoxin

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, inte bara för överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London III

2011-12-07T11:24:00.001+01:00

I de brittiska tidningarna har det idag publicerats innehållet i det förslag som Sarkozy och Merkell förhandlade fram i början av veckan för att rädda Euron från kollaps.

Innehållet lär sätta morgonkaffet i halsen hos både en och annan europeisk politiker. De förslag som läggs och som man nu ska försöka enligt flera tidningar i London genom tack vare en undantagsparagraf i Lissabonfördraget är uppseende veckande på många sätt då de kommer att ta ifrån Euro-länderna mycket av deras självständighet. Allt för att slippa en omröstning om innehållet.

Men förslagen kommer också att påverka länder som Sverige indirekt på ett sätt som knappast kommer att glädja andra än federalister som vill se ett Europas nyliberala förenta stater.

Förslaget innebär direkt kontroll över respektive lands nationella budgetpolitik. Europakommissionen skall få rätt att ålägga respektive land specifika besparingar om man misslyckas att nå treprocentsmålet på underskottet. Det skall bli möjligt att införa politiska sanktioner mot länder som inte följer reglerna exempelvis frånta fallerande regeringar deras rösträtt. Slutligen skall ländernas pensionssystem, arbetsmarknadslagstiftning och finansiella regelverk ”harmoniseras” enligt det tysk-franska förslaget.

Den brittiske premiärministern Cameron trängd från alla håll hotar att torpedera förslaget och det är svårt att se hur länderna i södra Europa skall acceptera att överlämna sin nationella suveränitet till Tyskland och Frankrike med detta förslag. Eurokrisen lär knappast lösas på fredag, det är ett som är säkert.

Slutligen…

Att nyliberalismen och sämre tider har gjort människor mer rädda och inte minst mer egoistiska är uppenbart i varje fall om man skall tro en opinionsundersökning som The Times publicerar idag. 63 procent tror att barnfattigdomen beror på att föräldrarna inte vill jobba, 54 procent tycker att arbetslösa har för mycket stöd men som ett ljus i mörkret säger dock 74 procent att inkomstskillnaderna i Storbritannien är för stora.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, för sista gången från London för den här gången.

Vinter i London II

2011-12-05T19:27:00.001+01:00

Två bilder tagna samma kyliga dag i London – kontrasternas stad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London

2011-12-05T11:17:00.001+01:00

Måndag London den 5 december

Oxford Street

Uppenbarligen är julen på väg även här i London. Inte för att det är speciellt kallt, ungefär som hemma fast några grader behagligare. Det regnar ena minuten och solen skiner straxt efteråt.

Premiärminister David Cameron (Tory) är uppenbart på jultomtehumör och erbjuder de stora läkemedelsföretagen att ta del av NHS, dvs den offentliga hälsovården, alla journaler ”för forskning”. Inte bara det utan Tory-mannen Cameron vill också ge läkemedelsbolagen möjlighet att testa nya inte-ännu-godkända mediciner på svårt sjuka för det kan ju hjälpa som han uttryckte sig i en morgontidning idag.

Alltså inte nog med att din journal skall bli en tillgång för läkemedelsindustrin och är du svårt sjuk ska du kunna bli försökskanin. Vad vi ska säga om Camerons moral talar vi tyst om.

Eurokrisen tar upp mycket plats av naturliga skäl i den offentlida debatten. När Zarkozy och Merkel slåss om vem som är Eurolands ledare så sitter britterna i foajen och väntar på att ta över som Europas ledare. Britterna är ju inte med i Euron men det brittiska pundet är absolut inte vad det har varit. Priser har ökat men framförallt det som regeringen kan påverka har ökat mest. Man är i alla fall lite av ett gammaldags valutasvin med sin svenska krona här.

Exempel förut kunde du köpa 4 eller 7 dagars kort på kollektivtrafiken. Jättebra och praktiskt när man besöker London då och då. Numera måste man betala per resa. En enkelbiljett kostar i London minst £4 om du inte använder ett s.k. Oystercard och då blir priset fortfarande väsentligt högre men fortfarande obekvämt. Londonborna är inte direkt överlyckliga över att deras förhållandevis billiga kollektivtrafik har blivit väsentligt dyrare sedan Cameron tog över.

Protesterna mot regeringens politik och framförallt förändringarna och försämringarna av pensionssystemet för offentliganställda gör att brittiska Kommunal, Unison, utlöser en strejk på onsdag. Egen avgiften i pensionssystemet skall höjas med 50 procent och pensionsålder höjas till 68 år. Det är nog inte att gissa att det blir en massiv aktion.

Visst vintern har kommit till brittiska öarna. Det snöar i Skottland men kaos som följd. Inte för att såg så mycket ut och det var barmark på vägarna vad jag kunde se på TV:n Men den politiska vintern känns väsentligt kallare.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Omvändelse av nödvändighet eller…

2011-11-29T18:00:00.001+01:00

”De privata företagarna har själva intresse av att vidmakthålla och öka sin produktion, om de bara tror, att det ger dem vinst.” Den som skrev dessa ord var ingen mindre än Ernst Wigforss denne titan i svensk socialdemokrati och arkitekten till arbetarrörelsens stora projekt – välfärdsstaten.

Wigforss påpekade många gånger att full sysselsättning var en förutsättning för att hela folket var i arbete, han gick t.o.m. så lång att han skrev att politikens alla delar ”penningväsendet och de offentliga finanserna, prispolitiken och lönepolitiken, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraften och materiella produktionsmedel.”

Han menade också att ”alla förlorar på att företagsamheten tryter och kapitalet icke används till att hålla produktionen i full gång. Statens makt bör därför i allas intresse sättas in på att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av varaktig och stabil högkonjunktur.”

Dessa insikter byggde på kunskaperna som kommit fram i slutsatserna från tidigare kriser och då främst erfarenheterna från 1930-talets djupa depression. Keynes och andra ekonomers slutsatser där statens politik hade avgörande för att hålla konjunkturen uppe även när kapitalismens återkommande kriser visade sitt fula anlete genom att använda statens resurser för att hålla sysselsättningen uppe.

Keynsiansk politik

Det innebar också att vid kriser exempelvis sänka skatterna för att stimulera konsumtionen och därmed ökad produktion likaså att med olika statliga bidrag till barnfamiljer öka deras köpkraft. För hur ska marknaden, dvs. den oreglerade kapitalismen, kunna garantera välfärdsstaten när den inte kan garantera att våra gamla inte misshandlas, våra barn får rättvisa betyg, att tågen går osv. Frågan är självklar att ställa och svaret är lika självklart – marknaden kan inte garantera något av detta.

Det insåg Ernst Wigforss på sin tid precis som Erlander och Palme insåg detsamma men new labourtendensen har sedan 1980-talet tills nu varit blind för verkligheten.

Den här politiken förde också socialdemokratin med olika nyanser fram till det nyliberala genombrottet där självständig riksbank var grundbulten då det att penningpolitiken lämnades till ”experter” med egna syften som när i november 1985 alla kreditrestriktioner togs bort och grunden lades för 1990-talets djupa kris.

Det vi ser idag är en fortsättning av mer av det samma. Eurokrisen är den kris som parad med redan i det närmaste massarbetslöshet kommer att kasta in Europa in i en ny recession sannolikt redan nästa år.

Privatiseringspolitiken var andra sidan av den nyliberala politiken. Vi har på senare tid sett hur den svenska järnvägen är i ett uselt skick där enligt KTH fattas minst 30 miljarder i underhåll. Caremas vanvård av våra gamla, inflation i betygsväsendet och andra konsekvenser av new labourpolitiken. Det var ju inte för inte som Thatcher sa när Blair tillträdde att hennes största framgång var att Labour hade övergivet Labours politik och blivit New Labour, dvs. blivit en kopia av Tory i hennes tappning.

Nytänkande?

Den svenska new labourpolitiken kunde inte nog hylla ”nytänkandet” och en ”närmast religiös inställning till privatiseringar”. Den som säger detta är inte Ernst Wigforss, det är inte Lars Ohly eller ens partiordförande Håkan Juholt utan en av portalfigurerna i den svenska new labour-politiken och dess affischnamn: Thomas Bodström. Inte nog med denna insikt utan han skriver i gårdagens Aftonbladet att ”Att det finns företag som prioriterar att tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten är ingen nyhet. Det gäller oavsett om det handlar om vård, skola eller äldreomsorg.”

Detta är helt i konflikt med new labourtendensen inom den svenska socialdemokratin tidigare uppfattning. En uppfattning som ligger diametralt i motsättning till den avreglerings och privatiseringspolitik som varit deras kännetecken. Man ju undra om det är en omvändelse som kommer från en insikt om den för förtroendet förödande politiken eller enbart taktiskt agerande för att inte komma helt i otakt med det stöd som finns bland gräsrötterna, dvs vanliga socialdemokratiska medlemmar för mittenmannan Håkan Juholts kritik av new labourtendensens misslyckande och skamlösa närmande till mittens rike och de s.k. nya moderaternas i grunden nyliberala men i uppklädda retorik för att vinna storstädernas självmedvetna medelklassen.

Vi må hoppas det förstnämnda är skälet till Bodströms sent påkomna insikt i Aftonbladet, för socialdemokratins och välfärdsstatens överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Drömmen som försvann..

2011-11-23T19:56:00.001+01:00

Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.

Det förstörda livet

Alan Fintons förstörda liv och dröm var också den svenska arbetarrörelsens dröm . En dröm och ett bättre liv bortom fattigdom, arbetslöshet och social misär där människor, skikt, och klasser ställs mot varandra i en evigt pågående strid om att hamna högst upp på dyngstacken och komma åt de köttigaste bitarna.

Det som högern och nyliberalerna kallar frihet i sin retorik är ofrihet för alla de andra, kapitalets frihet, marknadens frihet betalas av de sjuka och arbetslösas ofrihet, de som råkat födas i fel klass eller under fel omständigheter det är deras ofrihet.

För arbetarrörelsen har frihetsbegreppet varit centralt men det har inte varit individens frihet på kollektivets bekostnad utan individens frihet tack vare kollektivet.

När den svenska arbetarrörelsen efter andra världskriget började bygga välfärdsstaten så var det med tanken att alla skulle få plats i finrummet som den dåvarande socialdemokratiske hövdingen Per-Albin Hansson uttryckte sig. Det skulle inte finnas några styvbarn och inga eftersatta för att fortsätta tala med Hansson.

Det var en gigantisk uppgift man satte i rörelse men under de kommande 40 åren förvandlades det svenska samhället från ett fattigt klassamhälle till kanske världens mest jämlika samhälle.

Högern på reträtt

Högern hamnade på reträtt, de förlorade sitt självpåtagna ”tolkningsföreträde”. Deras s.k. sanningar var inte längre trovärdiga när medborgarna såg hur samhället började lyfta sig ur 1900-talets första decenniers usla förhållanden.

När människor såg att de arbetslösa fick jobb. Industrin efter kriget kom att gå på högvarv, arbetskraften räckte inte ens utan storföretagen var tvungna att åka med bussar och värva i Finland, Jugoslavien och andra länder. Invandringen till Sverige blev en nödvändig och välkommen del av välfärdsbygget.

Det var också uppenbart att för att Sverige skulle fortsättningsvis utvecklas och fortsätta på välfärdens väg så måste medborgarna berättigade krav bättre villkor även inom områden som likt industrin inte kunde ge vinst för enskilda företagare.

Barnsomsorgen byggdes ut för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden, byggdes nya skolorna för att sörja för att våra ungdomar skulle få nödvändig utbildning, omsorgen om de gamla byggdes ut då när folkhälsan förbättrades blev också människor äldre.

Infrastrukturen byggdes ut med satsningar på järnvägen, bygget av ett motorvägsnät, upprustning av broar och tunnlar, kollektivtrafiken blev allt mer omfattande osv.

Enorma satsningar på bostadsbyggande i ett Sverige som var präglat av usla bostäder och smuts och snusk som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev det.

Alla dessa satsningar som jag i korthet beskrivet hade ett enda syfte och det var att utveckla Sverige till en välfärdsstat men det också en bieffekt som inte ska glömmas bort av dessa stora, för att inte säga gigantiska satsningar på samhället infrastruktur och service.

Det skapade jobb, hundratusentals jobb, jobb i offentlig sektor som var nödvändiga för att kunna försörja den privata industrin med arbetskraft som kunde därmed producera än mer mervärde och skapa nya rikedomar som då kunde beskattas för att i ett ekonomiskt, blandekonomiskt kretslopp utveckla välfärdsstaten.

Detta lämnade inte högern någon ro. Högern och de mest hårdföra inom arbetsgivarvärlden uppskattade inte förändringarna som skedde. De ville inte se ett samhälle där människor blev allt mer jämlika. Visst de kunde acceptera ett samhälle där med George Orwells ord alla är jämlika men vissa mer än andra!

Under 1970-talets slut växer en samhällskritik från höger fram i skuggan av oljekriser och en avtagande vänstervåg i världen. Högern formulerar om sig och sätter på sig en nyliberal cylinderhatt. Hatten är egentligen urgammal precis som ideologin för nyliberalismen är i grunden och till all väsentligt en kopia av det sena 1800-talets liberalism som ledde fram till upprepade ekonomiska kriser och till sist första världskriget.

Nyliberalerna formulerar en kritik, en frihetskritik där man menar att välfärdsstaterna och välfärdspolitiken är en hemsko på marknadens förmåga att växa och därmed en ofrihet för entreprenörerna och för individens frihet.

Skatter blir i dessa ögon konfiskation, utjämning nivellering, medborgarmakt och demokrati intervention i det privata osv. Margaret Thatcher den brittiska välfärdsstatens baneman säger att det finns inget samhälle bara familj och individer. Därför genomtrumfas tre omgångar med fackföreningsfientliga lagar, säljer ut offentliga företag, och monterar ner den brittiska välfärdsstaten.

Högern vinner mark

I Sverige vinner de nya idéer nya anhängare. Inte bara inom högern utan ända in i arbetarrörelsen. Jag påminna om en framstående facklig ledare som menade på fullt allvar att offentlig sektor var tärande! Andra lyfte en lans för privatiseringar av offentliga tjänster i tron att det skulle leda till konkurrans om arbetskraften och därmed högre löner för de offentliganställda!

I sanning ett stort misstag som får skrivas på dumhetens och okunnighetens konto!

Likaså lyckades högern, numera nyliberalerna, med hjälp av arbetsgivarnas propagandainsatser i miljardklassen att få oss att betvivla att full sysselsättning inte bara var nödvändig utan inte ens önskvärd. De vädjade till vår egoism och påstod att det var skadligt med alla inflation i allmänhet men samtidigt talade de, givetvis inte om vad priset skulle bli – en permanentad arbetslöshet som med den tidens ögon måste ramstå som massarbetslöshet – 7-10 procent.

Inte över en konjunkturcykel som en del, tyvärr även socialdemokratiska, ekonomer påstod utan för gott så länge inflationsbekämpningen blev prio ett.

Riksbanken blev självständig och fredad från politiskt inflytande vilket innebar att penningpolitiken blev ett minne blott. Kreditrestriktionerna togs bort och bankernas ansvarslösa utlåningsodyssé kunde börja. Det som skedde i de baltiska staterna efter 1990 och sker i Sydeuropa idag skedde i Sverige redan 1990-91.

Borgerlig klasspolitik

Nyliberalernas politik är en klasspolitik. Det är en politik riktad mot arbetarklassen och löntagarna. Tyvärr insåg inte arbetarrörelsen detta utan lät sig själv fångas i fällan och blev i många fall både sitt samhällsbygges egen baneman och offer.

Orsaken till detta kan vi spekulera i men jag tror att det finns några omständigheter som vi ska ta med i vår analys.

För det första, arbetarrörelsen kände sig med rätta trygg och stolt över vad den hade åstadkommit och på den väg man var. Att de krafter som ville vrida tillbaka till förhållanden som vi betraktade utan saknad var oss främmande. En ny generation av ledare som aldrig upplevt den äldre generations handgripliga erfarenheter av klassamhället som det tedde sig förstod många gånger inte vad som berättades. Det blev bara anekdoter i deras öron.

För det andra, folkbildningen och främst den fackliga utbildningen kom att rustas ner till förmån för facklig utbildning riktad mot det dagliga funktionärsarbetet. Politiken blev nedprioriterad i den fackliga bildningen. Någon sa vid ett tillfälle att människan kan vara hur väl utbildad som helst men saknar samma människa bildning är det meningslöst!

För det tredje, fackföreningsrörelsen som var den verklige bäraren av samhällsbygget med sitt stora inflytande över politiken kom successivt att abdikera från den politiska arenan och till den nya generationen av väl utbildade men ack så många gånger illa bildade!

Nyliberalt systemskifte

Vad är det för samhälle som nyliberalerna erbjuder. Är det ett samhälle där allas frihet förverkligas eller kan förverkligas. Jag vill påstå att det är precis tvärtom.

Det är ett nytt klassamhälle som växer fram. För vad kan det annars vara när den välmående medelklassen och andra som redan har det gott ställt förser sig själva med skattesubventioner för att de köper serveringshjälp vid sina fester eller premieras med våra gemensamma skattepengar för att hålla den dagliga skiten borta från sina egen tröskel. Detta samtidigt som det saknas personal för att ta hand om och läka ”sjuka och till skada komna medborgare och arbetare” för att citera den socialistiske pionjären August Palm.

Vad är detta om inte en återgång till det unkna och avskydda klassamhälle som gjorde skillnad mellan folk och fä! Det klassamhälle som vi hoppades och trodde hade förpassats till historiens sophög där det rätteligen hör hemma! Ett pig- och tjänarsamhälle som vi så hjärtligt avskytt och bekämpat i mer än ett sekel är på väg att göra en storstilad comeback.

Arbetsmarknaden vi ser växa fram i kölvattnet av nyliberalismens revolt mot välfärdsstaten är en tudelad och orättvis arbetsmarknad. Vi som har en stark yrkesidentitet och förhållandevis säkra jobb kommer att klara oss alldeles utmärkt medan mellan 20-30 procent av arbetskraften kommer att i bästa fall ha osäkra jobb med usla villkor på en vad som kallas med nyspråket ”flexibel” arbetsmarknad som har ett enda syfte att betjäna de välbeställda, väletablerade inom främst storstädernas medelklass med service och olika tjänster till mycket låga kostnader.

Vi som har jobb har därmed två hot som varning och till varnagel.

- Ge er i akt, inte kräver för mycket för då kan ni bli av med jobbet och antingen hamnar i den permanenta arbetslöshetsarmén på 7-10 procent eller på en rättslös låglönearbetsmarknad.

- Ge er i akt enligt våra postulat är budskapet från nyliberalerna till främst fackföreningsrörelsen. Annars så…

Detta är vad nyliberalerna kallar att disciplinera fackföreningsrörelsen. Konsekvensen är naturligtvis ökade sociala skillnader och ökad ojämlikhet. Det får också stora konsekvenser för demokratin och synen på politik och samhälle.

Någon frihet för löntagarna är det i varje fall inte frågan om!

Demokratin försvagad

Demokrati måste ha medborgarnas engagemang för att fungera. Det räcker inte med att ett mindretal engagerar sig eller att vi överlåter det politiska engagemanget på några utvalda eller självutnämnda experter.

Den belgiska professorn i politisk strategi Chantal Mouffe menar att nyliberalernas största brott är att de har försvagat demokratin, att deras politik har avpolitiserat samhället och därmed också försvagat och reducerat demokratins, dvs. folkstyrets verkningsgrad.

Det var också syftet vill jag påstå, nyliberalerna skrek sig hesa om att det inte fanns något samhälle utan bara familjen och individer som Thatcher påstod.

Med det som motivation för att hävda som det hette den lilla världen och dess förhållande till marknaden som ett demokratiskt instrument är nyliberalernas verktyg för att underminera demokratin dvs. politiken som verktyg för samhälles och människors relationer sins emellan.

Att ersätta som nyliberalerna demokratin, dvs medborgarnas lika möjligheter och värde med valet på marknaden är grunden för demokratins kris i Europa och västvärlden

Förtroendet för politiker och politiken har successivt minskat i linje med utvecklingen och framgången för nyliberalernas marknadspolitik.

Vi kan inte och får inte förväxla det demokratiska samtalet med valet av produkter på en marknad. Marknaden kan säkert förses oss med Tv-apparater, bilar och andra konsumtionsvaror men inte med rättigheter och skyldigheter som demokratin handlar om.

Samhället är inte en marknad, det går inte att göra samhällsnyttan till en marknadsfråga för bara försöket leder till skepsis mot demokratin, dvs. medborgarskapets inflytande, ökar. Och inte bara det vi har sett hur med marknadsliberalismens ökade inflytande har också politiken blivit ett yrke och en nomenklatur av politiska broilers har utvecklats som medborgarna känner tveksamhet inför.

Jag menar att demokrati i dess sanning mening kräver engagemang och när alla politiska partier som skett i Europa allt mer dragit sig mot en mittfåra där man tror att den välbeställda medelklassen gunst kan vinnas har det inneburit att arbetarepartiernas kärnväljare vänt politiken ryggen då den inte känt igen medelklassens uppfattningar som sin verklighet.

För vem, ärligt talat, vem kunde se skillnaden på Mona Sahlins new labour-inspirerade identitetspolitik och Fredrik Reinfeldt välfriserade neo-liberalism inför valet 2010 i Sverige. I varje fall inte tillräcklig skillnad för att välja Sahlin.

Nyliberalismen hotar inte bara villkoren på arbetsmarknaden utan i högsta grad det demokratiska systemets ryggrad – medborgarnas tilltro till politiken som samhällsverktyg.

Här har vi också orsaken till framväxten av missnöjespartier, främlingsfientlighet och högerterrorism. Ansvaret för att grogrunden har skapats för denna motbjudande relik från sämre tider ligger till stora delar på nyliberalerna och deras icke politik och marknadsfetischism.

Avslutning

Det har varit en kanske lång beskrivning av det som är idag svenska välfärdsstatens sakta pågående sammanbrott. Det är inte försent ännu men det kräver som jag ser det att fackföreningsrörelsen tar sitt ansvar och ser bortom sitt traditionella fackliga uppdrag. Det finns en stor potential för en annan politik som präglas av reformism i betydelsen förändring för flertalet, förändring till det bättre, förändring till ett bättre liv och förändring som minskar klyftorna, ökar demokratins utrymme och verkningsgrad samtidigt återger medborgarna framtidstron.

För faktum är vi som fackföreningsfolk kan förhandla oss blåa av ansträngning om inte samhället och politiken inte drar åt samma håll.

Vi har inte gett upp, svensk fackföreningsrörelse har inte gett upp och vi har ett stort ansvar i att inte arbetarrörelsen överger drömmen, visionen om ett bättre samhälle. Ett samhälle där ingen stängs ute och där du färdas väl oavsett vem du är, varifrån du kommer, eller hur du ser eller vilken hudfärg eller kön du har. Ett modernt folkhem – en modern välfärdsstat för tvåtusentalet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln bygger på ett tal som jag skrev åt en kamrat.)

Från kris till kris till undergång….

2011-11-14T11:07:00.001+01:00

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Höstbilder

2011-11-13T21:14:00.001+01:00

Natt och dimma

Natten och ljuset spelar spratt

Utan kommentar

Som man känner sig ibland

2011-11-13T17:25:00.001+01:00

Lånat från Dik Browne

Obildade skolledare

2011-11-10T21:09:00.001+01:00

(Nedanstående artikel skrevs som svar på en artikel i Folkbladet i Norrköping där den nämnda skolledare menade att bibliotek var gammalmodigt. De undertecknade är i Östergötland i vart fall välkända kulturarbetare.)

Det finns ett talesätt som säger att ingen behöver vara utbildad för att vara bildad . När man läser intervjun i Folkbladet den 31 oktober med rektor Magdalena Nebo för Framtidsskolan (sic!!!) och hennes uppfattning att bibliotek är gammalmodigt börjar man fundera på hur modern och framtidsinriktad skolan är idag. Framför allt friskolorna som numera måste följa samma regler som de kommunala vad det gäller bibliotek.

Friskolorna har inte i första hand ett bildningsmål, i vart fall inte om man skall lyssna till Framtidskolans rektor. Att utbildningen borde förutsätta bildning har uppenbarligen förbigått denna skolledare. Bildning kontra utbildning är inte bara semantiska begrepp utan en realitet.

Sven Wernström gav en gång föräldrar uppmaningen att ”ösa böcker över barnen” – en bildningstanke vi som på olika sätt ägnar vårt liv åt att ge stöd till människors bildningssträvan har som yrke. För oss är biblioteken ingången till kunskapens värld, till litteraturens äventyr och upplevelser och till poesins skönhet.

Men inte bara det: biblioteket och existensen av biblioteken är porten till kritiskt tänkande, att våga ifrågasätta de självklara sanningarna, att våga och vilja ifrågasätta sakernas tillstånd. Vi vet att idag är det inte så att allt färre läser utan att det är vissa socialgrupper som läser mindre. Barn i utsatta familjer läser allt mindre, barn som har föräldrar med lågstatusjobb och det finns en direkt korrelation mellan klass och läsande.

Växer du upp i ett hem med böcker, med vanan att besöka biblioteket i unga år, läser du också mer. Att påstå, som vår rektor på Framtidskolan, att mediateken skall ersätta biblioteken som centrum och nav för bildningssträvandena i ett modernt samhälle är omodernt. Eller är det så att rektorn på Framtidsskolan bara ser utbildningen som relevant i vårt bildningsbefriade marknadstorg till samhälle? Bildning, bibliotek kan inte ställas mot friskolornas lönsamhetsmål som rektor Nebo gör. Inte bara det, det är att överge de lässvaga grupperna i samhället – de som inte växer upp med boken som en del i sin naturliga tillvaro. Det är helt enkelt en övermaga kortsiktig syn på utbildning och bildning – en kunskapssyn som innehåller inte så lite klassförakt men också ett stort mått av okunskap.

Göran Lundström, ordförande Bildningsförbundet Östergötland

Jan Hillman, folkbildare och tidigare ABF-funktionär

Britt-Inger Stockfeldt-Olsson, doktor i pedagogik

Göran Sarring, teaterregissör

Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist och författare

Robert Zetterberg, skådespelare

Sven Wernström, författare

Tomas Lindgren, ABF-funktionär

Ulf Holmertz, opolitisk medborgare

Du svek

2011-11-05T19:36:00.001+01:00

I dag skall man tända ljus till sina för sina nära och kära som man mist och som gått över den smala bron till den andra sidan. Nu är jag inte religiös men dagen har en viss betydelse i alla fall. Jag har ju kommit upp en i en ålder då man allt oftare ser hur vänner och bekanta har lämnat de levandes skara. Samma sak gäller föräldrar och andra människor som betytt något för en i det danande som skedde av pojken från arbetarstadsdelen Övre Vasastaden i Linköping.

Min uppväxt var så bra den kunde vara efter omständigheter. Jag fick lära mig vad solidaritet och rättvisekänsla var av min mor och inte minst min mormor som tillsammans tog ett enormt ansvar i att ge pojken en slags trygghet, men något kom att saknas. En fadersfigur, en trygghet som kunde vara exempel, var den som lärde den unge pojken saker och vara den som gav trygghet när kvinnorna inte var på samma planhalva så att säga.

Du svek. Du svek du fanns aldrig där när du behövdes. Du försökte köpa dig fri genom att skicka 25 kronor per brev till jul och födelsedagen. Pengar som du noggrant höll koll på och visade sig senare bokförde som förskott på eventuellt arv!

När skolkamrater, mina plågoandar handgripligt slog och slog, jagade och mobbade den faderslöse på deras allra grymmaste sätt som bara barn kan så visste du inget och du hade ju redan köpt dig fri från ditt samvete. När skräcken för mörkret kom, när rädslan för att vara förföljd smög sig på fanns du aldrig där som förebilden och tryggheten som bara en far kan ge sin son.

Du var aldrig där vid köksbordet och samtalade om livet, om pojkens tankar och senare om det vuxna livets manliga förtecken. Du svek, för du brydde dig inte.

Faktum var att jag inte kände till din existens förrän jag var drygt 10 år och hade inte heller reflekterat över din frånvaro. Jag visste inte ens att jag hade en bror, en halvbror, men ändå en bror. Du gav mig inte ens möjligheten att möta honom förrän långt senare.

Du svek, du svek när du uppmanade min mor att göra abort så att ni som du sa ”kunde fortsätta som förut” med ert särbo/samboförhållande. Du önskade att mitt liv skulle sluta innan det sett dagens ljus. Du slängde till henne pengarna till en abort så du skulle kunna tillfredsställa din fortsätta klåda. Men min mor trots att hon fram till dess faktiskt älskat dig och levat tillsammans med dig i ett antal år kastade ut dig och dina kläder i farstun. Något som var oerhört då på 1940-talet. Den tidigare så galante officeren fick lämna med kläderna i famnen och söka nya marker.

Du svek, när du sa en oäkta unge skulle skada din karriär. Du svek mig, du svek min mor – du svek alla när du med olika juridiska tricks såg till att mitt farsarv försvann upp i juridiska finter. Men du svek även när du på detta sätt kom att så split mellan min bror och mig, ett split som du såg till aldrig skulle kunna övervinnas.

Du svek, far, du svek när du trodde du kunde köpa mig med resor, som sedan bokfördes som förskott på arv, du svek när du försökte ursäkta ditt agerande så många år tillbaka. Du svek och jag fick bära dina börda, din livslånga böra av svek.

Du får ursäkta far att jag inte tände något ljus för dig grav idag. På ett sätt kanske jag skall vara tacksam för ditt svek gjorde min stark men också svag, det gjorde mig till en vuxen man som aldrig tillåtit sig ge upp eller överge det jag ansett vara rätt och riktigt.

Ditt svek formade mig till viss del, i vart fall fick jag bära det med mig då, nu och för alltid. Åren har nu gått. Du är borta sedan många år, jag själv börjar bli en gammal man och sakta närmar mig mitt eget bokslut och då smyger sig tankarna på, det är oundvikligt.

Jag skulle kunna hoppas att du må brinna i helvetet men jag tror inte slikt och vet att du led alla det dåliga samvetets kval på ditt yttersta, men jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte synd om dig. Ditt svek var för monumentalt, för stort och för omfattande.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Detta är en mycket privat text, men jag kände ett behov att publicera den om inte för att hedra min sedan många år bortgångna mor, då hon lärde mig det viktigaste om klasskänsla och solidaritet.)

Eldkvarn har något väsentligt att säga

2011-11-03T20:42:00.001+01:00

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

Omslaget, bara det är en parafras på Beatles “Sgt Peppers”-LP och Mothers Of Inventions “We´re Only In It For The Money”. Och här kan man skönja inspirationskällorna under de fyrtio åren; Cornelius, Wild Bill Hickock, Che Guevara, indianer och Jesus för att nämna några. Parafrasen på Beatles berömda omslag och parafrasen på nytt på Frank Zappas dito sätter lite av temat för Eldkvarn 2011. Eldkvarn har sina rötter men är i nuet.

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och “Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än “Hunger Hotell”. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkeristisk” tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.

Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnesstämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

(Fyra av fem stjärnor, skulle varit fem om inte plattan haft en grad av dualism.)

Text: Ingemar E. L. Göransson

(OBS har också publicerats på www.kulturbloggen.com i en något kortare version.)

Dagens kommentar

2011-10-28T21:55:00.001+02:00

Under de närmaste veckorna kommer jag att publicera satiriska teckningar gjorda av Roland Janson.

Teckningarna är ett utkast för att se reaktionen. Tanken är att de skall kunna användas av arbetarrörelsens organisationer om intresse finns. De slutgiltiga teckningarna görs efter Rolands idéer av en duktig tecknare som vi samarbetar med.

Reaktioner är välkomna!

Dagens kommentar den 28 oktober

Går det så går det sa moderaternas partisekreterare Sofia Arkesten

Arkesten: Det är vi moderater som genomfört den allmänna rösträtten, pensionerna, 40-timmarsveckan etc etc etc etc etc etc….

Kaninen i hatten: Hon trollar bättre än en trollkarl

Mannen: Tror jag de´när publiken är både blind och döv…

Musik, musik–några recensioner

2011-10-16T18:17:00.001+02:00

Här är några nya plattor som jag har lyssnat till en hel del under den senaste tiden. Det är som vanligt m i n a synpunkter och min smak som styr. Men se dem gärna som ett tips om bra musik värd att lyssna på.

Quicksilver Messenger Service “Anthology Box 1966-1970” (Cleopatra)

San Fransisco i mitten av 1960-talet är ett av de bästa live-banden Quicksilver Messenger Service. Deras gitarrrock är unik med sina två gitarrister Gary Duncan och John Cippolina. Problemet med QMS är att deras studioplattor är långt ifrån det live-band de var. Deras ”Happy Trails”-LP från 1967 var det närmaste de kom storheten på scenen. Plattan var inspelad bl.a. på Fillmore och mängder av olika tagningar mixades tillsammans och funkar riktigt bra än idag.

Cleopatra, som vissa kallar världens sämsta skivbolag har släppt en box med outtakes och liveinspelningar från åren 1966-70. Det är en ojämn box med för mycket av Dino Valenti (varje gång han var med bandet blev det sämre) och de tre CD-plattor innehåller en del liveinspelningar som funnits tidigare utgivna, men också en del som inte sett dagens ljus tidigare, Den fjärde är en DVD med allt som finns på film med bandet.

Boxen med sin flagga(!!) och badge är mest för Quicksilver-freaks som vill ha allt. Som introduktion till bandet välj Happy Trails.

(Tre stjärnor av fem – lite slarvig utgåva mest för den som vill ha allt med QMS.)

The Free Spirits ”Live At The Scene, February 22nd 1967” (Sunbeam)

Larry Coryell och Jim Pepper är välkända jazzmusiker men de började här en gång i sin ungdom. Deras grupp The Free Spirits gjorde en studioplatta på ABC 1967 som fick lysande kritik men straxt efter upplöstes gruppen och Coryell och Pepper etablerade sig som jazzmusiker.

Det har funnits uppgifter om en konsertinspelning och nu har den givits ut drygt 40 år senare. Om man ursäktar ljudkvalitén som lämnar mycket att önska så musiken långt, långt före sin tid. Här är det en spännande jazz-rock långt före Blood Sweat and Tears exempelvis.

Synd att det aldrig gjordes en ordentlig liveplatta med bandet men vi får hålla tillgodo med denna trots bootlegljudet.

(Fyra sjärnor av fem vad det gäller musiken, ljudkvalitén max tre)

Johan Johansson ”Svea Rike rivjärn” (Branschen)

Det tog 16 (!!) år innan Johan gjorde en ny soloplatta. Det var värt att vänta på tycker i vart fall jag. Det är en lustfylld, engagerad och förbannad platta. Johans texter spikar fast en ögonblicksbild av ett Sverige som behöver ett rivjärn som visar upp dess verkliga eländet. Det är ingen 70-tals progg eller 80-tals punk, men samtidigt finns dessa ingredienser med.

Det är protesterande mot orättvisor och missförhållanden men utan pekpinnar, det är punkigt i sitt anslag och energi men lättlyssnat och det ”stjäls” lite här och där. Det är lite Claes-Göran Hederströmsstuk (!!) på blåset i ”Skurkar i manschett” och inte så lite The Move/Roy Wood i exempelvis ”Plocka fram Jesus”. Men den stora upplevelsen är den magnifika 13 plus minuters episteln och homagen till Bob Dylan (lite Al Kooper-orgel t.o.m.) ”Som en psalm” som nitar fast den svenska nutiden på anslagstavlan på ett sätt ingen kommer undan.

(Fem av fem stjärnor, alldeles lysande platta, ett absolut måste!)

Jan Johansson ”In Hamburg with Georg Riedel” (Act)

Det är över 40 år sedan den svenske jazzpianisten Jan Johansson omkom i en trafikolycka. Nu kommer en ny cd med denne svenske jazzgigant ut. Det är inspelningar från Tyskland som tidigare inte sett dagens ljus. Johansson är en av svensk jazz och även i världsmåttstock en av de stora och hade inte olyckan den dimmiga höstdagen 1968 satte stopp för fortsatt kreativitet så hade han varit idag grand old man of jazz.

Plattan som så mycket annat Johansson spelade in är grundat i den svenska folkvisan. Det är skört, det är vackert och klart som en stilla höstmorgon. Versionerna av folkvisor som “Visa från Utanmyra” är inte så långt från tidigare utgivna men inte för den delen onödiga. En njutbar jazzplatta att njuta av när höstmörkret och kylan kryper in på bara kroppen.

(Fyra av fyra stjärnor, självklart inköp för den som älskar Jan Johanssons jazz.)

Nisse Hellberg ”Flod av eld” (Warner)

Finns det “bönner” i Skåne? Finns det rock-a-billy i Skåne? Lika självklart som det finns både “bönner” och rock-a-billy i Tennessee"! Ja lika självklart att det gör det så är Nisse Hellberg Skånes Carl Perkins. Han blir inte en kopia av den klassiska rock-a-billyn utan är sin egen men har den bondläppattityden och den oförställda spelglädjen och förmågan att skriva bra låtar.

Den senaste insats på området är ”Flod av eld”. Den tillför inte speciellt mycket nytt utan är stabilt och högst hörvärt. Men är en flod av fräschhet jämfört med Eva Eastwood exempelvis. Det är skillnaden mellan rock `n´roll och schlagersmet. Med ”En modern man” 2009 satte Hellberg slutgiltigt den moderna skånska rock-a-billyn på den svenska musikkartan. Framförallt är Hellberg utvecklande i sin attityd och på det sätt han närmar sig traditionen precis som Carl Perkins på sin tid. ”Flod av eld” må inte vara lika nytändande men likt förbaskat en värdig uppföljare.

(Fyra stjärnor av fyra med viss reservation, en god uppföljning och traditionsbärare.)

The Jimi Hendrix Experience ”Winterland” (Sony Legacy)

Utmattande, ja – lysande ja – nödvändig –ja!! Jag måste erkänna jag är ingen Hendrix-freak. Jag har inte samlat på mig allt han gjorde och kan faktiskt bli lite trött när han gnager på bara för att han skulle så göra. Jimi Hendrix mest kreativa och intressantaste period som musiker är från Chas Chandler tog honom till London satte ihop honom med Noel Redding och Mitch Mitchell, dvs ursprungliga Experience tills bandet upplöstes efter “Electric Ladyland”.

Under några få år och med några få plattor på Kit Lamberts och Chris Stamps Track Records förnyade Hendrix gitarrrocken för all framtid. Därefter förloras mycket av magin och det blir lite av ”same procedures as last year” fram till Hendrix för tidiga död 1970.

Inspelningarna från San Fransiscos Winterland Ballroom har varit legendariska och delar har funnits legalt utgivna, andra har cirkulerat som mer eller mindre usla bootlegs.

Nu har hela sejouren på Winterland släppts på en box med fyra CD. Varenda not, varenda låt som spelades under den 10-12 oktober 1968 finns med på denna utsökta box. Som en bonus till första upplagan finns också konserten från Fillmore samma år men den har funnits att lyssna på nätet som streamad från Wolfgang Archives. Dock här med väsentligt bättre ljudkvalitet.

Värt att skaffa – visst, det här är Hendrix när han var som bäst, de olika inspelningarna fram respektive dag skiljer sig markant från varandra. Hendrix är här rockens Coltrane – ett betyg gott som något.

(Fem stjärnor av fem – nödvändig för den som älskar musik.)

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtroendevaldas ansvar

2011-10-09T19:11:00.001+02:00

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På andra sidan Styx

2011-10-07T16:35:00.001+02:00

På andra sidan Styx

Sjuhundra de stå på led

Sjuhundra de livet mist

Sjuhundra de i dimman på andra sidan floden

Sjuhundra de ropar

”Vi kom ej hem”

Unga och äldre de var

Unga och äldre de ej blev

Unga och äldre kunnat vara mer

Unga och äldre de frågar

”Varför vi kom ej hem”

Penning och Ointresse på vår strand stå

Penning och Ointresse råder då

Penning och Ointresse inget hopp har

Penning och Ointresse beskedet ger

”Fler ni bli som ej komma hem”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommentar:

700 arbetare och tjänstemän har förolyckats ute på våra arbetsplatser de senaste 10 åren. Utbildningen av skyddsombud har strukits på grund av att statsbidragen dragits in. Forskningen har försvunnit genom att Arbetslivsinstitutet har lags ner. Tempot har ökat drastiskt. Det kostar liv.

Den som latat sig….

2011-10-06T18:41:00.001+02:00

”Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar”. Så skriver Östgöta Correspondentens ledarskribenter måndagen den 3 oktober i en ledare som andas av förakt för mänskliga tillkortakommanden och en jubelsång över de ”duktiga”.

Det är inte första gången detta tema spelas upp på ÖC:s ledarsida. Oftast handlar det om ett förakt för de som inte har akademisk utbildning eller av en eller annan anledning misslyckats i skolan eller inte lyckats få en stabil anknytning på arbetsmarknaden.

Det som spelas på det borgerliga positivet är att det är enbart och fullt ut individens eget fel om skolan blir ett misslyckande, om arbetslösheten drabbar eller om sjukdom slår till. I ledarskribenternas värld är det skillnad mellan folk och fä, mellan duktiga och medelmåttiga, mellan framgångsrika och misslyckade.

Tidningens ledarskribenter formligen tävlar i att sätta stämpeln på de som inte har vandrat i akademins lärosalar utan valt en annan väg för sin livsvandring. Det är uppenbart att ledarskribenterna inte kan tänka sig andra skäl till ”misslyckandet”.

Dyslexi, oengagerade lärare, sjukdom eller sociala förhållanden är den enskildes ansvar med ledarskribenternas logik. Inte heller skillnaden mellan att växa upp i en studieovan miljö till skillnad från en studiepremierande akademisk miljö är annat än individens eget ansvar precis som om det arma barnet kan välja sina föräldrar. Klass och social miljö har ingen relevans på ledarsidan i Corren.

Det som ledarsidan behandlar på måndagen, dvs. den avlövade och avrustade vuxenutbildningen är ju ett nytt fenomen som har skapats av den sittande högerregeringen som Corren med den berusades övertygelse och envishet försvarar och höjer till en vördnadsfull perfektion av politisk handlag.

Alla ska få en andra chans, både den som haft dåliga förutsättningar i sitt liv och den som måste byta inriktning på sitt yrkesliv av en eller anledning. Men det är ju en annan sak och att det inte fungerar idag är orsakat av en borgerlig regering som står Corren nära.

Correns människosyn lämnar en del övrigt att önska. Att stämpla de som inte föds med silversked i munnen eller inte glidit fram på den välkända räkmackan som lata och misslyckade tyder på en övermaga och föraktfull syn på mänsklig, mycket mänsklig svaghet.

Men vem vet ledarskribenterna på Corren kan också en dag hamna i en liknande sits där de trots sin egen duktighet, akademiska examena visar sig vara just mänskliga, med mänskliga fel och brister. Hoppas vid alla makter höga som låga att de får sin andra chans, t.o.m. sin tredje om så behövs.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Högerman med integritet

2011-10-04T16:40:00.001+02:00

I dag fyller en av den svenska högerns grand old men Ulf Adelsohn 70 år. Jag läste en intervju med honom och förvånas över Adelsohns stora integritet. Vissa saker som han säger skulle även jag utan problem. Hans kritik av nyliberalismens nattväktarstat när det gäller infrastrukturen är välkänd men inte mindre riktig för den skull.

”Jag anser att att det ska finnas ett stort nationellt järnvägsbolag”, säger han och fortsätter sin kritik av den sittande regeringen med orden ”det ansåg man redan 1939 när man förstatligade all de privata järnvägarna, för det var ingen ordning.”

Om nu någon nu tror att Adelsohn har blivit smygsocialist på gamla dar tar denne helt fel. Han berömmer sig över det han kallar ”valfriheten”. Han är stolt säger han att han tillhör den generation som var med och såg till att vi numera kan välja daghem, skola, äldreomsorg osv. Och framförallt berömmer han sig över att moderaterna tvingade fram att kollektivanslutningen upphörde.

Han må göra det, han må vara moderat men man måste respektera Adelsohn för att han inte vek ner sig mot Reinfeldts regering när den fortsatte att privatisera järnvägen trots att det har inneburit att den svenska järnvägen idag är den sämst skötta i Europa…. och Adelsohn fick sparken.

En annan notabel fundering Adelsohn har i intervjun med TT är kritiken av ungdomskulten som finns i Sverige. Han noterar att i en kinesisk tolkning av ordet ”gammal” är klok, vis, erfaren och vördnadsvärd medan i svenska ordböcker är synonymen istället förlegad, bedagad och föråldrad.

En notering som de flesta som nått över 50-strecket känner igen och nogsamt fått möta när de exempelvis sökt nya jobb.

Man må ogilla högerns uppfattningar men jag föredrar vilken dag som helst en riktig blå högerman framför en lismande nyliberal. Så jag lyfter på hatten och gratulerar på Ulf Adelsohns 70-årsdag och gratulerar en högerpolitiker med ryggrad och integritet vilket tyvärr alltför få politiker har, oavsett partibokens färg.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Från facklig-politisk samverkan till facklig-politisk medverkan

2011-10-03T17:18:00.001+02:00

Facklig-politisk samverkan är ett begrepp som har varit en het potatis ända sedan den första LO-kongressen 1898 ställde det som ett villkor för medlemskap i Landsorganisationen. Inget fackförbund, avdelning eller klubb skulle kunna ansluta sig till Landsorganisationen om man inte samtidigt eller i vart fall senast inom ett år anslutet sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Högern tyckte illa om det då och gör det även idag. Facklig-politisk samverkan idag är svagare än vad den var då. Orsaken är en kedja av omständigheter som har verkat i en riktning som delat fackföreningarna och det parti som facken en gång bildade för att tillvarata sina och klassens politiska intressen.

Den viktigaste omständigheten är att idag finns det ingen kollektivanslutning och det är inte längre självklart att löntagarna ska påverka politiken. När kollektivanslutningen upphörde på 1980-talet förmådde facken inte ersätta detta med något annat.

Svårigheter med politisk organisering

Jag vet själv hur svårt det var att upprätthålla en politisk organisering inom facken för att kunna påverka de politiska besluten. Men också den känsla av meningslöshet som spred sig under 1990-talet när (S) många gånger drev en politik som mötte reaktioner från tveksamhet till demonstrationer som när LO-kongressen 1994 gick ut och protesterade mot (S)-regeringens politik.

Denna utveckling har fortsatt och misstroendet i de fackliga leden har förstärkts under new labour-eran när inte bara politiken kommit i harnesk med fackliga stämningar och värderingar utan också facken sett hur LO agerat på ett sätt som förbunden upplevt som eftergivet och alltför lydigt.

Vad handlar relationen mellan det fackliga uppdraget och politiken. Det är möjligt att förhandla t.o.m. strejka och få igenom olika krav kopplade till lönen, arbetsmiljön och löntagarnas rättigheter. Men hur mycket värde har de i det långa loppet om maktfrågorna lämnas därhän. De flesta inser att det är inte bara lönen, arbetsmiljön och rättigheter och för den delen skyldigheter på arbetsmarknaden som styr våra liv.

Saker som sjukvård, pensioner, demokratiska rättigheter, skolan och infrastrukturen har minst lika stor betydelse för vårt dagliga liv. Barnomsorgen måste fungera för att vi ska kunna gå till jobbet. Bussarna och tågen måste gå, vi måste ha fungerande vägnät och mycket annat. Allt bygger på politiska beslut och om inte löntagarna påverkar de politiska besluten kommer inte deras perspektiv med i beräkningen när planering och besluts skall tas.

“Experterna”

Högern menar att detta skall lämnas till ”experter” och politikerna skall som mest sätta ekonomiska ramar. Men hur ska kunskapen om livet utanför ”experternas” perspektiv få utrymme i politiken om de som skall leva med ”experternas” råd inte hörs innan analysen och besluten tas.

Expertväldet som beror på främst medelklassens övertro på sin egen betydelse i samhällsmaskineriet och det klassförakt som de bättre bemedlade hyser för den ”vanlige” medborgaren. 60-70 procent av medborgarna har inte akademisk utbildning men en av livet omfattande förvärvad kunskap. Den tysta kunskapen om livet och samhället ges idag ytterligt lite utrymme i den politiska kontexten.

En orsak ligger i den försvagade facklig-politiska samverkan. Det är uppenbart att de förslag och försök som gjorts tidigare för att öka löntagarnas inflytande efter kollektivanslutningen upphörde har misslyckats.

Från samverkan till medverkan

Är det möjligt och önskvärt att facklig-politisk samverkan ser ut som den gjort hitintills. Så länge fackföreningsrörelsen hade en organiserat inflytande i det socialdemokratiska partiet så gav det också inflytande i politiken. Men efter kollektivanslutningen försvann försvagades också inflytandet och påverkan. Vi ska också vara medvetna om att kollektivanslutning i den form vi haft i Sverige inte är något unikt den finns faktiskt kvar i brittiska Labour även om Thatcher med olika lagstiftningsåtgärder försökte bryta den.

I sin bok ”Letters to my Grandchildren” skriver brittiska Labours veteran Tony Benn att Labour består av två grupperingar eller element; fackföreningarna och socialisterna. Benn menar att dessa två delar har reflekterats i Labours stadgar och program. Men båda grupperna av partiet har haft intressen som har kunnat sammanföras; ”fackföreningarna har önskat en arbetarklassrepresentation i parlamentet och socialisterna har önskat att feodalismens och kapitalismens onda sidor avlägsnade”. De två sammanflätade delarna av partiet i strävan efter ett samhälle ”hela resultatet av arbetet” ska tillgå de som arbetat ihop dess resultat och att det skall ske på basis av ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, förmedling och utbyte och bästa möjliga folklig administration och kontroll av varje industri och service”.

“….facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser…”

En liknande beskrivning kan göras av den svenska socialdemokratin som i sitt program (partikongressen 2001) skriver att ”vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.

Erfarenheterna är inte uppmuntrande

Hur ska det då vara möjligt för fackföreningsrörelsen som det ena benet i arbetarrörelsen kunna påverka politiken om dess deltagande inte är aktivt? Under decennierna efter kollektivanslutningen har det genomförts från fackligt håll två kampanjer med syfte att stärka det politiska inflytandet för löntagarna; demokratiprojektet på 1980-talets slut och 100.000-projektet under 2000-talets inledning. Båda dessa vann tillfälliga framgångar. Det bildades ett stort antal facklig-politiska s-klubbar på arbetsplatserna eller i de olika fackliga avdelningarna ute i landet. Det handlade om hundratals föreningar men deras livsduglighet var begränsad skulle det visa sig.

Orsaken till detta var att de inte togs på allvar varken av partiorganisationerna eller de fackliga avdelningarna. Bemötandet var allt från direkt avståndstagande, skepsis till ointresse. Problemet var att det inte fanns ett verkligt engagemang förutom hos föreningarnas medlemmar men det räcker inte om det inte finns utrymme för verklig medverkan i det politiska inre livet, om inte medlemmarna ges utrymme att driva sina politiska frågor, om inte de välkomnas på lika villkor precis som alla andra.

Socialdemokratin har utvecklats till ett parti, en apparat, av yrkespolitiker. Makten har förskjutits från medlemmarna som deltar på sina föreningsmöten, medlemsmöten eller representantskap och där det är självklart och naturligt med medverkan i politiken och de politiska diskussionerna.

New Labour-eran och medelklassen

Makten inom partiet har under new labour eran förskjutits till experterna och yrkespolitikerna. Makten har förflyttats från medlemmarna till styrelserna, fullmäktigegruppen, riksdagsgruppen och slutligen till partiexpeditionen och dess välutbildade informatörer och ”spindoctors”.

För att förändra detta och återge folkrörelsen dess liv måste medverkan vara nyckelordet. Medverkan på alla nivåer, medverkan för medlemmarna men det innebär att makten måste decentraliseras i partiet och den måste avlövas experterna och den medelklass som tagit över med sina akademiska poäng.

Detta innebär inte att partiet inte behöver intellektuella. Problemet det saknas intellektuella i partiet idag. Det saknas de begåvade och bildade intellektuella som vänder, vrider och problematiserar politiken. Idag är det experterna och den socialdemokratiska apparatens ”schlingmanns” som har makten i sin hand, en medelklassrepresentation som med dess konflikträdsla och övertro på sin förträfflighet som är partiets verkliga problem.

Facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser. Fackföreningsfolket har, tyvärr, alltmer förvandlats till en sparbank och har fått betala inte bara räkningarna utan också tappat inflytande över partiets politiska hantverk.

Med en facklig-politisk medverkan kan det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen återvinna det förlorade förtroendet och därmed den sedan 1980-talets mitt negativa trenden bryta. Det är möjligt, det är nödvändigt och det är önskvärt. Det är faktiskt också det enda alternativet om socialdemokratin inte skall möta sotdöden och förvandlas till ett 20-procentsparti utan verkligt inflytande på samhällsutvecklingen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson