Först drog jag ner skrivandet till onsdagar för att se om drivet skulle komma tillbaka. Men i onsdags morse hade jag ingen idé och vid lunch… hallå?… nä tomt. Eko eko ekoooo.
Under kvällen gick timmarna och jag började försöka tänka ut något. Skulle jag nödlösnings-blogga? Eller bara göra ett inlägg om att jag inte hade något inlägg? Nä, jag väntade till torsdag istället. Torsdagen blev fredag och sen en helg och nu på söndagmorgon inser jag att jag har bloggat klart.

Det har gått nästan exakt ett år sen jag började med tjica.se Då var jag sprängfylld av ämnen, irritation, sorg och frågor. Det gick lätt att skriva en gång om dagen. Men efter ungefär 10 månader kändes det som om jag hade bloggat ut det mesta som fanns i mig. De idéer som kom stupade ofta på – äh, det här har jag ju redan skrivit!

Du som känner till tjica-filosofin vet att den handlar om att hitta lust, det man ska göra måste kännas bra för en själv.

Kanske är det så att jag nu är för nöjd för att blogga. För ett år sen var jag mer frusterad, men genom bloggen och den uppmärksamhet den har fått har jag gasta ur mig och rätat upp tjockisen i mig. Jag blir fortfarande arg, knäck och sorgsen över tjockis-frågor, men det jobbiga i det blev mindre jobbigt när jag fick kontakt med er läsare. Jag är så glad över er. Att ni finns runt omkring mig i era lägenheter och hus  med egna tankar och funderingar. Med er har världen blivit lite varmare.
Det finns många kommentarer som gjort mig berörd, glad, förtvivlad och lycklig. Och flera gånger har jag blivit utmanad att tänka djupare. Tack för det!

Mina funderingar på att sluta blogga har funnits till och från. Men nu på morgonen när jag läste DN bestämde jag mig.

Allra först läste jag om anabola-missbrukare. En kille berättar hur han blev ratad som barn för att han var tjock. I tonåren började han dunka i sig hormoner och fettförbrännande piller. Från hull till tvättbräda på rekordtid.
Då gick han tillbaka till sina gamla plågoandar och misshandlade dem, han beskriver det som en härlig hämnd. Han fortsatte med anabola i många år.

I dag sitter han med ångest hemma i lägenheten, då och då rinner det blod ur näsa, ögonen, baken och snoppen. Hans blodkärl är så tunna att han är rädd att ha sex med sin sambo -  allt som är ansträngade kan leda till hjärnblödning och döden. Han är 43 år gammal.

Samtidigt som han förstår att hans kroppsfixering förstört livet, är han så rädd för att förlora musklerna som symboliserar den. Han vet inte vem han är utan den där tvättbrädan, han är rädd för att bli tjockisen igen.

Suck. Hur hade hans liv blivit utan id:tjockis i skolan? Efter att ha läst om honom la jag huvudet på köksbordet en stund. Jag låg kvar tills en knäckebrödsmula tryckte för hårt mot tinningen.

Jag bläddrade vidare och hittade snart en spaningsartikel som fick mig på bättre humör. Den handlar om att världen nu upplever en ny våg av tjockisar som rätar på sig – storleken är ingenting att skämmas för, nu slutar vi be om ursäkt för bonuskilona! Dessutom en länk till fina Thina.

Aaah. På det här året har samhället kanske blivit lite bättre. Tjockisar och feta kommer nog fortfarande att skämmas och må dåligt, men kanske lite mindre. Att tjica har fått vara med om det, och varit en liten liten del av det gör mig stolt, glad och nöjd. 

Bra!  Det var det som var målet. Och i den kognitiva beteende terapin mot övervikt fick jag lära mig att just sådana känslor är den bästa medicinen. Den som är nöjd behöver inte dämpa negativa känslor med mat.

Det är en bra dag att sluta blogga. Tack för allt!

I måndags fyllde jag år. Vi firade dagen före med rosa tulpaner, paket, sång och frukttårta.

Men innan jag kom till det som var bra den dagen var det mest en jobbig förmiddag. Jag kunde inte göra det jag själv ville och blev stressad och sur. Dagen verkade rinna mellan fingrarna. Först när jag kom till gymmet lugnade jag ner mig. Efter ett långt pass var jag glad igen.

Vad gjorde den stora skillnaden? Funderade på det på vägen hem. Tror det var ett beslut som dödade den jobbiga känslan inuti.

Jag bokade in ett av mina barn på ett danspass varje helg, ett pass som gör det möjligt för föräldern att träna medan barnet dansar. Direkt efteråt kom lugnet. Jag har bokat något, något som gör att fler än jag är inblandad,  jag ska dessutom lägga pengar på det här.

Genom att göra det vet jag att jag kommer att gå dit. Nu handlar träningen på helgerna inte bara om mig själv – då kommer det att bli av. Det är som om jag behöver lura mig själv (Shyyy! Säg inget – men på ett omedvetet plan vet jag om att jag egentligen bokat det här för min egen skull – men nej, säg inget – då kanske jag bokar av alltihop).

Jag är 36 år. Jag kommer att träna på söndagar. Jag satsar på mig själv. Jag hoppas hitta förmågan att njuta av det.

Har alltså börjat oroa mig för att mitt nya roliga jobb kommer göra att jag slutar motionera, att jag ska äta oregelbundet och dessutom fel=jag kommer bli tjockare än innan jag ens började kbt för snart ett år sen.

Exempel på hur jag tänkt senaste dygnet:

1. Shit, nu är jag på det här jobbstället igen. Jag minns ju hur illa det gick med maten under många år.

Istället hade jag kunnat tänka: Äh, min senaste erfarenhet i det här huset var att jag mådde bra och gick ner i vikt. Jag har med mig en matlåda som jag inte hinner äta idag eftersom jag vill äta med en kompis ute, men jag lägger lådan i jobbets frys. Bra, då har jag redan förberett ett bra mål mat till nästa vecka.

2. Nejnejnej! Lunchplanen sprack - typiskt att den nyttigare krogen var trettonhelgsstängd. Så jag gick till det andra stället och åt en kebab. En hel kebab! Varför gjorde jag det? Nu kommer jag gå upp massor och må skit!

Istället kunde jag ha tänkt. Okej, det var synd att rätt ställe var stängt, men jag gjorde ändå en hyfsat bra grej av situationen. Jag kunde beställt pizza eller pommes vilket nog hade varit värre. Dessutom hade jag socialt supertrevligt. Jag kände mig inte sugen att ta av gratiskakorna till kaffet. Bra!

3. Åh – klockan är snart åtta på kvällen och vi har ingen frukost till imorgon. Jag måste baka matbröd på typ ingenting alls… va, ska det vara sirap i? Guuuu… så onyttigt. Och vilken stort sats – hur tjock kommer jag inte bli av allt det här brödet!

Egentligen hade jag kunnat tänka att det var bra att jag (för kanske första gången i mitt liv) ställde mig och fixade hembakat matbröd. Då får jag något hyfsat vettigt i magen redan från dagens start och är inte tokhungrig när jag blir bjuden på fika fram på förmiddagen. Fint! Jag har själv sett till att minska risken för kakfrossa. Och förresten – den där halv decilitern sirap på fyra stora matbröd är antagligen ingen katastrof.

Men för en katastroftänkare är allt katastrof. Suck. Vad jag är trött på det här,  att alltid höja upp de negativa tolkningarna.

Förra vintern insåg jag att mitt sätt att förvänta mig katastrof starkt bidrag till min övervikt. År efter år har jag skrämt upp mig själv med tankarna på vilka dåliga konsekvenser det jag gör ska få. Jag har övertalat mig själv att det ska gå åt helvete och jösses vad övertygande jag kan vara då. Så övertygande att jag följde just de tankarna – jag lärde mig själv att göra fel, felen blev då bara en bekräftelse på att jag i alla fall hade koll – jag visste ju hur illa det skulle gå – ”typsikt mig”.

Nu ett år efter den insikten önskar jag att det skulle räcka med just en insikt för att bryta katastroftänket. Tyvärr funkar det inte så. Dagens utmaning blir att äta mitt hembakade bröd och tänka – bra Tjica, du har bakat!

2009 har överhuvudtaget varit ett jobbigt år. Jobbigt och nyttigt.  I efterhand kommer jag såklart att minnas årets kbt mot övervikten, terapin och jobbet med mig själv.

Men kanske är det bloggandet jag  ska minnas mest, eller Tjican som levt lite av sitt eget liv. Det har varit kul att prata Tjica-filosofi i tidningar, radio och tv. Jag kommer att minnas de där bloggkommentarerna som berörde mig (många vid det här laget) och jag kan aldrig glömma festen i november.

2009 var ett jobbigt år då jag också hade roligt.

Den här förmiddagen har jag undrat över hur det roliga ska kunna bli mer och det jobbiga mindre? Hm, är det inte redan tryck över 2010-bröstet jag känner? Jo, kanske. Oj, hur ska det då bli när nya året börjar på allvar? Med nya jobbet? Alla tider? Ge hit en ny almanacka innan jag drunknar av lappar!

På terapin i våras fickjag en aha-upplevelse jag kanske inte skrivit så mycket om förut. Men jag tänker på den just nu.

När det är jobbigt lägger jag ofta tid på att bekymra och försöka tänka ut lösningar – hur ska jag ändra på det här?

Kommer ihåg hur min terapeut lyssnade på min berättelse om vardagslivet i våras. Hon hörde surret av vad-göra-tankarna som hakat upp sig i mitt huvud. Vad göra? Vad göra? Vad göra? Sen sa hon lugnt: ”Du kan nog inte göra så mycket åt det där, du får acceptera att det är så just nu”.

Såklart. Det hade jag inte tänkt på. Jag la massor av energi på att försöka tänka ut lösningar på det som inte gick att lösa. Inte konstigt att jag blev frustrerad och ville frossa i apelsiner och choklad.

Det här nyåret har jag inget löfte men en önskan om att försöka släppa taget.

Gott nytt år!