Vi har idag glädjen att publicera följande intressanta och lärorika gästinlägg om klimatkänsligheten av professor Lennart Bengtsson.

Lennart Bengtsson är Director Earth Sciences, ISSI (International Space Science Institute) i Bern i Schweiz samt Professor, Senior Scientists, ESSC (Enviromental Systems Science Center), University of Reading i Reading i Storbritannien.

På bilden ovan (av Peter Stilbs från KVA-symposiet) ser vi till vänster Lennart Bengtsson som sitter tillsamman med de två för TCS flesta läsare välkända professorerna Gösta Walin (mitten) och Ole Humlum (som har den utmärkta webbsajten climate4you).

Inlägget finns också som pdf-dokument.

Uppskattning av jordsystemets kortfristiga klimatkänslighet från ”observerade” data

Lennart Bengtsson 23.5.2012

Sammanfattning

En förväntad global uppvärmning kan preliminärt uppskattas baserat på olika slag av empiriska data för tiden 1970‐2010. Klimatkänsligheten bedöms vara 0.39 K/W m^-2 vid jämnvikt och 0.29 K/W m^-2 för den transienta klimatkänsligheten och är i båda fallen relaterat till havsytans globala medeltemperatur. Vad som kanske inte är klart för alla är att jämfört med den förindustriella koncentrationen uppgår växthuseffekten redan nu till mer än 75 % av en fördubblad växthuseffekt (uttryckt i koldioxidekvivalenter). En fördubbling kan förväntas inträffa 2035 – 2040 med en beräknad ytterligare temperaturhöjning på ca 0.3 °C jämfört med dagens havstemperatur. Skulle alla utsläpp upphöra vid denna tid skulle klimatet ändå fortsätta att värmas upp med ytterligare ca 0.4 °C innan en jämnvikt uppnås. En fullständig sådan anpassning kommer dock att dröja åtskilliga århundraden. De värden som redovisas här faller inom den probabilitetsfördelning som erhållits från de olika modellsimuleringarna sammanställda av IPCC men hamnar i det lägre intervallet. Att bedöma klimatkänsligheten för längre tidsperioder är alltför osäkert genom att de processer i klimatsystemet som ger upphov till klimatkänslighet inte på ett tillförlitligt sätt kan extrapoleras mycket längre än 30 – 50 år. Inte heller är det särskilt förnuftigt att extrapolera utsläpp av såväl växthusgaser som aerosoler över längre perioder än så. För detta får man använda sig av diverse modellsimuleringar.

Inledning

För att realistiskt uppskatta klimatkänslighet krävs en förhållandevis lång period med goda observationsdata. Detta är nödvändigt för att undvika problem med dålig noggrannhet och bristande representativitet. Kortare perioder på ett antal år är knappast meningsfullt då kaotiska väderhändelser påverkar beräkningarna och ändringar i temperatur och strålning och är dessutom för obetydliga jämfört med mätfelen för att kunna användas. Här görs en beräkning för perioden 1970 ‐2010. Denna period är kanske i kortaste laget men för längre perioder är observationsdata för havstemperaturen på större djup otillförlitliga. Ytterligare en fördel är att under denna period har sannolikt ingen ändring skett i den globala aerosol-forcingen (M Schulz, J Ekristjansson, 2012, pers. information). Vi antar därför att den totala ändringen i effekten på den långvågiga strålningen enbart är en följd av den högre växthusgaskoncentrationen.

Det traditionella sättet att beräkna klimatkänslighet är baserat på antagandet att en ändring i jordytans medeltemperatur är linjärt relaterat till ändringar i jordens strålningsbalans. En sådan kan bero på en ändring i solstrålningen, antingen direkt, eller indirekt via förändrad reflektion av solstrålningen genom naturliga aerosoler (från vulkanutbrott), eller till följd av antropogena aerosolutsläpp. En annan faktor är en temporärt reducerad värmeutstrålning mot rymden till följd av en ökad växthusgaskoncentration.

Teori

Om S betecknar strålningen från solen och E den terrestra värmestrålningen kan vi skriva

dH/dt = Q = S – E                                                              (1)

där Q är nettouppvärmningen och H ett relativt mått på ”klimatsystemets” värmeinnehåll (atmosfär, hav, landytan och kryosfären). Det är uppenbart att om S ökar eller E minskar så blir Q positivt och jordens värmeinnehåll (temperatur) måste öka. Och om Q är negativt så måste klimatsystemets temperatur minska. Likaså vid jämnvikt när Q = 0 blir jordens temperatur oförändrad. Numera mäts S och E från satellit och de är båda approximativt lika eller ca 240 W/m ²2. Om exempelvis växthusgaserna ökar ändras på sikt inte E men jämnviktsstrålningen sker från en högre nivå i atmosfären varvid samtidigt temperaturen vid jordytan måste öka på grund av den adiabatiska anpassningen. Låt oss nu anta att vi introducerar en positiv, tidsberoende perturbation eller extern ”forcing”, P(t) W/m² som motsvarar en ökning av klimatsystemets värmeinnehåll vilket kan skrivas

Q(t) = P(t) + S(t) – E(t)                                                     (2)

Q = P + S₀ – E₀ + d/dT(S – E)dT
+ högre ordningens termer                                                  (3)

λ = – d/dT(S – E) = klimatresponskoefficient

Negativt tecken har valts för att λ skall bli en positiv storhet

S_eq = λ^-1

dT(t) = S_eq (P(t) – Q(t))                                                  (4)

där S_eq är ett mått på klimatkänsligheten vid jämnvikt.

I dagens situation är emellertid Q inte = 0 utan ett mindre positivt tal (S > E), då jorden tar lång tid för att uppnå värmebalans genom i första hand havens stora värmekapacitet. Obalansen som vi betecknar med dQ kan inte bestämmas från satellitmätningar men kan alternativt uppskattas från värmeökningen i havet.

Denna ökning tilltar långsamt men för tiden 1970 – 2010 låg den i genomsnitt på ca 0.4 W/m²  (0.36 enligt Levitus et al., 2012). Om dQ dvs. ändringen i Q är positiv kommer jordens temperatur att tillta ända tills temperaturen har ökat så mycket att S = E. För att nu i detalj beräkna förloppet skall vi använda följande uttryck där dX beskriver medelförändringen över tidsperioden 1970 ‐2010 (e.g Gregory and Forster, 2008)

d(S ‐ E) = dQ= dP ‐ λdT_s                                                       (5)

dQ är ett mått på strålningsobalansen vid atmosfärens övre gräns, dP är strålningsperturbationen (dvs en förändrad forcing på grund av ökade växthusgaser) och dT_s är temperaturförändringen vid havsytan. λ inkluderar klimatåterkopplingseffekter och har dimensionen (Wm^-2K^-1) och representerar den förstärkta emissionen mot rymden allt eftersom planeten värms upp. Enligt Bony et al (2006) utgörs klimatåterkopplingarna av ett antal enskilda processer som ändras med den globala temperaturen och därvid direkt eller indirekt påverkar jordens strålningsbalans. Återkopplingarna representerar följaktligen interna processer i klimatsystemet.

dQ eller dE (vi antar att dS = 0 eftersom solstrålningen inte har systematiskt ökat eller minskat under perioden) beräknas från de ändringar i växthusgaskoncentration som ägt rum mellan 1970 och 2010, med bidrag från koldioxid, metan, lustgas och ett antal freongaser (CFCs). Detaljerade beräkningar av individuella återkopplingar från vattenånga, moln och markalbedo från modeller och reanalysdata visar att summan av dessa är positiv. Återkopplingarna eller feedback från vattenånga och markalbedo är robusta, molneffekten däremot varierar kraftigt mellan olika modeller (Huybers, 2010). dQ(t) är ett mått på obalansen i strålningen, dvs. ett uttryck att jordens temperatur på grund av systemets tröghet ännu inte har anpassat sig till de ändrade strålningsförhållandena. Att så är fallet vet vi från den pågående uppvärmningen av världshavet som sker utan att solstrålningen vid atmosfärens övre gräns mätbart ändrats under den angivna tiden (e.g Fröhlich, 2012). dP och dQ refererar till atmosfärens över gräns. dT_s är den uppmätta ändringen av havsytans medeltemperatur.

Resultat

dP kan ännu inte mätas från satellit med den noggrannhet, inklusive sampling, som behövs men kan väl bestämmas från strålningsekvationerna. dP får därvid värdet 1.50 W/m² , vilket är den numeriska ökningen mellan 1970 och 2010 (se bl a http://www.esrl.noaa.gov/gmd/aggi/index.html). dQ kan inte heller mätas med satellit med den noggrannhet som krävs, men kan alternativt bestämmas med god approximation från den pågående ökningen av djuphavstemperaturen, där mer än 90 % av värmeöverskottet hamnar. Levitus et al. (2012) har presenterat nya resultat vilka visar att dQ, som ett genomsnittsvärde för perioden 1970–‐2010 och normaliserat till jordens totala yta, uppgår till 0.36 W/m² . Indikationerna är vidare från Levitus artikel att dQ sannolikt var nära 0 för tiden 1955–‐1970.

Temperaturändringen över hav under samma period uppgår till ca 0.44 °C (GISS, http://data.giss.nasa.gov/gistemp/maps/). Vi har här valt att använda temperaturändringen över hav som är mer relevant. Över land påverkas marktemperaturen av urbanisering såväl som variationer i markfuktighet och snötäcke och passar därför sämre vid denna uppskattning. Temperaturtrenden över hav är dessutom för en jämförbar tidsperiod i god överenstämmelse med mikrovågdata för den lägre troposfären. Från ekvation 4 får vi klimatkänsligheten, Seq = 0.39 K/Wm^-2  (Schwartz, 2012). Vid en fördubblad koldioxidkoncentration jämfört med nu, dvs. till ca 800 ppm är ”forcingen” +3.7 W/m² vilket ger en temperaturökning på 1.4 K.

Emellertid beroende på trögheten i systemet kommer inte temperaturen vid denna tidpunkt att ha ökat med 1.4 K utan med ett mindre värde då klimatsystemet fortfarande är i obalans, dvs dQ(t) > 0. Vi skall därför försöka bestämma en transient klimatkänslighet vilken är mer ett praktiskt värde då det kan komma att ta mycket lång tid innan ett jämnviktsläge inträffar på grund av havens stora värmekapacitet. Schwartz (2012) har bestämt detta baserat på den tid som det kan förväntas ta innan djuphavets temperatur har kommit i balans. Om djuphavets värmekoefficient betecknas med κ och om vi vidare antar att dH/dt är proportionellt mot dT_s samt att dT_s (t) följer den tidsberoende forcingen dQ(t) blir den transienta klimatkänsligheten (λ + κ)^-1. Baserat på värdet 0.36 för dQ ( medelvärde 1970 – 2010) och med dQ = κdT kommer vi fram till ett värde på den transienta klimatkänsligheten är 0.29 K/Wm^-2vilket givetvis måste vara detsamma som dP/dT eller1.5/0.44. Motsvarande uppvärmning vid en fördubbling av CO₂ till 800 ppm blir följaktligen ca 1.1 °C.

Sannolikt är dQ något underskattat då det är baserat på den totala värmetransporten till skiktet 0 till 2000 m (ca 23×10²² J över 40 år) och inkluderar inte värmetransport till nivåer under 2000 m. Man uppskattar denna värmetransport till ytterligare ca. 20% vilket leder till ett något högre värde för klimatkänsligheten, S_eq vid en fördubblad CO₂ koncentration. S_tr ändras däremot inte.

Den ekvivalenta CO₂ koncentrationen i dag motsvarar ca 475 ppm CO₂ och 560 ppm (CO₂ ekvivalent), motsvarande en fördubbling av det förindustriella värdet, torde uppnås om 25 – 30 år, dvs senast ca 2040. Temperaturhöjningen på ytterligare ca 0.3 °C (då ca 0.7 °C uppvärmning redan har realiserats) till dess, förväntas ske i stort sett i samma takt som de senaste 30 åren under antagande av oförändrad klimatkänslighet.

Det bör emellertid framhävas att temperaturtrenden över land är ca dubbelt så stor som över hav. Detta kan bero på ett flertal faktorer som markytans begränsade värmekapacitet, ändring i markytans relativa fuktighet, snötäckets varaktighet samt andra ändringar inklusive urbanisering som påverkar den lokala temperaturen över land. Det är sannolikt att denna skillnad kommer att bestå även under de närmaste decennierna.

Tiden för anpassning till jämnvikt är okänd men uppskattas till ca 500 år till följd av djuphavets stora värmekapacitet(Schwartz, 2012). Man bör vidare också betänka att djupvattnets temperatur bl a är beroende av smältvatten från landisarna. Ett helt nytt jämnviktsläge inträffar därför sannolikt inte förrän landisarna försvunnit (storleksordningen åtskilliga tusentals år eller för Antarktis tiotusentals år) vilket är betydligt längre än de tidsperioder som är aktuella här. Emellertid huvudparten av anpassningen mot jämnvikt sker inom de första tvåhundra åren. De angivna värdena i denna uppskattning bör ses som minimivärden då värmetransport till skikten under 2000 m i havet skulle ge ca 20% högre värden för jämnviktskänsligheten. Likaså skulle en ökad trend i aerosolavkylningen bidraga till högre värden på klimatkänsligheten liksom en negativ trend till minskad klimatkänslighet.

Referenser

Bony et al. (2006), How well do we understand and evaluate climate change feedback processes? Journal of Climate, 19, 3445-3482

Gregory JM, Forster PM (2008) Transient climate response estimated from radiative forcing and observed temperature change. J Geophys Res 113:D23105. doi:10.1029/2008JD010405

Fröhlich C (2012) Total Solar Irradiance Observations. Surv Geophys., in press

Huybers P (2010) Compensation between model feedbacks and curtailment of climate sensitivity, Journal of Climate.

Levitus, S., et al. (2012), World ocean heat content and thermosteric sea level change (0-2000), 1955-2010, Geophysical Research Letters,

Schwartz S (2012) Determination of Earth’s transient and equilibrium climate sensitivities from observations over the twentieth century: Strong dependence on assumed forcing. Surv Geophys., in press

Related posts:

1. Lennart Bengtsson i UNT
2. Tvågradersmålet och klimatkänsligheten
3. Jordens energibalans, klimatkänsligheten och fasplansdiagram

Se tidigare artiklar om fasplansanalyser för en grundligare diskussion:

Jordens energibalans, klimatkänsligheten och fasplansdiagram

Spencers och Braswells fasplansanalyser, frågor och svar

Testa hypotesen om låg klimatkänslighet med fasplansmetoden!

Jag har bara gjort en replikering

Jag har bara gjort ett eget fasplansdiagram som en replikering av vad som beskrivs i Spencer och Braswell (2010), se figur 1 ovan. Mitt diagram överensstämmer väl med dessas egna. Det enda nya är att jag även plottade utgående strålning med nio månaders eftersläpning jämfört med temperaturen och fick då de långa räta linjerna med upp till två års utsträckning i nedre diagrammet. Dessa räta linjer uppkommer vid La Niña och de bekräftar Spencers och Braswells resultat om en lutning på 6 W/(m2 K) motsvarande en låg klimatkänslighet på 0,6 K.

Min tolkning bygger på tidigare känd teori

Tolkningen bygger på Gregory med flera (2004) A new method for diagnosing radiative forcing and climate sensitivity. Återkopplingen från temperaturen ger enligt dessa författare en utgående strålningsändring som är proportionell mot temperaturändringen. Detta är visat med avancerade klimatmodeller och den lilla eftersläpningen på nio månader som jag infört strider inte mot detta.

Att det blir en rät linje vid just La Niña beror på att temperaturen ändras endast på grund av värmeöverföringen till och från djuphavet så att den observerade strålningsändringen alltså blir proportionell mot temperaturändringen. Att temperaturen under La Niña endast ändras på grund av djuphavet är allmänt känt i klimatvetenskapen och kan illustreras med följande enkla överslagsberäkning.

I fasplansidagrammen kan vi se att temperaturen ändrar sig mer än 0,1 K (först en minskning och sedan en ökning tillbaks till tidigare nivå) under en stark La Niña. Om vi enligt David Andrews lärobok (även här), kapitel 8, antar att klimatsystemets värmekapacitet är 10⁹ J/(m2 K) så kräver en temperaturändring på 0,1 K under ett år en energiöverföring av 10⁸ J/m2. Om detta överförs i jämn takt blir det en ändrad värmetillförsel av 3,2 W/m2 under ett år, men något strålningsbidrag av denna storlek finns inte i fasplansdiagrammet. Huvuddelen av den energi som ger temperaturändringen kan alltså inte ha kommit i form av strålning.

Klimatkänsligheten var låg under mer än en fjärdedel av tiden

Den ena tidsperioden som visar låg klimatkänslighet vid La Niña 2000 är åtta månader. Den andra vid La Niña 2008 är två år. Detta innebär att under mer än en fjärdedel av diagrammets tidsperiod på drygt tio år så var klimatkänsligheten 0,6 K. Självklart väcker detta frågor. Varierar klimatkänsligheten starkt under perioden och har den ett helt annat värde under andra tidsperioder än just dessa två? Är det likadant vid alla starka La Niña eller var dessa två en tillfällighet? Hur blir det vid starka El Niño? Hur blir det om man gör fasplansdiagrammen regionvis, till exempel för norra och södra halvklotet, för tropikerna och så vidare? Kan man få klimatmodellerna att visa dessa fenomen och därigenom ge oss en förklaring? Det finns många intressanta forskningsteman här.

Vetenskaplig publicering?

En del tycker att jag skall publicera det ovan sagda vetenskapligt för att det är bra. Mina kritiker säger i stället att jag måste publicera det för att bli tagen på allvar. Men att publicera i ett nytt vetenskapligt ämnesområde utan att ha tidigare erfarenhet och meriter inom ämnet är inte så lätt, speciellt inte om man är sjuttioårig pensionär. Dessutom är mitt diagram bara en replikering och en tillämpning av redan känd teori. Jag har tagit upp detta som hobby och för att förkovra mig studerar jag läroböcker i atmosfärfysik som de av David Andrews (även här) och Murry Salby. I dagens internetvärld kanske jag kan sprida mina hobbyalster på annat sätt, kanske på någon engelskspråkig blogg, jag får se.

Related posts:

1. Uppvärmningspausen leder till begreppsförvirring
2. Uppvärmningspausen inbjuder till alternativa hypoteser
3. Det här tyder på att Spencer har rätt och att Trenberth har fel

JoNova skriver om vad Australiens urinvånare har uttryckt vad gäller klimatförändringarna.

“That great changes have taken place in the climate of Australia all testimonies satisfactorily prove. It is evident to any observer, at some period, the country has been subjected to the mighty action of heavy rains, and of sweeping, deluging floods. The mountains and hills are cut and furrowed into deep ravines ; the parting ridges are at acute angles, and frequently washed bare of vegetable mould ; and all so precipitous, that the waters are no sooner showered from the blessed heavens than they run off with rapidity and fury through the gullies into the recipient creeks, scarcely leaving a witness of their visit, either as running brook, clear spring, or stagnant pool, a few days, perhaps a few hours, after. The aborigines say that the climate has undergone this change since white-man came in country. ”

Tidningsurklippet är från tidningen The Maitland Mercury & Hunter River General Advertiser. Året är 1846.

Uppenbarligen ändrades Australiens klimat även innan det fanns kolkraftverk eller bilar. På den tiden uppgick Australiens befolkning till 340 000 personer som tog sig fram på cyklar eller hästar. Ändå blev det översvämningar omväxlande med torka även på den tiden. Den vite mannens fel menade aboriginerna. 

Related posts:

1. Vaclav Klaus går emot koldioxidskatt
2. Ska Australien införa CO2 beskattning?
3. Havsnivåhöjningarna accelererar inte

Det handlar om att försöka smutskasta och förminska debattmotståndaren så mycket som det går. Jag har på något vis blivit en ond varelse som är ute efter att förvilla och att så tvivel.

Förmodligen handlar det om att de som aktivit larmar om ett kommande klimathot inte vill ha någon debatt och egentligen inte vill att jag finns. Inte så att de rent fysiskt vill spränga mig i bitar som i filmen ”No Pressure”:

Men jag uppfattar jargongen och tonen som sådan att de verkligen inte vill att jag och andra klimathotsskeptiker skall göra vår röst hörd. Det blir ibland ganska obehagligt.

Nu är det inte bara personer som larmar om ett kommande klimathot som går till överdrift. Som de flesta redan vet hade Haertland Institute en ”kampanj” som kopplade ihop klimatalarmister med massmördare. Kampanjen bedrevs med digitala reklampelare längs Eisenhower Expressway i Maywood, USA. Massmördaren Ted Kaczynskis foto med texten “I still believe in global warming. Do you?” var den förste i det som skulle bli flera i samma stil. Efter protester fick de ta ner kampanjen efter bara 24 timmar.

Flera personer som exempelvis Donna Laframboise har visat sin avsky för kampanjen och tänker inte komma till den årliga konferensen som institutet anordnar längre. Hon skulle ha hållit ett föredrag om vad hon har kommit fram till vad gäller IPCC men avstår nu alltså. Hon citerar också  Ross McKitrick som har skrivit ett starkt brev till Heartland:

”You cannot simultaneously say that you want to promote a debate while equating the other side to terrorists and mass murderers.”

Heartland å sin sida skriver:

”We know that our billboard angered and disappointed many of Heartland’s friends and supporters, but we hope they understand what we were trying to do with this experiment. We do not apologize for running the ad, and we will continue to experiment with ways to communicate the ‘realist’ message on the climate.”

 Men Donna menar att hennes rykte nu har blivit skadat och vill inte längre ha med organisationen att göra:

”Forget disappointment. In my view, my reputation has been harmed. And the Heartland thinks it has nothing to apologize for.”

Inte nog med det. Enligt The Guardian dras nu donationer in.

Det har alltså visat sig att försöka koppla ihop sina motståndare med en massmördare inte bara är dumt och osmakligt utan väldigt korkat. Tankegångar har förts för att göra en koppling mellan massmördaren på Utøya och klimathotsskeptiker eftersom han tydligen skrev något om det på någon sida i sitt manifest på flera hundra sidor. Naturligtvis är det precis lika dumt, osmakligt och korkat att göra en sådan koppling. 

Det finns en gräns för vad man kan anklaga sin motståndare för och det tycker jag personligen är bra, låt oss alla hålla oss på rätt sida om denna gräns.

Related posts:

1. Replik till Anders Wijkman
2. Lite egendomligheter ur veckans klimatnyheter
3. Pä väg till Stockholm

Energipolitisk talesperson (FP): Svensk industri kan inte vara beroende av om det blåser eller inte. Allianspartiernas energiöverenskommelse har gjort det möjligt för det nödvändiga generationsskiftet av svensk kärnkraft. Nu behöver Sverige en ny klok överenskommelse över parti- och blockgränserna.

Läs Eva Flyborgs (fp) artikel på Newsmill

Related posts:

1. Sverige behöver en trovärdig energipolitik
2. Sverige blåst av Tyskland?
3. Framgångar på Newsmill

Nya rön inom klimatvetenskapen

När vetenskapliga data pekar i en ny riktning så är det dags att omvärdera gamla teorier. Bättre teorier, och fördjupad kunskap tillkommer olika områden. Professor Ingemar Nordin ger exempel på tre faktorer som han anser förändrar teorierna kring klimatvetenskapen.

Läs och kommentera!

Related posts:

1. Tungt inlägg av Stockholmsinitiativet i Göteborgsposten
2. Paradigm, konsensus och vetenskapliga framsteg
3. Välkommen till framtidens energi: fossilbränsle

Ja, vad tycks? Det är Världsnaturfonden (WWF) och Europeiska Rymdstyrelsen (ESF) som pushar för fattigdom.  Men vi ska ha vindkraft för alla – givetvis utan att använda stål och betong.

Utsagor som dessa i olika former har blivit allt vanligare – men givetvis gäller de inte de priviligierade individer som verkar för detta.

Related posts:

1. Endast i roande syfte
2. BEST med linjär trend (endast i underhållningssyfte)
3. Vindkraften endast en droppe i havet

Några av er har kanske anmält er till detta mötes tredje dags öppna session på eftermiddagen den 23.5 (alltså i dag).  Om ni missat det sänds det dock som Internet-TV (och senare också ”video on demand”) för dem som inte anmält sig.  Bland annat vår vän Ole Humlum föreläser (han med den lysande webbsidan på www.climate4you.com) och det blir mycken tid till diskussion.

Själv hade jag förmånen att bli inbjuden av arrangörerna (bl.a. Lennart Bengtsson och Henning Rodhe) till den slutna delen den 21-22.5 , i funktion av  ”observatör” tillsammans med Gösta Walin. Vi var tänkta som representanter för det svenska klimatdebattantklientelet   Två från motsidan var också där.

Totalt var det tänkt att vara ca 45 deltagande personer de första dagarna, varav ca 5 aldrig dök upp. Mötet är till del en hyllning till den sedan några år bortgångne Bert Bolin, IPCC’s förste ordförande, som ju gjorde en del banbrytande arbeten om koldioxidomsättningen runt 1960.

Programmet för de slutna sessionerna finns här. Bilden illustrerar inledningsanförandet av Henning Rodhe.  Kalufsen framför tillhör Raymond Pierrehumbert, som i övrigt var en av de dominerande rösterna under diskussionerna, tillsammans med Lennart Bengtsson.

I stort var det ett gemytligt möte, med även inslag av ”debatt i ärlig och uppriktig anda”, som det hette under Sovjettiden som omskrivning för ”stora meningsmotsättningar”. Första dagen var det närmast Andrew Lacis (en medarbetare till Gavin Schmidt, känd från bl.a. Realclimatebloggen) som hamnade i skottlinjen för sina synpunkter och modeller av strålningsbalansser, klimatkänslighet och tipping-point-fenomen. Betecknande nog inledde Lacis sitt föredrag med ”Conclusions” – dvs att det är koldioxiden som styr Jordens temperatur. Ja, programmerar man in detta i modellerna, så blir det säkert så.

Under första dagen diskuterades speciellt solinstrålning i flera inlägg, men inget som helst relaterat till ”Svensmark” och kosmologiska effekter. Också fann jag det märkligt att man tar översatta/tolkade proxydata från glaciäris som en absolut sanning rörande både temperaturer och koldioxidhalter flera hundratusen år tillbaka i tiden.

Andra dagens intryck var att det trots allt var en stor övervikt för alarmister bland föredragshållarna -men det allmänna budskapet har nu tyngdpunkten på att mänskligheten kommer att tillföra atmosfären kanske 5000 GtC under de närmaste hundratals åren, och förvandla planeten i grunden.

För referens kan vi ju minnas att den nu innehåller ca 800 GtC och man tillför ca 10 GtC årligen via fossilbränsleförbränning.  Pierrehumbert spelade på detta tema också, i lätt humoristiskt perspektiv av geologers syn på nutiden om en miljon år, i en tänkt publikation.  Geologerna var nu fåglar, vilka tagit över människans roll som ledande art på Jorden.

Ett mycket overkligt föredrag av Hasselmann ”Detecting and responding to anthropogenic climate change” gick i stort ut på att ”den mänskliga påverkan på klimatet var klar” (han sade inte varför, eller hur stor), alltså måste vi satsa på en grön omställning i linje med exempelvis MP:s mest rosenröda drömmar, och världsekonomin skulle sen blomstra tack vare denna styrning.  Jag förstår inte alls varför han bjudits in.

Lennart Bengtsson höll ett intressant föredrag om klimatets inneboende egna stora variabilitet, och ledde slutdiskussionen med en god portion av humor och gemyt. Gösta Walin hade några för alarmisterna provokativa inlägg, som rörde om en hel del i grytan under slutdiskussionen.

Två reportrar syntes under mötet – Camilla Widebeck från SR var med i stort hela tiden. Hon har tidigare under åren varit alldeles utmärkt, men man hoppas att hennes nuvarande anknytning till Klotet inte förändrar saken. Sista timmarna på tisdagen dök Jens Ergon från SVT’s vetenskapsredaktion upp och spelade in några korta videosnuttar under diskussionen.

Vi fick också två helt utmärkta hemlagade ”free lunches” och en middag (som jag tyvärr inte kunde deltaga i). Här är en bild från andra dagens kaffe efter lunch. Kanske ni känner igen Lennart Bengtsson, Gösta Walin och Ole Humlum.

Det slutna mötet hade ett nästan rent klimatvetenskapligt innehåll, men den öppna sessionen den 23.5 tar även upp bl.a. förutsättningar för en dialog mellan klimatvetenskapare och politiker. Diskussionen kan bli livlig och ta andra spår.

Bland skyltmaterialet på KVA hittade jag dock något  som förbluffade mig, och som jag är säker på kan vara än mer intressant för många TCS:are.  Det är gömt som ett ”kemisymposium” – Molecular Frontiers Symposium and Youth Forum – ”How Chemical Cycles Shape our Planet – the global challenge” – med bl.a. Hans Rosling (!) och föredragstitlar (från en Nobelpristagarkemist (!)) som ”The climate change crisis – its solution must also involve changing people’s behaviour through global education” (!) ,  ”Climate Forecast – why and how?? –  The most pressing problems”  – eller ”Synthetic biology towards biofuels” etc etc.

Detta möte, organiserat av arrangörer (några mycket bekanta till mig) som kallar sig Molecular Frontiers äger rum 29-30 maj , och man kan läsa mer och anmäla sig (obligatoriskt för deltagande) här (75 platser kvar i skrivande stund på tisdagsmorgonen, sista anmälningsdag den 24 maj).  Även detta möte kan betraktas via Internet, direkt eller i efterhand.

Notera också att Lars Bern och Anders Wijkman debatterar på kvällen den 29 maj på annat ställe i Stockholm. Där krävs föranmälan också.

Tillägg/uppdatering kl 18, onsdag 23 maj: Den öppna sessionen hade först en utmärkt diskussion efter två kortare inlägg av Ole Humlum och Scott Denning – det var riktigt intressant och bra. Märkligt nog tycktes båda vara överens om det mesta, och jag kunde också hålla med om dessa delar.

Men sen slutade mötet i besvikelse, trots Lennart Bengtssons tappra försök att moderera fram en vettig diskussion. De två ”debattanterna” Thomas Stocker och Stephen Schwartz försvarade båda  fullt ut IPCC-processen i osedvanligt långdragna och tröttsamma haranger.  Thomas Stocker hör dessutom till den innersta kärnan i IPCC-hierarkin. Den sporadiska enkelriktade dialogen med dessa två var som att diskutera Gud med Ärkebiskopen. 

C-G Ribbing sökte en öppning genom att fråga om de läst Donna’s bok om IPCC – nej, det hade de inte, men en klar uppfattning om den hade de likafullt = fel/nonsens. Sen hoppade André Berger in i försvar, och riktade sina blickar mot skeptiker(?) i den halvfulla salen och frågade : ”har NI läst vad vi skriver”?  

Det var ju en direkt förolämpning mot församlingen, speciellt då Thomas Stocker och Stephen Schwartz  i sina inledande inlägg enbart drog de vanliga bilderna från Summary for Policymakers 2007, som vi alla sett till leda hundratals gånger nu.

Jag skulle kunna skriva mer, men har tappat lusten. Tråkig avslutning på ett annars bra möte i stort.

Vill någon se den öppna sessionen så ska den inom kort bli tillgänglig på kvatv.se

Related posts:

1. Rapport från The Climate Scams skribentmöte den 10 september
2. Ny rapport från IPCC
3. Vaktavlösning på The Climate Scam

Den 29 maj drabbar Lars Bern och Anders Wijkman samman i en debatt. Tiden är kl 1900 till 2100. Ämnet är klimatpolitiken.

Plats enligt ovan.

Se vidare här

Anmäl er snarast!

Related posts:

1. Lars Bern på Newsmill
2. Lars Bern ger en känga åt meteorologer
3. Lars Bern: Vänstern har tagit över miljöfrågan

Enligt en artikel i Nature har forskarna saknat orsaken till en del av havsnivåhöjningen på 1,8 millimeter per år. Havens expansion på grund av ökat värmeinnehåll samt avsmältningen av glaciärer och inlandsis har bara kunnat förklara ca 1,1 millimeter.

Nu har de hittat de saknade millimetrarna som enligt en ny studie har visat sig beror på att vi pumpar upp vatten för bevattning av våra odlingar. Detta vatten rinner så småningom ut i havet och bidrar alltså till höjningen av den globala havsnivån. Forskarna har räknat ut att det rör sig om ca 0,77 millimeter per år vilket fyller det saknade gapet mycket väl.

The Guardian skriver också om undersökningen. De har intervjuat experten Prof Robert Nicholls, från universitetet i Southampton, som menar att även om vi lyckas stabilisera klimatet kan det forfarande bli en höjning av havsnivån. Om vi skulle pumpa upp allt grundvatten skulle havsnivån stiga med 10 meter.

Genom att pumpa upp grundvatten har vi orsakat att havsnivån har stigit med en millimeter varje år sedan 1961. Forskarteamets ledare, Yadu Pokhrel, från universitetet i Tokyo varnar för att andvändningen av tekniken att spara färskvatten i dammar och resevoarer har minskat till förmån för att pumpa upp grundvatten under senare år.

Related posts:

1. Vad händer med haven?
2. Manhattan under vatten
3. Ingen stigande havsnivå