* Analogik – Fransk and
* Anne Clark & herrB – When you think your time has come
* Bart & Baker – Troublesome Trumpet
* Di Leva – Vem ska jag tro på
* Dizzy and The Romilars – Foreign correspondent
* Dunkelbunt feat Amsterdam Kletzmer Band – Dunkelbunt dub
* Gershon Kingsley – Pop Corn (1969)
* Gramatik – Defying Gravity
* Jeroen Elfferich – Q
* Katjusja feat Mattis – Kampen är Evig
* Laleh – Ängeln i rummet
* Lizzy Mercier Descloux – Wawa
* Poison Girls – Riot in my mind
* Seeed – What you deserve is what you get
* Sonita Alizadeh – United
* Sookee feat Mal Élevé & Ben Dana – Links Außen
* Stereo Total – Wir tanzen im 4-eck
* The Sugarcubes (Justin Robertson remix) – Birthday 

Filmen satt som en smäck efter passet. Ännu vassare än Pichlers långfilmsdebut Äta, sova, dö (2012), som fick publikpriset på Venedigs filmfestival och kammade hem fyra Guldbaggar. Hon och Jonas Hassen Khemiri har skrivit manuset till filmen, Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter och Fredrik Dahl är lysande i huvudrollerna. Amatörer visas på Panora 16 och 17 mars (info & trailer). Missa inte!

***

Amatörer trailer

***

NGBG-festival 9 sep 2017. Lava Bangs, Knifven, Machinista, my man festivalgeneral Iain samt Thungur (tidigare Bend and Break).                                            Foto: Slacker

Ett wow och ett shit. NGBG-festivalen i Malmö i september var ett galet arr: kring 100 live- och dj-akter på tio scener på tolv timmar, på minimal yta med ett ultimat alla-var-där-mingel framåt kvällen.

Jag hann kolla lite på Knifven, Machinista, Bend and Break (numera Thungur), snacka med folk, men när önskeliret var på g körde jag solo. Plan B:s lilla scen: Lava Bangs. Äntligen skulle jag se dem live, såld på mixen av 90-indie och grrrls.

Förväntan var alltså hög och den infriades. SaraBeata Hagström är queen på bas, med bra kräm i rösten, stilmässigt nära Karen O i Yeah Yeah Yeahs och Kathleen Hannah under Bikini Kill-eran. På det Sara Eriksson som växelvis plockade och råharvade på gitarren och David Flood aka The Druminator som var en storm på skinnen. Hela setet var ett enda wow.

Exit Iris 2006 på Tomboy Gayklubb.

Sagda shit kom efteråt. Jag ville tacka för upplevelsen, och i väntan på att få köpt en cd frågade jag Sara hur länge de lirat, för att de kändes så close på scen.

– Jag och SaraBeata har spelat ihop i 17 år, sa hon.

– Oj, sa jag, och ville veta i vilka band.

– Volcano och Exit Iris, sa hon.

Något kittlade i minnesbanken, och så:

– Shit. Exit Iris. Då har jag ju bokat er en gång, 2006 till Tomboy gayklubb.

Så, världen är liten-klyschan avklarad, sedan ville jag veta mer, och det här är schyrre människor, så det blev tumme upp. Inte samma kväll såklart, vi körde snacket i november.

SaraBeata och Sara, hur möttes ni?

– Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän och började av någon anledning brevväxla via varsin gammal skrivmaskin. Exit Iris startade vi väl någon gång tidigt 2000-tal, så vi har spelat ihop cirka 17 år (!), med några kortare uppehåll.

Exit Iris är för mig energisk indie i stil Marit Bergman, The Volcano 2010 kändes som en logisk fortsättning, fast mer cleant. Urkraften har funnits där hela vägen. Med Lava Bangs 2014 blev det David på trummor, hur gick det till?

– SaraBeata och David spelade i garagebandet Kitty of the Sea, så vi har också några år på nacken ihop. Att ha spelat så länge gör att vi känner oss väldigt trygga med varandra både socialt och musikaliskt och kan för det mesta läsa varandras tankar i replokalen och på scen, hehe.

Vad har du för bakgrund David?

– Min musikaliska bakgrund är varierad och jag har spelat med dem som vill. Det har varit allt från salsaband till dödsmetall. Som trummis försöker jag vara dynamisk och stödjande utan att förlora intensitet.

Hur ser låtskrivarprocessen ut?

– Vi leker fram idéer på rep och spelar in nästan allt, sedan utvecklar vi idéerna till låtar. Det mesta görs i lokalen. När vi känner att vi har en klar låt brukar vi ta in vår producent Henryk Lipp som hjälper oss att polera låtarna.

Var hämtar ni inspiration?

– Från jävligt olika håll: kattvideos, livet och Napalm Death bland annat.

Jag upplever att riot girrrl- och queerscenen blomstrar sedan några år. Såväl unga som en äldre generation tjejer från 90-talet tar plats, någon sorts växelverkan. Hur som helst glädjande. Vad har ni för tankar kring det?

– Vi tänker att den alltid har blomstrat på sitt sätt, men det är bättre nu i bemärkelsen att man (läs MÄN!) inte kommer undan lika lätt med att exkludera kvinnor och queers med flera från att delta i kultursammanhang. Vi närmar oss.

Musikaliska förebilder?

– Förebilder är hur många som helst, folk som gör bra musik och gives zero fucks vad andra säger.

– Om vi ska namedroppa lite så säger vi PJ Harvey, Mattias Alkberg, Patti Smith, Yeah Yeah Yeahs, Kjell Höglund, Prince, och såklart alla ens kompisar som spelar, till exempel Vicious Irene, Rome is Not A Town och Arre! Arre!.

Vad händer framöver?

– Just nu har vi fullt fokus på att skriva nya låtar, vi lattjar oss fram i repan och siktar på inspelning 2018. Vi skulle gärna turnera lite mer också.

Om ni fick välja ett spelställe var som helst i världen, var skulle det vara?

– Dalhalla, Red Rocks och Pripyat verkar vara tjusiga ställen där vi gärna skulle riva av några bitar. Styr du upp det Marie?

Ett gig i Pripyat vore verkligen speciellt, så jag erbjöd mig att kolla med en kille i trakten. Vladde P. Han är inte helt förtjust i punk, men Lava Bangs kan tina upp vilket hjärta som helst.

***

Sveriges bästa punkpappa Mikael Sörling ligger bakom magasinet Turist i tillvaron. En massa godis i femman, bokstäver/foton om Malmöbanden The Oh Nos, SMiSK, Bomber, om Riot Grrrl Sessions, den skivan nyss releasad, Gbg Hardcore, Underground Kosovo mm. Numret har gått som smör, såklart, så gå in på FB-sidan medan tid är och kapa åt er ett papper, endast 40 pix plus porto!

Lotta Wenglén och Måns Wieslander har gjort det igen, nya Blind Lake-videon Some Kind of Dance är sanslös. Ett snyggt gitarriff gungar igång soul-disco-popen, två figurer vaknar till i källaren, tar sig ut på ett frodigt grönt fält, en dans tar vid och vid horisonten passerar … något. En ska veta att med dessa två är trams på allvar och allvar till att leka med. Det är, som de sjunger, något med deras DNA.

Lotta, berätta lite om inspelningen av Some kind of dance. Det ser somrigt ut, kanske något fält i Böste-trakten?
– Jo visst är det Söderslätt ni ser i videon. Och videon spelade vi in med Ebba Bergs hjälp i somras, på iPad. Vi har ju spelat in en del grejer i källaren i Böste där Lotta bor. Vi har liksom fastnat för miljön där nere med alla gamla verktyg och spindelväv. Vi lämnar kvar spindelväven endast för att den tillför så mycket när vi filmar.
– Sedan har vi båda en förkärlek till skräckfilm så vi försöker alltid hitta en otäck känsla i det vi gör. Vi pratar ofta om att vi vill ha med olika varelser i våra videor och om vi tjatar tillräckligt brukar vår vän och filmare Jens Klevje hjälpa oss med att animera in ett odjur där vi finner att det behövs.

Vad gick som tänkt och vad gick åt helvete?
– Vi gjorde två videos parallellt, den mer planerade gick nog lite åt helvete men den vi gjorde ganska aningslöst (Some kind of dance) funkade direkt! Verkar som om Blind Lake funkar så rent generellt.

Ni har ju känt varandra i evigheters tid. Förr: två ofta relativt städade musiker. Nu: creepy källarvideos, som till Måns låt Sicka ögon, ni ränner runt med saxofoner och utstöter utomjordiska ljud – hur mår ni egentligen?
– Vi har aldrig mått bättre tror jag. Vissa av oss medicinerar sig för att må bättre. Andra ses och gör rolig musik ihop. Jag och Måns gör både och.
– Jag tror också att då vi gjort så många olika saker inom musiken så har vi skaffat oss ett ganska avslappnat förhållningssätt till själva skapandet. Vi vill ha roligt och inte begränsa oss, utan utmana oss själva både genremässigt och i vårt sätt att spela och sjunga. Kasta oss ut i galna arrangemang och sånginsatser över vår egen förmåga. Ofta håller det, men ibland rasar allt och det är detta vi tycker är så kul att dela med oss av.

Berätta något om skaparprocessen, något som inte var menat för omvärlden.
– Diverse udda kroppsljud användes i tweakad form under inspelningen. Ni får själva leta upp dem.

Hurdana är Blind Lake från den mer allvarliga sidan?
– Vi har ju båda egna solokarriärer där vi skapar musik som är av mer privat karaktär. Där vi kanske suttit och funderat ut texter och rotat runt i oss själva en längre tid. Ibland hamnar ju även några av dessa låtar i Blind Lake, om de uppfyller de kriterier som vi har för låtarna. Det ska vara antingen svängigt, sexigt, galet eller väldigt dansant bögdisco. Eller gärna alltihop.
– Sedan tycker vi att det är ett seriöst och i grunden allvarsamt arbete att göra musik som den som lyssnar, blir glad av eller vill dansa till. Konsten att beröra oavsett vilken känsla den väcker.

Måns och Harry spelar in.

Harry brukar ju vara med på ett hörn i inspelningstider. Har hen bidragit med något till Blind Lake den här gången?
– Harry spelar synth på en låt, annars låg hen mest och ormade sig under kaminen.

Några kul instrument som ni har använt den här gången?
– Förutom redan nämnda kroppsljud så spelar Nadia Hamouchi trumpet på ett antal låtar. Hon är fantastisk och höjde nivån ett par mil.

Vad i mixen känner ni er extra glada/stolta över?
– Vi mixar hos Christoffer Lundquist i AGM Studio i Vallarum och det blir alltid fantastiskt lyxigt när han drar i reglagen på sitt gamla analoga mixerbord. Han har dessutom en fet echo chamber som han slussar vår sång genom, vilket ger en otrolig rymd till musiken.
– Vi har ju förmixat och editerat låtmaterialet innan vi tar det till Christoffer, så det är alltid en massa saker som ryker på vägen, för att vi ska ha genomtänkta grejer med oss. Men vi brukar göra egna mixar innan, där vi sparar sjuka grejer som varit roliga att lyssna på längs med vägen, men som skulle skrämma bort vilken extern lyssnare som helst.

I våras påbörjade Blind Lake ett inspelningsprojekt om tio låtar. Hur har det gått med det?
– Vi kommer släppa antingen två ep eller ett album 2018. Alla låtarna är i stort sett färdiga, men vi har inga pengar till att mixa klart plattan. Vi kommer därför att ha en kampanj i början på året där vi hoppas att många vill hjälpa oss att få ihop pengar till mix och mastring.
– Jag kan avslöja att Niklas Hansson är med i videorna till kampanjen. Gissa var de är inspelade? I källaren i Böste såklart och ingen annanstans.

Har ditt alter ego Path of life i Sunshine Rabbits bidragit på något sätt till dagens Lotta i Blind Lake?
– Oh ja, verkligen! Jag kan nästan helt tacka Path Of Life och Sunshine Rabbits för allt mitt mod i musiken. Den självdistans jag byggde upp under åren i bandet har gjort all skillnad för mig. Det finns inget jag inte vågar göra i musiken längre. Det var ju även ett gränsöverskridande band live, vilket också hjälpt mig att förstå att publiken gillar när personer på scen bjuder på sig själva och har kul.

Berätta något om Måns projekt Äckliga Ögon som jag inte vill veta.
– Det finns mycket man inte vill veta om Äckliga Ögon. Men, det senaste ryktet är att de skriver musik till en film som handlar om kampen mellan krogen Vinnys i Malmö och Ufo-baren i Skurup. I filmen drabbar dessa två institutioner ihop i en episk strid. Det sägs bli en blandning av en alkoholförgiftad Sagan om Ringen och Dallas. Jag vill förtydliga att jag inte är med i Äckliga Ögon, jag är bara någon slags producent.

Vilka samarbeten har du och Måns gjort musikaliskt genom åren?
– Måns har spelat med mitt soloprojekt tidigare och sedan har vi ju vårt svenska Sjöblinds ihop som gjorde låten Älskade stjärna till filmen Above all species.

Vilka projekt har ni på gång var och en på sitt håll?
Lotta: – Jag jobbar med låtar på svenska i mitt soloprojekt (jättesvårt) samt spelar i Fullmånen från helvetet. I mitt betalarbete arrangerar jag just nu musik till Halland Love Stories på Teater Halland.
Måns: – Jag släpper ett nytt solo-album i februari/mars som följs av två ep:s. Jag spelar gitarr i Thomas Holsts bands, är med i FallFukt (med Jens Klevje), Ljudförbud (med medlemmar från Äckliga Ögon), ett improvisations-kraut-rockband som heter Long Chaneys & boogie-woogie-syntbandet AdwittadwittaAdöttennötten.

Mer att lyssna på:
Lotta Wenglén på Spotify
Måns Wieslander på Spotify
Margit Musik (Lottas skivbolag)

Idag högtidlighåller Panora och Positiva Gruppen Syd årets World Aids Day med att visa filmen 120 slag i minuten (regi Robin Camillo), om en grupp unga Parisbor i ACT UP (en internationell rörelse) som under tidigt 90-tal kämpar för rättigheter och utveckling av mediciner för hiv-positiva/aidssjuka.

Jonas Gardell, som ihop med Mian Loadalen deltar i ett livesänt samtal efter filmen, har skildrat väldigt starkt i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar (bok såväl som film) hur förfärligt smittade i gayvärlden, främst män, bemöttes när människor i Sverige började insjukna i aids i mitten av 80-talet. Mingel med tilltugg från kl 17.30 i Panoras foajé, och jag softar lite låtar under tiden (dj Slacker). Filmen börjar kl 18.30.

När hiv/aids kom till Sverige befann jag mig mitt i röran, väldigt aktiv inom RFSL. Det fanns inga kunskaper hos folk allmänt, alla var rädda, det fanns en massa obesvarade frågor och rykten, om det spreds via kyssar, myggor eller toalettsitsar odyl. Böghatet var enormt och vänner försvann, en del familjer tog avstånd från sina barn och förbjöd partners att delta på begravningar.
Bastuklubbar blev förbjudna och Aidsdelegationen ökade mest förvirringen, som med gigantaffischen med vita ringar på svart botten och texten ”AIDS sprider sig”, inte ett ord mer. Några andra hotfulla budskap på reklampelarna: ”Vad hände i New York 1982 Peter?” och ”Imorgon din fru?”.
Samtidigt fanns människor som svetsades samman, friska hjälpte sjuka, sjuka hjälpte sjuka, i kärlek och i sorg. De som tog ansvar var RFSL, Positiva gruppen, Noaks Ark och Venhälsan. RFSL genom att samla kunskap, fokusera på säkrare sex, dela ut kondomer, motarbeta stigmat, sprida relevant information, arbeta förebyggande. Positiva gruppen och Noaks Ark fångade upp hivsmittade, gav dem och anhöriga stöd, vägledde inom vården.
Till slut fattade staten allvaret och agerade mer konstruktivt, kanske för att smittan också ökade bland heterosexuella. De insåg vilket lass RFSL drog, till gagn för alla, och avsatte medel så att de kunde nå ut till sina målgrupper.

Tidningsklipp från RFSL busskampanj 1986.

Sommaren 1986 genomförde RFSL och RFSU en gemensam busskampanj i södra respektive mellersta Sverige, och det blev mitt sommarjobb det året. Vi var runt i städer med infobord på torg, på marknader och på badstränder med våra kondomer och vår säkrare sex-parasoll, snackade med folk och med media, och affischerade ständigt längs resvägen. Kanske mitt viktigaste jobb som aktivist någonsin. För det gjorde skillnad.

Här ett tidigare blogginlägg från 2006, om tv-serien Böglobbyn och RFSL:s arbete: Böglobbyn om aidshysterin.

Mer läsning: Smittad – de var med när hiv kom till Sverige * Pestens tid * Hivplus.nu: Historia * Måste vi ta hand om de här äckliga människorna?

Errase Errata på The Knitting Factory i New York.

* Errase Erata är inte aktiva sedan 2015, men att dela Tax Dollar är nödvändigt, en låt jag verkligen älskar. Bandet gjorde sig snabbt ett namn på queer art-scenen i Kalifornien när de drog igång 1999. De ville gärna hålla sin experimentella postpunk i friare form likaväl som att inte låsa sig i identiteter. I don´t think anyone of us wants to draw any lines, I´m a lesbian, Sara´s queer. It´s definitely not as meaningful in some places as in others, sa Jenny Hoyston (sång, gitarr, keyboard, trumpet) i Advocate 2003, We foster an environment at our shows where if you´re gay, straight or whatever, nobody´s going to judge you or beat you up because of who you have sex with or who you think is hot.

Alltid en intressant tankegång. En kvinna och/eller queerperson som står på scen vill bli uppskattad för sin musik. Samtidigt är det nice att vara en spegel- och förebild, något annat än horden rocksnubbar som bara är … too much. Jenny Hoyston och basisten Ellie Erickson har nyligen bildat Hey Jellie och en ep är på gång, såklart nyfiken på resultatet.

* 2004: en vän skulle ta bilder på mina tatueringar. Det urartade direkt, jag hamnade i ett badkar, iklädd polisskjorta och handduk från kriminalvården (litet bildbevis). Hur min vän var klädd låter jag vara osagt. I yran gick jag loss på kollektivets dj-anläggning. Stereo Totals Musique Automatique låg där och jag slumpade. Leksaks-electro. Sanslöst bra, Wir tanzen im 4-eck är für immer en skatt i dj-setet.

2005: På Vega för att se Lesbians On Ecstacy och Le Tigre, men innan dess… Två jönsar äntrar scenen, vad är det här? Jo, just leksaks-electro av just två jönsar, Françoise Cactus och Brezel Göring (ja, det är ironiskt). Ur Stereo Totals regelbok: * Inga instrument över 250 spänn * Undvik spelskicklighet * Texter på allt utom engelska * Loppmarknads-lps som inspirationskälla * Avstå nutida musikinfluenser * Inspelning med undermålig teknik * Endast utgivning på små indiebolag.
Det blev nio plattor 1995-2010, mycket katastrofalt dåligt, en del briljant. De gillar också badkar, här i avslappnad stil: Ich bin nackt … mmh mmh, Ganz nackig, na und?, Ich bin nackt, So hat mich meine Mutter gemacht.

* Deerhof har i tjugo års tid gett ut en stadig ström skivor, i år gav de ut sitt 14:e studioalbum Mountain Moves. Jag har inte lyssnat så mycket på dem, men avantgardistisk postpunk, why not, och vansinnigt kreativa, även om Satomi Matsuzakis röst är lite för tweepop-tunn för min smak.

David Bennu (The Guardian) har en poäng ifråga om kluvenheten jag känner för deras musik: Their concision is what separates them from, say, Primus. They are fun and they are frustrating. Nothing discordant lasts long enough to get tiresome, which it otherwise might. Melodies, for which they have a flair, scuttle past like mice making a break for the skirting board past outstretched claws. Playfulness is a conscious, insurrectionist act for them, the way it was for the dadaists or Paul Klee. They combine an absolute refusal to be serious about what they do with absolute commitment and sincerity in the doing of it. (Deerhof review, The Guardian). Men det ska poängteras: Primus spelar verkligen inte i samma liga, det är ett irriterande enformigt band. Satomi Matsuzaki å andra sidan är skicklig, en skön personlighet, jag hade gärna sett en konsert. Deras många skruvade videos piggar upp.

* För vidare botanisering i Kill Rock Stars klassiska artistuppbåd, på den här samlingen låtar av bland annat Corin Tucker Band och även hennes förstlingsverk Heavens to Betsy, Sleater-Kinney-kollegan Carrie Brownsteins Excuse 17 och Free Kitten, som är ett pågående Kim Gordon-project.

* Och så, bara för att jag drog mig till minnes den här fina intervjun med Corin Tucker (jag älskar hennes vibrato!) från i år. Förebilder ÄR viktigt, i det här fallet inspirerade Bikini Kill och Bratmobile this riot grrrl att bilda band: I had a big mouth and told everyone I was in a band called Heavens to Betsy. Our friend Michelle Noel ’99 asked us to play our first show the summer of ’91 at “Girl Night” at the International Pop Underground festival in Olympia. I thought, “Oh, shit. Now I have to write some songs! (Riot Grrrls Rise Awarness). Det blev förstås ett antal ohämmat skitiga låtar av det.

Vånna inget.        Foto: Hugo Nabo

Vånna inget – Jag ska fly tills jag hittar hem
Idag släpper Vånna inget live-lp:n Vi tar alla minnen härifrån på Gaphals, 16 spår. I paketet ingår en fotobok på 100 sidor med bandet, merparten tagna av fotografen Julian Emile Guedj, men även av konsertbesökare genom alla åren. Karolina Engdahl är i sanning en mästarinna på skönångest, klassikern Jag ska fly tills jag hittar hem finns med på liveplattan.

Världen brinner – Krig
Malin Sandberg är härligt kaxig på micken, det här är catchy proggpunk att att höja näven till och sjunga med i vid scenkanten. Och chansen till det finns 25/11 på Klubben på Fryshuset i Stockholm, samt 30/11 på Sticky Fingers i Göteborg, båda giggen med Dia Psalma.

Allvaret – Lågenergi
Mer högenergi än lågenergi ska sägas. Sushila Gautam sjunger som varje dag vore den sista, mollbetonad punk som känns i varje fiber i kroppen. Bandet har just gjort en tiodagars-turné i USA, med True Moon. Jag hoppas på live snart på en scen nära mig.

Dahlia – Gravity
Melodisk metal med tyngd, Rebecka Haak har bra tryck i rösten och den här hittiga låten kan mycket väl komma att gå varm på ett antal radiolistor. Bandet drog igång 2016 och har nyligen släppt sin debutskiva, tillsammans med den fint snickrade videon till Gravity.

Sju svåra år – Storma varje hjärta
Titellåten på en grym platta som är absolut favorit på mp3:an just nu. Jag älskar verkligen Josefin Finérs starka ljusa punkstämma och Sara Hedbergs körsång är klockren på det. Storma varje hjärta är genialisk: baktakten i versen, riffen, ackordvändningarna, ett kort skitigt solo, ett kort break – en låt som varar. Låtarna Maskeradbalen och Fyra sista siffror från nya ep:n Ingen tog det som ett skämt finns på spotify.

Nu har coola rock´n´punk-bandet Vet hut från Malmö har äntligen släppt nya videon Döda dig, mitt i prick om dryga snubbar, med Anna från femipunkarna Ragata som gäst på sång. Så jag bytte några ord med sångerskan Jenka som frontar bandet:

Döda dig. Helt galen video! Berätta om inspelningen!

– Gitarr-David är en mångsysslarperson med tusen idéer, samt att han även sitter på kunskaper kring det här med videoinspelning. Detta är vår tredje video och han ligger bakom dem allihop. Att han och hans fru dessutom driver företag i världens coolaste lokaler, där det finns en massa fräsig utrustning, gör att vi bara behöver säga ja till alla förslag och veta att det kommer bli bra. Så sjukt kul! Det svåraste med den här inspelningen var att få statister till Landskrona (där de har sitt företag), annars var det en ganska snabb inspelningssession. Min och Annas förberedelsetid till smink och hår var kanske det som tog mest tid SÅ fett att David även hade fixat med det. Det var jävligt kul att se videon eftersom jag inte såg vad de andra hade för sig under själva inspelningen. Någon undrade hur jag kunde hålla mig för skratt, men eftersom jag bara kollade rakt fram så var det lätt att koppla bort. Även när soffan juckades iväg. Många guldkorn finns enligt utsago som inte kom med i videon. Enligt David skulle videon kunnat gjorts i flera olika versioner; jag tänker att jag någon gång vill se ALLT!

Närgångna män. Tidlöst, och samtidigt helt rätt nu i metoo-stormen. Vad tänker du om det?

– När vi bestämde oss för att låta den här låten vara först ut av släppen hade vi ju ingen aning om att den skulle landa så rätt i tiden. Det är dock inget vi trycker på, men tänker att det hade varit kul om låten skulle hittas och diskuteras i något foliehattsforum. Hahaa!

När släpper ni EP:n Visa dom? Vad kan vi förvänta oss?

– Det kommer att komma en låt i månaden nu med tillhörande video, så i mars är allt ute. Den kommer finnas på digitala nedladdningsställen, men inte bli något fysisk produkt då det helt enkelt är för dyrt. Synd! Förvänta er en jävla käftsmäll – det är ett något hårdare/punkigare sound än tidigare. Lite mera livetempo helt enkelt

18 nov är det dags för Vet hut live, verkligen något att se fram emot. Vilken är känslan inför att få trampa scen igen?

– Det ska bli så jäääävla gött! Känns sjukt kul och stort att få dela scen med Charta 77. Kamelritt som också ska med har vi spelat med en gång tidigare i Klippan. De är också skitbra. Vi ska ju spela på Rockbåten i Helsingborg, och där har jag faktiskt spelat en gång tidigare, för tusen år sedan när det var nytt och jag körade med ett annat band. Goa entusiaster som driver stället!

Fler spelningar på gång? När kommer ni till Malmö?

– I dagsläget har vi inget inbokat, men det får det ju bli en ändring på. Vi är peppade som fan på att få komma ut och lira.

Några andra planer med Vet hut? Hur tänker ni er 2018?

– Att spela i ett band där alla har heltidsjobb eller motsvarande gör det inte helt lätt att dra fram några storslagna planer, men vi vill ju ut på vägarna och hoppas kunna göra någon helgturné. En Tysklandssväng hade också varit kul. Med Ragata!

Vilket är bästa stället att gå ut i Malmö just nu?

– Jag bytte jobb för inte så längesen och har sedan dess inte varit ute så mycket då jag är så sjukt trött hela tiden. Livskvaliteten i att kunna gå ut på spelning mitt i veckan känns som ett minne blott. Det här med att jobba asså… Jag var dock ute desto mer första halvåret av detta året, och tycker Plan B är ett förjävla fint ställe. Där vill jag spela!

*

Tidigare Vet hut-EP:s är Översittarjävlar och Vafan, inspelade i Tambourine studios. Lyssna/se på bandet här:

Jag har klippt ihop en video från den mysiga zombiedagen 2011 (soundtrack: Vandöd – Burden of Eden ). Samling bakom kasinot i Kungsparken, smink och trams, sedan en lång walk genom stadens mest välbesökta stråk, mitt under Malmöfestivalen. Vi var kanske inte jätteläskiga, för snabb gång och för lite grymtande, tror jag.

En vanlig dag på stan.                       Foto: Slacker

Några japanska turister höll på att flippa ur, de har ju en annan skräckfilmskultur i bagaget, som The Ring och Stacey – Attack of the school girl zombies (en väldigt udda film), vi påminde nog för mycket om verkligheten: Se tre min in i filmen (uppladdad av perran87). Men ett brott mot regeln att inte antasta publiken. I denna video kan en även se zombies stanna för rött ljus, höra mig zombievråla (0.53), beskåda killen som kör hoppsasteg genom tåget (2.07).

Pizzakompisar.

Efteråt gick vi och åt vego-pizza med några nyfunna vänner, nunnan med dåliga tänder och mannen med en planka genom kroppen. Framåt natten blev det efterfest hos två trevliga systrar, utstyrda i bröllopsklänningar och med ögonlinser i vitt. Det blev sent, jag hade visserligen tvättat av ansiktet, men hade glömt bort att tröjan var blodig, så på hemvägen råkade jag skrämma några personer. Det är bara jag, sa jag, sedan skrattade vi alla.

Mer i backspegeln: Zombiefrossan i Bokskogen

Hella, Emil, Lilo, Gina och Lina presenterar sig som ett melodiöst politiskt punkband, med en del tyngd i texterna. De ser väldigt prydliga ut på bilden, men jag tror skenet bedrar.

Systerskap är bäst. Coola Göteborgsklubben Dåligt rykte knoppar av sig, fredag 10 november är det Malmöpremiär på Enskiftet, från kl 20. Festen är kvinno- och transseparatistisk. Temat för kvällen är att komma som tant. Tröttnar en på att kika på och i varandras handväskor kan en njuta av tre band: Räzerhex, Skov och Aldrig ensam. Glöm inte att föranmäla dig, länk till formuläret finns här i eventet.

På det barhäng eller dans, vilket en vill, och det ska bli spännande att se vilken musik dj Tyrana och dj Kepsböj fyller rummet med. Ragatas trummis Hella spelar numera också gitarr i Aldrig ensam, det ska bli kul att checka in bandisen. Är jag någorlunda fräsch och på snackehumör efter det kan det nog bli rullat tanthatt ganska länge på nattkröken. 

Klubbarrangörerna säger så här: ”Ta med ditt bidrag till 7-sorters-veganska-kakbuffén på bardisken och bring your inre eller yttre tant! Glittertanter, konditoritanter, punktanter, surtanter – alla är vi tanter denna kväll i det dåliga ryktets tecken. Välkommen till det punkigaste kafferep du nånsin har varit på!”

Vem kan motstå något sådant? Jag behöver inte anstränga ihjäl mig för att se tantig ut, är ändå lite till åren kommen, men det känns viktigt att jag får tag på en handväska. Den behöver inte vara snygg, men gärna funktionell om det kommer någon fuling under hemgång som vill ha väskdäng. Be there!

Jag blev jätteglad över upptäckten att filmaren Mikael Eks fina dokumentär om svensk reggae ligger på tuben. Det utgår så klart ifrån och fokuserar på pionjären Peps Persson i Skåne, som till en början körde blues, men blev mäkta imponerad när jamaicansk reggae letade sig till svennelandet.

Den här slackern är ju väldigt svag för skånsk reggae, och såklart tar bland annat hjältarna i Svenska Akademien plats i dokun. Första kärleken till dem var låten Den obligatoriska slagdängan som spelades cirka 100 gånger på en fest, till och med jag dansade.

Det finns anor även i Skärblacka där ett antal reggaeband, bland annat Kalle Baah, gick samman för en minneskonsert när Bob Marley dog i cancer 1991 – så föddes Blacka Musik och Bob Marleys hedras fortfarande varje år där i bruksorten.

Några andra godingar som är med i filmen är Dag Vag, Liberator, Kapten Röd, Syster Sol, Partiet och så finns det förstås lite om Uppsala reggaefestival och om svenska studion Partillo Produktions. Och med facit på hand, den särpräglade svenska reggaen har gott rykte, och de rotade festivalerna lockar hit många världstjärnor. Baktakt är bäst, så är det.

***

Rakel Chukri: Peps Persson får Sydsvenskans kulturpris (2017)

”Man kan lugnt säga att Peps Persson har präglat Sveriges musikliv i flera decennier. Han är bluesnestorn. Reggaenestorn. Och till skillnad från många andra artister har han rört sig ledigt och nyfiket mellan olika genrer: jazz, rotrock, skånska arbetarsånger… Peps har visat sin publik – och andra musiker – att man kan inspireras av såväl Bob Marley som Edvard Persson. Och samtidigt behålla sin egen, originella röst.”