Skivbacken

Nas & Damian Marley - Distant Relatives

2010-05-22T02:26:00.000-07:00

När jag fick nys om att två av de absolut bästa musikerna inom sina respektive genrer skulle slå sina påsar ihop och göra en platta tillsammans började mina förväntningar omedelbart att trissas upp till max. Nackdelen blir att till slut så har man orimligt höga förväntningar på skivan som, oavsett hur bra den är, inte går att nå upp till.

Jag har skrivit om både Nas och Damian Marley tidigare och där framgår det tydligt vad jag tycker om dom två som individuella musiker. Nas är utan tvekan en av de bästa rapparna genom tiderna och hans debutplatta är ett stilbildande mästerverk. Damian Marley är den moderna reggaens största frontfigur och 2005 års Welcome To Jamrock spöade allt annat som släpptes det året.

När de två nu skall göra musik tillsammans så blir det lite av en välgörenhetshistoria, fast ändå inte. Temat är framför allt Afrikas kamp mot fattigdom och stamkrig men också en lite skitnödig "We are the world"-wibe som helt klart drar ner plattan något. Men självklart är musiken väldigt, väldigt välgjord och på en handfull spår är skivan precis så bra som jag hoppades. Jag gillar att man har använt sig mycket av riktiga musiker på plattan, något som är väldigt ovanligt i alla fall inom hip hop och rap. Alstret spelar i en helt egen liga jämfört med andra liknande crossoverprojekt men i det stora hela når det inte riktigt upp till samma höga nivå som de här två herrarna normalt presterar på egen hand.

Burst - Lazarus Bird

2010-05-15T02:40:00.000-07:00

När jag var och såg Isis för ett par månader sedan blev jag tipsad av en bekant om Burst från Kristinehamn. Jag hade aldrig hört dom tidigare så när Lazarus Bird gick på i bilen på vägen hem var jag såld, totalt.

Historien om Burst börjar, som så många gånger förr, med ett grindcore/hardcore band som i takt med att deras musikaliska expertis ökar börjar söka sig mer och mer mot progressive metal. Det hela utvecklades med 2004 års Origo som omdefinierade hela soundet från Burst och på ett magnifikt sätt fick bandet att blomma ut i all sin prakt. 2008 släpptes så Lazarus Bird, kanske en utav de mest progressiva metalskivorna från Sverige någonsin.

Jag har vid ett flertal tillfällen beskrivit liknande musikaliska verk i Skivbacken men Burst är verkligen något extra, helt i klass med giganter som till exempel Tool. Det ryms så fruktansvärt mycket komponenter på Lazarus Bird att det blir svårt för en simpel bloggare att på ett rättvist sätt beskriva plattans storhet, det måste helt enkelt upplevas. Även folk som inte gillar metal kommer garanterat att inse kvalitén i hantverket.

Sorgligt nog så blev den här juvelen det sista som Burst producerade och nyligen hölls en avskedskonsert som jag tyvärr missade. En kamrat har dock med en liten hårdrockstår i ögat beskrivit hur den första delen av konserten innehöll Lazarus Bird rakt av, en kort paus och när bandet sedan intar scenen för andra gången har sångaren rakad skalle och de gamla hardcore låtarna manglas igenom. Helt fenomenalt, förbannat synd att man missade det.

Trivium - Shogun

2010-05-15T01:41:00.000-07:00

Se där, efter lite mindre än ett år så har skrivkrampen lättat. Eller snarare suget efter att skriva om musik har återkommit. Det nyaste inlägget i skivbacken tillägnas Triviums styrkebesked, Shogun.

Trivium är ett gäng från Florida som sedan 1999 har arbetat fram en riktigt stadig blandning av thrash, metalcore och heavy metal. Det är tydligt att det relativt unga bandet har inspirerats mycket av legender som Iron Maiden, Machine Head och Metallica. Det är t.o m. så att gruppen har fått ta emot en del skit från trångsynta kritiker som tycker att dom sneglar lite väl mycket på framför allt Metallica. Jag har aldrig riktigt förstått den typen av påhopp från musikrecensenter, hur kan mer av någonting som är bra helt plötsligt bli dåligt? Dessutom är Trivium långt ifrån kopior av sina idoler, bandet har en helt egen stil och jag tycker definitivt att deras musik står på egna ben. Inte nog med det, jag skulle vilja säga att det är grymt bra dessutom.

Shogun är bandets fjärde studioalbum i ordningen och den tillkom som ett stort fuck you till alla ovanstående kritiker som envisades med att bita sig fast i trötta floskler om att band hela tiden måste komma på nya grejer. Öppningsspåret, Kirisute Gomen, är ett perfekt exempel på det. En klockren rövspark mot alla bandets antagonister och en perfekt start på en mycket bra platta. Kirisute Gomen är japanska och frasen yttrades under feodalsamhället av Samurajer och betyder ungefär "Förlåt mig för att jag hugger ner dig...".

Shogun är en väldigt ambitiös platta. Till att börja med är den fullmatad med 14 spår där medellängden ligger någonstans mellan fem-sex minuter. För det andra sammanfattar den Triviums alla tidigare plattor så till vida att bandets alla olika stilar samlas under ett gemensamt tak.

En komplett, välproducerad och jävligt generös skiva som alla metal fans borde ha i samlingen.

The Misfits - Static Age

2009-06-22T00:27:00.000-07:00

Misfits är det kanske enskilt största och mest inflytelserika bandet för otaliga musiker i framför allt hardcore och punk rock svängen. Men även storheter på metal fronten som Slayer och Pantera prisar Misfits för deras bidrag till den alternativa musikscenen. Vad är det då som är så speciellt? Ärligt talat så tycker jag nog att bandet får lite väl mycket lovord och höjs orimligt mycket till skyarna med tanke på hur många andra riktigt bra band det finns som enligt mig har bidragit minst lika mycket som Misfits.

En sak är dock klart och det är att gruppen helt på egen hand skapade horror punk genren, en musikstil som blandar hardcore och punk rock med texter inspirerade av klassiska gamla skräckfilmer. Med titlar som Astro Zombies, Die Die My Darling, Return Of The Fly, Mommy Can I Go Out & Kill Tonight? och Braineaters är det inte svårt att gissa var Glenn Danzig fick material ifrån.

Static Age, inspelad 1978, är debutskivan från Misfits och på den kan du höra många av deras mest klassiska låtar. Plattan släpptes i en mer komplett remastrad version nästan tjugo år efter att den först såg dagens ljus. Totalt släpptes det bara tre fullängdare med originaluppstättningen intakt och även om några av bandets medlemmar fortfarande försöker mjölka ur varenda dollar ur sitt varumärke så blir i bästa fall mediokert utan Danzig vid rodret.

Capleton - Still Blazin'

2009-06-20T01:40:00.000-07:00

The Prophet, King Shango och The Fireman. Kärt barn har många namn men majoriteten av världens befolkning känner denne herre som Capleton, född Clifton George Bailey den tredje på Jamaica i nådens år 1967. Redan i tidig ålder uppmärksammade folk Cliftons djupa och frispråkiga framtoning och han menar själv att han hörsammade ett kall från gud när han gav sig in i musiken. Det var i slutet av åttiotalet, dancehall var the shit på Jamaica och allt handlade om texter med väldigt grafiska beskrivningar av våld, knark, sex och vapen. Capleton följde givetvis strömmen och allt han släppte gick rakt in på landets topplistor.

Men efter att musiker som Buju Banton och Garnett Silk (R.I.P.) började vända trenden tillbaka till roots ideal så hakade Capleton omedelbart på och det var då hans musik verkligen lyfte till skyarna och det kanske bästa albumet han har släppt till dags dato är Still Blazin'. I likhet med många av sina kollegor producerar Capleton plattor i en rasande takt vilket ibland gör att kvalitén sviktar. Men precis som på Sizzlas Bobo Ashanti så är produktionen på Still Blazin' av absolut högsta klass. Här finns stenhårda dancehall rökare, kärleksförklaringar till kvinnan och djupt religiösa roots dängor. Plattan framför andra att börja med om man skall lyssna in sig på Capletons stora bibliotek.

Lyssna:

A Tribe Called Quest - People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm

2009-06-16T04:20:00.000-07:00

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om The Roots som exemplariska förkämpar för alternative hip hop och ett mycket välbehövligt bevis på att genren är så mycket mer än hoes, clothes and cars. Men The Roots var absolut inte först, eller störst, i den alternativa delen av urban musik. I slutet på åttiotalet bildades kollektivet Native Tounges som bestod av Jungle Brothers, De La Soul och slutligen A Tribe Called Quest. De två sist nämnda räknas i dag som ikoner för alla emcees världen över, oavsett om du är en stenhård thug eller skojfrisk diggare av Beastie Boys.

A Tribe Called Quest består av Q-Tip, som utan tvekan är den mest talangfulla av gruppens medlemmar, Phife Dawg, DJ Ali Shaheed Muhammad och Jarobi White. People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm är kvartettens debutplatta och när den släpptes var försäljningssiffrorna ganska blygsamma och mästerverket gick obemärkt förbi den stora massan, detta trots att The Source gav den fem mickar av fem möjliga något som är väldigt få album förunnat.

Idag räknas People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm, tillsammans med De La Souls 3 Feet High And Rising, som de enskilt mest inflytelserika och banbrytande plattorna i sin genre. Med en mix av jazziga beats, smarta men ändå lättsamma texter och ett klockrent framförande har A Tribe Called Quest för alltid skrivit in sig i hip hop historien.

Lyssna:

Tool - Lateralus

2009-06-14T10:39:00.000-07:00

Efter en paus i skrivandet är det nu dags för en liten uppdatering och det är inte vilken skiva som helst som får markera startskottet på en ny djupdykning i skivbacken. Lateralus är inte bara Tools bästa skiva, det är också inkörsporten till mer komplex och "svår" musik för min egen del.

Som vanligt när det gäller Tool så hade det gått en ganska lång tid mellan den här plattan och senaste släppet Ænima, fem år närmare bestämt. Bandet hade också avslutat en lång tvist med sitt dåvarande skivbolag. På Lateralus faller allting på plats så otroligt bra och det finns inte en enda låt som inte håller absolut högsta klass. Bredden i musiken är mycket stor med allt från den ensamma gitarren i början av mästerverket Schism till det stenhårda skriket på tungviktaren Ticks & Leeches.

De lite sega och menlösa mellansekvenserna som återfanns på Ænima samt de långa ambienta delarna som fyllde vissa partier av 10.000 Days står inte att finna på Lateralus. Det här är Tool när dom är som bäst och då finns det inte mycket som ens kommer i närheten.

Lyssna:

Asian Dub Foundation - Community Music

2009-06-02T09:39:00.000-07:00

Asian Dub Foundation bildades under början av nittiotalet i Londons fattiga kvarter där en workshop vid namn London's Farringdon Community Music House hölls för att hjälpa Asiatiska ungdomar att göra musik. Deeder Zaman, Aniruddha Das och John Pandit hookade upp och kort därefter anslöt sig den mycket talangfulla gitarristen Steve Chandra Savale och Sanjay Gulabhai Tailor skötte de elektroniska bitarna.

Det var den här uppsättningen jag personligen räknar som det riktiga Asian Dub Foundation och det var självklart också under den här tiden som bandet producerade sina bästa album. Det hela kulminerade med 2000 års Community Music som kammade hem tok-fina recensioner och gjorde killarna kända över hela världen. Asian Dub Foundation har alltid haft en stark politisk agenda med teman som rasism på hemmaplan, Indiens självständighet och allmän världspolitisk kritik.

Det verkar kanske inte så jävla originellt, och det är det inte heller, det som gör att det blir unikt är musiken. Orientaliska toner blandas med ragga och reggae samt electronica typ jungle, breakbeat och drum & bass. Det ser måhända rörigt ut på papper men ur högtalarna låter det förbannat bra.

Lyssna:

Ill Bill - Whats Wrong With Bill?

2009-05-31T10:01:00.000-07:00

Ill Bill var den högsta och bästa rösten i den numera insomnade gruppen Non Phixion som, trots att dom knappt hann släppa mer än två plattor, har uppnått en riktig kultstatus inom underground scenen. Kort efter Non Phixions sista platta så släppte Ill Bill sin debut What's Wrong With Bill? och med på den finns en rad gäster, bland andra Bills brorsa Necro som även han är en storhet inom underground hardcore hip hop.

För er som inte har kommit i kontakt med Ill Bill så kan han bäst beskrivas som en Eminem, fast på riktigt. Han är ungefär lika skicklig emcee som Marshall Mathers och hans texter innhåller minst lika mycket våld, sex och droger men till skillnad från Eminem så framförs det hela utan humor och ironi. Det är skitiga och väldigt mörka tankar som Ill Bill delar med sig av och hans texter innehåller också väldigt skarp kritik mot det amerikanska samhället och dess makthavare, något som även Vinnie Paz från Jedi Mind Tricks brukar spotta frekvent.

What's Wrong With Bill? är en knogjärnsförsedd knytnäve och ett uppsträckt långfinger mot all populärmusik och människor med en optimistisk världsbild. Lite svårsmält för vissa dagisfröknar kanske men ingen kan förneka Ill Bills stora talang, oavsett texternas innehåll.

Lyssna:

Mouth Of The Architect - Quietly

2009-05-25T07:35:00.000-07:00

Nu har det gått på tok för lång tid i Skivbacken utan en mördande bra post/sludge-platta. Så därför presenterar jag härmed Mouth Of The Architect, en riktigt grym kvartett från Ohio. Jag fastnade stenhårt för gruppen när jag hörde deras suveräna Ties That Blind som är föregångaren till Quietly.

Mouth Of The Architect spelar en mörk, dystopisk och vemodig post-metal där en inbiten genrefantast kan höra spår av både Neurosis och Cult Of Luna. På Quietly har gruppen tagit ett litet steg bort från det ganska monotona soundet som präglade tidigare album och det funkar definitivt till skivans fördel. Här finns utrymme för både ensamma pianoslingor, samplingar, skönsång av en kvinna och ett intro på flera minuter bestående av endast en distad gitarr. Men kärnan, eller majoriteten av hela skivan rättare sagt, består så klart av två skitiga nävar fulla med sludge och post-metal.

Medlemmar har kommit och gått i bandet men det hörs inte på den här plattan, det låter helt enkelt som Ties That Blind fast lite bättre, lite vassare och lite renare. Stämningsfullt till max och riktigt tungt, precis som det skall vara med andra ord. Samplingen i början av låten här nedanför är tagen från filmen Network, en film som alla borde se!

Lyssna:

Looptroop - Modern Day City Symphony

2009-05-24T00:56:00.000-07:00

Ärligt talat så är jag inte mycket för svensk hip hop överhuvud taget. Det mesta är skräp med några få undantag som vissa av Petters skivor och Mobbade Barn Med Automatvapen och deras medlemmars olika sidoprojekt. Men Looptroop spelar i en helt egen liga och jag räknar inte ens med dom i genren "svensk" hip hop. Det är förvisso sant att Looptroop började spela in material på svenska, vem kan glömma underground klassikern Jag Sköt Palme, men när Modern Day City Symphony släpptes i slutet av nittiotalet så sopade den mattan med allt som tidigare producerats i Sverige och allt efterkommande med för den delen.

På Modern Day City Symphony rappar Promoe, Cos-M.I.C. och Supreme på engelska och det låter faktiskt riktigt, riktigt bra. Man hör givetvis att dom inte är från staterna men det tycker jag är bra, det var liksom inte intentionen med plattan att kopiera något från Amerika. Men det som verkligen får skivan att lyfta är Magnus Bergkvist alias DJ Embee's fantastiska produktioner. Han är Sveriges svar på DJ Premier så till vida att han med mycket små medel skapar otroligt grymma beats men med en egen touch av vemod. Lyssna på hans soloplatta, Tellings From Solitaria, så förstår ni hans storhet.

De efterkommande plattorna med Looptroop är, som alltid i den här genren, inte alls lika stabila som Modern Day City Symphony. Men det är väl för att jag personligen gillar den mer renodlade och avskalade typen av hip hop som producerades från början av nittiotalet och fram till millennieskiftet. Promoes senaste låt, Svenne Banan, skall vi inte ens tala om. Mårten, bara så du vet, du sålde ut. Big Time! Men det är lugnt, jag slänger på Modern Day City Symphony och njuter av det finaste stycket urban musik som Sverige någonsin lyckats skita fram.

Lyssna:

Iron Maiden - Live After Death

2009-05-16T11:39:00.000-07:00

Man är ute på riktigt hal is så fort man skall plita ner några rader om Iron Maiden. Ett enda feltolkat stycke kan resultera i en armé med nitprydda snusbönder utanför dörren, väntandes med facklor och vässade träpålar. Skämt och sido, jag gillar (givetvis) Iron Maiden som fan och självklart kommer jag inte att skriva något elakt om det här mästerverket. Metal bandet med stort M hade faktiskt inte släppt speciellt många skivor när den här plattan lanserades. Men även om albumen från vilka låtarna är hämtade kanske inte var mångtaliga så var dom desto bättre. Eller vad sägs om titlar som Number Of The Beast, Piece Of Mind och Power Slave.

Allting är precis så bra som när man var en liten skit med Maiden t-shirt i storlek xl hängandes vid fotknölarna (det var tydligen modernt bland tioåringar på den tiden). Klockrena riff, magnifika Bruce Dickinson i högform och en låtlista som lika gärna kunde vara hämtad från ett Best Of-album gör den här plattan till en fröjd rätt igenom. Den är också mycket bättre än den andra live skivan, A Real Live One, där man av någon outgrundlig anledning hade tagit med färre och sämre låtar.

Lyssna:

Beastie Boys - Ill Communication

2009-05-16T02:26:00.000-07:00

Den här plattan, tillsammans med Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinite Sadness och Nirvanas Nevermind, räknas till nittiotalets största klassiker. Trion Beastie Boys är en av de äldsta hip hop grupperna som fortfarande håller på med musik och dom är ständigt aktuella. Bandet började faktiskt med att lira hardcore punk under början av åttiotalet men när 1986 års Licensed To Ill släpptes blev Beastie Boys en hip hop outfit med Adam "MCA" Yauch, Michael "Mike D" Diamond och Adam "Ad-Rock" Horovitz som permanenta medlemmar.

Beastie Boys har alltid haft en jävligt avslappnad attityd till musikskapande och dom är inte rädda för att blanda in en rad olika influenser och samplingar i sin musik. Detta har gett dom fans bland i princip alla typer av subkulturer som punkare, hip hop-puritaner, datornördar, metal heads m.m. Nonsenstexter blandas med samhällskritik och medlemmarna har även släppt helt instrumentala skivor.

Ill Communication är verkligen det bästa grabbarna har släppt ifrån sig och den rymmer nästan alla gruppens många nyanser och de tjugo spåren innehåller ett par manglande hardcore rökare (Heart Attack Man och Tough Guy), underground doftande hip hop (Get It Together, med Q-Tip från A Tribe Called Quest!) och ödesmättade instrumentala spår (Eugenes Lament). Det här är en given klassiker i varje musikälskares samling.

Lyssna:

Leftfield - Leftism

2009-05-13T10:12:00.000-07:00

Leftfields debutalbum från 1995 är en milstolpe inte bara för den elektroniska dansmusikens utveckling, det är också en av de bästa brittiska skivorna någonsin. På Leftism trängs en rad olika genrer som dub, techno och house, tillsammans blandas dom ihop till något verkligt unikt. Det var vid den här tiden ovanligt att använda sig av sångare i elektronisk musik, något som Leftfield blev pionjärer inom tillsammans med akter som Chemical Brothers. Hela plattan känns otroligt naturlig samtidigt som den är väldigt spretig och omfattande i sitt utbud.

Det finns danslåtar i högt tempo som Space Shanty och Black Flute, långsamma chillout stycken som 21st Century Poem och den karraktäristiska dubinfluerade electronican som i Inspection (Check One). Tillsammans bildar dessa genrer en helhet som än idag tillhör dom bästa elektroniska albumen ever. Jag har faktiskt aldrig stött på någon som inte tilltalas utav någon av plattans många aspekter, oavsett vad personen i vanliga fall spisar. Ett måste helt enkelt.

Lyssna:

The Who - Tommy

2009-05-08T23:35:00.000-07:00

Om du inte har hört talas om The Who så har du spenderat hela ditt liv under en sten. Det legendariska rockbandet från England som på tidigt sextiotal revolterade mot allt tillrättalagt som hade dominerat musiken och samhället under femtiotalet. Med den galet duktiga trummisen Keith Moon, en av världens bästa gitarrister Pete Townsend, basisten John Entwistle och den talangfulla Roger Daltrey på sång slog The Who ner som en bomb bland ungdomar i England och bandet var en av grundarna till mods kulturen. Även om du kanske inte vet det själv så har du garanterat hört The Who, det är deras låtar som hörs i introt till samtliga CSI-serier.

The Who blev superstjärnor hemma England relativt snabbt men det var med 1969 års Tommy som dom slog igenom världen över med råge. Tommy var så otroligt före sin tid att det knappt går att fatta. Du kanske tror att Queen uppfann rock-operan? Tänk om, deras A Night At The Opera släpptes inte innan 1975, hela sex år efter Tommy. Plattan handlar, i korthet, om den dövstumma och blinda pojken Tommy som är en hejare på flipperspel. Han samlar en skara adepter och bildar en sorts sekt där medlemmarna måste lira flipper med ögonbindlar, öronproppar och inte får prata med varandra.

Låter det vrickat? Det är det också men låt er inte luras, Tommy är en monumental bedrift som för alltid kommer att inneha en hög placering i Rock & Roll Hall of Fame.

Lyssna:

Feeder - The Singles

2009-05-08T13:36:00.000-07:00

Feeder är en lite besynnerlig bekantskap för min del. Gruppen är tydligen väldigt stora och har fått både fina recensioner och höga försäljningssiffror under mer än tio års tid. Men trots detta så hade jag aldrig hört talas om dom, vilket är smått otroligt med tanke på mitt och mina vänners musikintresse under min uppväxt. Men så när Playstation spelet Gran Turismo 3: A-Spec dök upp under början av tvåtusentalet så hörde jag Feeder för första gången, även om jag just då inte visste vad gruppen hette.

Bandet slog igenom med albumet Echo Park som släpptes 2000 men innan dess så hade dom skapat en stor fanbase och blivit kritikernas gullegrisar med skivorna Polythene och Yesterday Went To Soon. Feeder lirar en någorlunda straight forward alternative rock som är så pass lättsmält att den går hem i nästan alla läger. Samlingen The Singles innehåller arton av gruppens totalt fyrtio(!) singlar och dom hämtas från samtliga plattor. Jag tycker att låtarna från Comfort in Sound är bäst eftersom dom är väldigt melankoliska till följd av trummisen Jon Lees självmord strax före skivans release. Bästa spåret är lätt Just A Day som från början var en b-sida på en annan singel från Echo Park, det var alltså den låten jag först hörde i Gran Turismo för nästan tio år sedan.

Lyssna:

Isis - Wavering Radiant

2009-05-07T10:08:00.001-07:00

Isis är och förblir det största bandet i post-träsket och deras senaste platta, Wavering Radiant, utkom för två dagar sedan i skrivande stund. Jag hörde låten 20 minutes/40 years på deras myspace för ett tag sedan och blev ärligt talat inte så imponerad, jag blev rent av lite orolig. Skulle kungarna själva börja falla från tronen? Skulle även dom gå samma öde till mötes som många andra storheter? Det måste ju vara sjukt svårt för ett så banbrytande band som Isis att förnya sig när varje skiva kontinuerligt har fört deras sound framåt, någon gång måste ju krutet ta slut liksom.

Jag kan glatt meddela att så inte är fallet med Wavering Radiant, det är nämligen Isis bästa platta hittills. Skit i vad alla inskränkta "äkta" fans säger, Isis tjänar otroligt mycket på att gå mot ett renare och mer polerat sound. Visst är Oceanic och Celestial riktigt grymma skivor, men Wavering Radiant klår både dom och de två senaste plattorna utan vidare. Den absolut största bidragande faktorn till vad som gör Wavering Radiant så otroligt bra stavas sångstruktur, något som bandet har försakat till viss del på sina tidigare skivor i sitt sökande efter nya grepp och i sin strävan att gå mot strömmen. På den här skivan är det någorlunda traditionell uppbyggnad av låtar såtillvida att de olika växlingarna mellan hårda och finstämda partier flyter ihop på ett sätt som känns väldigt naturligt.

Med endast sju spår på en fullängdare så rynkar säkert somliga på näsan och muttrar om ingen valuta för pengarna, men om man sedan tillägger att låtarna klockar in mellan sju och elva minuter så förstår man att så inte är fallet. Wavering Radiant är verkligen cutting edge post-metal av sådan kaliber att det inte går att jämföra med andra band i samma genre. En perfekt blandning av allting som Isis har spelat in so far i sina karriärer och samtidigt är varje del slipad ytterligare mot perfektion. Det här är förmodligen årets skiva, trots att vi bara är halvvägs. Jag höll nästan på att glömma, Adam Jones från Tool gästar plattan på ett par spår. Känn på den!

Lyssna:

Rakim - The 18th Letter

2009-05-04T08:16:00.000-07:00

Inom varje musikgenre finns det alltid ett par heliga kor. Musiker som har betytt så otroligt mycket för just sin specifika stil att det liksom inte spelar någon roll vad dom tar sig för efter det, dom är untouchable helt enkelt. Rakim Allah är i allra högsta grad en sådan figur, det går inte att med ord poängtera vilken pionjär han var för hip hop i allmänhet och för lyricism i synnerhet. Han började sin musikaliska odyssé tillsammans med den lika legendariska DJ Eric B. och under andra halvan av åttiotalet spottade dom tillsammans ut fyra album som för alltid förändrade hur efterföljande emcees rimmade.

Rakim satte inte en måttstock som andra kunde mätas efter, han satte en helt ny standard som inspirerade i princip alla andra emcees som dök upp i början av nittiotalet. Tupac, Biggie, Jay-Z, Eminem, samtliga Wu-Tang medlemmar, Canibus, NaS, Kurupt, Mos Def, Black Thought och Talib Kweli är bara en liten del av giganter som enhälligt prisar Rakim som den överlägset bästa emceen någonsin. Innan Rakim så var rimtekniken i hip hop ganska simpel, en typisk uppbyggnad var två rader text där varje rad avslutades med ett rim på föregående rads avslutande ord. Lyssna på Beastie Boys och Run DMC så förstår ni vad jag menar. När Rakim dök upp så kunde han spotta runt arton(!) rim på samma två rader och han gjorde det med en sådan självklarhet att det hela lät löjligt enkelt. Men det var inte bara hans otroliga teknik som sopade banan med konkurrenterna, hans texter var smarta och meningsfulla med flertydiga metaforer och punchlines som fick andra emcees att framstå som nybörjare.

Eric B. och Rakim gick skilda vägar i början av nittiotalet och The 18th Letter är Rakims första soloplatta. Många håller säkert inte med mig men jag tycker att Rakims egna skivor är bättre än dom från tiden med Eric B. Måhända en hädelse bland hip hop-puritaner, men vem bryr sig?

Lyssna:

Neurosis - Times Of Grace

2009-05-01T13:23:00.000-07:00

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Neurosis att jag inte tyckte Through Silver In Blood var deras bästa platta, det är Times Of Grace som kniper den förstaplaceringen. Den här plattan kom tre år efter Through Silver In Blood och här fortsätter bandet att bryta ny mark och ytterligare cementera sin plats som post-metallens grundare. Det långa samarbetet med Steve Albini inleddes i och med det här släppet och vad jag vet så sitter han fortfarande vid rattarna när Neurosis spelar in material. Hans mixning är ganska avskalad och inte lika överväldigande som på föregångaren.

Det är just det här som jag tycker passar Neurosis musik så bra, att inte ha det riktigt så maffigt som på Through Silver In Blood men ändå lyckas behålla den ångestfyllda och täta stämningen som den skivan förmedlar så jäkla bra. På efterkommande plattor blandas det även in folk, mer ambient och lite annan typ av sångteknik. Inte på något sätt dåligt, men inte i närheten av Times Of Grace.

Lyssna:

Cult Of Luna - Fire Was Born

2009-04-30T09:32:00.000-07:00

Vad är nu detta? Skall han börja posta filmer också, tänker ni. Nej det skall jag definitivt inte göra, Skivbacken är och förblir en renodlad musik blogg och det kan onekligen även innefatta släpp på dvd-skivor. Det finns väl inget bättre sätt att inviga detta nya inslag i backen än med Cult Of Lunas rykande färska, och absolut första, bandade spelning. Jag har gått och suktat efter den här skivan ett tag nu och jag var nära på att skicka hotbrev till någon ansvarig på Earache Records när releasedatumet blev framskjutet.

Men så för några dagar sedan så dök det mycket efterlängtade lilla paketet från Ginza upp i brevlådan och jag såg till att förbereda mig väl. Persienner rullades ner, volymen skruvades upp och sambon var inte hemma, nu jävlar skulle det tunga artilleriet fram. Vad som sedan följde var ett i princip komplett infriande av mina förväntningar och lite där till. Cult Of Luna låter så otroligt tunga live mycket tack vare mängden instrument på scen men också pågrund av att låtvalet innehåller nästan samtliga av bandets absolut tyngsta och hårdaste alster. Mycket är såklart från Eternal Kingdom men även Salvation och Somewhere Along The Highway finns inkluderade.

Det är svårt att välja ut någon solklar favorit bland alla ångvältarna, det blir lättare att välja ut vissa partier i låtar som särskilt minnesvärda. Teasern här nedanför innehåller ett sådant ögonblick när den blytunga finalen av långköraren Ghost Trail avslutas med alla reglage på full patte. Underbart.

Om jag skall säga något negativt om plattan så skulle det kunna vara att de musikvideos som är medtagna är promo-varianter vilket medför att låtarna där är nedklippta för att passa ändamålet bättre. Lite underligt kan tyckas med tanke på att det faktiskt finns fullständiga versioner. Å andra sidan är musikvideos bara utfyllnad i sammanhanget och det är knappast för att man vill kolla på dom som man köper Fire Was Born.

För 139:- på Ginza så måste man vara sinnesslö om man inte tjackar den här milstolpen i svensk Post-metals storheters karriär. Tok-bra!

Buju Banton - 'Til Shiloh

2009-04-29T12:45:00.000-07:00

Buju Banton var tillsammans med Bounty Killer och Beenie Man den starkast lysande stjärnan på Jamaicas dancehall himmel. Precis som sig bör så innehöll hans tidiga alster våldsglorifierande och sexistiska texter, så kallad slackness, men när hans stora genombrott 'Til Shiloh släpptes så hade fokus skiftat till en mycket mer seriös och mogen attityd. Till stor del berodde detta säkert på att Buju hade konverterat till Rastafari och många av låtarna på 'Til Shiloh har starka roots kopplingar. En annan grej som också var relativt ovanligt i dancehall kretsar var att man använde sig av studiomusiker i stället för synthesizers.

Faktum är att den här skivan markerar startskottet för roots reggaens återtåg genom det populärmusikaliska landskapet på Jamaica och efter att 'Til Shiloh släpptes så följde en rad andra artister som Sizzla och Capleton i Bujus fotspår. Genren som sedan uppstod när gamla rastafari ideal blandades med ny dancehall musik brukar i vissa kretsar kallas nu-roots.

Jag gillar 'Til Shiloh skarpt och framför allt så vill jag framhäva skivans betydelse för den nya vågen av roots reggae på Jamaica. Jag tycker nog att uppföljaren Inna Heights faktiskt är lite bättre men man måste ändå erkänna att 'Til Shiloh är en mer banbrytande klassiker.

Lyssna:

The Roots - Things Fall Apart

2009-04-24T07:30:00.000-07:00

The Roots är så långt ifrån dagens bling-bling orienterade hip hop man kan komma, dels för att kvalitén på musiken och flytet är så bra men också för att The Roots gör musik för din inre rikedom snarare än din materiella. Gruppen härstammar från Philadelphia och grundades av, kanske världens vassaste emcee, Black Thought och trummissen Questlove. Redan från början körde gruppen utan DJ och beatsen gjordes av Questloves enkla trumset och andra instrument, bland annat human beatbox. Black Thought har senare motiverat gruppens val att inte ha någon DJ med att turntables och skivor helt enkelt var för dyrt och tur var väl det för det faktum att det inte är någon skivvändning med i bilden bidrar ytterligare till den unika stilen.

Things Fall Apart är gruppens definitiva genombrott och den plattan där deras unika sound kom till sin fulla rätt. De eklektiska och spretiga beatsen passar perfekt till Black Thoughts fyndiga och tighta rim. Skivans framsida pryds av en bild från ett rasupplopp i Amerika på sextiotalet och bilden rankas alltid högt på listor över de mest kraftfulla skivomslagen någonsin. All in all en riktigt bra platta som verkligen kan tilltala personer som i vanliga fall inte är några storkonsumenter av hip hop.

Lyssna:

Russian Circles - Enter

2009-04-22T10:02:00.000-07:00

Russian Circles är en trio från Chicago som spelar en väldigt unik mix av post-metal/rock. Allteftersom jag grävde mig djupare ner i post-svängen så kom jag relativt nyligen över gruppens första skiva, Enter. Bandet härstammar från samma stad som Pelican och precis som dom så spelar Russian Circles endast instrumental musik. Tro nu för allt i världen inte att det betyder att de två banden är snarlika, för så är verkligen inte fallet. Det finns givetvis en del likheter men på det hela taget så är Russian Circles väldigt mycket bättre på nästan alla plan.

Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att det här är det bästa som spelas hemma hos mig just nu. Det som gör Enter så bra är den blandning av många olika genrer som Russian Circles spelar. Skivan är inte lika tung som till exempel Neurosis eller Cult Of Luna inte heller är den lika snäll som Mogwai. Men allt där emellan finns representerat på Enter och det vävs samman på ett sätt som känns så naturligt att det blir till något helt eget som saknar motstycke bland liknande akter.

Det går inte att bilda sig en rättvis uppfattning av Russian Circles storhet bara genom att lyssna på den låten som återfinns här nedan för plattan är så mångfacetterad att du måste höra alla spår. En riktigt, riktigt grym skiva från ett band som jag verkligen hoppas kommer få det stora genombrott som dom förtjänar. Missa inte!

Lyssna:

A Perfect Circle - Thirteenth Step

2009-04-19T12:48:00.000-07:00

A Perfect Circle är ännu ett exempel på att en så kallad supergrupp faktiskt kan leva upp till förväntningarna. Bandets upphovsman är Billy Howerdel, en studiomusiker som spelat med bland andra NiN och Tool. Det är just med Tools sångare Maynard James Keenan som Billy i huvudsak har komponerat musiken till APC. Även Twiggy Ramirez från Marilyn Manson och James Iha från Smashing Pumpkins är med på ett hörn.

Bandets debutskiva, Mer de Nomes, släpptes under 2000 och hyllades unisont av kritiker och framför allt Tool fans. På skiva låter APC som ett mer melodiskt Tool med mer rock inslag och mindre metal. Debuten var väldigt bra men jag tycker att uppföljaren Thitreenth Step är snäppet bättre. Det är mycket fylligare ljud, mer instrument och det hela känns helt enkelt grymt proffsigt. Jag kan tänka mig att alla som gillar Tool definitivt har hört APC också, det räknar jag med, men för alla er andra kan bandet vara en bra inkörsport till Tools lite mer matiga katalog.

Lyssna:

Vibrasphere - Lime Structure

2009-04-18T07:38:00.000-07:00

Så var det dags för ytterligare en progressive trance duo från Sverige, den här gången är det Vibrasphere som tillsammans med Ticon och Son Kite kan räknas till dom absolut bästa i genren. Vibrasphere härstammar från Uppsala och består av Rickard Berglöf samt Robert Elster. Grabbarna har gjort musik tillsammans sedan mitten av nittiotalet men efter att Lime Structure släpptes på Son Kites bolag Digital Structures så hoppade Robert av på grund av att det hårda turnerandet världen över började ta ut sin rätt.

I slutet av 2005 återförenades gruppen och kort därefter släpptes deras stora genombrott, Archipelago, som fick mycket rotation på stora radioprogram och hos tunga DJ:s. Det ledde till att den stora house publiken fick upp ögonen för duon från Uppsala och deras senaste släpp, Lungs Of Life, är därför en blandning av house, progressive, dub och downbeat. Men det är faktiskt med Lime Structure som det egentliga genombrottet kom på den progressiva trance scenen och plattan befäste Vibraspheres position som en av de ledande akterna i den genren.

Lyssna: