Det finns en avsevärd mängd forskning som visar att låg intelligens i barndomen förutsäger större fördomar mot människor med annorlunda etnicitet eller sexualitet i vuxenskapet. Att ha ett öppet sinne, flexibilitet, att kunna lita på andra människor: allt detta kräver viss kognitiv förmåga. Att förstå och acceptera andra – särskilt “annorlunda” andra – kräver en förhöjd kapacitet för abstrakt tänkande.

Om inte annat så borde väl detta förklara hur det kommer sig att människor som föds med dessa kognitiva fördelar i barndomen tenderar att bli så jävla självbelåtna som vuxna…

-”German colonialism does seem to have been more systematically racist in conception and more brutally violent in operation than that of other European nations, but this does not mean that it inspired the Holocaust,” sammanfattar Evans.

Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.

Politiskt och statistiskt oxbabb. Thatcher vann aldrig en klar majoritet av rösterna i ett riksval, kom inte ens i närheten (de tre procentandelarna var 43.9, 42.4, 42.2). Hennes valseger 1979, till exempel, hade – som Blairs 1997 – mycket mer att göra med ett politiskt utmattat regeringsparti och ett skruvat valsystem.

Inget riksdagsval därefter har visat att de tre stora partiernas “trohet” mot thatcherismen – hur man nu definierar det – gjort dem några särskilda röstmässiga tjänster, särskilt inte de konservativa förlorarna i senaste valet.

Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning.

Det var väl därför “poll tax” blev den orubbliga succé vi idag kan bevittna… Ohistoriskt oxbabb. Och den numera mycket rika litteraturen om Thatchers tid vid makten borde givit Norberg helt andra insikter om detta, särskilt vad gäller den ekonomiska politiken.

Tillväxten, som bara ett exempel. Thatchers “mirakulösa” åttiotal kunde uppvisa exakt samma tillväxtnivå (2.4%) som rådde under det “sjuka” 1970-talet. Och den kunde inte på långa vägar mäta sig med nivåerna på det så föraktade korporatistiska sextiotalet.

Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher just ändrade färdriktning och “slutade vara Thatcher”, dvs. när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.

“The lady was most certainly for turning,” det är vad historieskrivningen nu vet att berätta. Synd att Norberg inte hann få med det.

Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.

Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).

See you next week!

Jag är överhuvudtaget inte bra på kamera. Tar usla bilder. Det är som med schack: jag vet hur det funkar, men det vill sig bara inte…

…är en livsregel. Men hur blev den det? Sedan när? Jag lever själv efter den, jag lyder den varenda dag av mitt liv… Men varför? Det är en regel som blivit ingrained… Det har med hundar och spyor att göra, det är på den nivån… visceral, det sitter i magen… Men varför?

Orfeus i underjorden. Jag tror mig normalt välinformerad om myten: Wikipedia talar om för mig att standardversionen grundlades i Vergilii tid, och det låter sannolikt… Men min okunskap (“jag skyller på samhället!”) sträcker sig såpass långt att jag inte vet varför Hades och Proserpina bestämde att just detta var den stora prövningen, att inte se tillbaka… Särskilt inte stackars Proserpina…

Jag har aldrig läst en version där detta blir förklarat. Var det bara en helvetisk caprice…? Det fanns väl ingen tradition i Hades av att låta döda själar återvända till överjorden, så prejudikat kan ju inte åberopas… Varför just detta, “att inte se tillbaka”?

Jag har trots allt en känsla av det var caprice… det lurifaxiga helvetet… Orfeus får aldrig tro att underjorden talar sanning… keep him on his toes… Om någon vet bättre så meddela gärna…

Och som ett litet PS: problemet med okunskap i dessa googletider är att man ibland inte hittar de rätta söktermerna… hur söker man svaret på detta? Jag har gått bet.

Jag vet inte om jag är överdrivet paranoid här, men orden “arbete” och “befrielse” i kombination har i mina öron alldeles för många dova historiska ekon för att riktigt fungera som synonym för… ja vadå?… entledigad? Jag har aldrig stött på ordet förut, faktiskt. Är det ganska nytt? Är det ganska göteborgskt?