The Chieftains, med halvguden Matt Molloy, får spela en reel kallad ‘The Mason’s Apron’ för att fira St Patrick’s Day. Mitt förhållande till Irland är milt uttryckt komplicerat. Jag skrev en hel del om det i memoarerna (se länken upp till höger, under idolporträttet). Ett jävla ställe, är väl det minsta man kan kalla det. Hur som haver. Skål på er!

Kom ihåg att religionen är en senkommen varelse i historien om den mänskliga andens utveckling. Det går att precisera nästan på årtiondet (detta har jag läst nånstans, fråga mig inte var) det ögonblick när homo sapiens för första gången la ner spjutet och tittade upp mot stjärnhimlen och frågade sig “What in the living fuck is that?!” (på engelska dessutom, amazing…). Därpå grottmålningarna och allt det andra och – wheeeesh – 57 tusen år senare påstår nån att det är en Skapare som ligger bakom Norges kust. När det i själva verket bara är salt och vind.

Att kunna leva med ensamheten är styrkan i den ickereligiösa positionen. Att vi är ensamma är den melankoliska skönheten vi har att leva med, som Platon en gång förklarade för oss. Det är upp till oss och ingen annan, ingen gud, inget hereafter, inget löfte, inget paradis eller helvete. Bara oss.

[Eh?]

Ja, alltså, då, liksom, typ, Achilles, häl, skada… You get her drift… Right?

[Cheeezus...]

För det första tror jag inte det skulle föra oss särskilt långt att börja diskutera det öppna religiösa våldet i det här sammanhanget. Lars Vilksfrågan till exempel är, som Peter Englund skrev nyligen, mycket enkel: “Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”

Men det här är i grunden strikt polisiära frågor, som faller – eller snarare borde falla – utanför ramen för politiska och ideologiska hänsyn. Som trogna läsare vet hör jag till dom som alltid sett “kriget” mot terrorn som en spegelbild av terrorn, ett katastrofalt strategiskt misstag som nu låst fast oss i antimuslimska fobier och systematisk civilrättslig nedrustning.

Om vi nu ska hålla oss till radikala islam, så syns det mig att problemet i lika hög grad ligger i “den informella makten att hota”, som Christopher Caldwell skrev i FT för inte så länge sen, och som jag citerade i en post:

[...]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Vad Caldwell talar om är med andra ord det som ger självcensuren bränsle. Terrorn, även om den aldrig kommer till konkret uttryck, även om den bara existerar som möjlighet, exproprierar våldsmonopolet och “blir till lag”.  Inte bara är detta inkompatibelt med ett öppet samhälle, det är i slutändan motsatsen till ett öppet samhälle.

Och det är “tänktheten” i det, möjligheten-till-terror, som inte bara utgör en inskränkning av min frihet att yttra mig, utan en inskränkning av min privatsfär. Mitt demokratiska temperament kan leva med förutsägbart våld, förutsatt att det emanerar från dom formella instanser som det står om i det demokratiska kontraktet: polis, militär, osv. Vad jag vägrar leva med, vare sig som privatperson eller som konstnär i offentligheten, är det förutsägbara informella våldet från instanser som inte accepterar allt det andra som det står om i kontraktet: framför allt min rätt att yttra mig offentligt utan att behöva känna mig hotad som privatperson.

Problemet med ECHR, vad gällert art 8 och art 10, är att den enbart talar om inskräkningar som emanerar från  “public authority”. Den obalansen är naturligtvis av största vikt, det är förstås kruxet i medborgarrätten. Men frågan är om man inte borde balansera medborgarskyddet genom att utöka “hotbilden” med andra typer av institutioner: ekonomiska och finansiella institutioner, till exempel, storbolagen alltså; eller olika typer av samfund: ideologiska och religiösa, främst.

Dom kloka bland er har redan spanat in det absurda i det här resonemanget: hotet från jihadisterna är ett brott mot privatlivets helgd, sätt Mr Justice Eady på dom! Men om man då avslutningsvis vidgar perspektivet, så syns det mig att det saknas något i lagstiftningen både nationellt och internationellt, som jag nämnde i samband med skolan i det första avsnittet: att religionsfriheten måste balanseras med rätten till avsaknad av religion (inte rätten till “ateism”, märk väl).

Det riktigt absurda blir ju då att man lika gärna kan lagstifta om rätten till avsaknad av en tro på tomten. Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.

Press commentator Steven Glover in the Independent today (scroll down) compares Eady’s comments to Richard Dawkins suddenly contemplating the existence of God.

In relation to McKennitt v. Ash, Eady says (on p. 9) that the obligation on the English courts to apply “Strasbourg jurisprudence” in privacy cases like that, i.e. where no previous domestic rules existed, represented “a fresh breeze blowing from the continent”. I have to say, it didn’t feel particularly fresh at the time.

[Källa: The Times] Till vilket man väl bara kan tillägga att “Communism’s loss is Capitalism’s gain”…

För det andra hörde jag ett radioprogram om Muhammad Ali igår (hittar inte detaljerna just nu). Ali hade ju för vana att säga till mer eller mindre varenda människa han träffade: “You’re not as dumb as you look…!” Det var liksom hans visitkort. Det potentiellt mest ödesdigra tillfället var när han träffade påven, John Paul II… Man undrar ju lite grand hur Wojtyla reagerade, inombords. Kanske med en uppgiven suck och konstaterandet att somliga föds med stil, andra ej.

Jag borde nog varit mer specifik vad gäller våldet. Det finns ju en hel litteratur om religionens förkärlek – och jag väljer mina ord noggrant – för blod och smärta, för det renande lidandet, för martyrskapets gloria. Romersk-katolska hagiografier är fullkomligt vidrig läsning, inte bara för att det är s.a.s. Pasolinis “Salo” i turboversion, utan för att de fromma skribenterna så uppenbart älskar alla de blodiga procedurerna.

Helgonberättelserna är ju trots allt den direkta förebilden för tabloidernas moral outrage inför, säg, en sexskandal: det är så skandalöst att dom måste publicera åtta sidor om det – med bilder (kopplingarna mellan religiös panik och journalistisk d:o är många och intressanta, för övrigt). Våldsporren är en helt och hållet religiös uppfinning; Mel Gibsons “Passion of the Christ” är bara en särskilt pervers manifestation.

Vare sig vi talar om idealt samhälle eller ej, det finns åtminstone två specifika företeelser där lagändringar helt enkelt måste komma till stånd.

Ett heltäckande förbud mot exorcism, kopplat till en lagstadgad skyldighet för religiösa samfund att utrota exorcism, vid vite. Mumbo-jumbo-aspekten av exorcism kan vi lämna därhän. Vi har alla rätt att tro på dumheter. Och jag talar inte heller om Max von Sydow/Joe Labero-aspekten av vatikansk praktik. Det här är inget skämt.

Jag ska bara referera till ett fall, mordet på Victoria Climbié (bakgrunden på Wikipedia). Hon var en åttaårig flicka som slogs ihjäl av sina förmyndare (“guardians”) i London år 2000. Fallet väckte enorm avsky, blev en vattendelare, och har gett upphov till stora förändringar i både lag och social policy: Victoria Climbiés namn har blivit synonymt med den sociala barnomvårdnadens totala misslyckande. Och det är rätt så.

Men vad man aldrig, säger aldrig, nämner är att dom som slog ihjäl henne – Marie-Thérèse Kouao och Carl Manning – var evangeliska kristna som trodde hon var besatt av djävulen. Dom slog alltså inte bara ihjäl henne, punkt slut. Det tog tid. Det tog nära nog två år innan dom till slut hade slått ihjäl henne färdigt. Ytterligare kommentarer syns mig överflödiga.

Ett heltäckande förbud mot de religiösa samfundens rätt att utöva inkräktande kirurgi: i synnerhet könsstympning och omskärelse. Jag ska inte ens gå in på detaljer här, jag har inte mage till det. Men om det av någon anledning inte går att frånta de religiösas rätt att knivskära barn, så måste man införa ett lagstadgat krav att utomstående, kvalificerade läkare utför operationerna i en klinisk miljö, inte hemma i badrummet med en lite lullig rabbin som råkar träffa fel. Dessa är allvarliga “brott mot personen” och bör behandlas därefter.

Det här är för övrigt en av många hållplatser man kan stanna vid och begrunda religionernas vansinniga fixering vid sexualiteten. Alltifrån motståndet mot kvinnopräster till niqabbärande unga kvinnor [oftast omvända, tydligen]. Få eller inga av dessa sexualfixerade normer har skriftlig sanktion, varken i Bibeln eller Koranen. Det är prästerligt hittepå. Hur många gånger har man inte haft anledning att önska att religiösa människor kunde sluta tänka på sex hela tiden? Det finns ju så mycket annat. Konst. Musik. Litteratur. Shopping.

Nästa avsnitt: blasfemi och yttrandefrihet.

2.

Jag inser här att jag måste klargöra en sak. Den politiska och konstitutionella bakgrunden till alla dessa försök att begränsa religionerna utgörs av ett tänkt idealtillstånd, som man då kan kalla “den sekulära republiken” utan att för den skull tala specifikt om Frankrike. Det är i en sådan politisk miljö – kalla det “Frankrike Plus” (eller F+) – som alla dessa möjliga scenarier utspelar sig.

Det är ett idealt tillstånd – en utopi? – som sannerligen inte existerar, allra minst i de delar av världen där islam är starkt. Men F+ måste få ha verklighet i det här sammanhanget, annars vecklar vi in oss alldeles för många specifika detaljer: skulle detta funkat i svensk lagstiftning, i den irländska situationen, under den amerikanska konstitutionen? (Vilket i sin tur förstås inte hindrar att vi kan hämta exempel från Sverige, Irland och USA.) Vi talar om ett tänkt ideal, ett maximerat förnuftssamhälle, som på demokratisk grund bestämt sig för att religionernas tendens till blodtörstighet och amoralitet nu är så starkt belagd att det kräver ett starkare juridiskt försvar för alla medborgare, både religiösa och icke-religiösa.

[Jag tänker högt här, ha tålamod...]

Det innebär till exempel att, inte bara är kyrkan skild från staten i F+, utan staten betraktar kyrkor och religioner som vilka ideella organisationer som helst (vilket definitivt inte är fallet i verkligheten, allra minst i Frankrike, syns det mig). Staten (den lagstiftande församlingen kan se annorlunda ut) är alltså inte proaktivt antireligiös (och får inte vara det) men har i sin offentliga skepnad huggit av alla historiska, kulturella och ritualistiska band till religionen.

Och precis som alla ideella organisationer får kyrkorna rätta sig efter gällande lag. Där tror jag det ovanstående resonemanget om katolsk exkommunikation kan vara högst relevant. Man kan också titta på motsatsen (“inkommunikation”…?). Här i UK är det i skrivande stund lite rabalder om det faktum att BNP inte tillåter andra än vita britter att vara medlemmar, för det är olagligt. De måste tillåta svarta, bruna, gröna och blå människor att gå med. Varför skulle då lagen inte kunna tillåta att ickereligiösa går med i religiösa samfund och där agerar förnuftets mullvadar, som trottarna förr i världen?

Eller ta frågan om proselytiserandet, en fråga som också berör prästerskapet. Det går lika lite att stoppa värvningsförsöken som det går att avskaffa prästerskapet, men man kan sätta några rätt effektiva hinder i vägen. Jag ser inte varför man inte kan tillämpa ungefär samma regler som gäller för oombedd reklam (sv? “unsolicited advertising”), dvs. att man kan införa ett across-the-board-förbud mot exempelvis jehovitisk dörrknackning, eller alla andra former av proselytiserande som inte sker inom ramen för en proaktivt frivillig handling från den potentiellt värvades sida.

Det vill säga, är du dum nog att tro på vad scientologen talar om för dig ute på gatan och sedan följer med honom in på kontoret med plånboken i högsta hugg, så är du i din fulla rätt att vara såpass korkad. Men om ett JV försöker stoppa Vakttornet i händerna på dig, där du står i ytterdörren, så har du rätt att ringa polisen.

Proselytisering får aldrig riktas mot minderåriga, inte ens med föräldrars tillstånd. Proselytisering får aldrig ske när den potentiellt värvade befinner sig i en utsatt situation, t.ex. i sjukdomstillstånd, eller annan personlig krissituation. En framgångsrik proselytisering måste alltid befästas i ett skrivet kontrakt, för vilket sedvanlig kontraktslag gäller. (Det sista är viktigt, därför att gudars existens inte går att bevisa; lagen står klart på den värvades sida i en konflikt).

(Ett litet stickspår, men ändå: could you sue religion out of existence…?! [Sound of evil lawyers laughing]).

Därefter, pengarna. Jag tror heller inte detta är fallet överallt, men alla kyrkor – stora som små – måste registrera sig som välgörenhetsorganisationer och därmed underkasta sig diktatorisk, mitt-i-natten-rädande revisorskontroll. Alla papper (inklusive sedlar) på bordet, kvitton på allt, vartenda öre redovisat. Räkenskaper och redovisningar måste vara “audited” (sv?) av utomstående och redovisas för församlingen – och alla andra – på regelbunden basis, och detta måste inkludera prästernas personliga konton och inkomster/utgifter.

Till slut, blodtörstigheten. Med tanke på att prästerskapet så ofta varit upprinnelsen till våldshandlingar, måste vi dra de historiska lärdomarna och skydda oss mycket bättre än vi hittills gjort. Alla religiösa sammankomster med mer än en (1) deltagare bortsett från prästen – gudstjänster, predikningar, möten – måste bandas och bevaras i sex månader. Allt som strider mot lagen om uppvigling, hets mot folkgrupp, osv måste beivras å det starkaste. Det religiösa vardagslivet måste övervakas lika intensivt som vilken livlig trafikkorsning som helst. Trots allt, hit kan seriösa våldsbrott spåras: mord på abortläkare, på homosexuella, på tredje rangens konstnärer i nordvästra Skåne. Alla har rätt att slippa bli mördade.

Nästa avsnitt tror jag måste handla om blasfemi och yttrandefrihet. Men kom gärna med andra förslag.

Det första jag ska säga är jag inte på något vis utger mig för att vara expert på alla aspekterna av den här frågan: varken de filosofiska och statsvetenskapliga aspekter som rör demokratins och toleransens gränser, eller de teologiska och religionssociologiska aspekter som rör de olika religionernas sätt av vara och verka.

Jag skriver detta som en (tror jag) normalinformerad, icke-religiös människa som kommit att bli allt mer chockerad av den blodtörstighet och den amoralitet som präglar så många religioner: från det radikala islams mordiska nihilism, via kristendomens ytterligt skumma fixering vid mänsklig sexualitet, till buddhismens bekväma ansvarsfrihet i diktaturernas tjänst.

Mitt syfte är att försöka komma fram till ett svar på frågan om det går att tillämpa demokratiska åtgärder – främst lagstiftning – för att förebygga och förhindra religiöst våld, vare sig det rör sig om fysiskt eller psykiskt våld. Eller om den nuvarande lagstiftningen räcker, förutsatt att den tillämpas mer rigoröst.

Mina resonemang är av nöden kortfattade. Ett ämne som man skulle kunna skriva många böcker om, bloggar jag alltså om här. Djupet och bredden blir därefter. Självklart välkomnar jag konstruktiva kommentarer, det är liksom vitsen med det hela: att få igång en diskussion, all komma till nån slags klarhet. Ovett och trolleri raderas omedelbart, och dess upphovspersoner kommer att korsfästas utefter vägen ända in till centrala Rom.

Som utgångspunkt vad gäller de juridiska aspekterna av tolerans och religionsfrihet har jag valt två rätt självklara FN-dokument. I förstone Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt artikel 18:

18.    Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes the freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

För det andra Generalförsamlingens resolution 50/182 (från 1995) (formuleringarna är ungefär likadana i Europakonventionen) gällande “Elimination of all forms of religious intolerance”, särskilt para 7, i vilken Generalförsamlingen -

7.    Emphasizes that, as underlined by the Human Rights Committee, restrictions on the freedom to manifest religion or belief are permitted only if limitations are prescribed by law, are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others, and are applied in a manner that does not vitiate the right to freedom of thought, conscience and religion;

Jag tror inte att jag på något sätt skulle vilja revidera de här principerna (även om jag kunde, men jag är nu ingen generalförsamling). Vi kommer dock inte någonstans hän om vi inte först vågar ställa oss frågan om det finns, så att säga, “a case for intolerance”? Finns det anledning att visa intolerans mot religionerna, utan att det “vitiates” religionsfriheten? Jag tror det gör det.

Jag är för det första anhängare av den “intolerans” som franska staten visar mot religion och religösa uttryck. Jag är alltså anhängare av idén om den sekulära republiken som övergripande, normativ maktprincip. Därmed säger jag inte att franska staten alltid träffat rätt, långt därifrån, men principiellt är jag sympatiskt inställd till Frankrikes sätt att handskas med de här frågorna.

För det andra skulle jag valt skolan som exempel på ett område där man skulle kunna praktisera föredömlig intolerans. “Faith schools”, till exempel, de religiösa skolorna på låg- och högstadium, är ett hån mot tanken om barns rätt till fri tankeutveckling, och deras avskaffande tar inte på något sätt bort föräldrars rätt att undervisa sina barn, i hemmet och kyrkan, om vilken religion de nu ansluter sig till.

Den offentliga skolgången får inte inramas och dikteras av religiös doktrin. Varje skola måste ha en lagstiftad uppgift att undervisa i religion och avsaknad av religion (inte “ateism”, märk väl), båda med likvärdig emfas.

1.

Därefter måste man tackla, menar jag, det första av de centrala problemen med religionerna, från en sekulär och demokratisk synpunkt. Det handlar om prästerskapet.

(Här borde jag kanske lägga in en kortfattad, principiell not. Min åsikt är att religion är krass övertro: en andlig och intellektuell cop-out, en brist på respekt för mysterier, en trivialisering av det transcendentala, en vulgarisering av skönheten. Men jag har den största respekt för integriteten i en [1] människas förhållande till sin gud, och jag har störst respekt för religioner där det förhållandet står mer i förgrunden, på “bekostnad” av ett mäktigt prästerskap, som t.ex. är fallet i judendomen och rabbinerna.)

Vi vet ju sedan länge att det är i prästerskapet, denna ofta självgenererande klass av förkunnare och uttolkare, som så mycket av eländigheterna uppstår. Det är här religionen som maktspel och politik är som mest strid-på-kniven; det är här som religiösa karriärer görs och förstörs; det är hit de ofantliga penningsummorna nästan alltid drar sig; det är alltför ofta här som våldet och intoleransen har sitt ursprung; det är här den religiösa följsamheten – det medvetna avsvärandet av kritiskt tänkande hos troende – får sin mest insisterande och repetitiva sanktion.

Det går naturligtvis inte att avskaffa prästerskapet, eller religiös institutionell hierarki överhuvudtaget. Det vore ett intrång i en frivilligorganisations rätt att existera, och en inskränkning av en individs rätt att underkasta sig dumheter. Men man kan eventuellt komma åt dem på ett helt legalt sätt, till exempel genom att ställa nationellt lagstiftning mot övernationell doktrin.

Ta exemplet med den 11-12-åriga flickan i Brasilien som blev våldtagen och blev med barn. Hennes mor och hennes läkare blev exkommunicerade av den katolska hierarkin därför att de arrangerade abort för henne; flickan själv kunde inte bli exkommunicerad eftersom var för ung för att ha tagit nattvard. Tur i oturen, kan man kanske säga, om man nu var lika cynisk som Vatikanen.

Jag vet nu inte om det var Vatikanen eller det lokala prästerskapet som tog beslutet, men det spelar heller ingen särskild roll. Exkommunikationen måste ju strida mot artikel 18. Mamman och läkaren har förnekats sin rätt att “manifest their religion” … “in teaching, practice, worship and observance” (art 18). Katolska kyrkan har tagit ifrån mamman och läkarens rätt att manifestera sin religion, trots att dom inte begått något brott (aborter är legala i Brasilien under såna här omständigheter).

Det är sannerligen inte mycket att hänga i granen, att kunna säga till katolska kyrkan att de inte har rätt att exkommunicera mamman och läkaren. Men det är en början. En början på att slå tillbaka på det amoraliska översitteri, den rena sadism som religionerna kommer undan med så ofta, i mycket beroende på deras generalistiska pretentioner, dvs. att de går över och under och förbi nationell, demokratisk lagstftning för att domdera över para 7:s “morals, or the fundamental rights and freedoms of others” som dom inte har någon rätt att domdera över.

Religioner får inte ha makt att begränsa på våra medborgares rätt att utöva religion. Exkommunikation är oacceptabelt om man accepterar lag och internationella konventioner. Det är dags att demokratin lär religionen att veta hut, helt enkelt.

Det är dags att ställa upp och markera positioner. Här är teckningen och länken till Lars Vilks blogg. Sen får man tycka vafan man vill om Vilks. Men – enough is enough. Jag vet inte vad mer nyttigt man kan göra.