På Ingmar Karlsson behöver man inte spilla särskilt många ord: pomp, and not a lot of circumstance. Men jag tycker heller inte att Anna Ekströms position är helt problemfri, varken hennes anonymitet eller hennes argumentation.

Mellanösterndebatten är ju den arena, av alla arenor, där man har anledning att vänta sig hårda tag från båda sidor. Den här debatten är – dessvärre, kanske – not for the faint-hearted. Men aldrig förut har jag stött på en debattör i mainstream-media som så här ivrigt insisterar på anonymitet. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör Anna Ekström så unikt sårbar?

Snarast är väl en av grundförutsättningarna för en produktiv debatt är att man deklarerar vem man är och, framför allt, “var man kommer ifrån” som det brukar heta, dvs. i vilket sammanhang och ur vilket perspektiv (om något) man uttalar sig. Jag förstår inte vad som gör Anna Ekström till ett undantag i det hänseendet?

Särskilt inte när det tycks så kontraproduktivt, i den meningen att det oundvikligen leder till misstanken – rättvis eller ej – att hon har någonting att dölja.

Anna Ekströms åsikter är inte mindre förvånansvärda. Vad jag har förstått går hennes huvudargument ut på att en tvåstatslösning skulle försätta en del av den judiska befolkningen i minoritet (jag antar att hon i huvudsak menar eventuellt kvarvarande bosättare på Västbanken), vilket i sin tur dramatiskt skulle öka risken för ett nytt folkmord på dessa judar. Att förespråka en tvåstatslösning innebär i princip att riskera en andra Förintelse.

Vad man än kan säga om verklighetsförankringen i det antagandet, så är det i alla fall en risk som författaren A B Yehoshua verkar villig att ta. Han talar i dagens Independent (mycket läsvärt) bl.a. om sin egen version av tvåstatslösningen:

Under the Yehoshua plan – a version of which was also floated in the past by Palestinian Prime Minister Salam Fayyad – those settlers refusing to leave for compensation would have to become Palestinian citizens wholly subject to the new state’s laws. If Palestinians “are serious about peace” then their own security forces, augmented by a European-led international contingent in the Jordan Valley, would preserve it. And for the Palestinians it would mean “getting the maximum territory they want” without “cutting it into pieces”.

Igår kväll gick första avsnittet av ’49Up’, den sjunde i serien där Michael Apted sedan 1964 följt ett drygt dussintal människor sedan 7 års ålder och filmat dom vart 7:e år.(Jag tror dom har visats i Sverige också). Totalt gripande samhällshistoria, det är Balzac och det är Dickens och det är Galsworthy och det är… allt.

Vad hände med Tony,den lille rolige East End-killen som inget hellre ville bli än jockey, och som sedan blev taxichaffis? Han har, naturligtvis, villa i Spanien. Spelar golf. En av de stora sociala rörelserna som programmen beskriver är hur det gamla East End har flyttat till Essex. Och naturligtvis säger Tony saker som “Jag är inte alls rasist eller nåt, men East End nuförtiden… Man vill ju leva med sitt eget folk, va?”.

Och så Jackie, hon som vid 21 satt och kedjerökte och var fruktansvärt, plågsamt olycklig över den väg medelklasslivet verkade ha stakat ut åt henne. Och idag: där sitter hon mitt i medelklassmeten, med barn som det går bra för och hästar i stallet och maken och två bilar och… Och man ser på henne att hon inte slutat vara olycklig. Hon säger att det här nog blir det sista programmet hon medverkar i och man vet precis varför: hon orkar inte se tillbaka på vad livet kunde blivit en gång till, om sju år, eller någonsin.

Och en hel del av de ursprungliga medverkande har också hoppat av under årens lopp. I nästa avsnitt får vi reda på vad som hänt med Andrew (hette han väl?), han som dom vid 35-filmningen hittade uppe i högländerna, vilsen och hemlös, och som Apted försiktigt frågade: “Do you fear for your sanity…?”, och det tog en evighet innan han tittade upp och sa ja.

I kväll är det dags för “56 Up“… Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…

Det är Leningradsymfonin också. Torsdag kväll med GSO under Leif Segerstam, och då använder jag ordet “under” advisedly, som det heter… Han liknar ju mest en väldig jultomte, som om hans skröpliga ben plötsligt gav vika skulle krossa åtta förstavioliner och merparten av cellosektionen… En imponerande figur.

Jag vet mig aldrig ha hört Leningradsymfonin live förut. Men “tagen” blir man, utan tvekan, som efter en halv maraton, cirka. De sakkunniga jag talat med säger att den har börjat komma tillbaka på repertoaren igen, efter många år ute i den symfoniska kylan. Man förstår ju också varför det har förhållt sig på det viset. Tidens gång för ju bland annat med sig att det som en gång var tragedi tenderar till patetik, och det som en gång var triumfatoriskt drama nu låter som öronbedövande bombasm, som i det sista crescendot.

Men det ska samtidigt sägas att annat har överlevt intakt, inte minst den fantastiskt sötsalta ironin i att låta “invasionssekvensen” i början få som tema “Då går vi till Maxim / där blir man så intim…”. Alla den tyska krigsmaskinens trumvirvlar och skramlande cymbaler till trots, så sitter man där med ett förvånat leende på läpparna. Har en metafor någonsin fungerat lika bra i ett symfoniskt sammanhang?

Kriget korrumperar allt, besmutsar och fördärvar allt, inbegripet varje försök att komma underfund med det, eller ens beskriva det. Leningradsymfonin är i stora bitar ett skevt och bullrande, programmatiskt och frånstötande stycke musik i mina öron. Den har förstås åldrats, som allt annat, men jag undrar också om den åldrats till döds, så att säga. Om musik som såpass märkbart har åldrats kan man ibland säga att det finns ett sediment av emotional truth kvar att ta till sig (som i en del av Brahms, skulle jag sagt, kanske Mendelsohn också).

Eller med andra ord, är själva Leningrads belägring av sådan avgörande historiskt dignitet att också symfonin, faut de mieux, överlever med den?

* En av konsekvenserna av Boris seger, och av det faktum att han lätt profilerat sig mot sin likaså Etonutbildade partiledare David Cameron, är att Boris Johnson har bonuspoäng på att bli nästa konservativa partiledare… och eventuellt då PM.

* Sitter återigen och funderar exildestinationer: Kazakhstan, Ghazaremsan, norra Rwanda…

* Måndag till fredag nästa vecka befinner jag mig i Göteborg. Agendan är i princip familjefokuserad, men ska nog också kunna innefatta göteborgskoloristerna och Ivar Arosenius på Götaplatsen. Definitivt Leningradsymfonin på torsdag kväll. Andra tips emottages med taxamhet.

Lars Lönnroths översättning är förstås nästan lika vacker: “Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager som nu: blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och ingenstans fara.”

Det är ju i och för sig en av de mest berömda raderna som finns. Gunnar har landsförvisats, han rider bort från Lidarende, hästen snubblar, Gunnar faller och ser – liksom uppånerpå, har jag alltid fattat det som! -  sitt hemman och uttalar, som en annan Orfeus, de enda ord i hela den klassiska isländska litteraturen som med fog kan kallas naturbeskrivning.

Och det är en enligt min mening fullkomligt magisk sammansättning av ord, som med sin underbara plötslighet i de tre första orden, sin karga färgskala av grått och gult och grönt, och sin oförmedlade känslomässiga äkthet inte har någon motsvarighet i vare sig antiken, Shakespeare, Dante, eller Bertil Pettersson. Stora ord, men jag står för dem.

Nå, jag är i och för sig öppen för andra “tävlingsbidrag” här. Motiveringen måste dock vara särdeles stark för att kunna övertyga mig.

Jag läste en av hennes tidigare romaner – det var på den tiden man läste experimentell prosa, gubevars – men pinsamt nog kommer jag inte ihåg vilken det var. Det kanske säger något, bara det. Jag fann henne tekniskt oerhört skicklig och väldigt rolig på det där införstådda, litterärt-lekfulla viset som ibland blir lite kylslaget och opersonligt. Hon var ju i grund och botten akademiker, eller närmare bestämt analytiker, och var väl aningen för medveten om prosans alla möjligheter och perimetrar för att lyckas göra den helt och hållet levande i sina romaner.

Vilket är förklaringen till att jag tycker hennes två böcker om Ezra Pound, som jag också läst, är fullkomligt lysande, särskilt “A ZBC of Ezra Pound” från 1971. Och att ha jobbat på Bletchley Park är ju rätt tjusigt, det också…

Jag är bortrest mesta den dagen ändå. Skulle i och för sig kunna rösta tidigt på morgonen, om jag ville. Men det vill jag nog inte. “Bortrest” får bli min ursäkt.

Låt oss då räkna av de (o)möjliga.

Aldrig i livet att jag skulle rösta konservativt, för det första. Så Boris är ute.

Jag har helt tappat förtroendet för Ken Livingstone. Det är alldeles för mycket Tammany Hall över honom. Dessutom underliga attityder till judar, och fraternisering med skumma typer som Sheikh Yusuf al-Qaradawi (läs bl.a. Jonathan Freedland nyligen)

Jenny Jones för De Gröna har väl en del klokt att säga, men är ju samtidigt nästan definitionen på en bortslängd röst.

Brian Paddick för Lib-Dems? Gay och liberal, säger även han ofta kloka ting. Men aldrig i livet att jag skulle rösta på en snut. Inte ens en före detta snut.

Den “oberoende” kandidaten Siobhan Benita har jag nämnt förut. Inte särskilt imponerande: något slags mitten-blairigt-trist.

Och resten verkar ju bara vara konstiga i huvudet. Vilket i och för inte diskvalificerar dem som politiker, snarare tvärtom. Men att rösta för någon av dem skulle ju i så fall kännas mer som att ta del av en terapisession än att göra sin demokratiska plikt.

Nej, det blir Broadstairs och en vaniljglass på stranden för min del. Sist i plurret är en fegis.

Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden.

“Hämma impulsivt agerande”… “ovilja att skapa framtiden här och nu”… “civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt”… Nu plötsligt fattar jag varför konservatismen alltid varit sådana instinktiva motståndare till den fria marknaden…

Jag säger, som alltid, vad gäller Johan Lundbergs Axess: Sverige förtjänar en mer kompetent konservatism.

(Ej gratis i samma nummer är för övrigt en text om Karl Popper, som än en gång bekräftar för mig att Popper och Isaiah Berlin var två av de mest överskattade tänkarna som kunde sägas haft politiskt inflytande under mitten av 1900-talet… Jag minns inte vem det var, men någon påstod en gång att Berlin var för politisk filosofi vad Alfred Brendel var för pianomusik: magisterial, self-regarding and pompous…)

Hur som helst, Mary Beard är särskilt intressant, dels om språkbruket under det romerska kejsardömet, hur man använde och mer relevant inte använde double-speak, och i förlängningen hur språk fungerar i diktaturer. Och dels den rent historiografiska frågan om hur och varför historien om det kejserliga Rom berättades av de samtida krönikörerna.

Det visar sig att samtliga romerska historiker, utan undantag, inkluderat Tacitus och Plinius, helt enkelt skrev för att rädda sitt eget skinn…

Augustus, den första kejsaren, åstadkom en hel del vad gäller omvandlingen av den romerska staten, skriver Beard. Men vad han inte lyckades åstadkomma var en successionsordning, dels därför att Rom inte hade lagar om t.ex. förstfödslorätt, och dels för att Augustus och Livia inte hade några barn tillsammans. En del historiker har t.o.m. påstått att varenda en av Augustus efterföljare blev mördad. Det kejserliga Rom var i vart fall en synnerligen blodig historia.

Roms historia under den här epoken skrevs alltså av människor som fann det av yttersta och skyndsammaste nödvändighet att avslöja den förfärliga sanningen om den nyss avlivade tyrannen – en sanning som dessa skribenter hade haft priviligierad tillgång till, förstås… “Grabbar, ni anar inte vilket monstrum det här var… saker jag har sett, alltså… jag ska berätta…”

Betänk detta: historieskrivning helt och hållet som ett inside job. Tanken svindlar.

Mary Beard skriver: “Even the most hard-headed and cynical of ancient Roman historians are implicated. Tacitus, who devastatingly exposed the corruption of the regime of Domitian (81-96 AD) after the emperor’s death, had himself been a beneficiary of Domitian’s patronage during his reign and had been rapidly promoted by that monster in the Roman imperial honours race…”.

Det är ju mer som analogi än något annat som den här insikten speglar nutiden. Historien skrivs inte av djupt implicerade statstjänstemän som känner snaran dras åt om halsen… Inte bara, i alla fall…

Men när man ser alla dessa påkostade BBC-serier om historiska figurer och skeenden, så blir man ju matad med en historieskrivning som är så etablerad och så långt bort från ifrågasättande den någonsin kan bli; det enda nya är väl bara att historikerna ser lite snyggare ut än de brukade göra, och att de flåsar när de pratar.

Men historia skriven i ren självbevarelsedrift… Det borde låta mycket mer främmande i samtida öron än det faktiskt gör…