En kvinnlig vän frågade mig ”kan jag bli anmäld för sexuella trakasserier?”. Hennes fråga berodde på att hon kallat en man för snygg. Jag förklarade då att endast ett fåtal män får såna komplimanger ofta, och att det inte direkt är något vi ojar oss över (att bli ”objektifierat” är få män förunnat).

Sen sa jag också att det i princip inte existerar någon kvinna som blivit fälld för sexuella trakasserier, för att män inte anmäler, och för att vi inte riktigt ser det som trakasserier när en kvinna gör det.

Hon är den mest jämställda människa jag vet, och har inte riktigt någon ”group-preference”, men det var intressant hur oinsatt man ofta är i sitt motsvarande köns situation, samt vilken tilltro många har till ”svensk jämställdhet”.

Två dimensioner lyser fram i denna insändare:

1. Hur bra är vi på att ta det andra könets perspektiv? Är det lätt att fastna i sin egen lilla bubbla och tro att det mesta löser sig för ”de andra”? Klarar du av att ta det andra könets perspektiv?
2. Har svenska folket fortfarande en tro på att jämställdhetspolitiken är rationell? Och att rättssystemet är rationellt i förhållande till kön? Vi som är insatta vet att så inte är fallet (vårdnadstvister, etcetera) men vad tror medel-Svensson?

Dela med dig av dina tankar nedan.

Foto: Johan Ödmann

På DN Debatt presenterades följande förslag för några dagar sedan, av Göran Hägglund och Emma Henriksson:

• Antalet föräldrapenningdagar ska utökas med 30 stycken, och 30 dagar ska även kunna sparas till efter barnets 8-årsdag och fram till arton års ålder.
• Föräldrar ska ha rätt till tjänstledighet på heltid till barnets 3-årsdag.
• Alla dagar ska fritt kunna överlåtas mellan föräldrarna – de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.
• Grundnivån i föräldraförsäkringen ska höjas från 180 till 250 kronor per dag.
• En generell graviditetspeng ska införas under den sista månaden i graviditeten.
• Den barnomsorgspeng som i dag finns för dem som tar hand om egna och andras barn i hemmet ska även kunna ges för enbart omsorg om egna barn.
• Föräldraförsäkringen ska kunna tänjas så att den som önskar kan få lägre föräldrapenning under längre tid.

Mina åsikter om detta är lite blandade.

Att föräldrarna fritt ska kunna överlåta dagar mellan sig tycker jag är bra. Vissa kanske tycker att det är dåligt för män att ta bort ”pappamånaderna” men ingen kan ju tvinga en man att överlåta fler dagar än han vill till kvinnan (i heterosexuella par, alltså). Varje person måste ta ansvar för sitt eget liv och sin egen familj.

Även följande citat från Hägglund och Henriksson är bra, och en välbehövlig känga till de som fortfarande ser social ingenjörskonst som ett självändamål:

Politiken är folkets tjänare, inte dess herre. Därför måste den utformas efter vad folk faktiskt önskar och efterlyser. Att styra enskilda familjers vardagsliv ligger långt utanför politikens gränser.

Den inställningen skulle behövas lite oftare i svensk jämställdhetspolitik. Med detta inte sagt att regleringar alltid är av ondo, endast att vi i Sverige tenderar att reglera för mycket.

So far, so good. Vad är det då jag tycker är mindre bra? Kort sammanfattat handlar det om att KD vill lägga mer pengar på ett system som redan är generöst. Risken är att detta bryter mot det samhällskontrakt som finns mellan barnfamiljer och de människor som aldrig skaffar sig barn. Att de som själva inte skaffar barn betalar skatt som går till barnfamiljer är OK – då alla personer är beroende av samhällets återväxt – men någonstans går gränsen. Sverige har redan världens mest generösa föräldraförsäkring och i nuläget kan väl det räcka.

Vad tycker du om KD:s förslag? Kanske har du helt andra åsikter än mig? Och vad tycker du om förslaget till vårdnadsbidrag, som jag inte ens kommenterat? Argumentera för din sak nedan.

Tipstack: Går till Ninnitokan!

Lästips: Titta på de bilder från helgens föräldramanifestation i Stockholm, som Pappamanualen lagt ut.

Från den norska tidningen Verdens Gang:

En to uker gammel gutt døde av komplikasjoner to dager etter at han var blitt omskåret av en lege i Oslo.

Omskjæringen skjedde på et legekontor på Oslos østkant, og både politiet og fylkeslegen i Oslo undersøker nå saken, skriver Aftenposten.

Gutten ble omskåret forrige søndag og døde to dager senere. Fylkeslege Petter Schou bekrefter at barnet døde av komplikasjoner etter omskjæring.

Översättning: En två veckor gammal pojke avled av komplikationer, två dagar efter han blivit omskuren av en läkare i Oslo.

Omskärelsen skedde på ett läkarkontor i östra Oslo, och både polisen och fylkesläkaren [läns-läkaren] i Oslo undersöker nu saken, skriver Aftenposten.

Pojken blev omskuren förra söndagen och avled två dagar senare. Fylkesläkaren Petter Schou bekräftar att barnet dog av komplikationer efter omskärelse.

Det hävdas ibland att omskärelse av pojkar är ofarligt. Det är inte sant. Rätt utfört är omskärelse ett mindre kirurgiskt ingrepp som har en låg risk för allvarliga komplikationer. Dock innebär alla operationer en risk för komplikationer, inte minst infektioner som kan sprida sig och bli farliga. Således medför rituell omskärelse att en pojke utsätts för medicinska risker, utan någon medicinsk anledning.

Framför allt innebär omskärelse att en pojkes sexualitet förändras för resten av livet. Jag anser inte att en religion eller en djup etnisk gemenskap kan ta sig sådana friheter, och jag anser inte att moderna demokratier ska tillåta detta.

När pojkar fyller 18 och klassas som män är läget däremot ett annat. Då är det upp till var och en om man vill operera sin penis, av rituella eller kosmetiska anledningar – så länge man själv står för kostnaden.

Mer info: Se denna artikel i Aftenposten.

Tipstack: Går till Peter, Johannes och Mariel!

I Sverige är vi vana vid konsensus. Om ett ämne diskuteras är det underförstått att vi ska komma fram till den bästa och mest rimliga lösningen. När en sådan lösning väl uppnåtts ska man antingen instifta bidrag eller annat samhälleligt stöd (om beteendet är önskvärt), alternativt förbjuda med lagstiftning (om beteende är icke önskvärt). Således blir våra diskussioner laddade och lite farliga, för konsekvenserna av att ens lyfta frågan kan bli stora. Frågan “varför lyfter du ens detta?” är inte ovanlig i Sverige medan jag sällan hör den i anglosaxiska sammanhang. Hos oss står mer på spel.

Själv ställer jag emellertid inte upp på de dessa spelregler. Jag vill ha ett samhälle (och en blogg!) där frågor diskuteras utan att lika mycket står på spel. I exemplet med långtidsamning som sträcker sig till fyra-, fem- eller sexårsåldern handlar det alltså inte om att uppnå konsensus. Det handlar inte om att hitta en lagstiftning som sätter taket för hur länge man får amma. Det handlar inte om att ge bidrag eller rabatter för att stötta de som långtidsammar. Utan diskussionen handlar kort och gott om olika argument om vad som är bra för barnet, vad som är bra för mamman, vad som är bra för pappan och om det finns en ålder som man anser är olämplig för amning.

Vad än diskussionen utmynnar i, behöver det alltså inte (och ska inte) utmynna i något förbud mot långtidsammerskorna. Det ska heller inte leda till någon hetsjakt över misstänkta övergrepp, i stil med den vi haft mot män de senaste 20+ åren (både pappor och manliga förskollärare). Däremot kan det leda till att de som långtidsammar får ställa sig frågor de inte gjort innan, och att de som är skeptiska lär sig mer om bakgrunden till långtidsamning än de visste innan. Kort sagt kan det leda till ett intellektuellt utbyte, och en mer spänstig kultur där vi kan lära oss av varandra och spontant revidera våra åsikter något (om argumenten är bra), utan tvång uppifrån.

Själv är jag mindre skeptisk i dag till långtidsamning till tre års ålder än jag var när jag skrev fredagens blogginlägg. Detta för att jag fick möjlighet att reflektera över det biologiska, som jag egentligen alltid står nära annars som legitimerad läkare. En siffra jag hört några gånger är att människosläktets barn egentligen behöver tre år av en ”förlängd livmoder” när de fötts. Detta eftersom våra barn har så stort huvud och därför måste födas medan de fortfarande är små och hjälplösa. Således kan jag i dag ha större förståelse för de som ammar tills barnet fyller tre. Kanske är det egentligen en ganska bra modell för barnen? För mig är det en öppen fråga i dag, och jag är tacksam för den input som tvingat mig att reflektera och inte sitta fast i ett stelt synsätt.

Samtidigt har jag nåtts av information att det till exempel på Familjelivs forum finns en subkultur av mammor som ser sig som Den Stora Modern, och går upp i rollen på ett sätt som uppenbarligen handlar mer om kvinnan än om barnet. Här kan (extra lång) långtidsamning vara en del av bilden. Detta anser jag mig ha rätt att ifrågasätta, även om det handlar om att ifrågasätta andra människors vardag (samt att ifrågasätta kvinnors beteende! Tabu…). Jag har ingen rätt att styra dessa kvinnors liv, men jag har rätt att ha en åsikt om när ett beteende börjar signalera att något handlar mer om mamman än om barnet – och att pappan reduceras till en statist eller plånbok i sammanhanget.

Jag tänker fortsätta att då och då ha kontroversiella diskussioner på bloggen. Även om det inte har något att göra med vad Jämställdhet 2.0 anser, så ser jag det som viktigt att vi i Sverige börjar lära oss diskutera på ett bättre sätt. Bloggen är redan en föregångare tycker jag, och diskussionen om långtidsamning gav utrymme för olika ståndpunkter utan krig och utan krav på konsensus. Att fortsätta utveckla ett sådant samtalsklimat för politiska och kulturella frågor är på ett sätt lika viktigt som att få till stånd en bättre jämställdhetspolitik.

Frågan är rimlig att ställa efter senaste numret av TIME. Kvinnan på omslaget är mamma till pojken som ammar, och det gör han även i verkligheten. Han är tre år gammal.

Temat för artikeln är så kallad ”attachment parenting” vilket fritt översatt blir ”anknytnings-föräldraskap” (om någon kan den svenska benämningen så låt mig veta i kommentarerna!). Kortfattat går det ut på följande tre punkter:

• Långtidsamning.
• Barnet sover i föräldrarnas säng.
• Barnet bärs i bärsele så länge det bara går (vid någon tidpunkt orkar väl inte ryggen).

Dessutom handlar det om att omedelbart plocka upp ett barn som skriker och trösta det, men det förhållningssättet är ganska allmänt nuförtiden och inte nödvändigtvis något unikt för attachment parenting.

Det mest kontroversiella här är långtidsamningen, så låt oss fokusera på det. Hur länge är det rimligt att amma? Får föräldrarna bestämma det helt själva? Även om barnet går på mellanstadiet och fortfarande ammar?

Själv kan jag inte undgå att tänka på vad som skulle hänt om man bytt kön på personerna i bilden ovan. Massa myndigheter skulle omedelbart engageras, och utredningar skulle göras. Men på grund av hur vi ser på kvinnor och mammor så blir människor möjligen äcklade av bilden, men ser det inte som ett potentiellt övergrepp.

I grund och botten tror jag att dessa mammor gör det de tror är bäst för sina barn. Samtidigt är det ytterst lätt att blanda ihop sina egna behov av närhet med barnets behov.

Generellt sett anser jag att om barnet är stort nog att själv lyfta upp mammans tröja, ta ner BH:n och börja amma – så är barnet färdigammat, för gott.

För en gångs skull instämmer jag till fullo med (den ofta feministiska) kvinnobloggen Jezebel:

However, I don’t fault any mother who chooses the parenting techniques that she believes are right for her and her child. Although, I do admit to thinking that attachment parenting won’t really result in a generation of well-adjusted people as it will a generation of pains-in-the-ass, overbearing mothers-in-law. (Seriously, can you imagine marrying a guy who was breast fed till he was six and slept in bed with his mom till he was nine and then having to deal with her domineering bullshit at Thanksgiving?) Mostly, though, I think that there’s nothing wrong with cuddling a baby as often as possible. It feels good for everyone involved.

Översättning: Emellertid så klandrar jag inte den mamma som väljer de föräldratekniker hon tror är rätt för henne och hennes barn. Samtidigt erkänner jag villigt att jag inte tror att ”anknytnings-föräldrarskap” kommer att ge en generation välanpassade människor utan snarare en generation störiga individer och kontrollerande svärmödrar. (Allvarligt, kan du tänka dig att gifta dig med en man som ammades tills han var sex och sov med sin mamma tills han var nio, och sedan vara tvungen att stå ut med hennes dominerande attityder på Thanksgiving?) Å andra sidan är det inget fel med att gulla med en baby så ofta som möjlig. Det känns bra för alla inblandade.

SÖNDAG 13 MAJ 2012

Demonstrationen hålls på Sergels torg i Stockholm.

Barn behöver både sin mamma och sin pappa. Familjerätt och myndigheter i Sverige ser inte till barnens bästa när de dömer till reglerad vårdnad. Om tillräckligt många får upp ögonen kanske en förändring kan ske.

Samtidigt måste en lagändring ske så att det blir jämställt föräldrar emellan.

Under demonstrationen kommer vi tala om de orättvisor som drabbar våra barn och om de brister som finns.

13 Maj 2012- samling 12:00
Demonstration 13:00 -16:00

13:00 – 13:10 ”Öppningstal”
13:10 – 13:30 ”Tal om Barnfattigdom”
13:30 – 14:00 ”KD Emma”
14:00 – 14:30 ”Musik”
14:30 – 14:50 ”Öppet för korta berättelser från publiken”
14:50 – 15:10 ”Ferat talar om sitt fall”
15:10 – 15:30 ”Joakim berättar om sitt fall”
15.30 – 15:50 ”Huvudtal med Niklas + ev. överlämning av material till representant från regeringen”
15:50 – 16:00 ”Sista låten med Joakim Ramstedt”

Ännu vet ingen om formell kvotering till bolagsstyrelser kommer att bli verklighet i Sverige. Med tanke på att olika former av lagstiftning redan införts i Norge, Spanien, Frankrike, Italien, Island, Belgien och Nederländerna är det högst tänkbart att det kommer även hit. Nivån på kvoteringen blir i så fall troligen 40 procent och inte 50 procent.

Den informella kvoteringen är däremot redan på plats i Sverige, och här är det 50 procent som gäller. Myndigheterna har fått en tydlig uppmaning att man ska ha jämn könsfördelning på alla chefspositioner.

Som bekant tror jag inte på kvotering som politisk åtgärd. Det går emot att den bäst lämpade ska få jobbet. Men om vi för ett ögonblick spelar kvoteringsspelet, och låtsas att vi vill att alla typer av chefs- och maktpositioner i samhället ska avspegla könsfördelningen ute i samhället – var landar vi egentligen då?

En noggrann uträkning (med dessa siffror som underlag) visar att det inte är 50/50-fördelning som gäller. I åldersspannet 18 till 65 år – den ålder man får anses vara arbetsför – är 50,8 procent av befolkningen män och 49,2 procent kvinnor. Således borde fördelningen av chefer rätta sig efter dessa siffror och inte en 50/50-fördelning.

Vad gäller demokratiska val får man istället utgå från hela den vuxna befolkningen och här blir det med all sannolikhet en viss övervikt av kvinnor, vilket då får ligga till grund för könsfördelningen i riksdag, regering, utskott, etcetera. Noggrannhet och rättvisa framför allt!

Verkar hela denna sifferexercis lite onödig? Rent av löjlig? Jag instämmer. Tiden jag lagt på att räkna ut dessa siffror känns som ett meningslöst slöseri med tid. Samtidigt illustrerar uträkningen de absurda konsekvenser som kvoteringstanken får: Millimeterrättvisa på varje litet område i samhället, precis som två barn som bråkar om mittlinjen i bilens baksäte.

Inte sällan kan kvaliteten på en idé bedömas genom att ”skruva upp volymen” och se vart tankegången för oss om den implementeras fullt ut. Kvoteringstanken för oss in i det absurda.

Tack: Går till Niklas som skickade in denna idé! Samt till Nils som tagit fram uppgifter på länder med kvoteringslagar!

Jämställdhet 2.0 har som bekant (minst) två olika komponenter:

• Mansfrågorna behöver komma med på den politiska och mediala agendan.
• Kvinnofrågorna ska inte vara politiska slagträn utan man ska systematiskt arbeta för att åstadkomma förbättringar.

Den första punkten är inte bara något som så smått börjar lyftas i Sverige, utan världen runt finns så kallade mansrättsaktivister som vill sprida kunskapen om mansfrågorna. På engelska förkortas denna rörelse genom bokstäverna MRA (Men’s Rights Activism, eller Men’s Rights Activists). På vissa sätt är jag själv en MRA, även om jag med Jämställdhet 2.0 vill hitta en väg framåt som bryr sig om båda könen och som inte skam- eller skuldbelägger någon individ.

I dag fick jag tipset att BBC för en vecka sedan skrivit om MRA-fenomenet i Storbritannien och den anglosaxiska världen. Att mansrättsaktivister nämns i en stor publikation är inte nytt, men att en sådan lång och seriös artikel verkligen beskriver vad det hela handlar om är ett smärre genombrott. Ett flertal mansfrågor lyfts på ett bra vis.

Misandri:

Many of these activists also believe that the media allow women to objectify and ridicule men in a way that would be unthinkable if the gender roles were reversed.

Översättning: Flera av dessa aktivister anser att media tillåter kvinnor att objektifiera och förlöjliga män på ett sätt som varit otänkbart om könsrollerna var de omvända.

Vårdnadstvister:

Benatar asserts that in most parts of the world custody rights cases are stacked firmly against men. ”When the man is the primary care-giver his chances of winning custody are lower than when the woman is the primary care-giver.

Översättning: Benatar hävdar att män har oddsen mot sig i vårdnadstvister, världen runt. ”När en man är den som skött barnet mest har han lägre chans att vinna vårdnadstvisten än en kvinna som varit hemma mest med barnet”.

David Benatar, som nämns i citatet ovan, är filosofiprofessor och prefekt i Kapstaden. Han har för övrigt skrivit boken The Second Sexism om könsdiskriminering mot män. Titeln anspelar på Simone de Beauvoirs kända feministiska bok Det andra könet – som lyfter Beauvoirs syn på kvinnlighet och hur kvinnlighet konstrueras. Aktivarum har skrivit en kort översikt av Benatars bok här.

I BBC-artikeln tas även upp att det går sämre för pojkar än flickor i skolan, och att unga kvinnor nu tjänar mer pengar än unga män i en del västländer (dock ännu inte i Sverige, trots att vi är feminismens Mecka).

Aktiva The Men’s Network från Brighton uppmärksammas, liksom Movember – där män låter mustaschen växa varje novembermånad och aktivister samlar in pengar till forskning om prostatacancer.

Tom Martin, som jag bloggat om tidigare, har också en del att säga i artikeln, utifrån sin erfarenhet av att jobba på en bar i London:

”I could see that male customers were being abused at every point,” he says.

Men had to queue and often pay while women got in free. They were goaded by bouncers to leave, while women were treated with respect. But worst of all, he believes they were used by women to buy drinks.

Översättning: ”Jag kunde se att manliga kunder behandlades illa i varje situation”, säger han.

Männen var tvungna att stå i kö, och ofta även betala, medan kvinnorna kom in gratis. De provocerades av vakterna (och blev sedan avvisade), medan kvinnorna behandlades med respekt. Det värsta av allt var dock att de utnyttjades av kvinnorna för att köpa drinkar.

Hårda ord men inte utan sanning. Jag har hört massor av historier från män som blivit utkastade eller nedbrottade på ett uteställe efter att en kvinna börjat bråka med dem. I den miljön ses alltid mannen som problemet.

Jag rekommenderar dig varmt att läsa hela artikeln, då det kan vara den bästa som skrivits om mansrörelsen i såpass stor och seriös publikation. Svenska artiklar och översikter om mansfrågor hittar du som alltid hos Mansnätverket.

Tipstack: Går till Hannah!

Men låt oss börja från början. För några hundra år sedan uppstod kvinnorörelsen, det som i dag kallas för feminismen. Länge var detta en rörelse för kvinnors lika rättigheter i samhället. Möjligen kan man så här i efterhand ha åsikter om att det inte fanns någon rörelse som tog sig an männens jämställdhetsproblem, men detta kan egentligen inte lastas kvinnorörelsen.

Efter en seg startsträcka fick kvinnorörelsen stort genomslag och uppnådde alla sina mål (åtminstone i Sverige). Kvinnor fick samma lagliga rättigheter som män, rätten till abort infördes och barnomsorg till starkt subventionerat pris blev en självklarhet. Allt det som krävdes för att ge kvinnor laglig, ekonomisk och sexuell frihet åtgärdades. Egentligen var det en frihetsrörelse av smått episka proportioner och i dag stödjer i princip alla dessa förändringar, man som kvinna.

Vad gjorde då Sverige när allt detta fixats? Firade man i 10 år? Sa man att nu kanske vi även får kasta ett öga på vad männen har för behov i samhället? Från ett logiskt, mänskligt och progressivt perspektiv hade en sådan fortsättning varit högst rimlig. Istället hände något helt annat. Från 1990 och framåt debuterade den mest aggressiva feminism som världen någonsin skådat. Svensk radikalfeminism blev plötsligt en naturlig och integrerad del av såväl media som politikens mittfåra.

Plötsligt var känslan att kvinnor hade det sämre än någonsin, medan män var förtryckande, patriarkala våldsverkare som borde skämmas över sitt historiska arv. För de som upplever det påståendet som en överdrift rekommenderas att titta på ett knippe citat från media samt att läsa ett par regeringsdokument om jämställdhet. En eller två sådana attacker mot gruppen män är i sig anmärkningsvärda – och att det just var i landet Sverige det sattes i system är inte annat än skamligt. Våra barn och barnbarn som en dag ska fälla sin dom över vår tid kommer med all sannolikhet att undra hur det kunde vara legitimt och nästan lite trendigt att hetsa så mot en grupp i samhället.

Men det var inte bara männen som var i skottgluggen. Kvinnor mötte nu en värld där man var tvungen att försvara att man inte jobbade heltid eller att man tog ut större delen av föräldraledigheten. Indirekt restes krav på att om du var ”en duktig kvinna” skulle du utnyttja alla möjligheter som fanns, vilket ledde till ett galet bollande av jobb, familj, hobby och vänner. Kvinnors duktighetskomplex fick sig en steroidinjektion som heter duga.

Efter denna samtidshistoriska resa landar vi i 2010-talets Sverige. Vi landar här och nu. Efter de senaste två decenniernas udda samhällsklimat börjar det som hänt så smått ifrågasättas. Fler män börjar äntligen tycka att mansförakt och manshat är oacceptabelt. Kvinnor börjar fråga sig varför den kvinnliga sfären värderas så lågt. Varför ska hushållsarbete vara kvinnoförtryckande medan makens mekande med bilen inte är mansförtryckande? Så smått börjar människor stå upp för rätten till sin egen vardag, även om denna vardag inte passar in i den sociala ingenjörskonst som länge setts som tabu att bryta mot.

Fortfarande verkar dock samhället oförmöget att se hur den politik vi fört och den tidsanda vi haft påverkat oss. Är det egentligen konstigt att pojkar presterar sämre i skolan eller att en mindre grupp unga män ”näthatar”? Visst kan dessa fenomen ha många orsaker men om vi erkänner den mansbild vi målat upp de senaste 20 åren är det knappast konstigt att det kommit en reaktion. På samma vis är det konstigt att vi blir helt tagna på sängen av tjejers stressymptom och duktighetskomplex. Om de fått växa upp med budskapet att kvinnor ska ta för sig är det ganska naturligt att de ger allt för att få de bästa betygen och komma in på de bästa utbildningarna.

Att ge kvinnor samma rättigheter som män var bra. Att bygga ut barnomsorgen var bra. Att ge möjligheten till abort var bra. Att ändra lagstiftningen så att gemensam vårdnad efter en separation blev enklare var bra. Men mycket annat som skett i jämställdhetens namn de senaste 20 åren kan inte ursäktas. Om begreppet jämställdhet ska återvinna sin trovärdighet måste dessa övertramp erkännas samt upphöra.

Tack: Går till Matte Matik för sista länken!

I en debattartikel i Aftonbladet i dag, av doktorand Annelie Siring och docent Jari Kuosmanen från institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, står följande att läsa:

Mycket av forskningen kring sexhandeln har utgått från de samhälleliga strukturer som antas göra män till förövare och kvinnor till utsatta och offer. Flertalet svenska och nordiska studier visar dock att fler män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex. Något överraskande verkar inte den här typen av resultat ha påverkat politiken eller synen på sexhandeln; det är kvinnor som nästan alltid länkas till säljarpositionen.

Denna tystnadens och uteslutningens kultur har att göra med att traditionella könsmaktsanalyser inte fångar mäns och transpersoners erfarenheter av sex mot ersättning. De passar helt enkelt inte in i de politiska perspektiv och forskningsmässiga ansatser som hittills har dominerat fältet.

Visst är det så. På grund av den seglivade föreställningen om en ensidig könsmaktsordning som står över alla andra sociala mönster, syns inte männen som säljer sex till i första hand andra män (eller transpersoner som säljer/köper sex).

Till och med när kunskapen om män som säljer sex finns, lyckas man glömma bort dem. Ett exempel på detta kommer från två nyliga artiklar i DN. I ena artikeln skriver man:

Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor.

Svart på vitt. Pojkarna är för många för att glömmas bort. Men vad händer sedan när exempel ges och ungdomar kartläggs? Jo, då pratar man om flicka A, B, C, D, E och F. Pojkarna lyser med sin frånvaro.

Därför är det glädjande och behövligt att forskare utan genusbaserade skygglappar forskar på sexköp. Endast genom fritt kunskapssökande kan vi lära oss mer om kön, sociala frågor och sexköp. Forskarnas egna ord beskriver detta väl:

Vi är mycket medvetna om att dessa nya och mer inkluderande perspektiv utmanar sexhandelns position som en viktig symbol för den traditionella könsmaktsanalysen. Vi är också beredda på att vårt mer värdeneutrala perspektiv kan möta motstånd hos personer som på förhand ser försäljning och köp av sex som helt oproblematiskt, eller totalt förkastligt, utan att lyssna på dem som har egen erfarenhet av dessa verksamheter. Men själva är vi övertygade om att deras inifrånkunskaper är ytterst viktiga på detta relativt nya kunskapsfält.

Precis så. Kunskapen kommer med tiden. A priori-föreställningar om könsmaktsordningar gör oss blinda för de komplexa sociala och könsliga mönster som finns i samhället.

Tipstack: Går till Rebecca, Joel, Patrik och ConZor!