Igår kväll sände Rapport ett reportage från pojkskolan Eagle Academy i Bronx, New York. De har uppnått fantastiska resultat med pojkarna, som saknar motstycke i den stadsdelen. Över 85 procent går ut med godkända slutbetyg och av dessa läser 90 procent vidare på college/university.

Pojkarna är framför allt svarta eller av latinamerikanskt ursprung, och bland New Yorks svarta unga män är det totalt sett bara hälften så många som går ut skolan med godkända avgångsbetyg. Ändå har en tredjedel av pojkarna på Eagle Academy inlärningssvårigheter.

Receptet på framgång är att ha tydlig disciplin på lektioner och i korridorer, samt att förutsätta att pojkarna håller på att bli ansvarstagande unga män. Inte precis den inställning som finns i svenska skolor.

Frågan är nu om Sverige ska våga experimentera med pojkskolor? Personligen tror jag det skulle vara en utmärkt idé att prova detta på några större orter, och sedan utvärdera efter några år hur det fungerar.

Här hittar du gårdagens Rapport. Börja titta vid 22:30.

Tipstack: Går till Mia!

• Det tre mest kommenterade inläggen under månaden fick sammanlagt 1001 kommentarer. Måste vara någon form av rekord. Dessutom kom dessa tre inlägg inom loppet av en vecka.
• Annika Hernroths gästblogg väckte ont blod hos många, men ledde till slut till viktiga insikter både hos kommentatorerna, Annika Hernroth och inte minst hos mig själv. Jag lärde mig att kontroversiella gästbloggar kanske ska ha en kommentar från redaktionen (det vill säga från mig) redan i inlägget, och flera i kommentarsfältet klev fram och tog ansvar för en bra community.
• Pär Ströms gästblogg blev sedan väldigt uppskattad av många läsare. Att bloggen kan ge utrymme till en välkänd debattör som har timeout, samma vecka som en feministisk journalist får blodet att koka hos en del, gör bloggen extra intressant och läsvärd.
• Bloggskribenten David Holman blev inbjuden att skriva en artikel hos SVT Debatt, och gjorde det med bravur. Bra jobbat, David! Det var många som ville diskutera artikeln, både hos SVT och här hos oss.
• I Europa var det en blandad månad för mansfrågorna. BBC skrev bra om varför det nu finns en spirande internationell mansrättsrörelse, men i Norge avled en pojke efter en omskärelse. Om rituell omskärelse av omyndiga pojkar förbjöds, skulle han fortfarande varit i livet.
• Slutligen gjorde jag det som alla avrått mig från att göra: jag diskuterade amning här på bloggen. Men även detta visade sig vara lärorikt, och jag sammanfattade vad jag själv lärt mig och hur jag ser på debatter i allmänhet, i ett uppföljande inlägg.

Om du tycker bloggen har ett värde för dig, och att du tror att jag behövs som opinionsbildare, får du gärna bidra med en lagom summa. Jag är helt fri och oberoende i det jag skriver och säger, därför kommer de enda inkomsterna från frivilliga donationer.

Du kan enkelt ge ditt stöd enligt nedan:

• Bankkonto SEB 5303-0032507
• Plusgiro 31 17 80-1
• Kreditkort via donationsknappen till höger. Du behöver inte ha Paypal för att använda den!

Jag ger er ett axplock av radikalfeministiska självmotsägelser:

• Traditionellt maskulina beteenden är djupt problematiska. Därför är kvinnor som tar för sig i olika sammanhang kick-ass och förebilder!
• I varje man bor en potentiell våldsverkare och maktmissbrukare. Därför måste vi kvotera föräldraförsäkringen. För barnens bästa.
• Goda män stödjer den radikalfeministiska kampen. Goda kvinnor är kvinnor.
• Vi måste arbeta hårt för att bryta tabun kring människors sexualitet. Därför problematiserar vi mäns sexuella önskningar och preferenser.
• Kritik mot radikalfeminismen är näthat. Radikalfeministiskt hat á la Solanas är en viktig komponent i att ruska om och bryta ner patriarkatet.
• Stereotyper är förkastliga, och särskilt könsstereotyper måste brytas ned. Därför talar vi om mäns våld mot kvinnor.
• Föräldrar bör alltid dela på barnpassningen. Förutom i just min familj där det av speciella omständigheter passar bäst att jag är hemma.
• Nakna statyer av kvinnokroppar är det manliga ögats objektifiering. Nakna statyer av manskroppar är ytterligare ett tecken på att män ska synas överallt.

Här i Malmö är det strålande väder i dag – dags att gå ut en sväng i solen

DN-rubriken pekade ut ”pappa” som våldsansvarig, något som inte föll i god jord hos Pappamanualens grundare Markus Ollikainen. Därför skrev han en replik hos Newsmill. Efter genomgång av en mängd statistik var det sammanfattande omdömet:

Att det finns pappor som är förövare skall vi aldrig förneka, men att i artiklar efter artiklar sprida bilden som om de vore en epidemi är fel, utan att samtidigt kunna säga att båda föräldrarna kan vara förövare. Att blanda in våra älskade husdjur för att smutskasta ”pappan” är bara ännu ett slag under bältet.

Låt oss pappor vara i fred!

Det Markus Ollikainen sätter fingret på är det beteende som är möjligt gentemot män och pappor, men omöjligt gentemot  andra grupper i samhället. Män får beskrivas som problematiska, våldsamma och allmänt förkastliga – på ett sätt som aldrig skulle fungera gentemot andra grupper. Smaka på rubriken ”När mamma slår värmer hon upp på hunden”. Känns det som en rimlig rubrik i DN?

Genusdebattören Magnus Falkman har i sin tur skrivit en artikel i Eskilstuna-Kuriren. Där lyfter han att svenska myndigheten Brå konstaterat att det är små skillnader mellan könen vad gäller utsattheten för partnervåld (även om det genomsnittliga våldet ser delvis annorlunda ut mellan könen). Brå:s rapport ignoreras dock av politikerna, som fortsätter på sin inslagna väg:

När Kristdemokraterna och Alliansen nu ska fördjupa och intensifiera sin tidigare miljardsatsning mot relationsvåld väljer de återigen att förbise de utsatta männens behov av hjälp och stöd. I dag finns en statlig permanent finansiering av kvinnojourerna på 109 miljoner per år. Samtidigt avsätts inte en enda krona till de verksamheter som riktar sig till män som utsatts för relationsvåld. De ensidiga satsningar på kvinnojourerna har även resulterat i att barn som bevittnat pappas våld mot mamma har bättre förutsättningar till hjälp och stöd än barn som bevittnat det omvända samt att kvinnor som lever i samkönade relationer har avsevärt lättare att få hjälp och stöd än män i samkönade relationer.

Satsningarna på detta område är varken rimliga eller kunskapsbaserade; de är ideologiska. Politikerna vet att den sista riktigt starka bastionen hos radikalfeminismen är att prata om ”mäns våld mot kvinnor”, och den politiker som vågar utmana detta paradigm riskerar svåra mothugg i media. Således är det lugnast för politikerna (med enstaka lysande undantag) att fortsätta behandla partnervåld som ”mäns våld mot kvinnor”. De utsatta män och barn som inte får den hjälp de behöver blir en typ av moderna politiska offer – om man ska hårddra det hela.

Viktigt att betona är att det inte handlar om att ge hälften av bidragen till våldsutsatta män. Det handlar bara om att alla människor, oberoende av kön, ska kunna få den hjälp de behöver när de misshandlats och söker stöd hos sin kommun. Att människor får hjälp efter behov, istället för efter kön, kan väl inte vara annat än djupt människovänligt?

Tipstack: Går till Jens, Mia, Ariel och Chade!

Nu frågade SVT Debatt om jag ville göra skriva hos dem och en sådan stor möjlighet kan man inte låta passera bara för att man inte orkar. För oavsett hur kul det är att blogga här så är det i 9 av 10 fall så att ni håller med och hos SVT Debatt får man en chans att nå nya människor, så vi hoppas att bemötandet blir positivt. Nåväl, till inlägget.

SVT skrev i sitt mejl att de hade gjort en undersökning där de kommit fram till att det inte finns en enda skola i hela Sverige där pojkar har bättre betyg än flickor. Jag vet hur chockad du som läser detta måste känna dig, vilken gigantisk nyhet, eller hur! Självfallet är detta tragiskt men knappast någon nyhet om man läser här, på min privata blogg eller bara följer ämnet med ett något så när intresse. Jag blev självklart glad över att de först och främst kommer ihåg mig men också att man blivit lite av en expert på pojkars skolsituation i Sverige. Nåväl, här är länken till mitt inlägg, läs och njut (hoppas jag).

Är det något ni håller med om? Något ni vill argumentera emot, något jag missat? Skriv det här eller på inläggets hemsida, båda läses.

Mäns våld mot kvinnor, barn och mot andra i nära relationer ansågs länge som en fråga enbart för kvinnojourer, vårdpersonal, polis och socialtjänst. I dag är vi många som arbetar mot våld i nära relationer och för dessa brottsoffers rättigheter. Det finns dock ytterligare aktörer som bör uppmärksammas. Internationell och svensk forskning visar nämligen en koppling mellan våld mot djur och våld i parrelationen. Även de som arbetar praktiskt, inte minst på kvinnojourer , berättar hur förövaren använder hot och våld mot familjens djur som en del i misshandeln. Våldsspiralen kan inledas med hot om eller faktiskt skada på offrets/familjens djur och ibland till och med genom att döda djuret.

Att uppmärksamma en eventuell koppling mellan våld mot människa och våld mot djur är helt legitimt. Kanske till och med nödvändigt, om det finns internationell forskning som påvisar ett sådant samband.

Men hur kan de skriva en lång debattartikel och med klinisk noggrannhet undvika att nämna att det den internationella forskningen också visar, är att våld mot män i hemmet är ett betydande samhällsproblem? Detta är knappast någon slump, för i så fall skulle det åtminstone nämnts indirekt i någon liten bisats.

Oetiskt. Oärligt. Starka ord måhända, men helt adekvata i sammanhanget. Vi kan inte leva i ett samhälle där viktiga problem aktivt ignoreras av ideologiska skäl. All som jobbar i människovårdande yrken borde bli både upprörda och besvikna över denna artikel.

Tipstack: Går till Erik och Mats!

En kvinnlig vän frågade mig ”kan jag bli anmäld för sexuella trakasserier?”. Hennes fråga berodde på att hon kallat en man för snygg. Jag förklarade då att endast ett fåtal män får såna komplimanger ofta, och att det inte direkt är något vi ojar oss över (att bli ”objektifierat” är få män förunnat).

Sen sa jag också att det i princip inte existerar någon kvinna som blivit fälld för sexuella trakasserier, för att män inte anmäler, och för att vi inte riktigt ser det som trakasserier när en kvinna gör det.

Hon är den mest jämställda människa jag vet, och har inte riktigt någon ”group-preference”, men det var intressant hur oinsatt man ofta är i sitt motsvarande köns situation, samt vilken tilltro många har till ”svensk jämställdhet”.

Två dimensioner lyser fram i denna insändare:

1. Hur bra är vi på att ta det andra könets perspektiv? Är det lätt att fastna i sin egen lilla bubbla och tro att det mesta löser sig för ”de andra”? Klarar du av att ta det andra könets perspektiv?
2. Har svenska folket fortfarande en tro på att jämställdhetspolitiken är rationell? Och att rättssystemet är rationellt i förhållande till kön? Vi som är insatta vet att så inte är fallet (vårdnadstvister, etcetera) men vad tror medel-Svensson?

Dela med dig av dina tankar nedan.

Foto: Johan Ödmann

På DN Debatt presenterades följande förslag för några dagar sedan, av Göran Hägglund och Emma Henriksson:

• Antalet föräldrapenningdagar ska utökas med 30 stycken, och 30 dagar ska även kunna sparas till efter barnets 8-årsdag och fram till arton års ålder.
• Föräldrar ska ha rätt till tjänstledighet på heltid till barnets 3-årsdag.
• Alla dagar ska fritt kunna överlåtas mellan föräldrarna – de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.
• Grundnivån i föräldraförsäkringen ska höjas från 180 till 250 kronor per dag.
• En generell graviditetspeng ska införas under den sista månaden i graviditeten.
• Den barnomsorgspeng som i dag finns för dem som tar hand om egna och andras barn i hemmet ska även kunna ges för enbart omsorg om egna barn.
• Föräldraförsäkringen ska kunna tänjas så att den som önskar kan få lägre föräldrapenning under längre tid.

Mina åsikter om detta är lite blandade.

Att föräldrarna fritt ska kunna överlåta dagar mellan sig tycker jag är bra. Vissa kanske tycker att det är dåligt för män att ta bort ”pappamånaderna” men ingen kan ju tvinga en man att överlåta fler dagar än han vill till kvinnan (i heterosexuella par, alltså). Varje person måste ta ansvar för sitt eget liv och sin egen familj.

Även följande citat från Hägglund och Henriksson är bra, och en välbehövlig känga till de som fortfarande ser social ingenjörskonst som ett självändamål:

Politiken är folkets tjänare, inte dess herre. Därför måste den utformas efter vad folk faktiskt önskar och efterlyser. Att styra enskilda familjers vardagsliv ligger långt utanför politikens gränser.

Den inställningen skulle behövas lite oftare i svensk jämställdhetspolitik. Med detta inte sagt att regleringar alltid är av ondo, endast att vi i Sverige tenderar att reglera för mycket.

So far, so good. Vad är det då jag tycker är mindre bra? Kort sammanfattat handlar det om att KD vill lägga mer pengar på ett system som redan är generöst. Risken är att detta bryter mot det samhällskontrakt som finns mellan barnfamiljer och de människor som aldrig skaffar sig barn. Att de som själva inte skaffar barn betalar skatt som går till barnfamiljer är OK – då alla personer är beroende av samhällets återväxt – men någonstans går gränsen. Sverige har redan världens mest generösa föräldraförsäkring och i nuläget kan väl det räcka.

Vad tycker du om KD:s förslag? Kanske har du helt andra åsikter än mig? Och vad tycker du om förslaget till vårdnadsbidrag, som jag inte ens kommenterat? Argumentera för din sak nedan.

Tipstack: Går till Ninnitokan!

Lästips: Titta på de bilder från helgens föräldramanifestation i Stockholm, som Pappamanualen lagt ut.

Från den norska tidningen Verdens Gang:

En to uker gammel gutt døde av komplikasjoner to dager etter at han var blitt omskåret av en lege i Oslo.

Omskjæringen skjedde på et legekontor på Oslos østkant, og både politiet og fylkeslegen i Oslo undersøker nå saken, skriver Aftenposten.

Gutten ble omskåret forrige søndag og døde to dager senere. Fylkeslege Petter Schou bekrefter at barnet døde av komplikasjoner etter omskjæring.

Översättning: En två veckor gammal pojke avled av komplikationer, två dagar efter han blivit omskuren av en läkare i Oslo.

Omskärelsen skedde på ett läkarkontor i östra Oslo, och både polisen och fylkesläkaren [läns-läkaren] i Oslo undersöker nu saken, skriver Aftenposten.

Pojken blev omskuren förra söndagen och avled två dagar senare. Fylkesläkaren Petter Schou bekräftar att barnet dog av komplikationer efter omskärelse.

Det hävdas ibland att omskärelse av pojkar är ofarligt. Det är inte sant. Rätt utfört är omskärelse ett mindre kirurgiskt ingrepp som har en låg risk för allvarliga komplikationer. Dock innebär alla operationer en risk för komplikationer, inte minst infektioner som kan sprida sig och bli farliga. Således medför rituell omskärelse att en pojke utsätts för medicinska risker, utan någon medicinsk anledning.

Framför allt innebär omskärelse att en pojkes sexualitet förändras för resten av livet. Jag anser inte att en religion eller en djup etnisk gemenskap kan ta sig sådana friheter, och jag anser inte att moderna demokratier ska tillåta detta.

När pojkar fyller 18 och klassas som män är läget däremot ett annat. Då är det upp till var och en om man vill operera sin penis, av rituella eller kosmetiska anledningar – så länge man själv står för kostnaden.

Mer info: Se denna artikel i Aftenposten.

Tipstack: Går till Peter, Johannes och Mariel!

I Sverige är vi vana vid konsensus. Om ett ämne diskuteras är det underförstått att vi ska komma fram till den bästa och mest rimliga lösningen. När en sådan lösning väl uppnåtts ska man antingen instifta bidrag eller annat samhälleligt stöd (om beteendet är önskvärt), alternativt förbjuda med lagstiftning (om beteende är icke önskvärt). Således blir våra diskussioner laddade och lite farliga, för konsekvenserna av att ens lyfta frågan kan bli stora. Frågan “varför lyfter du ens detta?” är inte ovanlig i Sverige medan jag sällan hör den i anglosaxiska sammanhang. Hos oss står mer på spel.

Själv ställer jag emellertid inte upp på de dessa spelregler. Jag vill ha ett samhälle (och en blogg!) där frågor diskuteras utan att lika mycket står på spel. I exemplet med långtidsamning som sträcker sig till fyra-, fem- eller sexårsåldern handlar det alltså inte om att uppnå konsensus. Det handlar inte om att hitta en lagstiftning som sätter taket för hur länge man får amma. Det handlar inte om att ge bidrag eller rabatter för att stötta de som långtidsammar. Utan diskussionen handlar kort och gott om olika argument om vad som är bra för barnet, vad som är bra för mamman, vad som är bra för pappan och om det finns en ålder som man anser är olämplig för amning.

Vad än diskussionen utmynnar i, behöver det alltså inte (och ska inte) utmynna i något förbud mot långtidsammerskorna. Det ska heller inte leda till någon hetsjakt över misstänkta övergrepp, i stil med den vi haft mot män de senaste 20+ åren (både pappor och manliga förskollärare). Däremot kan det leda till att de som långtidsammar får ställa sig frågor de inte gjort innan, och att de som är skeptiska lär sig mer om bakgrunden till långtidsamning än de visste innan. Kort sagt kan det leda till ett intellektuellt utbyte, och en mer spänstig kultur där vi kan lära oss av varandra och spontant revidera våra åsikter något (om argumenten är bra), utan tvång uppifrån.

Själv är jag mindre skeptisk i dag till långtidsamning till tre års ålder än jag var när jag skrev fredagens blogginlägg. Detta för att jag fick möjlighet att reflektera över det biologiska, som jag egentligen alltid står nära annars som legitimerad läkare. En siffra jag hört några gånger är att människosläktets barn egentligen behöver tre år av en ”förlängd livmoder” när de fötts. Detta eftersom våra barn har så stort huvud och därför måste födas medan de fortfarande är små och hjälplösa. Således kan jag i dag ha större förståelse för de som ammar tills barnet fyller tre. Kanske är det egentligen en ganska bra modell för barnen? För mig är det en öppen fråga i dag, och jag är tacksam för den input som tvingat mig att reflektera och inte sitta fast i ett stelt synsätt.

Samtidigt har jag nåtts av information att det till exempel på Familjelivs forum finns en subkultur av mammor som ser sig som Den Stora Modern, och går upp i rollen på ett sätt som uppenbarligen handlar mer om kvinnan än om barnet. Här kan (extra lång) långtidsamning vara en del av bilden. Detta anser jag mig ha rätt att ifrågasätta, även om det handlar om att ifrågasätta andra människors vardag (samt att ifrågasätta kvinnors beteende! Tabu…). Jag har ingen rätt att styra dessa kvinnors liv, men jag har rätt att ha en åsikt om när ett beteende börjar signalera att något handlar mer om mamman än om barnet – och att pappan reduceras till en statist eller plånbok i sammanhanget.

Jag tänker fortsätta att då och då ha kontroversiella diskussioner på bloggen. Även om det inte har något att göra med vad Jämställdhet 2.0 anser, så ser jag det som viktigt att vi i Sverige börjar lära oss diskutera på ett bättre sätt. Bloggen är redan en föregångare tycker jag, och diskussionen om långtidsamning gav utrymme för olika ståndpunkter utan krig och utan krav på konsensus. Att fortsätta utveckla ett sådant samtalsklimat för politiska och kulturella frågor är på ett sätt lika viktigt som att få till stånd en bättre jämställdhetspolitik.