Senior advisor in all things internet and media. #4 when Huffington Post picked ”The Most Influential Tech CEOs On Twitter” Business angel and investor in early stage tech startups. #14 when The Telegraph picked ”The 100 most influential technology investors in Europe” I write, lecture, speak, facilitate and moderate large and small groups. Open everything evangelist and internet pundit!

Nej, i helgen var det final i #TSL3. Och där vann Sverige. Teamliquid Star League är den just nu största serien i det man kallar för esport. Närmare bestämt inom spelet StarCraft 2.

Tävling i datorspel. Nördvarning. Eller? Det intressanta är att jag själv först blev introducerad till det för lite mer än ett halvår sedan. På en födelsedagsfest råkade jag ihop med en kompis kompis som brann för det. Slutade med att jag tittade på en match på youtube dagen efter för att se vad han var så lyrisk om. ... Read More »]]> I helgen fick en final mitt fulla intresse. Och inte var det #ESC2011 – melodifestivalen som var på alla läppar. Och inte heller var det #VM2011 (#twittpuck?) – en final jag faktiskt inte var medveten om innan sent på kvällen, när jag på facebook såg diverse uppdateringar från glada finnar och oglada svenskar.

Nej, i helgen var det final i #TSL3. Och där vann Sverige.
Teamliquid Star League är den just nu största serien i det man kallar för esport. Närmare bestämt inom spelet StarCraft 2.

Tävling i datorspel. Nördvarning. Eller?
Det intressanta är att jag själv först blev introducerad till det för lite mer än ett halvår sedan. På en födelsedagsfest råkade jag ihop med en kompis kompis som brann för det. Slutade med att jag tittade på en match på youtube dagen efter för att se vad han var så lyrisk om. Tittade på en match till direkt efter det. Och sedan en till. Sen dess har jag spenderat mer tid tittandes på esport på youtube eller livesändnigar än vad jag har tittat på TV (vilket inte är direkt ofta ska jag erkänna, men ändå). Och då har jag aldrig ens spelar spelet StarCraft 2.

I sydkorea, esportens förlovade land, är StarCraft mer eller mindre en nationalsport. Har haft kompisar som berättat att det spelas som sällskapsspel med familjen på kvällar där. Vet inte själv, aldrig varit där. Men tittar man på prispottarna och hur bra spelarna är så är sydkoeraner extremt överrepresenterade jämfört med alla andra länder. Ungefär som Sverie i bandy. Eller kanske USA i basket.

Det gör helgens final ännu mer intressant. Ligan, med 32 deltagare från alla möjliga länder (varav hela 7 sydkoreaner), vanns av en svensk. Och inte bara det, silverplats var också en svensk. Det var Johan Lucchesi (artistnamnet NaNiWa) som mötte den otippade Marcus Eklöf (artistnamnet ThorZain). En mycket spännande match i sju games. Prispengar, inga enorma siffror än, var på 34 000 dollar och spelarna flögs till New York för att spela matcherna där.

Det intressanta är tittarna. Finalen sågs av 65 000 personer live via nätet. Matcherna har omkring 60 000 eftervisningar på youtube sen dess. Imponerade siffror tycker jag. Förra ligan, TSL2, drog endast en tiondel av siffrorna.

Esport är fortfarande i sin linda. Även om kommentatorerna kommit en lång väg bara de månaderna jag har följt det så är det fortfarande en hobby för de flesta inblandade. Det används en nomenklatur som kan kräva att man sätter in sig lite i det först, innan man förstår allt (lite som med offside i fotbollen). Och det är inte alltid lätt att hitta matcher, om man inte vet var.
Men alla som jag har introducerad till det har fastnat. Det har blivit en accepterad lördagsaktivitet i min umgängeskrets att sitta i soffan och titta på livematcher.

Sverige ska vara stolt över detta. Med flera svenskar erkända som toppnamn nu, och med stora turnerigar som Dreamhack (total prispott på över 800 000 kr under 2011) är detta land i framkanten. En fascinerande tid.

Transparens: Jag är själv involverad i ett litet esports projekt i ett hörn. För det finns en otrolig potential i detta och jag är övertygad om att det om bara 3-4 år kommer vara bland de stora sporterna. Kanske större än ishockeyn. Men framför allt är det jävligt kul att titta på.

Sidnotis: StarCraft 2 är lite som en blandning av tennis och ishockey. Man spelar i set (games) och varje kan bli så kort som 10 minuter eller så lång som 50. Och spelat handlar om många snabba vändnigar – de sista fem minuterna i ett game kan avgöra helt.

Gott så. Aldrig någonsin tidigare har det varit lättare för användare, läsare, lyssnare och tittare att ge snabb respons och skicka vidare både journalistiska storverk och publicistiska fadäser. Det är bra. Det är på tiden.

Och överallt, i varenda radio- och tv-program, i anslutning till en mängd artiklar i tidningarna, pumpas budskapet ut: ”besök vår hemsida”, ”diskutera vidare på vår blogg”, ”chatta med vår reporter”, ”diskutera vidare på Facebook”. Som gammal webbchef blir ... Read More »]]> Om man surfar runt på svenska nyhetssajter är det fullkomligt uppenbart att nu har redaktionerna vaknat vad det gäller Facebook. Nu när varenda medelålders person har ett eget Facebook-konto har de flesta journalister (där majoriteten också är medelålders) förstått att det här är en arena man inte kan bortse ifrån. Gilla- och dela-knapparna finns överallt och numera kan vem som helst dela allt från tunga nyheter till lokala trivialiteter.

Gott så. Aldrig någonsin tidigare har det varit lättare för användare, läsare, lyssnare och tittare att ge snabb respons och skicka vidare både journalistiska storverk och publicistiska fadäser. Det är bra. Det är på tiden.

Och överallt, i varenda radio- och tv-program, i anslutning till en mängd artiklar i tidningarna, pumpas budskapet ut: ”besök vår hemsida”, ”diskutera vidare på vår blogg”, ”chatta med vår reporter”, ”diskutera vidare på Facebook”. Som gammal webbchef blir jag synnerligen belåten – tänk vad vi tjatade och tjatade om hänvisningar i de analoga medierna för tio år sen. Då var det inte lika lätt, vi som arbetade med webb då upplevde ofta att sajten levde sitt eget liv, avklippt från det så kallade huvudmediet. I dag är det inte så, vilket är fint. Och på tiden.

Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING!

Flera börjar också kvickna till och förstå att Facebook kan man använda till mer än att bara trycka ut länkar till redan färdiga artiklar. Man kan diskutera saker med läsarna innan man ens har börjat skriva. Man kan kolla av – är det här intressant? Finns det någon vinkel vi har missat? Har du möjligtvis en bild eller video som vi ska visa?

Jag gör själv så gott jag kan för att integrera mitt journalistiska arbetssätt med webben. Vår Facebook-page har vi hela tiden kallat för ”Sveriges största lokala redaktion” för att markera att här är du inte bara en åskådare. Det du säger betyder något för hur vi sen gör vårt tv-program. Vi ställer dina frågor, tar reda på det du vill åt dig. Ibland funkar det jättebra och vårt fanpage blir lite som en redaktion. Ibland känns det segt och som att målet är för högt ställt – folk kanske inte alltid vill vara en del av en redaktion? Dom kanske mest vill leva sina liv, bli underhållna, få vettig info, ägna sig åt det dom tycker är viktigt. Att medierna står och gastar MEN REAGERA DÅ kanske mest uppfattas som tröttsamt.

Det jag försöker säga är att det finns en risk i att vi som jobbar på redaktionerna överskattar det vi gör. Det mesta av det vi producerar tas emot med ett jaha. Varken hiss eller diss. Det behöver inte betyda att det inte har sin plats. Men det är inte värt att reagera på.

Jag menar såklart inte att vi ska sluta bjuda in till delande, reaktioner, återkoppling och engagemang. Hellre för många gilla-knappar än inga alls.

Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling. Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order?

Jag tror helt enkelt att vår uppfostran i att vara masskommunicerande går igen i vårt sätt att försöka jobba med den sociala webben. Vi är fortfarande blinda i jakten på volym. Vi skriker ut samma budskap till många, istället för att engagera oss i färre men betydligt mer kvalitativa diskussioner.

Och hur belönar vi dom som faktiskt engagerar sig? Dom kanske är värda mer än att bara få vara medlemmar på våra Facebook-sidor. Dom kanske borde få cred i artiklarna, ha med sin byline i tv-reportaget, länkarna till deras bloggar kanske borde hamna överst i ingressen.

Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.

Kommer att tänka på en viss matador…

Själv vill jag gärna tro att jag fattar de enkla besluten med huvudet och de svåra med magen. Alltså rakt motsatt det jag fått inpräntat i mig sedan barnsben: Ju mer komplext ett problem är, desto mer rationellt måste jag angripa det.

Den här övertron på logik och rationalitet har präglat den västerländska kulturen ända sedan den franska upplysningen på 1700-talet. Och idag är idén om den självständiga och rationellt resonerande människan den vägledande sanningen på de flesta håll i samhället.

”We had a financial regime based on the notion that bankers are rational creatures who wouldn’t do anything stupid en masse.”

Det skriver journalisten och författaren David Brooks i en krönika i The New York Times, i vilken han aviserar Den Nya Humanismen. Han menar att mycket av den galenskap och många av de missförstånd som ... Read More »]]> Hur gör du när du fattar beslut?

Själv vill jag gärna tro att jag fattar de enkla besluten med huvudet och de svåra med magen. Alltså rakt motsatt det jag fått inpräntat i mig sedan barnsben: Ju mer komplext ett problem är, desto mer rationellt måste jag angripa det.

Den här övertron på logik och rationalitet har präglat den västerländska kulturen ända sedan den franska upplysningen på 1700-talet. Och idag är idén om den självständiga och rationellt resonerande människan den vägledande sanningen på de flesta håll i samhället.

”We had a financial regime based on the notion that bankers are rational creatures who wouldn’t do anything stupid en masse.”

Det skriver journalisten och författaren David Brooks i en krönika i The New York Times, i vilken han aviserar Den Nya Humanismen. Han menar att mycket av den galenskap och många av de missförstånd som drabbat vår värld under senare tid kan förklaras med att vi har haft en allt för stor tilltro till en allt för simpel bild av människans natur. Vi inbillar oss att vi kan lita på vår förmåga att resonera rationellt men inte på våra känslor. Och vi tror oss ha förmågan att separera det rationella från det emotionella.

David Brooks exemplifierar med utbildningssystemet, som under lång tid baserats på och belönat vår förmåga att arbeta självständigt, resonera logiskt och minnas det vi sett och hört. Men de förmågor som senare i livet betyder mycket mer för både individen och samhället, som t.ex. karaktär och social kompetens, varken betonas eller belönas. Och samma missförhållande fortsätter genom de flesta andra samhällsfunktioner; de korrelationer som inte kan kvantifieras i mätbara termer ignoreras.

Kort sagt: Vi har utvecklat oss själva till experter på allt som är rationellt och medvetet, men blivit analfabeter på alla processer som gömmer sig där bakom.

Du som följer det som skrivs på min blogg The Brand-Man vet att myten om den strikt rationellt resonerande människan är avlivad en gång för alla. Genom olika vetenskapliga discipliner, bl.a. neurovetenskap, psykologisk ekonomi (behavioural economics) och sociologi, har vi de senaste årtiondena fått nya insikter i den komplexitet som utgör människans natur. Numera vet vi t.ex. att merparten av det som pågår i hjärnan är omedvetna processer; det omedvetna styr i mångt och mycket det medvetna. Vi vet också att känslor inte är de rationella tankarnas motsats; det är våra känslor som avgör hur vi värderar saker och ting – våra rationella resonemang baseras på våra känslor. Och vi vet att vi inte är isolerade individer som skapar relationer; vi är sociala djur, tätt sammanlänkade med varandra, som uppstår ur relationer.

Brooks skriver:

”When you synthesize this research, you get different perspectives on everything from business to family to politics. You pay less attention to how people analyze the world but more to how they perceive and organize it in their minds. You pay a bit less attention to individual traits and more to the quality of relationships between people.”

Varken Brooks eller jag menar att gamla ideal som klanderfri logik och strukturerad rationalitet samt måttstockar som IQ-värde, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet måste skrotas. Men med tanke på den kunskap vi numera har om hur vi tänker och väljer är det hög tid att vi börjar fokusera på djupare talanger. Talanger som inte bara omfattar utan också förenar det rationella och det emotionella:

• Attunement – Talangen att sätta sig in i andras sinne och förstå vad de kan bidra med.
• Equipoise – Talangen att följa rörelserna i sitt eget sinne och korrigera för fördomar och brister.
• Metis – Talangen att se mönster i världen och kärnan i komplexa sammanhang.
• Sympathy – Talangen att komma i samma rytm som människorna omkring en och att frodas i grupper.
• Limerence – Motivationen att söka efter de stunder av transcendens då sinnet hänger sig åt kärlek för en annan människa, kärlek för en utmaning eller uppgift eller kärlek för en spirituell mening.

Vad vi än må kalla det, magkänsla, intuition, social kompetens, eller något annat, det viktiga är att vi erkänner de bakomliggande talangerna hos oss själva och varandra, och slutar att enbart värdera och fokusera på människors förmåga att resonera logiskt och uttrycka sig rationellt.

Jag tror att det var hjärnforskaren Jill Bolte Taylor som sammanfattade det så elegant:

Vi är inte tänkande varelser som känner efter, vi är kännande varelser som kan tänka efter.

I takt med att vetenskapen får en allt större insikt i människans komplexa natur hoppas jag att allt fler områden i samhället bejakar David Brooks Nya Humanism.

Den är, i mitt tycke, en mycket angenäm människosyn.

tl, dr: The Facebook page “Wir wollen Guttenberg zurück” has after my estimations largely true fans.

The “Call for crowd action” last Friday has found a surprising uptake from the community: in addition to more than 900 comments there where close to 100 emails with all sorts of clues, from quasi professional data analysis up to pure speculations. Several scripts have been written to tracks the number of fans of the Guttenberg-page, some of them from before the call to action, and there has been a very, very extensive datacollection. Big thanks to all who ... Read More »]]> Intro (by me – Karsten): Second part of the crowdsourcing experiment made by the german blogger Sascha Lobo regarding what he deemed as suspicious fast growth of a political fanpage. First part in english can be found here. Original in german is here: part 1, part 2.

tl, dr: The Facebook page “Wir wollen Guttenberg zurück” has after my estimations largely true fans.

The “Call for crowd action” last Friday has found a surprising uptake from the community: in addition to more than 900 comments there where close to 100 emails with all sorts of clues, from quasi professional data analysis up to pure speculations. Several scripts have been written to tracks the number of fans of the Guttenberg-page, some of them from before the call to action, and there has been a very, very extensive datacollection. Big thanks to all who participated.

First to the methods described in the main article – the collection of screenshots was made obsolete by the scripts, which where implemented early and got in-depth data collection for the growth graph of the fanpage. The second method was with certain assumptions which where not bullet-proof but deemed good enough to make some analysis. In fact if you look at the numbers from the second method, which can be deemed a good estimate just because of the sheer volume of contributers, the proportion of Guttenberg fans is alot smaller then expected – sometimes significantly smaller. One possible explanation for this is even more interesting than any tools with which you can control fake profiles: Maybe this scandal has resultet in Guttenberg drawing people to Facebook which were not there before – and a whole lot of them in fact. The numbers of social Bakers, a statistics service mostly for Facebook, which even if not being perfectly precise, points to an larger increase in the numbers of newcomers to facebook in the end of february then any previous occassion.

But the many contributions that have been made by the crowd have contributed to some interesting insights. Some selected people can be found below as part of the evaluation, many others will go unmentioned – but thanks to all the participations I now have come to the clear opinion: I think the majority of the fans of the fanpage are genuine. I have no evidence, and of course it is possible that I am mistaken. But there are strong facts – strong enough for me – that would indicate the authenticity:

Fact #1
The main argument for that it is real growth is that there seems to be an absolutely normal growth curve. The Twitter user @scytale and @marekventur have compared the data of the fanpage growth with those of the page of the show “Germany’s Next Top Model” – and also with the growth data of the Page to Guttenberg. Here are the very telling results: 

Fact #2
Facebook has at my request dug into the data and found:

“[...] There may be fakes here and there – but not en masse”.

There have always been known shortcomings of Facebook, also technical ones. For example, I have often gotten spam-or worm-like activities sent to me by methods described in this article: “Devious ways to get Facebook Likes”. Theoretically, this principle would also be technically possible in the Guttenberg page. But – it is hardly likely that this would remain unnoticed on this scale. Just as it is possible to make the mistake of copying two thirds of a doctoral thesis without realizing it, there may be several hundred thousand Facebook users who become fans, without realizing it. But it is hardly likely. However despite these and other shortcomings of Facebook it must be said that they often are quick to respond in the case of fake accounts. The creation of fake profiles is possible, but far from trivial. Even more difficult would it be to fake six-digit numbers of profiles so that the technicians of Facebook – who on a every day basis have to deal with fakes – do not recognize it.

Fact #3 
The journalist Marcus Black of the newspapper Rheinzeitung got an admin access by the fanpage creator, and has taken a look into the internal Facebook insights. There are detailed statistics – both for interactions as for traffic from sources like Twitter – sufficient proof that the majority of page visitors are real.

Of course there remain inconsistencies. Of course there are individual accounts that are clearly fakes. Of course it is possible that scammers for whatever reasons, jumped on the train. For example to generate traffic with postings of repetitive nature for dubious sites. Looking at the comments on the Wall of the fanpage it could be assumed that alot of the people there are, to put it nicely, more easily convinced of clicking on more obvious clicktraps. And of course, is not known whether or not as the first ten thousand fans were faked for the page, to give a boost. But would it really matter, for example, if 100,000 of the nearly 600,000 fans were fakes?

The most important and Fact #4 of the authenticity of the fanpage is the evolution of the digital society in Germany itself. About 20% of the population or 17 million Germans are on Facebook*. It stands to reason that it is now a reasonably balanced cross-section of society. Of course with a tendency to younger, more progressive, socially minded people. But only with the tendency. It is undisputed that Guttenberg was a mass-media phenomenon. He was a person who resonated with people, of which it is somehow thought that they were exactly as they presented themselves on the fan page. Vigorously and intelligently this was analyzed by the Twitter user @haekelschwein in a comment to the blog netzpolitik.org. The former defense minister has had social media growth better compared with that of Justin Bieber rather then other politicians. Fittingly therefor in describing this phenomenon are references to a pop star. Guttenberg resonated with fans and followers – even if they often could not mention even one thing he stood for politically – mainly because he was aesthetic and emotionaly judged, not political. For his hair gel more than his political substance. But no one would become suspicious if a pop star like Dieter Bohlen in a few days had gathered half a million fans, everyone would have thought that possible – and blamed the irrational and flimsy nature of human beings.

And therein lies the key to this curiosity: as enlightened netizen it did not fit our picture that more then half a million people under the present fraud accusations and scandals surroudning mr Guttenberg would actively support his coming back to office – and at the same time be active on the web, which was considered somehow a more progressive and liberal part of society. Until now. If I would have found similar strong evidence that there were alot of fake fans, I probably would not have hesitated calling “fraud”. But sometimes the facts fit not your picture, but yet they are correct.

The digital march of half a million people for Guttenberg shows one thing: for years you have been wondering when, apart from mail and online banking, when the people would finally arrive on the real web. And now that time is here.

Outro: *In Germany for a long time Facebook has had troubles growing, because of the strong precens of StudiVZ – a german social network (just as LinkedIn has troubles because of Xing, which originated in Germany).
Just as last post this post has been made possible thanks to contentor.de, which I am involved in.

Does someone (doesn’t have to be the page admins) cheat with the fan numbers on the Facebook page “Wir wollen Guttenberg zurück” (“We want Guttenberg back”)? Let us try to figure it out together – I will explain how in this article.

It started fairly plausible: Guttenberg (background info here) filled the halls and the sides of the boulevards – why should he not be able to inspire even the Facebook masses? Especially since Facebook is growing like crazy in Germany, there are now more ... Read More »]]> Intro (by me – Karsten): The german defence minister von Guttenberg has been in some recent controversies and just recently stepped down from his post because of these. The german mediablogger Sascha Lobo thinks there might be even more fishy things going on… an interesting example of crowdsourcing, facebook and fame (original in german can be found here) 

Does someone (doesn’t have to be the page admins) cheat with the fan numbers on the Facebook page “Wir wollen Guttenberg zurück” (“We want Guttenberg back”)? Let us try to figure it out together – I will explain how in this article.

It started fairly plausible: Guttenberg (background info here) filled the halls and the sides of the boulevards – why should he not be able to inspire even the Facebook masses? Especially since Facebook is growing like crazy in Germany, there are now more than 16 million active members in this country. Until the facebook fanpage reached about 200,000 fans of the group “Wir wollen Guttenberg zurück” assessment was: quite an achievement with so many fans in such a short time, but not entirely impossible.

When the page hit 300,000 fans, I began to doubt. Especially since the fans included profiles like these: Anna-Lena Breitenberger* has no interests other than Guttenberg (on different pages) – and apparently no other Friends, no bio, no nothing. I would have thought it realistic that someone persuades friends to join facebook and view support for the Guttenberg case, but I find it unlikely that this person does not even add those who persuaded them to join facebook as friends. Unlikely – however not impossible.

Finding Facebook-fakes with the crowd
After the fanpage reached 500,000 fans, and after discovering the following article which documented a very strange and constant increase in the number of fans, I decided to check if there somehow could be found evidence of fraud och fake accounts being used to push the fanpage up. The plan was to use the crowd, with two different methods to find clues.

Method #1
The first method is very simple: I would like you to post the number of supporters of the fanpage at a particular time. If possible with a screenshot in order to remain comprehensible. For example, a screenshot of 1 March, 22.08 clock, where there are 229 069 fans. If enough data is collected, one can calculate a curve whose regularity provides information about a possible “enhanced” support for the page. Particularly data / screenshots from the overnight low would be interesting.

Method #2
The second method is not quite simple, it is an arithmetic approximation to the probability that the fan page has fake fans. The method is based on being able to see how many of your friends are fans of the page. At the time of the screenshots (11.05 clock, today on Friday), the page has 545 982 fans. My profile has 4917 friends, of which 145 are fans of the Guttenberg page.

It follows from this that 0.02655% of Guttenberg fans are my Friends. At first this isn’t suspicious – even though after a short review and consultation with my friends i found that a third of them are there for obviously ironic interest in the fanpage – but that is to be accepted, a fan is a fan. If I however look at the page for Angela Merkel, which has 74 353 fans, of which 147 are my Friends, that is 0.1977% overlap for Merkel. Strange – more then one seventh the amount of total fans, but almost the same number of overlaps? Looking at the fanpage of the BILD newspaper, at the time of the screenshot (today, 11.05 Clock) there are 111 398 fans – and of whom 214 are my Friends. Interestingly, the overlap is at a similar value to that of the Angela Merkel fanpage, 0.1921%. The Page of Karl-Theodor zu Guttenberg itself has 219 of my friends as fans of a total of 197 414 fans. There the overlap value 0.1109% – slightly less than for BILD and Merkel, but still more than four times as high as in the “Guttenberg back” page – which indicates a significent difference.

Of course I cannot assume, with my open political standings, that my fans are a good representation of the center of the conservative movement. But a certain consistency within different kind of conservative movements would be likely to be assumed, which is this case seems not to be. However, given the high amount of attention the fanpage has caused, and especially mentions on Television, it might still be a true phenomenon.

And here the crowd plays the crucial part. The more of you that posts how many friends they have, and how many friends they have that are fans of the Guttenburg page, the better we can get a complete picture, regardless of political views. It is however important to remember, that especially the second method, has assumptions that might be wrong.

You can all but help to figure out how high the likelihood is that the Guttenberg-Page works with fake fan profiles. If enough people can come together we can work out more precisely how large the deviation is, and consequently the probability that they are fake fans. This might not be enough to prove anything, but enough to make a good assumption. And that might be enough as we have learned in the Guttenberg story so far.

So please post in the comments the following:
• The number of your friends
• The number of overlaps with the “Guttenberg-back” Page
• The number of overlaps with the Merkel-Page
• The number of overlaps with the BILD-Page
• The number of overlaps with the official Guttenberg Page
and a link to your profile sake of traceability.

For me it would look like:
4917 – 145 – 147 – 214 – 219

I will then analyze the data, if enough data is present and experts such as Philip and Jens from Facebook marketing help. A request to Facebook itself is also sent out. Thank you in advance for your participation and dissemination.

* Update (Friday 16:36)
Meanwhile, Facebook confirmed to me that the above-linked profile of Anna-Lena Breitenberger is “totally authentic”. Sorry, Anna-Lena.

Outro: The article has gotten almost 1000 comments since being posted, and there is now a followup (comming soon in english) – which points to some very interesting facts and lessons to be learned.

This article has been brought to attention to mindpark and translated with thanks to contentor.de, where I am one of the owners.

Och när jag läser bloggposten om journalisternas dödssynder i den sociala webben så känner jag nog att mitt projekt har varit ganska syndfritt, ärligt talat. Vi har förberett programmen med FB och Twitter, vi har hittat gäster och ämnen via bloggposter, länkar och pages, vi har kommenterat och kommenterats, vi har gjort 30Minuter till en angelägenhet långt utanför Östergötland. Vi har inte använt webben som marknadsföringskanal. Vi har varit personliga, angelägna och öppna.

Allt detta känns såklart bra. Ändå väljer vi att lägga ner. Det får vara slut på 30Minuter nu.

Istället ska vi göra ett program som kommer att heta Sticket. Framförallt ska det bli kortare och bättre. Vårt kanalkoncept skiljer sig ju från traditionell lokal-tv. ... Read More »]]> Drygt ett år har gått sedan vi lanserade 30Minuter – ett lokalt nyhetsmagasin i 24Corren och 24nt som skulle vara banbrytande integrerat med den sociala webben.

Och när jag läser bloggposten om journalisternas dödssynder i den sociala webben så känner jag nog att mitt projekt har varit ganska syndfritt, ärligt talat. Vi har förberett programmen med FB och Twitter, vi har hittat gäster och ämnen via bloggposter, länkar och pages, vi har kommenterat och kommenterats, vi har gjort 30Minuter till en angelägenhet långt utanför Östergötland. Vi har inte använt webben som marknadsföringskanal. Vi har varit personliga, angelägna och öppna.

Allt detta känns såklart bra. Ändå väljer vi att lägga ner. Det får vara slut på 30Minuter nu.

Istället ska vi göra ett program som kommer att heta Sticket. Framförallt ska det bli kortare och bättre. Vårt kanalkoncept skiljer sig ju från traditionell lokal-tv. Istället för tablå-tv kör vi en nyhetsslinga som uppdateras hela dagen. Nyheterna går dygnet runt. Till detta kommer korta programformat, sex minuter långa. Våra kanaler, 24Corren, 24nt, 24UNT och 24Norrbotten bygger på att man aldrig ska vara långt borta från de lokala nyheterna. De ska finnas där, tillgängliga, när som helst på dygnet. ”Tv när du vill” är payoffen. Egentligen är det ju lokal-tv on demand vi pratar om. Bitesize-tv. Vi strävar inte efter ett utbud där man ska kolla på våra kanaler timmar i sträck, utan en snabb kanal med överskådliga format som också blir till extra räckvidd för våra annonsörer.

30Minuter, däremot, var tablå-tv. Äkta gammal ång-tv faktiskt, med den enda skillnaden att vi använde den sociala webben så mycket vi kunde. Och kommunikationen utåt blev komplicerad. Vi är tv när du vill, men ändå inte. Vårt utbud är snabbt och lätt – eller nä, inte bara. Mitt i allt kom ett 30-minutersformat med SVT-anspråk.

Och det fattar nog vem som helst, att det som skiljer SVT från oss är resurserna. Vi gjorde en oändlig massa tv på minimala resurser. Men i längden blir det så tungt, så svårt, en sisyfos-uppgift. Vi avverkade runt 20 gäster i veckan. Men så hade lamporna i studion knappt kallnat innan det var dags att jaga 20 nya. Alla som har jobbat med tv har undrat hur vi fick ihop det. Jag också, när jag tänker efter.

Därför måste vi tänka om. Jag tror att vi måste vara trogna vårt format, tv när du vill-grejen. Formatet måste vara litet, lätt, snabbfotat och man ska aldrig behöva vänta länge på nyheterna. Sticket kommer fortfarande att vara ett pratprogram i studio, men med ett snackis-ämne om dagen istället för fem eller sex. En eller två gäster istället för åtta. Ett välgjort snack med en väloljad gäst, bättre än fyra halvoljade snack i kvartsfart.

I den här processen har jag tänkt på ett par saker. Dels paketering och koncept. Där tror jag att mediehusen har en bit att gå. Särskilt vi som verkar lokalt. Vi tenderar att tro att det lokala varumärket räcker till allt. Att bara vi använder oss av det så tas vi emot med öppna armar. Men jag tror inte att det är så. Tvärtom. Koncept, paket. Format, affär, målgrupp, tanke. Journalistiken i sig räcker inte.

Och så är det just det där, med journalistiken. Jag tänker att den journalist som inte skakar lite i sina grundvalar idag är antingen naiv eller okunnig eller ignorant. Jag vet att många skakar så mycket att de håller på att tappa fotfästet, men det är inte det jag pratar om. Sund distans till journalistiken, till det ädla kallet och vår egen förträfflighet tror jag inte bara är bra, den är helt och hållet nödvändig.

För min egen del tänker jag att jag måste bli en ännu bättre programledare. Om jag har sex minuter på mig istället för 26, hur utnyttjar jag dem på ett sätt som gör att folk inte vill zappa vidare? Som gör att de faktiskt klickar på inslaget på webben? Som gör att de kan tänka sig att ta några minuter av sin dyrbara tid för att se vad vi har att förmedla?

Jag har länge levt under devisen att får man påverka innehållet så blir det mer relevant. Och jag tror det fortfarande. Men erfarenheterna av 30Minuter ger ändå vid handen att det inte helt räcker. Att bara ha möjlighet att påverka är inte nog för att intresset ska hållas vid liv. Det krävs också ett smart format och ett journalistiskt innehåll som är bra på riktigt.

Vi började med interaktivitetsparametern. Den tänker jag hålla vid liv. Men jag skakar och på darriga ben antar jag utmaningen igen.

Gina Masullo Chen som bloggar på Savethemedia är en journalist med tjugo år i branschen och forskar i dag på mediefrågor på Syracuse University. Hon vill se journalistiken överleva och skriver mycket om hur de nya mediemöjligheterna kan användas. Här tar hon itu med de sju dödssynder som hon menar att journalister och mediehus gör sig skyldiga till i frågan om sociala medier.

Som en särskild service till svenska journalister följer på denna blogg en översättning av hela den pampiga bloggposten. Översättningen är gjord av Malin Nävelsö, journalist, bloggare, samtidsnyfiken och bekymrat hoppfull angående mediebranschen.

Nyligen postade Steve Yelvington ett inlägg om de sju dödssynder medieföretagen gör sig skyldiga till, i en post som omtwittrats flitigt. Min favorit från ... Read More »]]> Stundtals blir man lite förvånad över att förhållandet mellan journalister och de blommande sociala medierna ofta är så stelt. Var går det snett, liksom?

Som en särskild service till svenska journalister följer på denna blogg en översättning av hela den pampiga bloggposten. Översättningen är gjord av Malin Nävelsö, journalist, bloggare, samtidsnyfiken och bekymrat hoppfull angående mediebranschen.

Seven Deadly Sins CC BY-NC-SA by willlernen (slow)

Nyligen postade Steve Yelvington ett inlägg om de sju dödssynder medieföretagen gör sig skyldiga till, i en post som omtwittrats flitigt. Min favorit från denna lista är lättja: ”Nej, vi behöver inte förändra. Vi behöver inte strukturera om vår säljorganisation, skapa smarta incitament för digital försäljning, ta riskabla vägar, utöva interaktiv journalistik eller pröva något nytt.

Steve Yelvingtons smarta lista inspirerade mig att göra en egen variant på dödssynderna, men jag riktar min vässade penna mot journalisterna själva när de använder sociala medier. Som alla som läst åtminstone en post på min blogg vet, är jag en varm förespråkare för att journalister skall använda sociala medier för att knyta kontakter, nå läsarna och samla idéer.

Journalistiken som bransch verkar vara i fas två i sitt förhållande till sociala medier. Till största delen har vi (tack och lov) lämnat ”sociala medier är dumheter”, men många av oss sitter fast i slentrianmässigt tänkande om att använda sociala medier på bara ett sätt. Vi begränsar vårt användande så att det blir oanvändbart och siktar på att lägga så lite tid som möjligt på det, eller så hoppar vi på det då och då men saknar uthållighet. Och sedan undrar vi varför det inte fungerar.

Så här kommer min lista på sju dödssynder som journalister inte bör göra sig skyldiga till i sociala medier. Sparka ut de här sju ovanorna och du kommer att ha en plan för sociala medier som kan börja fungera.

Stolthet: År 2009 kunde det kanske generera skrytmöjligheter för en journalist eller ett mediehus att ha ett Twitterkonto eller en fansida på Facebook. Så är det inte längre. Att bara ha det är inget att vara stolt över. Faktum är, att om detta är det enda du åstadkommer, så är det inte konstigt om du blir besviken på resultaten.

En Facebooksida är bara värd besväret om den leder till interaktion med läsarna, får folk att prata och leder till idétips eller källor för reportrarna. Att ha en bunt människor som gillar din sida är kanske en början, men det är inte tillräckligt för att skapa verkligt engagemang.

För att få engagemang måste du delta i din egen sida genom att regelbundet posta information, twittra om den och dela den på olika tjänster, samt aktivt värva följare och prata med dem. Dessutom: ta reda på hur dina läsare vill använda din sida. Det är din nyckel till vad du skall göra med den. För några (amerikanska) exempel på hur en framgångsrik Facebooksida för en tidning kan fungerar, kolla in den här listan från Bivings Group.

Girighet: Vill du veta om du begår dödssynden girighet på Twitter? Kolla förhållandet mellan dina följare och dem du följer. Om gapet är stort (eller om du, Gud förbjude, inte följer någon alls) har du varit girig. Problemet med girighet på Twitter är att det begränsar din möjlighet att dra full nytta av mediet.

Twitter handlar om konversation och nätverkade, genom relationer präglade av svaga personliga band. För att göra dina tweets värda något, måste du nå en kritisk massa av följare. Ett av de bästa sätten att bygga en följarskara är genom att följa folk. (Kom ihåg att vi lärde oss detta på dagis: om du vill ha en kompis, var en kompis.)

Alltså, om allt du har är en flock följare, då har du gjort ditt Twitter till en megafonservice – men du är inte engagerad. Resultatet: Folk kanske läser vad du twittrar, men det är mindre sannolik att de retweetar det och då har du missat den generella ömsesidighet som funkar på Twitter. På det viset får du bara tillgång till dina faktiska följare och missar det exponentiella antalet läsare du kan få om dina följare retweetar det du twittrar.

Avundsjuka: Konkurrenten landar ett rejält scoop, så du ignorerar det och väntar tills du själv har storyn innan du twittrar om det. Detta kan se ut som normalt journalistiskt sunt förnuft, men det är inte det i dagens värld. Nätet är omedelbart och dina följare förlitar sig på dig för att få de senaste, mest uppdaterade nyheterna. De bryr sig inte ett smack om ifall nyheten kommer från dig. De bryr sig inte om ifall dina chefer är arga för att du missade scoopet. Ditt jobb är att serva dina läsare (och förhoppningsvis kommer även dina chefer att inse det).

Visst, gå på storyn, ta revansch och twittra andan ur varje utveckling du kan få ur den. Men du tänker för mycket på ditt eget ego om du låter bli att twittra konkurrentens scoop till dina nyhetshungriga läsare.

Vrede: Även den bästa journalistiska socialamedier-plan kan gå av spåret genom en smula ilska eller raseri. Någon hatar din story och massakrerar dig i en bloggkommentar. Den kritiska personen förolämpar dig, är okunnig och felinformerad – så du känner att det är din plikt att slå tillbaka. Stå emot!

Varför? I linje med det religiösa temat för den här posten, vänder jag mig till Biblen för visdomsord. Ordspråksboken säger oss: ”Svara inte en dåre i linje med hans dårskap, eller så kommer du själv att bli som han.” Det skulle kunna vara skrivet för det sociala nätet. Problemet med att argumentera i det här läget är att du bara kommer att skruva upp situationen. Personen i fråga lyssnar inte och lär sig inte. Du blir mer påstridig. Inget gott kommer ut av det. Och du står där med en permanent, sökbar dokumentation på nätet av ett av dina mindre beundransvärda ögonblick.

Så vilket är svaret? Mycket stringent moderering på tidningssajter är ett bra första steg. Ett andra steg är att skapa en miljö på sajten som klargör att troll inte är välkomna. En sådan miljö skapas genom ständig interaktion med läsare som kommer med konstruktiv kritik eller tänkvärda kommentarer, parat med snabb radering av giftiga kommentarer från troll, tills de ger sig av.

Fast även med dessa åtgärder kan vi alla få spel. Gå då iväg och kräk av dig hos en kollega, en partner eller en kompis. Gör det bara inte online.

Lust: Hur kan journalister göra sig skyldig till lust i sociala medier? Jo, genom att twittra eller blogga om skräp, i förhoppningen att det skall generera en snabb trafikökning, vilken egentligen är meningslös vad gäller äkta, varaktigt engagemang. Jadå, att twittra eller blogga om Kardashians kommer att ge trafik, liksom att lyfta historier om nöjesindustrins lustigheter och personligheter. Och givetvis finns det intresse för berömdheternas bedrifter, så jag säger inte att det nödvändigt är en synd att över huvud taget twittra om, blogga om eller kommentera dem.

Emellertid, om du inte jobbar för en nöjespublikation, så är det inte där du som journalist skall lägga ditt fokus om du vill ha verkligt läsarengagemang. Det kittlar bara nyfikenheten och väldigt lite läsarlojalitet kan utvinnas ur detta. Dessutom, om du arbetar på en lokaltidning eller en lokal tevekanal, så kommer folk till er sajt för att de vill veta vad som händer i deras omedelbara närhet. De kan hitta de senaste kändisbegivenheterna på en massa ställen, men de kan bara få det lokala scoopet hos er.

Frosseri: Om du eller ditt mediehus trycker i sig Twitterkonton ungefär som kakor på julafton, så är ni kanske en frossare i sociala medier. Jadå, Twitterkonton är gratis. Men ni behöver inte så många. Varför är nu det här en dödssynd? Därför att det är en hårfin skillnad mellan att anpassa konton till specifika nischer i läsarskaran (en bra sak) och att förvirra läsarna till vansinne (en dålig sak).

Om ni inte är en mediesajt av New York Times storlek, så klarar ni er förmodligen bättre med ett huvudkonto för nyhetsredaktionen och en handfull specialkonton för nyckelområden som exempelvis olika sporter och mat, vilka förmodligen har sina egen, väl avgränsade publik i er läsarskara.

Lämna resten av er Twitter-action till personalen, som använder sina egna konton i sitt eget namn. Varje reporter kommer att utveckla sin egen följarskara, baserad på vars och ens bevakning och personlighet. Genom att twittra under sina egna namn, skapar de den slags konversation som kan göra Twitter värdefullt. (Folk vill prata med folk, inte med mediehus.)

Men förlorar vi då inte en möjlighet att stärka varumärket, tänker ni kanske nu? Inte egentligen. Era reportrar bör inkludera medieföretagets namn i sina presentationer och de bör regelbundet hänvisa till er sajt. Detta kommer snarare att stärka ert varumärke. Dessutom har ni ju fortfarande era företagsnamnade konton för varumärkesarbetet.

Ett annat frosseribeteende i sociala medier som jag verkligen hoppas kommer att dö under 2011 är att skapa speciella Twitterkonton för särskilda händelser som ett mediehus bevakar. Det kan verka som en bra idé, men är det inte. Varför? Därför att läsarna inte vill jaga runt överallt för att få kläm på vilket Twitterkonto det är som rapporterar från den stora matchen eller den viktiga politiska striden. De vill att det konto de redan följer skall serva dem.

Gå läsarna till mötes – tvinga dem inte att jaga dig på nätet. Dessutom hinner de här engångskontona sällan få tillräckligt många följare för att vara värda besväret. Ni når fler människor med era vanliga konton.

Lättja: Visst, vi har alla mycket att göra. Men sociala medier fungerar bara om du behandlar det hela som ett förhållande. I början, under uppvaktningsfasen, behöver du ägna mycket tid åt det. Uppvakta dina följare. Leta rätt på dem och lägg tid på dem. Sök upp dem på Facebook, på Twitter och på Foursquare. Lägg mycket tanke bakom de trevliga små saker du skickar ut. Läs vartenda ord som dina följare eller Facebookvänner skriver. Precis som i förhållanden i verkliga livet varar inte den här fasen för evigt.

Efter ett tag går det hela över i den mer stabila typen av förhållande som bygger på tidigare framgångar och intresse. Folk börjar kolla in din blogg eller din Facebooksida därför att de har lärt sig att de kan räkna med att hitta coola grejor där. Du har nu erövrat en del förtroende, men du måste jobba för att behålla det. Ta inte dina följare och nätvänner för givna. Var konsekvent och visa lite nätkärlek: retweeta vad de twittrar, twittra om deras postningar, svara på deras kommentarer på din blogg och besvara deras frågor på Facebook.

Målet är inte att ägna flera timmar varje dag åt sociala medier. Det är lite som träning, så 30 minuter tre gånger i veckan är bättre än ett fullskaligt megapass en gång i månaden. Det är okej att ta semester eller hoppa över några dagar. Förhållanden, även nätbaserade sådana, går igenom ebb och flod. Men vad du än gör – sluta inte kommunicera helt. Vi vet nämligen vad som händer då: skilsmässa.

”Redaktörn” kommenterar: Ett stort tack till Malin Nävelsö för en grym översättning och för att vi reagerade på samma sätt när vi läste originalet av Gina Masullo Chen. Det känns skönt att vi tillsammans kan hjälpas åt att leverera tankar till den svenska mediebranschen. Det behövs.

I media och på bloggar spekuleras det i att det vi nu ser kan vara början på slutet av det öppna och fria Internet. Enda sättet för regeringar att stoppa den här sortens offentliggöranden av hemligstämplat material är att stänga nätet, hävdas det. Och det (högst hypotetiska scenariot) måste förhindras. Gör vi inte det, upphör den fria och demokratiska världen att existera.

Men vänta lite nu. Vad är det vi säger, egentligen?

Är det här verkligen ett ”krig”? Skådar ... Read More »]]> Turerna kring Wikileaks och grundren Julian Assange beskrivs som det första cyberkriget. På den ena sidan finns USA’s statsapparat, men också den svenska åklagarmyndigheten samt företag som VISA, Paypal och Amazon. På den andra finns bloggare, kändisar, idealister och inte minst hackers, som utför nätattacker mot myndigheter och företag som försökt stänga ner Wikileaks, stoppat flödet av pengar till verksamheten eller efterlyst den våldtäktsmisstänkte Assange.

I media och på bloggar spekuleras det i att det vi nu ser kan vara början på slutet av det öppna och fria Internet. Enda sättet för regeringar att stoppa den här sortens offentliggöranden av hemligstämplat material är att stänga nätet, hävdas det.
Och det (högst hypotetiska scenariot) måste förhindras. Gör vi inte det, upphör den fria och demokratiska världen att existera.

Men vänta lite nu. Vad är det vi säger, egentligen?

Är det här verkligen ett ”krig”? Skådar vi början på det tredje världskriget, med nätet som krigsskådeplats istället för på slagfältet?

Eller är det kanhända en spionaffär, som i grund och botten handlar om att någon läckt känsliga dokument, som blåsts upp till monumentala proportioner eftersom affären utspelas inför öppen ridå?

Innan vi går vidare, låt mig göra en sak fullständigt klar: Jag är oreserverat förespråkare för ett öppet och fritt Internet. Jag håller yttrandefriheten som en av demokratins viktigaste hörnstenar. Och jag tycker att varje media, på papper eller i digital form, har full rätt – och skyldighet – att granska politiska och kommersiella makthavare. Jag tycker t.o.m. att publicering, under vissa förutsättningar, kan vara försvarbar även om källan eller journalisten gjort sig skyldig till ett brott. (Dilemmat med ”vissa förutsättningar” är så klart gränsdragningen.)

Min första fundering när jag hörde om Wikileaks publicering av diplomatposten var: Vem i hela fridens namn har tillgång till den databasen? Och vem kan hämta upp ett så omfattande material från var det nu än har lagrats utan att sirener tjuter och lampor blinkar över hela Pentagon och hos spionchefen James Clapper i McLean, Virginia?
Vi talar trots allt om drygt 250.000 dokument, varav ca 15.000 hemligstämplats, från mitten av 1960-talet och framåt. Och det handlar inte om korrespondens mellan två parter, utan om meddelanden till och från nästan 300 amerikanska ambassader världen över.

Att utan behörighet beslagta och distribuera dokument som hemligstämplats av en statsmakt är, såvitt jag förstår, klassat som spioneri. Huruvida den handingen i det här fallet kvalificerar under begreppet ”vissa förutsättningar” låter jag var och en själv bedöma (också det är en skön rättighet i en demokrati). Att USA’s regering inte gjort den bedömningen är både uppenbart och självklart, varför den också (högst sannolikt) försökt förhindra publicering och ställa den eller de skyldiga till svars.

Och kanske har det förkommit amerikanska påtryckningar på den svenska regeringen att övertala kammaråklagaren Marianne Ny att återuppta förundersökningen mot Julian Assange, en vecka efter det att chefsåklagaren Eva Finné avskrivit alla misstankar om brott. Men visst känns det extremt långsökt?

Kanske är flickorna som anmält Assange betalda av James Clapper? Möjligt. Men trots min lätt konspiratoriska läggning håller jag också det för osannolikt.

Säkerligen har USA’s regering använt påtryckningar på företag och nyckelleverantörer på webben för att svartlista Wikileaks. Så har statsmakter som känner sig pressade betett sig i alla tider. (Därmed inte sagt att beteendet är försvarbart.)

Förmodligen har någon del av den amerikanska administrationen varit fullt medveten om att Julian Assange skulle ha kunnat stoppa publiceringen. Sannolikt också att Assange hade tillgång till ambassadposten långt före han publicerade den. Och högst sannolikt har USA försökt övertala honom att inte publicera – med alla till buds stående medel.

Lika säkert menar jag att det är att USA mobiliserat en armé av spionjägare för att få fast den som läckt till Wikileaks. Att det skulle vara den 23-årige underrättelseanalytikern Bradley Manning, som suttit inlåst sedan maj i år, låter som hämtat ur en dålig spionthriller. Manning omhändertogs efter att han i en chatt uppges ha berättat att han, från sin postering i Irak, kopplat upp sig mot någon (gissningsvis hemlig) databas och rätt och slätt laddat hem dokumenten och bränt ner dem på en CD, förklädda till Lady Gaga-musik. Och det skulle ha skett mellan den 19 november 2009 och den 27 maj i år.

Om hans berättelse skulle visa sig vara sann, är den i mitt tycke en större pinsamhet för USA än de relativt harmlösa, personliga omdömena som amerikanska diplomater uttryckt om statschefer och ledande politiker. Och betydligt mer oväntad och häpnadsväckande än att Hillary Clinton beordrat en hemlig kartläggning av FN-delegater.

Hade någon påstått att dokumenten fiskats fram och läckts av en terroristorganisation hade jag förmodligen haft lättare att tro på det. Tänker jag efter, vore det en intressant taktik, i syfte att rasera USA’s internationella anseende, att släppa ett mycket stort antal verifierbara, rätt så harmlösa dokument, för att sedan från samma källa släppa en inplanterad lögn vars innehåll har en magnitud som skulle få riktigt allvarliga och långvariga konsekvenser.

Likaså om någon sagt att det är USA självt som ligger bakom (dock inte nödvändigtvis presidenten eller någon i regeringen), med motivet att skapa folklig och politisk opinion i USA för ett betydligt mer reglerat Internet samt mer pengar från kongressen till nämnde James Clapper.

Och kanske hade mitt konspiratoriska jag t.o.m. kunnat förlika sig med tanken att det i själva verket är den eventuella utmanaren till presidentposten Sarah Palin som gjort bedömningen att lite media kring en ny sorts terrorism säkerligen skulle gynna republikanerna i allmänhet och henne själv i synnerhet, eftersom allt som har med vapenskrammel att göra brukar få amerikanska väljare att luta sig mot högerkanten. (Dessutom krävs inte särskilt mycket inläsning för att kunna raljera framför tevekameror om det otäcka med dessa hänsynslösa nätterrorister som inte respekterar supermaktens hemligheter.)

Men i ärlighetens namn tror jag inte på något av ovanstående scenarier, även om alla är underhållande att fundera över ur ett motiv–förmåga–effekt-perspektiv.

Allra märkligast är dock att frågan om vem som de facto läckt till Wikileaks och med vilket motiv inte fått särskilt stor plats i medier och på bloggar.
Är inte framförallt den sistnämnda frågan, alltså motivet bakom, den kanske viktigaste frågan av alla?

Anta hypotetiskt att motivet har varit att skada den demokratiska staten USA. Är det fortfarande försvarbart att publicera – kvalar publiceringen av ambassadposten fortfarande in under ”vissa förutsättningar”? Och i så fall, var går då gränsen för ”hot mot nationens säkerhet”?

Nu handlar det mesta som skrivs och sägs istället om Wikileaks (och grundaren Assange). Det görs mycket tänkvärda och välskrivna jämförelser med Aftonbladets kamp mot den svenska statsmakten på 1800-talet. Vi kämpar om vår demokrati, påstås det. Den underbara värld vi håller på att bygga tillsammans risker att rasera, känns det som.

Vi står inför ett krig. Kanske är det så. Jag tänker på en fras som Richard Bach skrev i boken Illusions: ”Perspective – Use it or lose it.”

Jag minns tonläget i början av The Pirate Bay-rättegången och IPRED-debatten. Kombattanterna var andra, till viss del också argumenten. Men när allt kommer omkring går det fortfarande att ladda hem film, musik och böcker från The Pirate Bay. (Det är också fortfarande olagligt att utan tillstånd dela upphovsrättsskyddat material.)

Och kanske, jag säger bara kanske, är också Wikileaksaffären inte mer än en upphaussad medial storm i ett vattenglas.

Kanske handlar kvällstidningarnas löpsedlar om ett par veckor istället om en ny pandemi. Kanske finns Wikileaks kvar nästa år, och året därefter och därefter. Och kanske fortsätter nätet att blomstra, oavsett vad som händer med Julian Assange.

Därmed inte sagt att vi inte skall diskutera bl.a. hur USA och en handfull storföretag agerar mot Wikileaks. Det är klart att vi skall.

Demokrati, det fria ordet och möjligheten att öppet dela kunskap och information är hjärtesaker för mig. Men bästa sättet att försvara dem är inte genom att starta krig, vare sig i rubriker eller på nätet.

”Victorious warriors win first and then go to war, while defeated warriors go to war first and then seek to win.” – Sun Tzu

PS. Jag har skrivit på uppropet på Avaaz.org och hoppas att du också gör det.

Kenya är alltså ett land som jag har starka band till. Ska jag vara ärlig har jag längtat tillbaka konstant sedan jag flyttade till Sverige. Därför var det med en viss bävan jag återvände för tre veckors semester, skulle Nairobi vara sig likt? Skulle någon komma ihåg mig? Skulle jag känna igen mig?

Nairobi har förändrats oerhört mycket de senaste femton åren. Staden har vuxit så det knakar. Den nya kenyanska medelklassen handlar på fashionabla shoppingcenter och kör fina bilar ... Read More »]]> För några dagar sedan kom jag tillbaka till Sverige från Kenya. Jag flyttade därifrån som 20-åring, efter att ha gått i Svenska Skolan i Nairobi, tagit studenten där och jobbat ett år själv i landet när min familj flyttade till Sverige. Sedan några år är mina föräldrar tillbaka i Kenya och jobbar uppe i norra delen av landet, på gränsen mot Sudan.

Kenya är alltså ett land som jag har starka band till. Ska jag vara ärlig har jag längtat tillbaka konstant sedan jag flyttade till Sverige. Därför var det med en viss bävan jag återvände för tre veckors semester, skulle Nairobi vara sig likt? Skulle någon komma ihåg mig? Skulle jag känna igen mig?

Nairobi har förändrats oerhört mycket de senaste femton åren. Staden har vuxit så det knakar. Den nya kenyanska medelklassen handlar på fashionabla shoppingcenter och kör fina bilar på de renoverade vägarna. Men trafiken är gräslig, att ta sig fem kilometer med bil kan ta mer än en halvtimme på de hårt belastade gatorna. Trafikljusen bryr sig ingen om. Men bilbälten har blivit ett måste och polisen står i varje hörn och övervakar att ingen pratar i mobilen och kör samtidigt.

För alla har mobil. Folk som kämpar för sin överlevnad och knappt har mat till barnen på kvällen har mobiltelefon. GSM är fantastiskt utbyggt, man kan sitta i den mest avlägsna ökenby och ha full täckning.

Sedan jag bodde där har Kenya också gått igenom en ordentlig politisk förändring. President Moi, som var enväldig diktator när jag bodde där, är sedan länge ersatt. Nyligen röstade kenyanerna igenom en ny konstitution som många sätter sitt hopp till för en fungerande demokrati. Regeringen består av en bred koalition som syftar till att brygga över de djupa klyftor som finns mellan olika etniska grupper i landet.

Och yttrandefriheten har stärkts. Landets största dagstidning, The Daily Nation, är full av välskrivna, initierade artiklar om politik, korruption, etniska konflikter. Politiska ledare och hövdingar granskas och ställs till svars. Genom ett antal prejudikat i högsta instans har källskyddet cementerats och journalister är inte rädda längre, berättar Eric Shimoli.

Han är högsta nyhetschef på The Daily Nation, som ägs av Nation Media Group, ett av Afrikas mest framgångsrika medieföretag. Jag är på hans kontor i Nationhuset i Nairobi på studiebesök och slås av vilket modernt medieföretag det ser ut att vara, vilket säger en del om mina förväntningar. Som västerländsk journalist tänker man kanske att afrikanska medier ska vara svaga, korrumperade, outvecklade. Men faktum är att det är precis tvärtom.

The Nation Media Group har dagstidningar i hela östra Afrika, tv-kanal i Kenya sedan åtta år, väl utvecklade webbsajter. Eric Shimoli berättar att de hela tiden arbetar med hur olika nyheter ska presenteras i olika kanaler. Webben är breaking news, tidningen är fördjupning (någon som har hört det förut?), tv-kanalen står för debatt, underhållning och känslojournalistik. Grävande journalistik prioriteras och har helt andra förutsättningar i ett politiskt system utan offentlighetsprincip men där personliga kontakter och förtroende är avgörande.

Och i Kenya är papperstidningen ohotad. Snarare växer upplagan som nu uppgår till 250 000 ex om dagen. Varje exemplar läses av ungefär elva personer, räknar man med, vilket ger en räckvidd på drygt 2,7 miljoner människor. Internet finns såklart, det vimlar av internetcaféer i Nairobi. Men av 40 miljoner invånare är det en försvinnande liten del som har egen dator och tillgång till nätet dygnet runt och ytterst få surfar via GSM-nätet. Alltså är papper det allra bästa sättet att få ut information. Nästan alla tidningar säljs i lösnummer, endast någon ynka procent av upplagan är prenumererad.

Eric Shimoli visar att SMS-nyheter är en växande tjänst för tidningen. Man kan prenumerera på nyheter, Bibelord, Koranverser (det kenyanska samhället är väldigt religiöst), sportresultat. Och här klirrar det såklart fint i kassan, när tidningen kan ta en del av intäkten.

Och så berättar han att de just nu håller på att sätta upp en nyhetsbyrå-tjänst över hela Afrika för att konkurrera ut AFP och Reuters. ”Varför ska några få västerlänningar bevaka hela Afrika från Johannesburg? Vi har ju resurserna, kunskapen, kontakterna. Är det någon som ska bevaka Afrika så är det vi”, säger Eric Shimoli.

Självförtroendet är påtagligt. När jag frågar om de sneglar på västerländska tidningar så säger han att de tittar en del på New York Times och The Guardian, men för det mesta vet de bäst själva. De känner marknaden, de har musklerna. Varför titta på västerländska mediehus som inte vet åt vilket håll de ska gå?

Med en växande medelklass, en allt större läsande befolkning, bättre infrastruktur och ett exploderande näringsliv har The Daily Nation framtiden för sig. Efterfrågan på deras produkter kommer bara att stegras. Näringslivet behöver fungerande marknadsföringskanaler. Papperstidningen har en ohotad plats under lång tid framöver. Mobila tjänster finns med i strategin, anpassade efter IT-infrastrukturen.

Och för Eric Shimoli är internet inget hot, bara en möjlighet. The Nation har alla möjligheter i världen att växa tillsammans med internet och skapa nya, starka affärer i samband med att allt fler blir uppkopplade. Sociala plattformar som Facebook och Twitter är en självklarhet för det redaktionella arbetet.

Plus att det finns ett stort antal unga, begåvade kenyanska journalister som brinner för att bidra till ett demokratiskt och fritt Kenya.

Det kanske rent av är så att dom inte behöver titta på oss, utan vi som kommer att behöva lära oss av dom.