Nytt för i år är ett segment med ledare från näringsliv och organisationer som kommer att berätta om hur de använt sig av mindfulness i sitt eget ledarskap och i sina organisationer. Bland talarna i denna avdelning återfinns Anne Marie Brodén, riksdagsledamot, Pernilla Bolander, doktor i ekonomi och forskare vid Handelshögskolan och Anna Engman, delägare i IT-bolaget Vendemore AB.

Mindfulness är ett högaktuellt område för företag och organisationer. I takt med att det kommer allt mer forskning om positiva effekter på såväl välbefinnande som produktivitet och effektivitet använder sig fler och fler organisationer av mindfulnessträning. Mindfulness in Business är en möjlighet för ledare, chefer och hr-ansvariga är ta del av det senaste inom detta spännande område.

I first learned about Jeremy’s work through a webinar he gave, and that I also wrote a post about here on the blog (in Swedish). Of course I was delighted when he agreed to do this interview and share his insights with all the readers of the blog. So without further ado I give you the interview:

(Oh, and by the way. If you are interested in information about the Mindfulness in Business conference mentioned at the end of the interview, please send an email to m-i-b [at] potentialproject [dot] com).

Jeremy Hunter interview

Transcript:

Martin: I’m joined today by Jeremy Hunter from the Peter Drucker School of Management. And for those of you who don’t know Jeremy he’s an assistant professor of practice and he has for over a decade taught executives mindfulness practice to help them become better leaders. He was voted professor of the year three times and he holds degrees from Harvard University and the University of Chicago. So, welcome Jeremy.

Jeremy: Well thank you Martin, it’s really a pleasure to talk to you.

Martin: It’s certainly a pleasure to be able to do this interview. So I thought just to start thing off maybe you could tell us a little bit about your background and how did you come to teach mindfulness at one of the world’s most prestigious business schools?

Jeremy: Right… Well, first I should say that Peter Drucker who’s considered to be the founding father of the discipline of management, who wrote a great deal about the notion that managers should manage themselves first before they can manage anything else. And that was a core element of his work and writing for more than 50 years. So it fits nicely within an existing framework of how we understand what management is about.

In the late nineteen nineties when I was a graduate student at the university of Chicago we were working with, we were collaborating with two other institutions and we were given a grant to study what where the effects of mindfulness practice, or how did mindfulness practice relate to the lives of working professionals. And we were examining people who were successful knowledge workers of one stripe or another. Fortune 500 CEO:s and movie directors, architects, writers, journalists, scientists, who had had a dedicated mindfulness practice.

We were asking them questions about what their lives were like and what did they think their lives would be like if they didn’t have this practice and one of the things that kept coming up over and over again no matter who we spoke with was a line that echoed the idea that their lives were so complex that they were being pulled in so many directions at once that if they didn’t have these practices to help them feel present and centered they think they would be dead. And often times they meant it quite literally. They’d show me medical records of their heart disease or something or they had failed relationships, one thing or another. Something about their lives wasn’t working. By learning to train their attention to become more aware, to be able to make different and better choices over time they often times radically transformed themselves and were better able to deal with the complexities of working in this world of ours. That was a signal to me that this was really important to people and that it wasn’t just some strange esoteric, Asian mysticism, but something that really helped, that spoke to people in this post-modern condition that was truly applicatious.

And in my own experience I was 20 years old and a sophomore at a wonderful private liberal arts college in Ohio named Wittenberg University and on a fluke was at the health fair one day and found that I had high blood pressure. One thing led to another and I discovered that I was suffering from an auto-immune disease for which there was no cure, or any real effective treatment and that the disease was affecting my kidneys and that the prognosis was that there was a 90 percent chance of organ failure within five years of diagnosis. That was in 1992. Because the treatments at that time that were available were often times worse than the disease I didn’t really see that there were a lot of traditional medical choices available to me. A professor of mine Eugene Swanger gives me a book called The Three Pillars of Zen, which was in English one of the first books to teach a westerner how you actually do Zen and their kind of very basic meditation instructions. So quite regularly I did this practice over and over again for years, every night before going to bed. One year led to another year and I found myself in graduate school in Boston and found myself with a new doctor and we redid all of the tests from my original diagnosis and I’d come back for the checkup and he says ”I don’t know what happened but somehow this disease process is changed and it’s slowed down and you have more time.”

Fast forward… that’s in 1994… fast forward a few years and talking to all these people who were saying ”If I didn’t have these practices I’d think I’d be dead” and in my own case if I didn’t have this practice I knew I’d be dead. At the same time you have Peter Drucker writing about the importance of managing oneself. It occurred to me, a colleague of mine Jean Lipman-Blumen and I were talking and she said ”You know Jeremy, we train managers to manage anything but themselves.” And it was one of those magic, crystallizing moments were I realized that that’s what we should be doing and that mindfulness could be the basis of an executive education that it wasn’t religion, it wasn’t spirituality, it wasn’t therapy. It was a set of systematic frameworks and tools that when understood and practiced could help you manage all the stuff that happens inside that we don’t get management tools for, you know, primarily our management and leadership education is focused on externals and we’re rarely given tools to manage the internal. That was the kind of first moment and then from there it took about a year or so to develop a class that would speak the language of management, that would speak to management about their lives and the complexity of those lives.

I piloted a seven week class and got what’s probably double the number of enrollment that we’re used to in the executive program and the class was a big hit. And people changed. It was kind of interesting to walk in… it was more than interesting, it was chocking actually when I walked into class maybe the third or fourth week and I saw that people looked younger. It was something that has happened regularly since then but what I think happens is that people with time and practice start to realize that they can make different choices about how they handle themselves and how they handle their own minds and in relationship to one another and we learn how to drop the stress we have. Of course mindfulness is much more than just stress reduction but that is certainly a significant part of it.

So that first class led to a second class and then a third class and a fourth class so now at the Drucker school there’s 28 weeks of mindfulness-based programming that an executive can come and take as part of their degree program. We examine the role of attention in work, we examine how you manage emotional reactions, we explore how you manage transition both personally and organizationally. A lot of the work is around speaking to these fundamental experiences everyone has but we don’t have necessarily tools to deal with it.

I think that’s a kind of long answer to your question but in the process of this I should say that my kidneys actually failed after seventeen years after this original diagnosis. I realized that actually that my course had been impactful when the hospital called me and told me that they were sending away donor volunteers because too many people had called and they weren’t able to process the number of these donors and they weren’t able to process other patients donors because all these people were calling on my behalf for whatever reason. After some questioning I found out that about thirteen of the twenty-five people that came forward were my former students. I realized that, wow, these classes must have really had a deep impact on them. I’m alive because of… and actually I had a kidney transplant at the end of 2008 and my student was in fact my donor and she’s doing great and I’m doing great and here we are.

Martin: Wow that’s a… well that’s a step up from being voted professor of the year I guess.

Jeremy: Yeah! It was a wonderful experience to live through, that’s for sure.

Martin: That’s really inspiring just to hear how you came to do this. You have incorporated mindfulness training into the executive program and the MBA programs, if I…

Jeremy: Yeah, that’s correct.

Martin: So can you just say a little bit about how that’s been received by the students, but also by the rest of the faculty. I imagine that there might have been some skepticism initially.

Jeremy: With anything that has to do with people insides that can often feel strange and it seems strange and weird right, and certainly a lot of strange and weird things have been done. I think what has really helped is that there is this enormous and growing body of research that shows what actually happens to people when they do these practices, you know. Now we have fairly well established findings that not only does the brain change as a result of experience but that we can self-initiate and direct the change and understanding that that’s possible. I don’t know about you but when I was going through grad school it was taught that human beings are born basically kind of immature and that it takes 18-20 years for the brain to mature and then once it matured it stopped changing in any radical way and you kind of had this slow glide into senility. But now the story about that is totally different. We know that the brain changes across the lifespan and that the brain changes in response to the experiences that we have and that we can self-direct those changes. So we have a totally different understanding about what’s possible about being human.

I think that body of work which is growing every day holds a lot of promise about not only how we live together but how we work together. This year’s Academy of Management will be one of the first panels on the relevance of mindfulness to the work place. So there’s certainly a head of steam building around this area.

Martin: You come from a background of research and science and do you think that there… like you said there is a large and growing body of evidence for the effects of mindfulness training, but do you think that there is enough scientific evidence in the field of business and the business context. What kind of studies do you think would be good to see in the future?

Jeremy: I think it is growing. It is starting to happen now. Let me back up and say a little about why I think this is so important. So there is certainly the aspect of reducing stress but I think there is something that is much more fundamental about this. It has to do with the fact that many of us now work as knowledge workers and fewer of us work, say, as industrial workers on a factory line. This was also a big theme of Drucker’s; how do you make knowledge workers productive. How we make a knowledge worker productive is different than how we traditionally made an industrial worker productive and yet since most of us have grown up in institutions informed by industrialism we haven’t yet really figured out how to be truly productive in a knowledge economy. One of my core assumptions or core ideas is that in… Drucker wrote that in industrial economy the fundamental driver of productivity was the machine. As much work as the machine could do you could be productive. But in a knowledge economy the machines aren’t the basis for creating value, the people are. It’s the people who develop the new product, it’s the people who do the research, it’s the people who analyze the data. The work is a process or a product of their own mind. The other thing is that it’s not their mind in isolation, but it’s their mind working with other minds.

The quality of mind that we bring to our work and then the quality of the relationships that we have with the other people that we work with is now from my point of view the fundamental driver of economic creation and productivity. But where do we learn how to use our mind? We can learn to focus or we can learn to strategize and think and analyse and all of that which is important and good, but we don’t get an education on how do we focus in an age that seems to be hell-bent on distracting us. Even as I’m talking to you there is somebody sending me a text message and three emails have come in to my mailbox demanding my attention and there is Facebook over there and I wonder what’s going on. There are all these demands, distractions for our attention and yet we know attention is necessary to get any kind of work done. If we are to have a quality conversation you and I both have to be present for that. Or if I need to work on a difficult problem I need to be able to concentrate. Or if we’re having some kind of collaboration, how do we manage conflict or how do we manage the difficult emotions that can often arise in working life.

I think mindfulness is now central to how we actually get work done. It’s not some kind of superfluous, feel-good thing, but actually I think a fundamental skill in being productive and satisfied with our work today.

Martin: I can certainly relate to what your saying. When I talk to managers and executives they often times they express this very idea that mindfulness training it’s this feelgood thing that you might… you throw it in to make employees happy. Kind of like you’re offering a free massage or something like that. But what you’re actually saying is that this has also an effect on the bottom line. Could you elaborate a little bit more about the relationship between someone’s ability to direct their attention and the ability to be productive and effective?

Jeremy: Sure! Let me give you an example from one of my students who is a c-level executive in his company, which is a multibillion dollar company. We talked a lot about looking at attention, looking at his work through the landscape of attention or through the lens of attention.One of the things we talked about is multitasking. If the assumption holds that complex work can only get done through focused attention, then if we’re multitasking it’s very difficult to get that complex work done.

There’s a weekly meeting that he has with all his direct reports and he decided that they would ban having Blackberries or other devices in the meeting because he noticed that usually people are thumbing their Blackberry and only mildly participating in the conversation. They’re not really paying attention, the quality of conversation is low and frustrating and he says ”What the heck!” The next meeting he sticks out a box in front of the meeting room and he says that everybody’s Blackberry goes in here.

He said everybody got irritated and mad and angry. He said people were twitching like they were going through drug rehab. But then the next week he did the same thing. Everybody’s Blackberry got put in a box and over the course of time he realized that they were actually having conversations with one another and they were actually addressing the problems that they needed to address, and that they were walking away from those interactions feeling like good work had gotten done, that they’d established connection, that they’d come to agreement on the problems that they needed to deal with and were able to face them more effectively.

He said: ”Furthermore we didn’t have to schedule other meetings to deal with the problems that we didn’t solve in the last meeting because nobody was paying attention.” As this kind of played out the ninety minute meeting became a sixty minute meeting. As he implemented this throughout his calendar he suddenly had two to three hours of free time per day that he hadn’t had before. You can just even conservatively… that’s ten hours per week of a senior executive’s time that’s suddenly freed up to do other things. It’s not hard to see what the relationship between having focused attention and the bottom line is.

And that’s just with one particular skill. There are other things as well. How do we manage conflict? How do we actually solve the relational problems we have with one another? How do we talk about it in a way that’s neutral and not heated so that we can get beyond that to get our work done in an effective manner? There’s a lot of promise to learning these sort of skills.

Martin: It certainly seems like it’s at the core of everything that’s going on in work-life. It’s been really interesting to talk to you about this. Do you feel that this is something that is growing, this awareness about mindfulness in business?

Jeremy: Yes, I think so and partially that it’s stemming from the global economic crisis that we’re facing, that people are I think in some ways very fearful about what’s happening because it seems like we’re in waters than are not smooth. There’s a lot of stress, but there’s also a lot of fear about how is all this stuff going to play out? People know… I think leaders that are really intuned understand that there’s something that’s not working. But we don’t know necessarily what the solutions are. And yet your responsible for making those decisions or guiding those institutions and the internal experience of being the one responsible is quite difficult. People are looking for answers to learn how to better manage their own internal states so that they can more effectively address the collective problem that we’re all facing as a civilization.

Martin: Wow. That’s… that was really deep.

Jeremy: Yeah, it gets deep fast.

Martin: I guess it ties into… I mean people spend, what, 30 percent of their time at work so obviously it ties into everything in their lives and this skill becomes very important not only in work-life setting but just as a part of being a human being and handling the entirety of your life, I guess.

Jeremy: I think that there is… You know I don’t know if this was ever the case or not, but it certainly seems now more than ever the separation between the personal and the professional is… it may be to much to say not existent but there’s certainly much less boundary between those two things that I think there have been in the past. I think we’re looking for tools to know how to manage this experience better. We know from experience sampling studies people’s work life are often times more enjoyable than their home lives because at least at work there is some sort of structure and at home there isn’t necessarily that. But if work becomes stressful and home is still stressful where do we learn how to do something different? My students and other people I work with tell me one thing over and over again about what do you learn from these practices. Certainly I learn how to be less stressed, that’s one thing that comes up, but I think that the thing that is the larger theme and maybe the more important theme is that they say ”I learn how to make different choices. I learn how to make better choices. And because I make those different and better choices the results I get are different and better. And sometimes I get results that I couldn’t have imagined before because I was able to step out of some old way of seeing something or doing something and into something that I didn’t know was possible.”

I think what mindfulness does is fundamentally give us tools for creating choices. It gives us the internal stability to be able to see that there are other possibilities than the ones in front of us. Or the ones that we have in a way habitually defaulted to because that’s where we are comfortable.

Martin: Wow. One of the choices that you’ve made is to come to Stockholm on May 31st I believe it is to give a keynote presentation at the Mindfulness in Business conference. Will this be your first visit to Sweden?

Jeremy: It will indeed be my first visit to Sweden and it’s very exciting. And it says something about this growing global movement that is I think orienting itself towards tools like mindfulness. I think it’s going to be a watershed moment and it’s going to be very interesting and hopefully fun too.

Martin: Well… I’m looking forward to listen to you when you’re here in Sweden in May and I just want to thank you for sharing your story with us and talking about mindfulness. It certainly was… yeah it just gave me personally a lot of things to think about actually, it was very interesting. So thank you very much for joining us today.

Jeremy: Thank you, Martin. And thanks for having me, it’s very exciting.

Martin: Ok, thank you.

Jeremy: Thank you.

Upprinnelsen till tankarna i det här inlägget kom när jag läste Niklas Törnekes bok om Relational Frame Theory (RFT). I den använder han ordet avsiktlig som en synonym för operant beteende. För att förstå en handling så måste vi alltid förstå den avsikt eller intention som ligger bakom handlingen.

Det jag skulle vilja hävda är att vissa intentioner korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Om jag handlar motiverad av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet så kommer jag på lång sikt att må bättre än om jag handlar motiverad av illvilja, hat eller girighet. Kortsiktigt kan det absolut finnas förstärkande konsekvenser av att exempelvis medvetet skada någon, men de långsiktiga konsekvenserna kommer alltid att vara negativa. Denna tanke är central inom klassisk mindfulness, men det börjar bli en mer accepterad del av kontextuella psykoterapier. Allt mer forskning (från exempelvis Stanford University) ger också stöd för att övningar i exempelvis medkänsla och kärleksfull vänlighet är gynnsamma för psykologiskt välbefinnande.

Jag tror att de flesta intuitivt ser detta. Om man är en elak djävel som faktiskt vill andra människor illa och drivs av hat eller missunnsamhet så kommer man att må sämre än om man är en vänlig själ som vill andra väl och motiveras av omtanke och generositet.

Så långt första delen av min fundering.

Den andra delen handlar om hur man arbetar med värderad riktning inom ACT. Genom olika typer av övningar så uppmuntrar man klienter att komma i kontakt med det som är verkligt viktigt för dem. En typisk övning skulle kunna vara att föreställa sig att man bevittnar sin egen begravning och de tal som hålls där. När människor sammanfattar ens liv, vad vill man att de ska säga? Hur önskar man att man levt sig liv, vad hoppas man ska ha varit centralt och tongivande?

I teorin skulle man kunna tänka sig att en klient kommer fram till att deras mål i livet är att plåga andra och att de upptäckt att de finner stor tillfredsställelse i att slå små barn. I teorin (som jag förstått den) ska dessutom terapeuten alltid respektera den värderade riktning som klienten kommer fram till och inte pracka på honom eller henne en ”korrekt” värdering. I praktiken så verkar dock de flesta människor komma fram till en värderad riktning som ligger ganska väl i linje med de gynnsamma intentioner som jag beskrivit ovan. Tack och lov…

Men här kommer andra delen av min fundering. Lars-Göran Öst berättade på en föreläsning att han brukar tracka den kognitiva psykologins fader Aaron Beck varje gång han träffar honom med frågan: ”Hur är det nu, har ni hittat någon evidens för att sokratisk frågeteknik är bättre än psykoedukation?”. Jag blev påmind om detta idag när jag funderade kring hur man arbetar med värderad riktning i ACT.

Ponera att det stämmer att vissa intentioner i sig korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Ponera att det är gynnsamt att vara omtänksam, att bry sig om andra, att vara kärleksfull och generös (och notera att jag talar om funktion, dvs inte beteendets yttre form, utan avsikten, intentionen som ligger bakom). Vore det då inte en god idé att lära ut detta till klienter, precis som man lär ut acceptans, defusion och så vidare? Oftast förefaller klienter hamna i ungefär detta när de får utforska sin värderade riktning, men kan det inte vara så att detta i själva verket är en onödig omväg, precis som sokratisk frågeteknik kanske är en onödig omväg när man istället kan förmedla kunskap och kännedom om grundläggande inlärningspsykologiska mekanismer?

Jag är medveten om att detta till syvende och sist är en empirisk fråga. Är vissa intentioner mer gynnsamma än andra generellt och globalt (dvs ”globalt” i en kontextuell mening)? Det är förstås en fråga för forskningen att svara på. Här finns många fällor att gå i och många av dem tror jag handlar om just svårigheter att skilja form från funktion. Det är exempelvis lätt att få för sig att den som alltid motiveras av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet blir en självförnekande dörrmatta som inte står upp för sig själv eller går under av det som brukar kallas ”compassion fatigue”. Men då skulle jag påstå att man blandar ihop ett beteendes form med dess funktion. Någon som motiveras av medkänsla kan fortfarande agera kraftfullt (som en förälder som skäller ut ett barn som gjort något riktigt farligt) och den som jobbar dygnet runt med välgörenhet kan göra detta inte för att de har en verkligt generös intention, utan för att de vill känna sig duktiga, få beröm eller för att de har internaliserat regler som säger att man ”bör göra så”.

I den klassiska mindfulnesstraditionen är som sagt vikten av en gynnsam intention central. Ett av de ord som brukar översättas till ”mindfulness” är sampajanna. Det betyder ungefär att ”se klart” och en av de viktigaste sakerna att ”se klart” är just vår egen intention i varje ögonblick. En central funktion hos mindfulness är således att skapa en medvetenhet om de impulser som uppstår inom oss och att sedan välja att agera på de impulser som är gynnsamma, samt att avhålla oss från att agera på de som inte är det. Om vår impuls är att skada någon genom att säga något elakt bör vi avstå från att agera på den. Om vår impuls är att göra någon glad genom att le mot dem bör vi agera på den.

Så för att sammanfatta: Om man får tro traditionell mindfulness så är vissa intentioner, såsom medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet gynnsamma. Detta börjar också bekräftas av forskningen. Om det nu stämmer att det är på det viset, borde då inte dessa göras till värderade riktningar för den som eftersträvar psykologiskt välbefinnande? Precis som man förmedlar kunskap om viktiga förhållningssätt som acceptans, defusion, upplevelsebaserat undvikande och så vidare, borde man då inte förmedla också vikten av sådana intentioner till klienter? Och är det inte möjligt att det till stor del är det faktum att klienter kontaktar just dessa intentioner som är det verksamma i att arbeta med värderad riktning?

Föredraget handlade om vikten för moderna företag och organisationer att ta till sig kunskap om mindfulness och hur vi kan träna vår förmåga ta kontroll över vår uppmärksamhet (attention).

Hunter inledde med en överblick över hur kraven i arbetslivet förändrats. Peter Drucker, som var en av våra tiders största ”management gurus” och Jeremy Hunters mentor, talade om ”industrial workers” och ”knowledge workers”. En industriarbetare har jobb där maskinen är det centrala och där

• Uppgifterna är tydligt definierade
• Uppmärksamheten har ett tydligt fokus
• Utvärdering av arbetsinsatsen är tydligt definierad
• Arbetet till största delen utförs enskilt
• Arbetet är tydligt begränsat i tid och rum
• Det stora problemet är att bli uttråkad

En informationsarbetare å andra sidan har jobb där människor är de största tillgångarna och där

• Uppgifter är oklara. Vi förväntas själva ta beslut om hur vi använder vår tid.
• Avbrott är normen. Vi avbryts ständigt av e-post, sms, telefonsamtal och kollegor.
• Utvärderingen är otydlig. Vi har svårt att veta om eller när vi uppnått våra mål.
• Arbetet är relationellt och socialt. Vi måste hantera relationer till andra och sociala interaktioner.
• Det inte finns tydliga begränsingar i tid och rum. Arbetet tar inte nödvändigtvis slut när vi går hem för dagen.
• Det stora problemet är oro. Snarare än uttråkade blir vi idag oroliga, ångestfyllda och stressade på våra arbeten.

Detta innebär att kraven på den enskilda personen har förändrats radikalt. De stora utmaningarna idag är att vi utsätts för ständig stress och att vi har svårt att koncentrera oss på våra uppgifter. Dessutom skapar dagens arbete en mycket större känslomässig komplexitet vilket gör känsloreglering till en nödvändig färdighet.

Vad har då allt detta att göra med att träna uppmärksamhet? Problemet är att ansträngningar för att öka produktiviteten i företag hittils handlat i princip uteslutande om att förändra yttre omständigheter. Åtgärder har handlar om att omorganisera och omstrukturera arbetets utformning, samt att införa allt mer avancerad informationsteknologi. Men som en av Jeremy Hunters kunder uttryckte det:

“Look, we have reorganized so much that there is no more fat to cut, and I think that we are cutting into muscle and bone. We are shell-shocked, demoralized and stressed. How are we meant to be productive in this situation?”

Det som krävs enligt Jeremy Hunter är ett angreppssätt som istället fokuserar på inre egenskaper. Snarare än att omorganisera arbetet, är det möjligt för oss att använda våra sinnen (minds) bättre?

I väst har vi sedan länge jämställt att använda våra sinnen bättre med att tänka mer effektivt och rationellt, med att lära oss mer och anskaffa kunskap. Vår utbildning handlar om att utveckla rationalitet och att tänka konceptuellt.

I öst finns det istället en annan tradition där utvecklandet av visdom istället handlar om att utveckla vår förmåga till riktad uppmärksamhet. Denna aspekt av mänsklig utveckling har vi nästan helt bortsett från i väst och framförallt har vi inte varit medvetna om att uppmärksamhet är en förmåga som går att träna upp.

För att förstå vikten av uppmärksamhet uppmanar Jeremy Hunter oss att se till två extremer. Den ena extremen är fragmenterad uppmärksamhet, eller det som populärt kallas multitasking. Mängder av studier visar att splittrad uppmärksamhet leder till att vi arbetar långsammare, med sämre resultat och dessutom får sämre sociala relationer till kollegor.

På den andra änden av uppmärksamhetspektrumet finns total absorption i en uppgift. Detta leder till vad som kallas ”flow” eller ”peak performance” och är förknippat inte bara med att vi utnyttjar vår potential till fullo, utan också att vi upplever enorm glädje och tillfredsställelse.

Riktad uppmärksamhet är grunden för alla prestationer. Uppmärksamhet stärker också sociala relationer (alla som försökt tala med någon som knappar på sin iPhone förstår varför). Uppmärksamhet gör det också möjligt för oss att förstå oss själva och vår omgivning. Komplexa mentala processer blir endast möjliga med riktad och fokuserad uppmärksamhet.

Fokuserad mänsklig uppmärksamhet är själva grunden för produktivitet i en kunskapsekonomi, enligt Jeremy Hunter.

Ett annat sätt som Hunter beskriver vikten av att kunna hantera uppmärksamhetsfokus är genom att se till vår förmåga till medveten informationshantering. Vårt nervsystem tar emot ungefär elva miljoner bitar information varje sekund. Av dessa kan vi vara medvetet uppmärksamma på fyrtio bitar! På grund av detta sker otroligt mycket av allt vi gör genom automatiserade mentala processer, på autopilot.

Problemet är att det är mycket enklare att lära sig något än att lära om något. Av den anledningen har vi alla en mängd vanemässiga beteenden som inte är produktiva eller gynnsamma.

Ett av Peter Druckers axiom var att all affärsverksamhet handlar om att nå resultat. Resutat uppstår ur handling. Det finns dock två sorters resultat, nämligen de vi önskar och de vi inte önskar.

Upprepade oönskade resultat uppstår ur vanemässiga handlingar. Dessa vanemässiga handlingar uppstår ur omedvetna val. Omedvetna val uppstår ur en brist på medveten närvaro, vilket i sin tur uppstår ur en brist på uppmärksamhet.

Brist på uppmärksamhet → Brist på medveten närvaro → Omedvetna val → Vanemässiga handlingar → Upprepade oönskade resultat.

Önskade resultat, å andra sidan. uppstår ur överlagda handlingar. Överlagda handlingar uppstår ur medvetna val, som i sin tur uppstår ur medveten närvaro, som uppstår ur riktad uppmärksamhet.

Riktad uppmärksamhet → medveten närvaro → medvetna val → överlagda handlingar → önskade resultat

Så utmaningen blir då förstås för oss att lära oss utveckla, stärka och hantera vår uppmärksamhet. Och det bästa sättet att göra det är enligt Jeremy Hunter att träna mindfulness. Det finns med andra ord enorma produktivitetsvinster för företag att göra genom att introducera mindfulnessträning bland sina anställda.

Jag avrundar med två citat, det första från Jeremy Hunter:

Cultivate attention to create choices. Create choices by learning to step out of old ways of seeing, acting, feeling and relating. Productivity is about “Getting things done”. But I also like to talk about ”Generativity”, which I define as “Creating choices and possibilities”.

Det andra citatet är från Peter Drucker:

Descartes said: “I think therefore I am”. We will have to say also: “I see therefore I am”
Since Descartes the accent has been on the conceptual. Increasingly, we will balance the conceptual with the perceptual… to create a new archetype of the educated person.
This particular time is one of enormous change. Cultivate perception in order to see the world clearly.

Tidigare inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 3

Professor Jay Garfield

Idag deltog jag bara på en föreläsning, med professor Jay Garfield på temat ”Mindfulness and ethical responsibility.” Garfield centrala tes var att mindfulness möjliggör etisk ansvarstagande, hjälper oss att bli trygga och fria från rädsla i våra handlingar, underlättar handlingar som är gynnsamma och gör det möjligt för att första orsakerna till vårt eget och andras lidande. Endast genom att vara närvarnade, medvetna och uppmärksamma på oss själva och på andra kan vi skapa en tillräckligt djup förståelse för att kunna agera etiskt.

Garfield gick sedan vidare för att peka på en synbar paradox inbyggd i frågan om etiskt handlande. Ä ena sidan krävs som sagt mindfulness, en introspektiv självreglering med vilken vi undersöker våra egna intentioner och motiv. Drivs vi av generositet, eller drivs vi av girighet? Ser vi på situationer objektivt eller låter vi oss färgas av ilska och irritation? Tar vi hänsyn till långsiktiga effekter, eller drivs vi bara av omedelbar behovstillfredsställlelse? Och så vidare.

Å andra sidan måste verkligt etiskt handlande med nödvändighet vara spontant. Så fort den är planerad, dvs motiverad av konceptuella överväganden är den inte längre motiverad av verklig omtanke och generositet. Garfield kallade detta ”One thought too many” och exemplifierade med den som endast handlar ”gott” för att följa vissa moraliska regler, av rädsla för ett högre väsen och så vidare.

Föreställ dig att du ligger på sjukhus. En vän kommer på besök. Först blir du jätteglad över din väns omtanke, men sedan säger din vän: ”Jag är här för att det är det moraliskt riktiga. Om man är en bra människa måste man besöka sina vänner på sjukhuset.” Det skulle förmodligen göra dig ledsen och upprörd. Det du önskar är förstås att din vän spontant vill besöka dig för att han eller hon verkligen bryr sig om dig.

Garfield citerade Aristoteles som konstaterade som just menade att sant etiska handlingar måste vara spontana i denna mening. Men som Aristoteles också konstaterade kräver detta en internalisering av etiska vanor och synsätt. Detta i sin tur kräver träning. Spontan, påpekade Garfield, är inte det samma som slumpmässig.

Garfield gav exempelet med en skicklig jazzmusiker. Det krävs åratal av träning och förberedelse för att kunna vara spontant och improvisera jazzmusik. Eftersom det sker tillsammans med andra kräver det också en intensiv närvaro och uppmärksamhet, det kräver en hög grad av mindfulness. Det samma är sant för alla experter. En professionell fotbollsspelare lägger spontant en perfekt passning, men om det inte vore för tusentals timmar av träning och, återigen, en fullständig närvaro och uppmärksamhet skulle det inte vara möjligt.

Så etiskt agerande kräver träning i mindfulness, i närvaro och självmonitorerande introspektion. När detta har tränats tillräckligt så kommer det att internaliseras. Vi kommer att bli experter på att vara närvarande och uppmärksamma. Vi kommer att bli experter på att agera med omsorg, omtanke och vänlighet.

Dalai Lama

På eftermiddagen var det dags för en paneldiskussion med Dalai Lama. Dalai Lama inledde med att trycka på behovet av att lära sig iaktta sitt eget sinne. Trots våra fantastiska materiella framgångar och tack vara vår otroliga teknologi som hjälper oss leva friskare och längre så upplever många en existentiell tomhet. Verklig lycka kommer inifrån. Endast genom ett lugnt, stabilt sinne fyllt av positiva känslor och jämnmod kan vi skapa förutsättningar för verkligt välbefinnande.

”I think I have had some success”, sa Dalai Lama. ”Comparatively I think I can meet adversity in my life without my mind being disturbed. I am always very happy. But we are all human beings, we are all the same, with the same body, the same feelings, the same kind of mind. So you can all cultivate this.”

Dalai Lama berättade också om att han förespråkade en sekulär etik skild från religösa dogmer. Sedan många år har han fört en intensiv diskussion med forskare från olika fält och han var mycket glad över de senare årens framsteg inom forskningen. Bland annat berättade han om en studie som visat att meditation på medkänsla ledde till ett ökat socialt ansvarstagande, men också till ökat välbefinnande och bättre hälsa för utövaren. ”Some people think compassion only benefits the receiver. No! The person practicing compassion is the first benefactor. That person will always benefit himself.”

Paneldiskussionen kom att handla mycket om utbildningsväsendet. Dalai Lama tryckte mycket på behovet att införa träning i mindfulness och en sekulär etik från förskola till universitet. Diskussionen avslutades med att Dalai Lama tryckte på behovet av handling. ”Tomorrow I will be gone. You will be left with the responsibility on your shoulders. I truly believe that the conditions are there to create a more peaceful world in this century. But it depends on wise and compassionate action.”

När Dalai Lama skulle lämna lokalen fick han syn på en gammal vän i publiken. Han bad honom komma upp på scenen, kramade om honom länge och drog honom kärleksfullt i örsnibbarna. Sedan försvann han iväg lika plötsligt som han dykt upp.

Så var det dags för kongressens tredje dag. Förmiddagens program handlade om ”Mindfulness and neuroscience”, vilket är ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Eftermiddagens program hade temat ”Mindfulness and education”, men tyvärr kunde jag inte delta på detta.

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 4

Dagen inleddes av Doktor Sara Lazar som forskar på neurovetenskap vid Massachusetts General Hospital och undervisar i psykologi vid Harvard Medical School. Hon höll en mycket intressant presentation om meditation och neuroplasticitet. Forskningen hon och hennes grupp gör handlar inte, berättade hon, om att bevisa att meditation och mindfulnessträning fungerar. Det finns det, precis som Nicolas Van Dam konstaterade dagen innan, överväldigande bevis för. Istället är Lazars grupp inriktad på frågan om hur det fungerar. Specifikt är de intresserade av att knyta strukturella förändringar i hjärnan till funktionella förändringar och se hur dessa korrelerar med förändringar i beteende. I sammanganget ska ”beteende” också förstås inte bara som yttre beteenden, men framförallt inre beteenden som tankar, känslor och så vidare.

I den första studien som Lazar gjorde jämfördes hjärnavbildningar hos erfarna meditatörer och en kontrollgrupp bestående av människor helt utan erfarenhet av meditation. I denna studie hittades strukturella skillnader i bland annat insula (som är knuten till bland annat medkänsla) och paralimbiska kortex. Det senare är ett område som integrerar de lägre delarna av hjärnan, som det limbiska systemet, med de högre delarna i neokortex. Just detta område är indikerat i många sjukdomstillstånd. I studien fann man också en minskad aktivering av amygdala.

Andra studier som genomförts på erfarna meditatörer har hittat liknande effekter tillsammans med förändringar i andra områden i hjärnan som exempelvis Hippocampus. Hippocampus är bland annat kopplat till minne och är ett område i hjärnan som man vet minskar i storlek när någon utsätts för utdragen stress.

I flera studier har man också kunnat observera hur själva kortex är tjockare hos de som tränat mindfulness. Normalt sett minskar tjockleken på kortex med ökad ålder (hjärnan krymper, skulle man kunna säga). Hos erfarna mindfulnessutövare har man dock inte kunnat observera något sådant samband.

Sådana fynd kan anses stödja hypotesen att mindfulnessträning resulterar i bättre känsslomässig reglering, en minskad mängd negativa emotioner, större empatisk förmåga och en mängd andra positiva effekter. Problemet är bara att när man gör så kallade retrospektiva studier (dvs tittar på de som mediterat i många år) så kan man inte vara säker på att det är just meditationen som lett till det effekter som observeras.

Lazar berättade att hon ofta får kommentarer i stil med att ”Meditators are weird. They only eat vegetarian food and stuff. Besides just getting that much rest everyday would make anyone less stressful.” Och invändningarna är helt och valida, man kan inte med säkerhet veta vad som är hönan och ägget i prospektiva studier. För att verkligen fastställa att det är meditation och mindfulnessträning som är den verksamma komponenten behöver man genomföra så kallade longitudinella studier. Dvs. man behöver hitta människor som inte mediterat och mäta deras hjärnor. Därefter låter man dem meditera och sedan mäter man deras hjärnor igen. Därefter jämför man dem med en kontrollgrupp. Om man då kan konstatera att det skett förändringar i hjärnorna hos de som fått träna mindfulness, men inte hos kontrollgruppen, så kan man med större säkerhet säga att meditation leder till vissa förändringar i hjärnan.

Denna typ av studier har också börjat göras. En sådan studie av just Lazars grupp har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Det intressanta där är att man kan iaktta förändringar efter bara 8 veckors träning i mindfulness.

Efter Lazars föredra fick jag tillfälle att fråga henne om planeras några studier på längre interventioner än åtta veckor. Hon berättade att hennes dröm var att göra en studie på människor som genomför en treårsretreat (dvs som mediterar konstant och oavbrutet i tre års tid). Att få forskningsmedel för en sådan studie var dock en stor utmaning. (Så om någon läser detta, har en miljon över och vill bidra till detta spännande område så är de välkomna att kontakta Sara Lazar).

Det andra föredraget, av doktor Ulrich Ott (från Bender Institute of Neuroimaging at the Liebig-University) behandlade till stor del samma område som Lazars. Ott presenterade fler områden i hjärnan som man kunnat visa påverkas av meditation och pratade mer ingående om deras funktion.

En intressant aspekt handlar om det autonoma nervsystemets förmåga att reglera saker som andning och det kardiovaskulära systemet. Det finns övertygande bevis för att kroppens förmåga till självreglering stärks vilket kan mätas i minskade kortisolnivåer, lägre blodtryck och så vidare. Det tycks också vara en effekt som inte enbart medieras via sänkta stressnivåer. Snarare verkar funktionen hos dessa system stärkas i sig.

Ulrich Ott talade också om positiva effekter av meditation på medkänsla och kärleksfull vänlighet. Sådana övningar leder till minskad rädsla i sociala situationer, men även till mer oväntade effekter som stärkt funktion hos immunsystemet.

Ott avslutade med att tala om behovet att nå ut med dessa resultat till företagsvärlden. Mindfulnessträning börjar bli accepterat i sjukvård och utbildningsväsende, men företagsvärlden ligger fortfarande långt efter. Detta är förstås något jag personligen instämmer i, vilket också är anledningen till att jag jobbar med Potential Project och Corporate Based Mindfulness Tratrening (CBMT).

Det tredje anförandet hölls av Dr Peter Marlinowski. Hans forskning handlar mycket om att hitta de grundläggande psykologiska processerna som medierar effekterna av mindfulnessträning.

Han beskrev en studie de gjort där de undersökt korrelationer mellan ohälsosamma ätbeteende och graden av mindfulness (mätt genom självrapportformulär). De hittade en stark korrelation mellan ohälsosamma ätbeteenden och negativa tankar om sig själv. Detta innebär att den som tänker illa om sig själv tenderar att ha ett problematiskt förhållande till mat. Samtidigt hittade de en stark negativ korrelation mellan mindfulness och negativa tankar om sig själv. Detta betyder att den som tränar mindfulness har en mindre benägenhet att tänka illa om sig själv. Via denna koppling, lyder hypotesen, leder mindfulnessträning till en minskning destruktiva ätbeteenden. Mindfulnessträning innebär att man tänker mindre illa om sig själv vilket i sin tur innebär att man är mindre benägen att ta till ätande som ett ångestreducerande beteende.

Marlinowski berättade också om en intressant öving de gjort inom detta område. Två grupper ställdes framför dignande fat med choklad, kakor och andra smaskiga saker. Den första gruppen fick instruktionen att iaktta men inte äta godsakerna. Den andra gruppen instruerades i en enkel mindfulnessövning där de uppmanades iaktta godsakerna men samtidigt vara uppmärksamma på sin egen upplevelse av hunger, begär (craving), tankar, känslor, värderingar och andra inre tillstånd. Båda grupperna fick sedan tillåtelse att äta hur mycket godsaker de ville.

Det intressanta var att gruppen som hade gjort den enkla övningen i mindfulness åt avsevärt mindre godsaker. Marlinowski berättade att denna studie förändrat hans syn på mindfulness. Tidigare ansåg han att mindfulnessträning ledde till ett förändrat förhållningssätt i livet i stort som hade genomgripande effekter. Den enkla övningen visade dock att korta övningar kan ha omedelbara positiva effekter utan att medieras av genomgripande förändringar hos individen.

Det sista föredraget hölls av Matthieu Ricard som är en forskare som blev buddhistisk munk och som numera arbetar mycket med att föra samman den kontemplativa traditionen med psykologisk och neurologisk forskning. Precis som Allan Wallace dagen innan så pratade han om behovet att utforska erfarenheten hos mycket erfarna meditatörer djupare. Och precis som Wallace talade han om att vila i ren medvetenhet, ett tillstånd helt fritt från mental konceptualisering och tankeaktivitet.

När det gäller att reglera våra känslor och ge näring och de som är gynnsamma finns det flera nivåer enligt Ricard. Den första nivån handlar om att bli medveten om tidiga impulser till exempelvis ilska eller hat. Om vi tidigt uppmärksammar en sådan impuls kan vi bli medvetna om hur den förvränger vår bild av verkligheten. När vi är mycket upprörda är det omöjligt för oss att ta in alla aspekter av verkligheten (som exempelvis positiva kvalitéer hos den vi är arg på). Detta ökar chansen att vi ska handla på ett sätt som är destruktivt för oss själva och för andra.

På den första nivån av mindfulness kan vi välja att applicera ett motmedel (antidote) när detta händer. Exempelvis kan vi aktivt välja att odla kärleksfull vänlighet gentemot personen som gör oss upprörda, eller så kan vi reflektera över hur våra egna värderingar och koncept skapar vår reaktion.

På en djupare nivå av mindfulness blir dock ett annat förhållningssätt möjligt. Där kan vi välja att släppa taget om negativa impulser direkt när de uppstår. Ricard jämförde det med att rita med fingret på vattenytan. Så fort vi dragit ett streck försvinner det. Inga negativa sinnestillstånd dröjer sig kvar för att skapa varaktiga sinnesstämningar eller, ännu värre, temperament och förhållningssätt.

När man når denna nivå av mindfulness, denna förmåga att vila direkt i sinnets natur så blir alla ens handlingar spontant motiverade av medkänsla och kärleksfull vänlighet enligt Ricard. Om inga negativa känslor uppstår som förvränger vår uppfattning av verkligheten, när inga mentala gifter som hat, avundsjuka, illvilja, begär och så vidare får möjlighet att manifesteras, då finns blir den naturliga reaktionen medkännande och kärleksfull. Precis som det inte finns något mörker i solens centrum och det därför inte kan stråla ut något annat än ljus och värme.

Ricard berättade också en illustrativ historia om ett experiment som gjordes för att mäta förmågan till riktad uppmärksamhet hos extremt erfarna utövare av meditation. I det här fallet handlade det om individer som genomfört minst en treårsretreat.

Uppgiften som presenterades bestod i att på en datorskärm observera bokstäver och siffror som visas i i mycket snabb följd (tre per sekund) och trycka på en knapp varje gång en siffra visades.

En normal person presterar väl i början på ett sådant test, men efter tio minuter faller felprocenten till runt 50%. Hos gruppen av erfarna meditatörer låg felprocenten efter 30 minuter på 2%! Tre av försökspersonerna i denna grupp klarade testet utan ett enda fel (utav tusentals stimuli)! En av meditatörerna hade dessutom missuppfattat instruktionerna. Han hade fått instruktionerna att först göra det fem minuter långa testet, därefter det femton minuter långa och senare det trettio minuter långa. Han hade missuppfattat och gjort dem efter varandra i en följd. En timme av intensiv riktad uppmärksamhet utan att uppleva sig trött, utmattad eller ens uttråkad. Och med fullständigt obruten koncentration och inga fel i testet.

Med sin beskrivning av sinnets potential enligt de som skaffat sig en djup direkt insikt i sitt eget medvetande satte Matthieu Ricard om inget annat fingret på ett område där forskningen och de kontemplativa traditionerna än så länge inte riktigt pratar samma språk. Men vem vet… Förhoppningsvis kommer forskningen att bekräfta även dessa djupare aspekter av mindfulnessträning så småningom.

Så var det då dags för dag två av mindfulnesskongressen i Hamburg. Jag tänkte återigen försöka mig på ett referat. En brasklapp dock: det har varit otroligt intensivt och mycket information att ta in. Risken är stor att jag missuppfattat eller missat något. Förhoppningsvis kan det vara intressant läsning för någon även med dessa brister.

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 3
• Mindfulnesskongressen, dag 4

Dagens tema var hur mindfulness kan förstås två ur olika perspektiv, den buddhistiska traditionen respektive modern tillämpning och forskning. Dagen inleddes med en presentation av Bhikkhu Analayo, som har ett ben i båda traditionerna. Analayo är ordinerad buddhistisk munk, samtidigt som han har doktorerat på mindfulness och undervisar på Hamburgs Universitet. Ämnet för hans anförande var Satipatthana (”The four establishment of mindfulness), en mycket tidig buddhistisk text.

I denna text ges instruktioner i hur mindfulness kan utövas genom att kontemplera fyra områden, nämligen kropp, känslor, sinnestillstånd och mentala objekt (”dhammas”). Kontemplation på kroppen innebär att bli intimt bekant med kroppsliga sensationer och processer. Därefter blir man medveten om känslor, som i den här kontexten ska förstås som vår grundläggande känsloton som kan vara antingen positiv, negativ eller neutral. Därefter förs uppmärksamheten till våra sinnestillstånd. Här fokuserar man på de grundläggande känslorna som ilska och avundsjuka eller för den delen glädje eller kärleksfull vänlighet. Analayo gav rådet att istället för att fastna i den vanliga berättelsen om ”hur kunde han göra så mot mig, han borde inte ha sagt sådär, jag kan inte förstå…” så kan vi helt enkelt iaktta det underliggande sinnestillståndet: ilska. Det räcker.

De första tre nivåerna är inte specifikt buddhistiska, det finns ingen buddhistisk konnotation med att träna vår förmåga till närvaro och uppmärksamhet genom att iaktta kroppen exempelvis. Den sista nivå, dhammas eller mentala objekt handlar däremot om faktorer som enligt buddhismen leder till uppvaknande eller upplysning. Hit hör exempelvis ”the seven factors of enlightenment”.

Analayo avslutade med ett citat som han tycker sammanfattar funktionen hos mindfulnessträning: ”Those who always proceed with mindfulness proceed evenly among what is uneven.”

Nästa talare, professor Lambert Schmithausen pratade om ett mycket intressant område, nämligen hur den ursprungliga buddhistiska traditionen innehåller instruktioner om hur mindfulness kan riktas ”inåt, utåt eller båda”. En vanlig kritik mot mindfulnessträning är att det kan bli blott ett introspektivt, nagelskådande projekt. Schmithausen visade dock hur de ursprungliga texterna pekar på att mindfulness även måste riktas utåt, mot andra människor. Genom att vara uppmärksam på andras kroppshållning, ansiktsuttryck och så vidare kan vi förstå även deras sinnestillstånd. Genom mindfulnessträning kan vi utveckla en djup intuitiv förståelse för andra människor som är grunden för empatisk förståelse, medkänsla och så vidare. För mig är detta mycket intressant i ljuset av de senare årens forskning på mikcoexpressions (mikrouttryck) och spegelneuron,

Nästa anförande hölls av professor Eva Neumeier. Hon talade om hur förståelsen av mindfulness förändrades när buddhismen nådde Kina och Japan där den utvecklades till Chan- respektive Zentraditionerna. Där den ursprungliga buddhismen placerade stor vikt vid särskiljande visdom där utövaren bör se vad som är gynnsamt och vad som inte är det, så fokuserar Chan/Zen mycket mer på att stanna i en direkt upplevelse av saker som de är utan att värdera dem. Denna definition av mindfulness tycks ligga nära den som ges av Jon Kabat-Zinn inom MBSR som ”non-judgmental, moment to moment awareness”.

Cristof Spitz beskrev i sitt anförande hur man i den buddhistiska traditionen ser medvetandet som en dynamisk, aktiv och föränderlig process i vilken en stor mängd mentala komponeter kommer samman. Alla dessa komponenter avgör intention, subjektiva känslor och de psykologiska effekten av vissa sinnestillstånd. Mindfulness måste förstås som en av dessa komponenter och kan egentligen aldrig brytas ut för att studeras oberoende av dessa. Spitz menade att mindfulness bäst kan förstås som kombinationen av ”bringing to mind” och ”clear knowing” (eller ”wakeful self-observation”). En funktion hos mindfulness är att göra det möjligt för oss att fokusera på en given aspekt av vår upplevelse, en annan är att klart och tydligt se upprinnelsen till och funktionen hos denna. På så sätt kan vi ge mer energi till det som är gynnar vårt välbefinnande och möjligör vår potential, medan vi ger mindre energi till det som skadar oss själva och andra. Detta är grunden för socialt ansvarstagande, för utvecklandet av empati, medvetenhet och så vidare.

Eftermiddagen inleddes med Ven. Huimin, en Taiwanesisk munk och forskare som driver en buddhistisk hospice verksamhet. Huimin talade först kort om hur transformativ mindfulnessträning kan vara för de som lider av en dödlig sjukdom. Han berörde också utmaningen att formulera om den kristna idén (hospice har ett kristet ursprung) om kropp, sinne och själ i termer som är tillämpliga ur ett mindfulnessperspektiv. Tanken på en själ skild från kropp och medvetande är främmande både den buddhistiska och den vetenskapliga traditionen.

Huimin talade sedan om paralleller mellan hjärnans struktur och de olika nivåerna av Sathipatthana (se ovan). Specifikt refererade han till Paul MacLeans modell ”the Triune brain” som beskriver en modell för den evolutionära uppkomsten av hjärnan. I MacLeans modell har hjärnan tre nivåer. Den första är ”reptilhjärnan” som omfattar bland annat de basala ganglierna och är ansvarig för kroppsliga funktioner och instinktiva beteenden. Den första nivån kopplade Huimin till kontemplationen av kroppen i Satipatthana. Den andra nivån i är de tidiga däggdjurskomplexen i hjärnan, inklusive det limbiska systemet. Denna nivå kopplade Humin till kontemplationen av känslor. Den sista delen i MacLeans modell av hjärnan är de senare däggdjurskomplexen, neokortex, som ansvarar för högre funktioner som språk, planering och abstraktion. Denna nivå kopplade Huimin till kontemplationen av sinnestillstånd och mentala objekt. Huruvida det finns någon forskningsgrund för dessa paralleller framkom dock inte.

Nicholas Van Dam, som doktorerar inom klinisk psykologi presenterade några av utmaningarna som mindfulnessforskningen tampas med. Hans huvudpoäng var att forskningen tydligt visat att mindfulness fungerar och har effekt på en mängd tillstånd (vilket han definierade som en effektstyrka > 0.5). Problemet är istället att förstå varför och hur mindfulness fungerar. För detta krävs en konceptualisering som dessutom är empiriskt testbar.

Utmaningen är att det vanligaste sättet att mäta mindfulness, genom självrapportbaserade instrument som exempelvis ”Mindful Attention Awareness Scale” (MAAS) inte kan fånga alla aspekter av konstruktet. Forskningen har dessutom bara börjat skrapa på ytan vad gäller medierande faktorer. Van Dam lyfte fram BPM (XXXX) som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Enligt Van Dam är den modellen tilltalande, men så komplex att det skulle krävas ett statistiskt underlag på tusentals personer för att testa den.

Dagen avslutades med Allan Wallace. Efter en lång dag av intellektuellt stimulerande aktivitet var det skönt att han ledde två sessioner med faktiskt mindfulnessövning. Wallace beskrev vilka effekter extremt erfarna meditatörer rapporterar om mindfulnessträning och då specifikt det som i buddhismen kallas Shamata (riktad uppmärksamhet). Enligt vad dessa rapporterar är det möjligt att nå ett tillstånd av så fullständigt fokuserad koncentration att man inte är medveten om några som helst andra sinnesintryck.

All mental aktivitet har avtagit och det vanliga tjattret vi upplever i vårt sinne har helt upphört. Wallace jämförde det med djup sömn, i det att vi inte upplever några syn-. hörsel- eller taktila intryck och inte heller någon kognitiv aktivitet. Skillnaden mot sömn är att man är fullständigt vaken och medveten. Det är en upplevelse av medvetande utan några mentala objekt, ”bare awareness of the substratum of consiousness”. Enligt Wallace rapporterar de som nått denna nivå av koncentration att det är ett otroligt behagligt tillstånd. Förhoppningsvis börjar forskningen intressera sig för utforskandet av denna typ av sinnestillstånd framöver. Mycket tyder på att det finns medvetandetillstånd som forskningen inte ens är medveten om att de existerar. Problemet är att det enligt Wallace krävs en insats på bortåt 10 000 timmars intensiv och fokuserad mindfulnessträning för att uppnå dem…

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 3
• Mindfulnesskongressen, dag 4

De områden som avhandlas är ”Mindfulness in Buddhism”, ”Mindfulness and education”, ”Mindfulness in medicine and psychology”, ”Mindfulness and neuroscience” och ”Mindfulness and ethical responsibility”. Kongressen avslutas på söndag med ett anförande av Dalai Lama. Jag tänkte försöka mig på att göra lite sporadiska sammanställningar och referat medan jag är här.

Idag torsdag öppnades kongressen med ett anförande av Allan Wallace som bland annat är initiativtagare till det största forskningsprojekten kring de effekterna på hjärnan av mindfulnessträning och meditation som någonsin genomförts, ”The Shamata Project”. Wallace beskrev mindfulnessträning utifrån den buddhistiska kontemplativa traditionen och dess roll i den moderna mindfulnessforskningen.

Wallace inledde med att beskriva hur det ursprungliga ordet för mindfulness, Sati på Pali, helt enkelt betyder att minnas (”to recollect”). Det vi tränar när vi tränar mindfulness är helt enkelt vår förmåga att dra oss till minnes, vilket vi kan göra på tre olika sätt:

• Retrospektivt. Att minnas det som varit, exempelvis för att lära oss av våra erfarenheter.
• Nu-centrerat. Att ständigt föra tillbaka vår uppmärksamhet till det pågående nuet.
• Prospektivt. Att planera inför framtiden och exempelvis komma ihåg att gå till middagen vi bokat in med våra vänner.

Med jämna mellanrum stöter man på en kritik mot mindfulnessträning som går ut på att det är problematiskt att vara allt för nu-centrerad. Det talas mycket om att ”vara i nuet” och ibland misstolkas detta som att man inte ska lära sig av det förflutna eller planera inför framtiden. Faktum är dock att forskning visar att en hög nivå korrelerar med en större förmåga att bland annat planera och skaffa sig en överblick över komplexa situationer.

Poängen är att när vi drar oss till minnes det förflutna, eller planerar inför framtiden, så är det viktiga att göra det fokuserat och medvetet. Det som ställer till det för oss är vårt sinnes tendens att splittras i tusen olika riktningar och fyllas av okontrollerat ältande eller oro. I den meningen handlar mindfulness definitivt om att vara i nuet. Tack vare mindfulness har vi möjlighet att vara fullt närvarande i vår faktiska upplevelse. Vi är medvetna om vad vi tänker, säger och gör, i varje ögonblick. Detta gör att vi blir bättre på att exempelvis planera, eftersom vi är medvetna om att det är exakt det vi gör och i gör det med ett fokuserat sinne.

Allan Wallace pratade vidare om att mindfulness i sig inte behöver vara ett gynnsamt sinnestillsånd. Lönnmördaren som ligger gömd i timmar med sitt gevär i väntan på sitt offer uppvisar en stor grad av fokuserad uppmärksamhet, av mindfulness. För att vara ett gynnsamt sinnestillstånd behöver mindfulness paras med introspektion och det Wallace kallar ”clear comprehension”. Vi måste anlägga ett etiskt perspektivt. Inte etiskt i meningen moralistiskt eller dömande, utan etiskt i meningen att vi behöver lära oss att se vad som är gynnsamt och hjälpsamt och vad som inte är det. Vissa impulser och sinnestillstånd leder, om vi följer dem blint, till lidande, problem och bekymmer för oss själva och andra. Andra impulser och sinnestillstånd leder istället, om vi följer dem, till välbefinnande, harmoni och tillfredsställelse för oss själva och andra. Utan mindfulness och introspektion har vi ingen möjlighet att monitorera oss själva och handla på ett sätt som är gynnsamt för oss själva och andra.

Den sista delen av anförandet ägnade Wallace åt att diskutera behovet av att integrera mer kunskap från de kontemplativa traditionerna i den psykologiska och neuropsykologiska forskningen. Det är fantastiskt att objektivt kunna iaktta hjärnans tillstånd och manifesta beteenden, men vi saknar den kunskap som rigörös, kontrollerad och avancerad introspektion kan ge. Wallace förutspådde en revolution inom psykologin i stil med den som uppstod när Gallileo omkullkastade den geocentriska världsbilden, när Darwin framlade sina teorier om evolutionen eller när Einstein, Bohr och andra revolutionerade fysiken med relativitetsteorin och kvantmekaniken. Alla dessa ”revolutioner” som helt omkullkastade den rådande världsbilden uppstod ur noggranna och rigörösa observationer. På samma sätt gjorde Wallace förutsägelsen att noggranna, rigorösa observationer genom introspektion kan komma att omkullkasta många av de nuvarande sanningarna inom psykologin.

Det Wallace hoppas på är att man kommer att:

Implement rigorous, sustained training in first-person, contemplative methods of inquiry to complement third-person, scientific methods and explore the broadest possible sense of states of consciousness integrating methods of contemplative traditions with neuroscience, psychology, philosophy and physics.

Intressant nog var William James och Wilhelm Wundt, av många ansedde som grundarna av den moderna psykologin båda mycket intresserade av introspektion. Under de hundra år av psykologisk forskning som följt efter de var verksamma har introspektionen varit helt utfryst från vetenskapens finrum. Det finns dock mycket som tyder på att det håller på att ändras.

Många av de tekniker som används i olika MBI:er är hämtade från den buddhistiska kontemplativa, men teknikerna har använts utan att åtföljas av de ursprungliga psykologiska modellerna. Detta har lett till att en stor mängd kontextuell förståelse har gått förlorad. Genom att hämta inspiration från de modeller som existerar inom den buddhistiska psykologin anser sig de tre forskarna ha skapat en modell som förklarar mekanismerna bakom de förändringar som mindfulnessträning leder till. Forskarna kallar sin modell ”Buddhist psychological model”, eller BPM.

Modellen är egentligen allt för komplicerad för att förklaras i den här bloggposten, men jag tänkte jag skulle ge mig på ett försök till en sammanfattning. För den som är intresserad av mer detaljer rekommenderar jag dock verkligen artikeln.

I BPM uppstår medvetenhet om ett mentalt objekt när vi upplever ett stimuli genom våra sinnesorgan eller när en kognition (en tanke, minne, känsla, etc.) uppkommer i vårt medvetande. Ingen åtskillnad görs mellan mentala objekt som uppstår genom yttre stimuli eller inre kognitioner. I samband med att vi blir medvetna om ett mentalt objekt uppstår automatiskt en ”känsloton”, som kan antingen vara behaglig, obehaglig eller neutral. Denna känsloton är vanemässigt betingad och inte samma sak som de komplexa fysiokognitiva tillstånd som vi vanligtvis kallar känslor eller affekter som rädsla, glädje eller ilska. Känslotonen är snarare den omedelbara och spontana affektiva responsen på att vi blir medvetna om en fysisk förnimmelse eller mental händelse.

Våra vanemässiga reaktioner på känslor är att försöka följa de som är positiva och undvika de som är obehagliga. Dessa vanemässiga reaktioner tar sig uttryck som mentala händelser (tankar, minnen, känslor). Eftersom vi reagerar på dessa nya mentala objekt på samma sätt som det ursprungliga stimulit startas en kedjereaktion av mental aktivitet som i BPM kallas ”mental proliferation”. Termen är svår att översätta (”proliferation” betyder ungefär mångfaldigande, förökning eller spridning). Centralt för BPM är att denna process är omedveten, vanemässig och leder till psykologiskt lidande. Vi känner alla igen ”mental proliferation” som exempelvis ältande eller tvångsmässig oro.

Den centrala idén i BPM är idén att alla sinnesintryck och mentala händelser har följande tre egenskaper:

1. Sinnesintryck och mentala händelser är flyktiga (de uppstår och försvinner)
2. Vanemässiga reaktioner (fastklamrande eller aversion) på de känslor som uppstår i samband med sinnesintryck eller mentala händelser, och en brist på medvetenhet om denna process, leder till lidande.
3. Sinnesintryck och mentala händelser innehåller eller utgör inte någon varaktig, separat entitet som kan kallas ”jag” eller ”själv”.

Enligt BPM så leder en direkt och erfarenhetsmässig insikt i dessa tre egenskaper hos sinnesintryck och mentala händelser till en minskning av ”mental proliferation”. Samma effekt anses också ett ett antal andra komponenter såsom acceptans, koncentration och uppmärksamhetsreglering ha. Den centrala poängen i BPM är att det är just denna minskning av ”mental proliferation” som leder till ökat psykologiskt välbefinnande och symptomreduktion.

I artikeln jämförs vidare BPM med ett antal existerande modeller för vilka de verksamma komponenterna är hos MBI:er. Bland dessa återfinns exempelvis metakognitiv medvetenhet, decentrering och defusion.

Jag känner att det är omöjligt att göra modellen rättvisa genom en sådan här kort sammanfattning. Jag kan bara säga att jag tycker den är mycket intressant och belyser ett antal områden som hittils varit dåligt konceptualiserade och följaktligen också dåligt beforskade. Det ska bli intressant att se hur BPM mottas och hur den kommer att påverka diskussionen och forskningen framöver.