Carema tycker att våra gamlingar skall ligga i sitt eget piss och landstinget handlar med tortyroffer.

Jag försöker förstå vad som händer och kommer fram till att gränserna för vad som är acceptabla sätt att tjäna pengar har flyttats.

Visst är det möjligt att det är som Anders Milton säger här men han svara inte på frågan om varför Wemind är en bättre vårdgivare än Röda Korsets verksamhet med sina 26 års erfarenhet. Det är lätt att dras med i ordflödet om hur bra Anders Milton tänker om psykiatrisk vård. Det besvarar inte frågan om det verkligen finns evidens för det som är sakfrågan här. Att Wemind är bättre än Röda Korset på att hjälpa svårt skadade tortyroffer med komplicerade symptom. Rimligtvis kan det inte vara bevisat eftersom Wemind inte hat arbetat med denna grupp. Evidens betyder nämligen inte att en metod är bra i allmänhet utan att den är användbar i ett bestämt sammanhang. Evidens är både objektiv forskning och subjektiva bedömningar som behandlarnas erfarenhet av metoden.

Röda Korset och är inte särskilt mycket dyrare. Det skulle vara intressant att höra varför Wemind AB överhuvudtaget la ett anbud på verksamheten. Om det är kvalitet det handlar om.

I Sverige har den här typen av upphandlingar blivit ett sätt att omdirigera skattepengar till privata fickor och hittills är väl ingen imponerad av vad vi får för våra pengar.

Besök gärna bloggen Något är galet i det här landet

När jag skriver är det som en (lite grand) helig rit. Det som bli nerskrivet skrivet måste vara äkta, i alla fall när jag skriver det.

Skriv bra varje dag betyder att något av det jag tänkt och kännt den dagen finns bevarat, ofta hittar jag gamla texter som får mig att studsa. Tänk att jag skrev det där. Jag känner mig ofta stolt och glad över det jag skrivit.

Skriv bra varje dag är ett sätt att leva med språket, att få det att göra något för mig som jag inte hade gjort själv. Alla kan skriva och alla har rätt att skriva. Men vi hindras av föreställningar om vad vi kan och inte kan. Ofta är ursprunget till de här föreställningarna diffusa. Skolan har en viss roll. Jag minns tidigt att vi fick läsa stora författare. Mer sällan uppmuntrades vi att se oss själva som författare, eller åtminstone potentiella författare. Idag vet jag att ingen berömd författare gjort något annat än skrivit för att bli författare.

Det finns undantag, min dotter fick en bok när hon började skolan, i den fick hon skriva vad hon ville. Ingen rättade eller anmärkte på språk, det enda hon gjorde var att skriva. Det gör hon är idag. På en egen blogg som heter Justew.

När jag startade den här bloggen bestämde jag mig för att skriva varje dag i 21 dagar. Utan att bry mig om vad det blev och utan att kritisera resultatet. Resultatet blev att jag fortfarande skriver, varje dag någonstans. Inte alltid här längre men varje dag skriver jag någonting och jag är alltid nöjd. Därför att jag skrivit. Resultatet får andra bedöma. Jag har gjort mitt jobb.

Det finns bara ett sätt lära sig skriva och det är att skriva. Låt det bli en vana, inspiration är en lyx och det enda sättet jag får inspiration till att skriva är genom att sitta här med skrivverktygen. Datorn, pennan och pappret. På 21 dagar har du etablerat en vana och resten är underhåll. Du kommer att upptäcka vad du behöver på vägen.

Besök gärna bloggen Skriv bra varje dag

En Wagneropera på fem timmar är inte vad jag vanligtvis ägnar en kväll åt. Jag fick  chansen att se föreställningen  som sändes från The Metropolitan Opera i New York – live! Det var inte tal om att säga nej. Oavsett mina fördomar mot Wagner hade jag inte för avsikt att missa detta.

Valkyrian är ett av de fyra operaverk som ingår i  Nibelungens ring. Historien bygger på de gamla germanska sagor som berättar om vad gudar och människor hade för sig.

Valkyrian är historien om hur Valkyrien Brunnhilde blir osams med Wotan (motsvarigheten till vår Odin) och döms att bli dödlig. Det är en fantastisk historia som du kan läsa om på Wikipedia.

Jag är ingen operaexpert men kan nog säkert säga att sången var enastående. Wagner är inte den lättaste opera att sjunga och de som sjunger på The Met tillhör de allra bästa. Inget snack om saken.

En sak som vi som ser det i sändning på en stor duk får är närbilder och kameravinklar. Här har två medier förenats och ger oss något man aldrig får på plats. Jag tror att det bidrog till den starka upplevelsen. Internet ger oss nya sätt att ta del av kulturutbud från hela världen. Lägg till att hela föreställningen textades så det var lätt att hänga med i historien. Dubbel njutning.

Sammanfattningsvis var det här en fantastisk uppplevelse och en bra avslutning på Mets operasäsong.

Bio Rio (före detta Kvartersbion vid Hornstull) ger fler sådana här föreställningar och det är ett utmärkt sätt att se Opera. Det är liten chans att man hamnar på en sådan här föreställning annars.

Valkyrian
Musik och text: Richard Wagner
Dirigent: James Levine
Produktion: Robert Lepage
Scenografi: Carl Fillion
Kostym: François St-Aubin
Ljusdesign: Étienne Boucher
Interaktiva projektioner: Holger Förterer
Video image artist: Boris Firquet

I rollerna:
Sieglinde: Eva-Maria Westbroek
Siegmund: Jonas Kaufmann
Hunding: Hans-Peter König
Wotan: Bryn Terfel
Brünnhilde: Deborah Voigt
Fricka: Stephanie Blythe

Läs vad en riktig operkännare tyckte om föreställningen på Kulturbloggen

Teatermagasinet

Besök gärna bloggen Bio Rio visar Wagners Valkyrian live från The Met i New York

Scensångarna spelade La Bohem av Puccini.

Nu måste jag säga något om mig själv och Opera. Jag har bara varit två gånger och det här var första som publik. Det finns de som skriver och vet mer. Då så.

Opera spelas vanligtvis på större ställen men efter den här föreställningen önskar jag att fler små scener vågade sig på det. Det blev en känsla av närhet som dels berodde på att vi satt nära scenen och dels att Operan sjöngs på svenska. Det blev något som liknade musikteater och som jag förstår var det den ursprungliga tanken med Opera. Någon som vet bättre får rätta mig om jag har fel.

Kärlek och död är starka tema och föreställningen sjungs/spelas övertygande. Jag tänker inte försöka bedöma sången, jag tyckte helt enkelt att det var vackert och kändes  verkligt. För min del blir det nog fler besök på Operaföreställningar.

Storartat genrep och hoppas att fortsättningen blir lika lyckad. Om du som jag inte är van vid Opera är det här ett utmärkt tillfälle. Du får dessutom chansen att besöka en väldigt fin teater.

Du kan läsa mer om genrepet på Kulturbloggen och Teatermagasinet.

Vill du lära dig mer om Opera kan du titta in på Operaskolan, rekommenderas.

Besök gärna bloggen Opera på liten scen är fantastiskt

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.

Ingmar Bergmans Vargtimmen, är ett filmmanus från början. Filmen hade premiär 1968.

Handlingen:

Tillsammans med hustrun Alma har konstnären Johan Borg sedan sju år dragit sig tillbaka till en liten ö i havsbandet för att finna trygghet och ro. Den senaste tiden har han plågats av mardrömmar och alltmer slutit sig inom sig själv. När Alma läser Johans dagbok får hon veta att han tidigare haft en relation med Veronica Vogler på samma ö

Är de vakna eller sover de? Är det en dröm eller är det tankar som maler i en vaken människas huvud? Händer något av detta på riktigt?

Vargtimmen är en rätt otäck historia med känsla av drömspel, kanske mardrömspel. I inledning av pjäsen väntar Johan på gryningen så han kan sova. Om paret är vakna eller sover och vem som drömmer får vi aldrig veta. På det viset blir den här pjäsen en ganska bra skildring av hur det är i våra svåraste stunder när svartsjuka, osäkerhet och det förflutna skapar kännslomässigt kaos i våra huvuden. Oro och ångest skapar monster som dansar runt i hjärnan. Repliker och tankar maler och upprepas i olika konstellationer. Bergmans skicklighet i att gestalta inre kaos är tydligt. Det kan jämföras med Noréns skarpsynta skildringar av relationer och yttre drama men de två är olika konstnärer med sitt snille på helt olika områden.

Målarsalen är en av Dramatens mindre scener. Du sitter nära scenen och ser skådespelarnas ansikten. Marie-Louise och Gösta Ekman är med i publiken. Hoppas de är nöjda. Spelet är mycket bra och det är krävande roller. Filmen med vinterlandskapet och den cyklande pojken som projiceras på väggen bakom skådespelarna och TV apparaterna som visar scener och bilder visar också hur tekniken skapar nya möjligheter där teater och media flyter ihop. Mycket effektfullt och det förstärker drömkänslan i pjäsen.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg

Besök gärna bloggen Från Vargtimmens genrep på Dramaten

Mark Wahlberg, Christian Bale och Melissa Leo spelar i ett drama om fattigdom, kärlek och boxning. Filmen kretsar kring två bröder, den ene drömmer om boxning och den andre boxas. Christian Bales missbruk gör det svårt för hans yngre bror att komma någon vart med sin boxning.

Filmen visar en ganska uppriktig bild av livet i ett fattigare USA. Vägen ut ur misären går via boxningsringen. En trovärdig film med (hyfsat)  trovärdig boxning. Även om det är lite väl mycket rallarsvingar går det att känna igen sporten. Welterviktarna slåss i och för sig som tungviktare men eftersom filmen har andra poänger stör det inte.

Nu kna du vinna biljetter till filmen på Kulturbloggen. Det enda du behöver göra är följa de enkla stegen här inunder.

Så här gör du för att vara med och tävla om biljetterna:
Svara på Kulturfyran här nedan i din blogg och länka till Kulturbloggen.
Om du inte har någon blogg kan du delta genom att skriva svaren i en kommentar här under och sedan maila oss att du gjort det. Maila då till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Skriv “The Fighter” som ämnesrad i mailet och glöm inte att skicka med din postadress, så vi kan posta biljetterna, om du vinner.

Här är Kulturfyran
1. Hur många filmer har du sett i år?
2. Vilken är den bästa film du sett hittills i år?
3. Har du sett boxning live någon gång?
4. Vad tycker du om boxning?

Det var väl enkelt. Häng inte kvar här, nu. Iväg till Kulturbloggen.

Besök gärna bloggen Vinn biljetter till The Fighter

Min backuplösning (som jag sitter vid nu) är min första Asus med 7 tums skärm. Det känns primitivt.

Det här ledde i alla fall till att jag tittade in på mitt Youtubekonto och hittade en inspelning av Sara Löfgren när hon sjunger Maskrosorna blommar på Polar studio för ett tag sedan. En påminnelse om att det inte är datorerna som är viktiga utan vad vi gör med dem. Klippet är förresten inspelat med min gamla Nokia, N95.

Besök gärna bloggen Datorer till vansinne (men livet är en lek)

Premiär den 18e februari för Lars Noréns pjäs Stillheten premiär på Stadsteatern. Sten Ljungren  och Katarina Ewerlöf  i rollerna som mamman och pappan i en familj där var och en har mörka sidor.

Scenen är ett stort rum med paper utspridda, under pjäsens gång är de brev, manussidor eller något annat som har med karaktärernas liv att göra.

Jag tycker om det sättet vi presenteras för rollfigurerna. En och en. Vi får lära känna dom en och en och gradvis får vi en bild av familjen och vilken roll var och en har. Pappan (Sten Ljunggren) som inte kan låta bli att dricka trots att hans fru (Katarina Ewerlöf) är döende i cancer.

Familjemedlemmarna är var och en ensam med sig själv.

Det är lätt att undra varför dessa människor stannar hos varandra. En enkel lösning vore för var och en att ge sig iväg men ingen drar sig ur, trots att familjen verkar ha blivit ett fängelse.

Här blir jag imponerad av Noréns skarpsyn. Vi ser inte bara ett en samling plågade människor utan vi ser en familj där medlemmarna också ser ett behov hos någon annan. Vi får också möta dem i sina olika roller, mamma – hustru, son – bror, pappa – man och hur de både lyckas och misslyckas med sina uppgifter i familjen. Det finns också det som förenar dem, jazzen som följer oss genom pjäsen, till exempel.

Vi får skratta, kanske åt dem vi ser på scenen men också oss själva, åt det vi känner igen. Inslaget av humor ger faktiskt ett lite annorlunda perspektiv på det som händer framför oss. Vi vet ju inte hur det slutar, det vi ser på scenen är ett tunt snitt i deras liv. Vi får höra tals om lyckligare dagar och vi anar möjligheter för familjemedlemmarna. Hur det slutligen bilr får vi inte veta men kanske skriva själva. I alla fall i våra egna liv

Jag hade stor behållning av den pjäsen och tyckte inte den var svart. Svår men inte svart. Visst finns det ett övermått av lögner svaghet och beroende men det balanseras av äkta överseende, styrka och omtanke. Det ställs höga krav på oss som publik att se skillnaden och inte luras av schablonerna.

Läs ocks Kulturbloggen recsion av pjäsen

Besök gärna bloggen Premiär för Stillheten av Lars Norén

För tredje året i rad delas stora kulturbloggpriset ut. Kolla in här. I år är också priserna bättre än någonsin. Eftersom Stora Kulturbloggpriset delas ut för att uppmuntra bra kulturbloggar är naturligtvis extra roligt att kunna ge bort en så fin summa som 5000 kronor. Det ger en hel del uppmuntran.

I år är det dessutom fler som stöder Stora Kulturbloggspriset men det viktigaste stödet kommer från alla bloggare som vill läsa och blogga om kultur.

Långt ifrån alla bra bloggar fanns med i de nominerade, det skulle vara omöjligt att genomföra ett sådant val. Om du känner till någon blogg du vill uppmärksamma får du gärna lämna en länk i kommentarerna. Men glöm inte att rösta för det.

Stora Kulturbloggpriset sponsras av:

DIK – Facket för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation
Stix.to – IT-företag och utvecklare
Dramalabbet – Sveriges scen för nyskriven dramatik
Natur och Kultur – bokförlag.
Voddler – film på webben.
Odenteatern
Den Kungliga Operan

Besök gärna bloggen Stora Kulturbloggpriset är igång och du kan fortfarande rösta

Darwins kapten heter en ny pjäs på Dramaten. Det är Henning Mankell som skrivit historien om Darwin (Börje Ahlstedt). Vi får följa honom från den 5 år långa resan då han gjorde fältarbete i geologi och så småningom leda tillfram till Om arternas ursprung, boken som förändrade synen på världen och människan.

Pjäsen börjar med att Charles Darwin får ett brev som berättar om kapten Fitzroys självmord. Han blir perplex att någonskulle ha mod att avstå från att se morgondagen. Därefter får vi följa Darwin på en minnenas resa.

Börje Ahlstedts tolkning av Darwin går hand i hand med Mankells manus. Ahlstedts Darwin ser världen med ett barns ögon. Ocensurerad och förundrad ger han sig ut på upptäcksfärd, helt utan rädsla men ibland förvirrad och ledsen över att andra inte kan se det han ser.

Mankells version av Darwin är trovärdig. Jag vet inte hur mycket som är känt om Darwins relationer och hans känsloliv men inget  av de vi får se är i konflikt med det vi vet om Darwin.

Vi får fundera över vad förlusten av dottern Annie har betytt för Darwin, en kvinna som avlar duvor har en handikappad bror. Vi får en aning om hur personliga erfarenheter ger en knuff i en viss riktning. Darwins försvar för sin utmanande forskning är “jag vill ju bara veta vem jag är”.

Pjäsen är välspelad och rent av inspirerande. Lyckliga oss som får möta Darwin i ett sådant här sammanhang och som får leva i en tid som präglas av hans arbete.

Mer om pjäsen hittar du här:

Dramatens webbplats.

Kulturbloggen

Besök gärna bloggen Darwins kapten på Dramaten

För tredje året i rad delar Kulturbloggen ut Stora Kulturbloggpriset. Priset delas ut för att uppmärksamma kulturbloggar som sticker på grund av sin kvalitet, som drivs av entusisaster som bryr sig om ämnet mer än kommersiell framgång.

Nu har du fortfarande möjlighet att föreslå bloggar som du tycker skall vara med.

Läs mer på Storakulturbloggpriset.se.

Följ också Kulturbloggen

Besök gärna bloggen Det är snart dags för Stora Kulturbloggpriset, igen. Sista chansen att nominera

Det blev en teaterhelg, den här helgen.

Först ut var premiären på Charleys tant på Odenteatern. En fars där kvinnorna räddar dagen. En riktigt bra fars skall vara rörig och spännande och rolig.

Det var lite intressant att notera en del ändringar gentemot orginalmanuset. Handlingen är flyttad från Oxforduniversitetet till Yale School of Drama. Anledningen är inte klar men kanske hänger ihop med en annan förändring. Den till Charleys tant förklädde Babberly (lord Babberly i original) får ju på slutet sin älskade. I denna version är det en man. Det kan jag förstå, det är roligt att vända på begreppen och se vad som händer men varför flytta handlingen till USA? Det finns inget uppenbart skäl och därför upplever jag just den detaljen som störande. Om det inte skulle vara för möjligheten att peta in lite rolig musik. Fast jag antar att Oxfordstudenter också lyssnade på Rocknroll.

Men, jag skall inte vara petig. Om ni går och ser den får ni se en rolig och underhållande pjäs men den blir intressantare om ni läser på lite innan. Läs också rescensionen på Kulturbloggen.

Ibsen är en helt annan historia. Just nu spelas tre pjäser. I lördags fanns det möjlighet att se alla tre i följd. Starka dramor men helt olika till innehållet. Av de tre hann jag bara vara med på de två första.

Rosmersholm.

Rosmer och Rebekka lever som två goda kamrater på Rosmersholm sedan Beate, Rosmers hustru, tog livet av sig. Tillsammans vill de förändra världen och befria människan. Men de döda klamrar sig fast vid Rosmersholm. Och vem bär egentligen skulden till Beates död?

Det går att se det här dramat ur olika synvinklar. För mig blir perspektivet mer politiskt. När Rosmer och Beate gör ett radikalt politiskt ställningstagande sätts krafter de inte inte rår på i rörelse. Och Ibsen levde i en tid när många i de sociala mellanskikten vacklade mellan radikalism och konservatism. Inte minst i konstnärskretsar. Jag tycker det är starkt av Ibsen att skildra detta dilemma. När Rosmer och Beate konfronteras av traktens konservative ledare flyr de in i sin privata värld som dessvärre är befolkad av spöken. Katastrofen är ett faktum.

Byggmästare Solness är enklare att förstå. Idag hade vi nog sagt att han var psykopat men det var kanske vanligare på Ibsens tid att de som hade makt upplevde att de kunde gestalta sin innersta tankar i verkligheten. Det tror byggmästaren men verkligheten hinner ifatt honom och tvingar honom att motvilligt göra det rätta.

Den framgångsrike byggmästare Solness är rädd för att bli gammal när han får ett oväntat besök. Vem är den unga flickan som kliver in i hans vardag och uttalar hans innersta önskningar? För henne kan han klättra ända upp till toppen…

Priset blir dock hans egen undergång. Det är ju trots allt Ibsens ögon vi ser genom…

Till Kulturbloggens recension

Besök gärna bloggen Fars på Odenteatern och Ibsen på Stadsteatern

Lyssna på musik och ta lite sjyssta bilder en kväll på Strand. Det är livet. För mig känns det som att vara med i strömmen igen. Cosmos music group lanserade sitt nya namn och visade upp några av sina artister.

Avslutningen med Jasmine Kara och hennes soulorkester var vanvettigt bra. Som på beställning tog kamerabatteriet slut precis när hon gick på scen. VA? Det kan inte vara sant, men det var det.

Jag förbannade och tog fram mobilen istället. Knäppte faktiskt några sjyssta bilder med den och nu i efterhand tycker jag att det jämnade ut sig. Det krävs ändå ett ljusstarkt objektiv för att fixa det knepiga ljuset och röken på en mörk rockklubb. Det har inte jag på min systemkamera.

Du kan se en del av bilderna här på Kulturbloggen där jag ju också skriver.

Besök gärna bloggen Musikfest på Strand

Livet blir lite roligare med teater, tycker jag. Mina år som bloggare har också gett mig nya sätt att se på det som händer omkring mig.

Igår var jag på premiär med Rosemari från Kulturbloggen. Vi såg en pjäs av Tennessee Williams som på svenska heter Mannen i ormskinnsjackan. Samtidigt passade Dramatenchefen Mari-Louise Ekman på att inviga den nya foajén till Lilla Scenen. Det var jätte snyggt, riktigt mysigt men skit samma, egentligen. Det som är viktigt är att en teaterinstitution som Dramaten öppnar upp. Mer och mer.

Jag har älskat teater sedan jag var liten, helt av mig själv och utan särskild anknytning. Jag är inte så intresserad av vilka andra som är där och har få favoritskådespelare. Dom jag känner igen och känner till vet jag väldigt lite om. För mig är det spelet som fängslar. Spelet och stämningen när ridån går upp.

Därför är jag sällan missnöjd och kanske därför en dålig recensent. Tennessee Williams är ju ingen rolig figur, precis. Men han skildrar sin tid och omgivning som han ser den. Utan censur.

Det är kanske inte den roligaste pjäsen du kan gå på men värd ett besök för passionens skull.

Annat roligt som händer på Dramaten kan du läsa om på deras webplats.

Andra recensioner:

Svenska Dagbladet

Expressen

Besök gärna bloggen Våld och passion av Tennessee Williams

Efter en bökig vår kommer jag så smått igång med både det ena och det andra. Bloggande till exempel. Kattkorgen har varit styvmoderligt behandlad oc det mesta av mitt skrivande har återfunnits på Kulturbloggen . Jag vet inte ens om jag har några läsare kvar här men jag hoppas att ett och annat RSS-flöde plingar till nu när jag skriver igen.

Besök gärna bloggen Livet går vidare – och bloggningen med den

Premiär på Stadsteatern. Kulturbloggens Rosemari och jag var på teater och såg Sommarnattens leende efter en film av Ingmar Bergman från 1955.

Det är andra gången jag ser den här musikalen, första gången var i London 1975 och jag blev förtjust redan då.

Gårdagens premiär på Stadsteatern var ett kärt återseende. Historien är en skenbart cynisk betraktelse över kärlek och relationer men lekfullhet och oskuldsfullhet lyser igenom.

Den åldrande advokaten med sin 18 åriga fru som han inte ens legat med! Nä, jag går inte på det. Någon sa att vi är satta på jorden för att roa gudarna men jag tror att vi är satta på jorden för att roa oss.

Roligt är det i alla fall och varje pojke som blivit krossad av kärleken borde se den här. Föreställningen ger liv och hopp.

Föreställningen i London var ju lite extra speciell eftersom jag såg den med min älskarinna och hennes man. Det var inte så svårt att tro på historien även om verkliga livet inte alltid är lika roligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, Kulturbloggen.com, Bergman

Besök gärna bloggen Sommarnattens leende – A Little Night Music

Inför det nya året önskar jag mig mer av allt :)

Det här är årets första Kulturfyra. När jag började göra Kulturfyror var det ett lite avbrott i det vanliga tugget här men numera har jag ju lämnat mitt strikta fokus på datorer och internet.

1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?

Jag har inte läst någon ny bok men läst om flera gamla. Värd att uppmärksammas av dem är bara två. William Gibsons Pattern Recognition och Arrakis -ökenplaneten (Dune) av Frank Herbert. Två helt olika böcker (även William Gibson debuterade i science-fiction genren är hans senaste två böcker förlagda till vår nutid) men med det poetiska språket gemensamt. Det toch att båda är bra historieberättare med känsla för det de skriver om. Ändå är det över 30 år mellan dem.

2. Första konserten du går på?

Kan inte säga bestämt Fuchsia på Fryshuset är planerat

3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?

Första filmen var nog A Serious Man. En bra film att se i början av året. Lärdomen är att det är omöjligt att veta vad som är rätt eftersom livet är oförutsägbart. Passa på att leva det mens det varar. Mer säger jag inte.

4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?

Jag önskar mig mer av allt eller kanske helt enkelt det bästa. Tycker inte det finns anledning att be om elände och jag ser fram emot att skriva mycket mer och bättre. Jag fruktar ingenting eftersom jag accepterar livets oförutsägbarhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kulturfyra, böcker, livet, läsa och skriva, Kulturbloggen

Besök gärna bloggen …och så en Kulturfyra på det

Jag försökte engagera mig i diskussionen om politiker och sociala media. Det är ju ett hett och intressant ämne. Kom dock fram till att jag är mer intresserad av politik än av politiker.

Sociala medier fungerar som allting annat. Vissa fattar andra fattar inte. Det räcker inte att synas och höras. Som i alla samtal gäller det att tillföra något. Debatter har jag slutat intressera mig för därför att det som sägs i debatten sällan tar gestalt i verkligheten.

De som jag tycker är intressantast att följa är de som ser sociala media som sociala media, inte kanaler. Jag har gärna samtal om produkter och tjänster, särskilt om någon lyssnar men jag gillar inte reklam. Det samma gäller varumärken. Människor kan vara sociala men inte varumärken. Varumärken kan vara sociala objekt som samlas kring men de relaterar inte. Det gör människor. Något att tänka på.

Översatt till politik tror jag på diskussioner men ogillar propaganda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, sociala media, propaganda, Varumärken, samtal

Besök gärna bloggen Sociala medier är inte PR-kanaler

Nu är det dags att rösta i Stora Bloggpriset som arrangeras av Aftonbladet och Bloggportalen.se.

Kulturbloggen är med i år igen och jag kommer att lägga min röst där. Lite för att jag får breda ut mig där regelbundet men mest för att det är en bra blogg som sätter fingret på många viktiga frågor. Och för att jag vet hur mycket jobb Rosemari lägger ner på att hålla kvaliteten uppe. Om Kulturbloggen vinner är det välförtjänt. Det finns faktiskt ingen liknande blogg i Sverige. Kulturbloggen är en krydda i den svenska bloggsfären, därav bilden.

Stora Bloggpriset har en sida där du kan rösta varje dag och det kan du göra här. Glöm inte att rösta varje dag.

Läs vad Kulturbloggen skriver om Stora Bloggpriset

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset, Kulturbloggen, bloggpris, bloggsfären

Besök gärna bloggen Nu är det dags att rösta i Stora Bloggpriset

De animerade delarna (en stor del av filmen) är fantastiska och allt vävs ihop väldigt fint. Själva handlingen är ingen överaskning. Vem som helst som varit på bio förr kan räkna ut hur det går.

Cameron har undvikit att exploatera 3D-effekterna och använder dem istället för att understryka det vi får se. Hatten av. Det var annars det som gjorde mig lite avvaktande. Att den var i 3D. Om inte Rosemari hade sett den och rekommenderat 3D-versionen hade jag nog sattsat på den vanliga varianten. Orsaken är att 3D brukar betyda att filmen inte har så mycket mer att erbjuda. Så inte i detta fallet.

Den nya 3D-tekniken är annars inte så revolutionerande eller bra som det påstås. Perspektivet förstörs ibland. I vissa scener blir det mer som kulisser som ställts framför varandra. Jag tror att jag måste gå och se filmen i den vanliga dimensionen för att jämföra. Men, efter moget överväganda tycker jag att du skall se 3D-versionen om du bara skall se den en gång.

Sigourney Weaver är skitbra (som vanligt) och det är roligt att se henne ute i rymden igen.

Filmen visar vad som händer när man förstör hemma hos sig själv och ger sig ut och förstör för andra! Synd att ingen bryr sig om sådana här budskap.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Avatar, James Cameron, film, animation, 3D

Besök gärna bloggen Nu har jag äntligen sett Avatar