Det var Ovidius som skrev i Metamorfoser om hur fruktansvärt ledsen Egeria blev när hon överlevde sin käraste. För maken hade verkligen inte varit vem som helst. Numa hette han och var Roms andre kung. När han tillträdde var romarna ett vildsint krigarfolk och Numa såg akuta behov av att ge dem civiliserade vanor. Han gjorde det med med hjälp av religion. Genom att inrätta riter, regler och tempel i det nybakade romerska samhället fick han fason på dem. Man kan säga att han kompletterade Roms hårda sida utåt med en välordnad, fredlig insida som styrdes genom lagar.

Det var nymfen Egeria som var hemligheten. Hon dikterade de religiösa reglerna för Numa under hemliga möten som de hade om nätterna. Han förde anteckning och talade sen om för romarna vad som skulle gälla.

Eller, det är vad Numa själv påstod. Men nu blir det intressant. Alla inser att Numa ljög, men det speciella är att den romerske historikern Livius redan under Augustus tid konstaterade att Numa bara hade hittat på det där snacket om instruktioner från en nymf. Livius förklarade att Numa insåg att han behövde kunna hänvisa till någon stor auktoritet för att de våldsbejakande romarna skulle ta hans nya samhällsregler på allvar. Så han drog till om det där med nymfen för att få kraft bakom orden.

Det får man säga var en uppfriskande ärlighet från Livius, som därmed i praktiken skrev att de romerska riterna en gång i tiden hade inrättats av en vanlig dödlig människa som använde en grov offentlig lögn för samhällsnyttans skull. Nymf eller inte spelade inte så stor roll för Livius. De grundläggande övertygelser som ett samhälle vilar på har sin egen livskraft ändå, även om de i grund och botten inte vilar på någon bokstavligt korrekt historieskrivning. Övertygelser kan stå på egna ben och göra ett samhälle fredligt och välordnat.

Men är det Egeria som sörjer i målningen, eller är det kanske i själva verket en minnesbild av hennes samtal med Numa där de diskuterade hur Rom ska civiliseras – ungefär som makarna Myrdal? Vi ser nämligen inte hela bilden. Målningen är gjord 2013 som en kommentar eller ”remake” på en betydligt äldre målning. Den ursprungliga bilden gjordes av Claude Lorrain på 1600-talet. I Lorrains version sitter Egeria och gråter i förgrunden och det är i fjärran man ser dessa figurer ta en promenad, som är kvinnofigurer hos Lorrain. Men med den här beskärningen kan man tänka sig en Numa och Egeria som är ute och går.

Hela bilden syns som sagt inte. Bilden är beskuren i vänstra kanten och nedtill. Det visar sig att Numa och Egeria har med sig en hund som går fot. Det är en typ av hund som blivit mycket omtalad: en rondellhund med Muhammedhuvud. En intressant parallell, för inte bara de romerska riterna kom till genom någon som sade sig ha tagit emot instruktioner uppifrån. Att placera in Muhammed tillsammans med Egeria (eller en sörjande Egeria?) är tankeväckande. Om vi zoomar ut ett snäpp syns signaturen: Lars Vilks. Den rackaren! Målningen är gjord 2013.

Det här är blasfemisk konst. Om man maskerar den förbjudna hunden är målningen acceptabel – ungefär som att maskera det snuskiga, fula könet på en farlig nakenbild.

Gång på gång har Lars Vilks klandrats för att han skulle vara en så dålig konstnär som uteslutande ägnar sig åt tomma provokationer. Skulle det här bara handla om en tom provokation? Är det bra att maskera en del av målningen för att inte såra en känslig del av publiken? Frågan är förstås retorisk. Hur kan någon inta en så vansinnig ståndpunkt? Det är varken ”tomt” eller ”ointressant” alls att sätta in en rondellhund jämte Egeria. Är det sund hänsynsfullhet att täcka över den hunden? Att göra det för att man måste?

Idag visas inte Vilks rondellhundar i sammanhang där det vore journalistiskt helt självklart att återge dem. Ty hot fungerar alldeles utmärkt. För tjugo år sen skulle det känts ytterligt osannolikt, men vi vande oss så förskräckande snabbt.

När man diskuterar vad som tas upp och inte i historieundervisningen finns det en förhållningsregel som kan förhindra att inläggen blir banala: säg även vad som ska tas bort. Det är den lättaste sak i världen att räkna upp den ena betydelsefulla händelsen, personen eller aspekten efter den andra som fullständigt negligeras i undervisningen. Men om man vill säga någonting intressantare än att det vore bättre om alla läroböcker var dubbelt så långa, undervisningstimmarna dubbelt så många och grundskolan sträckte sig till elevernas 25-årsdag, kommer man inte ifrån prioriteringsfrågan. Ett läromedel är trots allt anpassat efter rådande läroplan i sitt omfång.

Låt oss anta att Harrison vill säga någonting mer än att det vore ännu bättre om historieundervisningen, utöver det som täcks idag, även behandlade en lång rad betydelsefulla kvinnor i historien. Då blir det intressant att se vilken sorts prioriteringar det är som förordas.

En passage ur artikeln är talande:

När jag härom året flyttade blicken till trettioåriga kriget på 1600-talet […] hade jag […] inte förväntat mig att finna många prominenta kvinnor. I alla tillgängliga verk, både läroböcker och akademiska handböcker, framstår europeiska krig under tidigmodern och modern tid som utpräglat manliga företeelser. Men jag hade fel. […] Men hur många har hört talas om personer som Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel och Isabella av Spanska Nederländerna?

Nej det har nog ytterst få gjort. Inte heller Harrison låter det som, innan detta blev hans forskningsintresse. Notera, han säger själv att i ”alla tillgängliga verk”, även akademiska handböcker, beskrivs europeiska krig på ett sätt som Harrison underkänner. Kanske på goda grunder, vad vet jag. Men problemet ligger alltså inte ursprungligen hos läromedlen utan i den dominerande historieskrivningen i stort. Uppebarligen är det en oortodox bild som lanseras. Eller för att använda en återkommande term: den avviker från kanon.

Samma resonemang återkommer i fler varianter. Konstkanon är fel.

Skevheten mellan förment handbokskunskap och det verkliga antalet betydande kvinnor i förfluten tid blir lika uppenbart om vi flyttar blicken mot andra fält, till exempel konsthistoria. Ögna igenom översiktsverken, och ni möter idel karlar: från Leonardo, Michelangelo, Tizian, Rubens och Rembrandt till Monet, Renoir, Gauguin, Van Gogh, Cézanne och Picasso.

Förment handbokskunskap, fnyser Harrison. I kanon borde även plats vikas åt Artemisia Gentileschi, Mary Cassatt, Berthe Morisot och Carl Larssons hustru Karin. Filosofiundervisningen skåpas ut på samma sätt. Massor av Hume och Goethe, men varför får eleverna inte läsa om exempelvis den stora Eva Ekerblad?

Återigen, tja kanske är alla dessa riktiga pärlor. Jag är en alltför ringa person för att avgöra det. I Nationalencyklopedin läser jag att Ekerblad bland annat skrev uppsatser om hur man kan använda potatis i brödbak och bleka bomull med tvål.

Men när Harrison fnyser åt ”förment handbokskunskap” blir jag misstänksam. Finns tvärtom inte skäl att glädjas åt om skolan just lyckas lära ut handbokskunskapen till alla elever? Göra den tillgänglig för envar, oavsett bakgrund? Är det inte i den änden som varje läroprocess ska börja – även om det är roligt och önskvärt om så många som möjligt når ännu längre? Det låter i ärlighetens namn arrogant och förnämt att låtsas som något annat. Eller är vi på fullt allvar tillfreds med om elever i framtiden är okunniga om Goethe för att istället få bättre grepp om Eva Ekerblad?

Harrison konstaterar att ”den bild av det förflutna som elever erbjuds i läromedlen ligger stundom ljusår från forskningsfronten.” Det stämmer säkert. Och jag kan leva med det. Samma förhållande torde gälla inom samtliga ämnen som det undervisas i på grundskolan. (Annars vittnar det om alarmerande långsam förflyttning av forskningsfronten.)

Men är det inte svårare att leva med en grundskola som inte lär ut grundläggande allmänbildning? Ja, kanon. Det är handikappande att lämna skolan och inte ha en aning om vem Carl Larsson, Hume, Goethe och Michelangelo är. Enstaka sådana bildningshål kan man leva med, men har man många kommer man att klara sig sämre i livet. Att inte känna till Karin Larsson är inget bildningshål av det slaget.

Men ett kunskapshål av annat slag är det! invänder någon. Ja, så kan det vara. Och skolan har förvisso jämlikhetsambitioner. Men kanske är det jämlikhetsambitioner av två slag som tycks vara på väg att börja konkurrera med varandra? En jämlikhet, ja faktiskt jämlikhet, i att veta vem Carl Larsson var, vem Hume och Leibniz var, handlar om en utjämning av klasskillnader i kulturellt kapital. Lika tillgång till kanon. En utjämning mellan Carl och Karin Larssons platser i historieskrivningen är ett försök att göra kanon jämlik. Inte undervisa kanon utan aktivt förändra den genom ny undervisning.

Eftersom böckerna inte kommer att bli dubbelt så långa innebär det ofrånkomligen att mindre av den befintliga kanon kommer att kunna läras ut. Det ena sker på bekostnad av det andra på det begränsade sidantalet och under de begränsade lektionstimmarna. Carl eller Karin Larsson, vem är viktigast att Mats får läsa om i skolan? Undervisa i kanon eller stöpa om den? Vad har eleven störst glädje av?

Uppdatering 15 april: Jag vill bara i förbifarten kommentera ett av Harrisons exempel på hur forskningsfronten ska ha rört sig långt från skolundervisningen som därför skulle behöva uppdateras. Han skriver om orsakerna till Romarrikets fall:

Vi vet numera att ”germanerna” (en 1800-talsterm som epokens egna protagonister inte brukade om sin språkgrupp) inte spelade en huvudroll, utan att imperiet framför allt sönderföll på grund av kombinationen av agrarekonomisk svaghet och misstaget att delegera alltför mycket makt till provinsguvernörer. För vanliga bönder var utvecklingen positiv, eftersom skattebördan lättade avsevärt. [...] Äldre tiders historiker ville helt enkelt se en katastrof när den beundrade antiken övergick i den föraktade medeltiden, varför man skrev in en fiktiv kulturskymning i historieböckerna – där den har förblivit. I läroböckerna reproduceras felaktigheterna och missuppfattningarna. Detta hade kunnat korrigeras om läromedelsförfattarna bestämt sig för att läsa in sig på forskningsläget

Case closed. Forskningsläget har rört sig vidare. Det här är vad vi vet nu. Bilden från 1990-talet var att Romarriket inte riktigt "föll" utan liksom, ja omvandlades lite diffust sådär. Morphade över till något annat. Dessutom var det närmast bra för vanligt folk att det skedde. Fast, mja... Det där med forskningslägen är kanske inte så entydigt ändå. Jag kommenterar just det här exemplet eftersom det är ett område där jag av eget intresse läst färskare forskningslitteratur än det 1990-talsprojekt som Harrison hänvisar till. Detta är två flitigt citerade och uppmärksammade böcker som kom på 2000-talet, och som ger en helt annorlunda bild. Det var mycket riktigt barbarer som bringade riket på fall, och det processen var högst olustig för många som hade oturen att uppleva den.

• Heather - The Fall of the Roman Empire (Oxford University Press)
• Ward-Perkins The Fall of Rome and the End of Civilization (Oxford University Press)

När jag tänker på det exemplet så tror jag ändå att skolundervisningen ska vara lite försiktig med ambitionen att befinna sig vid forskningsfronten. Det rör sig en hel del fram och tillbaka där.

Det duger inte alls att luta sig mot att det är upp till den enskilde att säkra sin valhemlighet genom att ta flera valsedlar. En säker procedur ska garantera valhemligheten utan att den enskilde tvingas till egna aktiva åtgärder. När det dessutom är mycket få personer som tar flera valsedlar betyder det att handlingen i sig kan bli en politisk signal. För att gå rakt på sak handlar det givetvis i praktiken om SD-väljarnas rätt till anonymitet i dagsläget.

Men vadå, tänker kanske någon. Skulle det där vara en så tydlig signal? Vilket larv.

Nej, det är inget larv alls. Antag följande tankeexperiment inför ett val:

• Vi vet att omkring 13 procent av väljarna är sverigedemokrater.
• Vi uppskattar att omkring 10 procent av väljare som inte är sverigedemokrater tar av samtliga valsedlar för att dölja sin valhandling. (Det är nämligen relativt ovanligt att ta av alla valsedlar.)
• Vi uppskattar att omkring 90 procent av väljare som är sverigedemokrater tar av samtliga valsedlar. (Vi sluter oss till det genom att vi vet att SD-röstande är stigmatiserat och att vi observerar få väljare som tar endast SD-valsedlar.)

 Om man givet dessa premisser ser en väljare som tar av samtliga valsedlar, hur stor är då sannolikheten att vederbörande tänker rösta på SD? Svaret är över 57 procents sannolikhet. Kort sagt blir handlingen i högsta grad informationsbärande. Man räknar ut det med Bayes teorem.

Lägg märke till att separeringen kommer att bli självförstärkande. Ju tydligare SD-signal det är att ta av samtliga valsedlar, desto färre icke-SD-väljare kommer att fortsätta ta av samtliga valsedlar. Därför är det nuvarande slafset med valsedlar i praktiken en inskränkning av valhemligheten.

Valrörelsens kanske mest oväntade vändning var när Reinfeldt i sitt sommartal uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan för det ökade antalet asylsökande som nu kommer till Sverige. På pressträffen inför talet förklarade han för journalisterna att denna nivåökning medför sådana höjda kostnader att det intecknar det mesta av budgetutrymmet under den kommande mandatperioden. Pengarna räcker helt enkelt inte till så mycket mer, sa Reinfeldt. Därav bristen på valfläsk från alliansen.

Kostnadsutveckling för migration + integration. Klicka för förstoring.

Spåren av Reinfeldts öppna hjärta syns också i budgetpropositionen som presenterades i torsdags. Den kostnadsutveckling som prognostiseras för de närmaste åren är respektingivande. Tittar man på utfallet för år 2013 blev statens direkta kostnader 18,3 miljarder kronor (utgifter inom migration och integration). Visserligen en betydande summa, men Sverige har mycket riktigt gjort stora insatser i internationell jämförelse. Hur bedömer regeringen kostnadsutvecklingen de närmaste åren? För nästa år budgeterar man med utgifter på totalt 33,9 miljarder kronor – en ökning på 7,7 miljarder från 2014 års nivå och 15,5 miljarder upp från 2013 års nivå. De kommande åren fortsätter kurvan vidare uppåt. År 2017 bedömer regeringen att kostnaderna kommer att överstiga 40-miljardersstrecket och nå en topp på 40,5 miljarder kronor. Alltså mer än en fördubbling sedan år 2013.

Stora tal är alltid svåra att relatera till utan något att jämföra med. Hela rättsväsendet, med polis, domstolar och kriminalvård, kostar drygt 40 miljarder om året.

Läs hela krönikan här.

Det är spännande att läsa om märkliga människor som lever underliga liv långt borta. En ny exotisk genre har dykt upp i den inrikespolitiska journalistiken. I Skånska Dagbladet beskriver jag detta fenomen.

”För den som saknar fantasieggande berättelser om jättekonstiga människor som bor långt härifrån och lever helt annorlunda liv har en ny genre blommat upp: skildringar av sverigedemokraternas väljare.

Den tappraste insatsen på området måste vara den som nyligen utfördes av Aftonbladets reportrar. Sex skribenter fick det mest skrämmande uppdrag man kan ge en stockholmsjournalist i karriären. De skulle åka hem! Hem till kommuner där de tillbringat sina arma ungdomsår, eländiga hålor som de trott att de äntligen lämnat bakom sig. Men nu var de ute på ett viktigt uppdrag. Att ta reda på varför så många i den gamla djungelbyn har röstat på Sverigedemokraterna. Bilderna visade hur reportrarna med allvarlig min poserade bredvid skyltarna vid kommungränsen. Säffle. Falköping. Sölvesborg.”

Trots den rafflande dramaturgin finns en liten detalj som skaver.

”Det är fin dramatik som egentligen bara har ett problem, nämligen valresultatet. I riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 801 178 röster. Var bor de väljarna någonstans? Sorry. Orter som Säffle och Sölvesborg är i själva verket inte den typiska miljön. Istället hittar man flertalet, 59 procent, av SD-väljarna i fyra typer av kommuner: storstäder, större städer samt förortskommuner till storstäder och större städer. Det såg i stort sett likadant ut valet 2010. … Istället för att åka hem till Sölvesborg skulle man fått en mer relevant bild genom att ta bussen till Solna eller Huddinge. Risken är att Sd-väljarna då inte skulle framstå som fullt lika exotiska.”

Läs hela krönikan.

I Dalarnas Tidningar förklarar jag varför barn envisas med att klättra mot färdriktningen i lekplatserna. Vad är det för steriliserad miljö vi påtvingar våra minsta?

Men kanske är det bara man själv som borde släppa taget om sin egen barndom och inse att tiderna förändras. För ett tag sen försökte jag i desperation köra ut de äldsta ungarna i skogen. De var totalt frågande. Vad gör man där? Bygg en koja! Äh, det går ju inte, protesterade de. Man får inte. Det där är kommunal mark.

Tio år gamla har de lämnat rutschkanorna bakom sig och anpassat sig till sin miljö.

I Skånska Dagbladet diskuterade jag Miljöpartiets ambialens inför tillväxt. Skulle ett samhälle utan tillväxt vara mer harmoniskt? Knappast.

Och det är vid den punkten jag tänkte att ombuden borde läst sin Marx. För vad händer om ekonomin slutar växa, om vi inte har ett ekonomiskt system som ”bygger på tillväxt” och blir utan den? Frid och harmoni och mindre köphets? Marx tanke pekar i helt annan riktning. För i en sådan statisk ekonomi måste varje extra krona i ena änden betalas genom en förlorad krona i den andra, varje inkomstökning sker på någon annans bekostnad.

Jag har numera förmånen att få addera Skånska Dagbladet till mina kolumnistuppdrag, detta varannan lördag. Men på sommaren blir det ju ofta ommöbleringar i den ordinarie planeringen så även denna lördag skriver jag där. Nu om att 90-talskrisen är på väg att falla i glömska. Det oroar mig.

När The Economist beskrev en skandinavisk supermodell, är det svenska exemplet till största delen resultatet av reformer och kulturförändringar som ägde rum i och med krisåren på 1990-talet. Flertalet av de bärande delarna i vad man skulle kunna kalla det nya Sverige kom på plats under en turbulent period för ungefär tjugo år sedan, sådant som pensionsreformer, valfrihetsreformer, ny budgetdisciplin och låg inflation. Det som skett därefter är till stor del utvecklingslinjer som bara dras ut i den riktning de fick den gången.

Men än sen då? Varför skulle det spela någon roll? Därför att 90-talskrisen i högsta grad är en ändlig och avtagande resurs. För varje år bleknar minnet en smula för dem som var med, och för de yngre som inte var det är perioden bara något som man har läst om – om ens det.

Nu blir det skrivpaus några veckor. Trevlig sommar!

Ett tidstecken som kom under våren var en understreckare i Svenska Dagbladet där skribenten erkände att namnet Engelbrekt fick honom att gripa efter uppslagsverket. Han visste inte vem det var. Vilka politiska reformer behövs i denna historielösa epok, där man tror att allting började med folkhemmet och är obekant med de kulturella kontinentalplattor som breder ut sig under våra fötter?

En fantasifull åtgärd skulle kunna vara att göra svenska folket till skogsägare på riktigt. 

Historielöshet kan inte åtgärdas genom någon snabb reform. Men reformhugade politiker kan peta ned ett ollon i jorden. Gör svenska folket till markägare genom att dela ut hela det statliga skogsinnehavet i Sveaskog. Det blir ungefär ett tunnland skog per person i Sverige. Först händer nog inte så mycket. Men på sikt. För att äga mark, det förändrar en människa. Fukuyama vet att berätta.

Sakta växer nyfikenheten på den där skogsplätten. Bussen stannar långt utanför stan och man måste nog gå en bra bit in i skogen för att komma dit. Mobiltäckningen försvinner. Det finns inte mycket att göra därute. Så man sätter sig på en bergknalle och börjar titta närmare.

Detta föreslår jag i en artikel i nya numret av Axess. Läs hela här och köp gärna numret.

I dag diskuterar Paulina Neuding det s.k. Luciabeslutet i en ledarkrönika i Svenska Dagbladet. Det är en läsvärd text som dessutom roligt nog hänvisar till inslag.se och en tidigare post om Luciabeslutet. Eftersom en och annan besökare kan tänkas leta efter denna gamla text kommer här länken:

Varför fattades Luciabeslutet?

Man vet aldrig.

I Dagens Samhälle diskuterar jag en olustig form av granskande journalistik. Här är det inte makthavarna som nagelfars, utan allmänheten.

Vi befinner oss i Röda korsets lilla diversebutik i Falun. Den som avslöjas och exponeras i pressen med sin förment rasistiska grammatik är en ideellt arbetande pensionär som överrumplas med ett politiskt husförhör. En vanlig kvinna som ägnar sig åt välgörenhet, alltså. Hon brukar hjälpa till på sjukhuset också. Nu är det slut med allt det där. Hennes språk avslöjar ju så mycket mer än hennes handlingar.

Skillnaden mellan filmerna från 2002 och 2014 är att den smygfilmande kameran nu är riktad åt det andra hållet. Från att granska politikerna till att granska vad allmänheten anser om den förda politiken.

Läs hela krönikan.

Till slut vaknar överlevnadsinstinkten – även i problemkommuner. Och det är då saker händer på allvar, utan krusiduller.

Som i Landskrona. Där har kommunen tillsammans med de största fastighetsägarna bildat bolaget Landskrona stadsutveckling AB, som försöker stänga möjligheterna för bidragshushåll att hitta bostad i staden. Lokal näringslivssamverkan med en ovanlig skruv.

…

Men i detta slags åtgärder finns en dimension som regelmässigt förbises. De drabbar alla lika. Det handlar inte bara om att reglera inflyttning utan om åtgärder som slår mot befintliga kommunmedborgare. Även om det inte är syftet, kommer regler som ska stänga nya bidragshushåll ute samtidigt att driva ut befintliga kommunmedborgare ur sin egen hemkommun om de skulle råka i obestånd och få bostadsproblem.

Ny krönika i Dagens Samhälle vad som kan hända på kommunal nivå när bidragstrycket till slut blir för stort. Läs hela här.

Själv har jag förut, som en annan dödergök uppflugen på Kupolens tak, sjungit om att skattekraften i Borlänge stadigt har sjunkit i åratal och desperat frågat kommunstyrelsens ordförande Jan Bohman (S) vad planen är (DT 10/5 2013). Men skåda! I år ökar kommunens skattekraft en aning. Ok, en pyttig halv procentenhet, men ändå. Ett svagt tecken till puls. Inte ens Bohman själv vet väl riktigt vad som ligger bakom. Påskmirakel, säger jag.

Skolkris och katastrofresultat i Pisamätningar tynger landet inför valrörelsen. Men det är inte precis första gången vi går till val under krisrubriker. Den som förtvivlar över att våra barn verkar bli illitterata kan använda sin egen läsförmåga till att finna tröst i Per T Ohlssons nyutkomna bok Svensk politik, som tecknar Sveriges politiska historia under 200 år. Kriser, konflikter och korkade beslut är förstås återkommande i vårt lands historia. Det Ohlsson beskriver är hur Sverige ändå präglats av en grundläggande robust förmåga att i stundens allvar, trots allt, inte låta motsättningar gå överstyr utan finna besinning.

Läs hela krönikan här.

Framtiden har rykte om sig att vara svårförutsägbar. Internet skulle vitalisera demokratin och den lokala demokratiska debatten. Runt millennieskiftet var det nätet som man hoppades skulle förverkliga den goda samtalsdemokratin – i framtiden.

Och framtiden, det är nu. I torsdags (10/4) klubbade riksdagen så igenom ett av de mer konkreta avtrycken som nätet har satt på det offentliga samtalet. Nu ska det bli lättare att väcka åtal för förtal och förolämpningar. Lagändringen är efterlängtad av offer för smutskastning och näthat. I dag är det oftast upp till den enskilde att försöka driva förtalsmål i form av enskilt åtal. Allmän åklagare ingriper bara vid ”särskilda skäl”, vilket är väldigt sällan (eller rent av utomordentligt sällan, om det gäller tryckfrihetsmål där JK äger åtalsfrågan).

Utvecklingen på nätet har lett till ett smått rättslöst tillstånd och en dramatisk ökning av ärekränkningar. Elände som nu ska avhjälpas genom att göra det något lättare för åklagare att väcka åtal. Kravet på särskilda skäl stryks för förtal men också för det mindre brottet förolämpning i en del fall. Exempelvis när offren är unga eller när brotten har en rasistisk karaktär, men också när offren är tjänstemän som utsätts för förolämpning i sin myndighetsutövning.

Det var inte så här politiker föreställde sig framtidens samtal på internet. Försök inte. Jag vet, för jag läste utredningen.

Läs hela krönikan här.

Jag tror att mönstret från tekniska landvinningar även gäller inom politiken. Den lågt hängande frukten plockas först. De tydligaste, mest begripliga samhällsproblemen tar man itu med först. Frågor där det finns riktiga lösningar inom räckhåll.

Diffusa, abstrakta och svårdefinierade problem skjuter man framför sig. Och i allt större utsträckning är det just sådana problem som vi har blivit sittande med. Samhällsproblem där det kanske inte ens finns någon riktig lösning.

Det är därför de fortfarande är samhällsproblem. Miljonprogrammet var en konkret lösning på ett redigt problem av den gamla, handgripliga sorten. Det fixade vi på 10 år. Men otryggheten i miljonprogrammen är däremot ett illa definierat problem. Svårfångat, mellanmänskligt och diffust. Där har vi inte kommit någonvart på 40 år. 

Och blir inte allt fler samhällsproblem av just det slaget, där vi står och trampar?

Läs hela krönikan.

Jag gör en jämförelse med debatten om avtagande innovationstakt och ekonomisk stagnation, som exempelvis diskuteras närmare i denna artikel. Ett uppmärksammat bidrag i den diskussionen är en skrift av Tyler Cowen, The Great Stagnation. Argumentet för att utvecklingen inom policylösningar också torde stagnera tycker jag nog själv är starkare, men jag har inte sett det diskuteras tidigare.

Procentandel med partisympati för Centern. SCB Partisympatiundersökningar, november 2010–november 2013.

Mönstret kommenteras i en ny krönika i Dalarnas Tidningar.

Kvinnornas sympati för Centern har börjat dyka. På två år har andelen kvinnor med C-sympati nästan halverats, medan andelen män är relativt oförändrad.

Vad pågår i partiet med så många framgångsrika kvinnliga politiker? Kvinnor har inte haft mindre C-sympatier förut, snarare har de legat lite högre.

En förklaring kan kanske vara att Maud Olofsson är en dam som damer har extra lätt för att gilla. Men Centern-utan-Maud borde i så fall bara minskat skillnaden mellan kvinnors och mäns C-sympatier, inte skapa ett underskott på kvinnliga sympatisörer.

Läs hela krönikan.