Tillkommo följande nybyggnader: 3 hus vid Linnégatan, n:o 2 vid Sillgatano 4 och 5 vid Engelbrektsgatan, n:o 16 och 23 vid Karl Gustafsgatan; n:o 3 och 5 vid Erik Dahlbergsgatan , n:10 vid Sten Sturegatan, n:o 29 vid Kungsportsavenyen, n:o 15 vid Viktoriagatan;  n:o 2 vid Sillgatan invid posthuset, n:o 18 vid Götabergsgatan, n:o 31 på Stampen, n:o 17 vid Sprängkullsgatan. Göta artilleri-regements nya kasern vid Kvibergsnäs påbörjades. Gamla auktionskammaren, n:o 15 Västra Hamngatan, ombyggdes för telegrafverkets räkning; Oceans hus n:o 8 Västra Hamngatan omdekorerades.

Utgjordes nybyggnaderna 50 hus, däraf 29 af sten och 21 af trä, tillsammans innehållande 621 handelslägenheter, 1. 354 rum och 571 kök.

Utlades Smedjegatan mellan Sill- och Kronhusgatorna; uppsattes tvenne nya ångkranar vid nya Skeppsbron i Masthugget; inpålades och fylldes Färjenäs vid Götaälf af C. R. Prytz.

Uppträde influensan i Göteborg under januari-maj månader. Högsta antalet sjukdomsfall pr vecka utgjorde c:a 500.

Afled en af Göteborgs mest bekante köpman, hr D. O. Francke, 67 år gammal. Francke deltog uti bildandet af handelskompaniet samt Bergslagernas järnvägsaktiebolag m. m.

Öppnades nya restaurationen i aktiebolaget Valands nybyggnad.

Öppnades nytt badhus vid Karl Johansgatan, bekostadt af öfverskottsmedel från Renströmska badanstalten vid Södra Allégatan.

Källa: Kronologiska anteckningar rörande Göteborg, andra upplagan

Boktips: Försvunna kyrkor i Göteborg

Vasakyrkan invigdes Palmsöndagen 1909. Det är en monumental byggnad i nyromansk stil med vissa utsmyckningsdetaljer i jugend. Materialet är bohusgranit från Lysekil. Arkitekten hette Yngve Rasmussen.
Kyrkans inre domineras av en stor muralmålning i koret från 1920-talet föreställande Kristi himmelsfärd, framställd av Albert Eldh samt i väster av den ursprungliga orgelfasaden.
Behovet av en ny kyrka med ansenliga dimensioner uppkom vid uppbyggandet runt sekelskiftet 1900 av den mäktiga stenstaden i Göteborgs södra delar, idag en av de mest välbevarade i hela Nordeuropa.
Församligen bröts ut i Gustavi domkyrkoförsamling 1908 och avknoppade 1929 Johannesbergs församling.
Under de två första kyrkoherdarna, Carl Herman Thölen och Gerhard Rexius, präglades Vasakyrkan starkt av schartauansk kyrkofromhet med predikan i centrum, en situation som rådde ändå in på 1950-talet.
Ännu idag söker sig kyrkobesökare från hela Storgöteborg till Vasakyrkan.

Bild: Madeleine E

Stadsdelen vid förra sekelskiftet

Fram till 1897 fanns på det område som idag utgör Vasakyrkans plan och Vasaparken en ansamling av ruckel och skjul som kallades Skojarbacken. På Vasakyrkans plats låg Götabergs landeri. Ordet skojare syftade på att det i detta område bodde bluffmakare, lönnkrogare, dagdrivare, lumpsamlare och spåmadamer. Fylla, knivslagsmål och annat rackarliv hörde till vardagen. På Skojarbacken bodde till exempel spågumman Larssonskan, som spådde i kaffesump och spelkort. En av hennes gäster lär ha varit Göteborgs siste bödel, Olof Wilhelm Bergendahl, som bodde i Landala. Hon hade dock också societetsdamer på besök och lär vid ett sådant besök ha förutsett Vasakyrkans tillkomst, 30 år innan den byggdes, med orden: ”Ställ vagnen där borta vid den tredelade björken. Där är den trygg, ty där skall en Kristi kyrka resas uppmot skyn”.

Boktips: Sveriges siste bödel

Bild: Madeleine E

En stadsdel för herrskapsfolk

Vasastaden började byggas i slutet av 1890-talet och fram till 1910-talet. Vasastaden var en stadsdel för herrskapsfolk, medan Landala, som snyggades upp och byggdes upp vid samma tid, var en stadsdel för arbetarfolk. I nyanlagda Vasaparken kom barn både från de vackra husen i Vasastan och från Landalas arbetarkvarter att leka. Några hundra meter från Vasaparken bodde i början av seklet Sven Adolf Hedlund, chefredaktör för Göteborgs största tidning och Göteborgs skickligaste utrikespolitiska bedömare. I hans salonger samlades Göteborgs ekonomiska, politiska och kulturella pampar. Bland annat var han bäste vän med Viktor Rydberg, vars dikt inspirerade utsmyckningen av herr Hedlunds hus, Tomtehuset (för övrigt ritat av Hedlunds brorson och Yngve Rasmussen, arkitekten till Vasakyrkan).

Boktips: Viktor Rydberg

Singoalla

Tomten

Dikter

Bild: Madeleine E

Källa: Anne Haglind ledamot av kyrkorådet, svenskakyrkan/vasa,Vasakyrkan 100 år 1909-2009

Synagogan i centrum

Stora Nygatan 17½ byggdes 1856 efter ritningar av byggmästare August Krüger. Den ingick ursprungligen i en symmetriskt komponerad byggnadsgrupp med Synagogan i centrum. Byggherre var grosshandlare August Abrahamson som grundade det välkända slöjdseminariet på Nääs slott utanför Göteborg. 1868 köpte grosshandlare Robert Dickson huset som familjen ägde fram till 1921. 1922 när försäkringsbolaget Amphion tagit över tillkom en tredje våning.

Originally a two-storey building erected in 1856 according to plans by master-builder August Krüger. The owner was wholesale merchant August Abrahamson. The third storey was added in 1922.

Källa: Göteborgs Stads Kulturnämnd

När Göteborg grundades 1621 blev Örgryte kyrka annexförsamling till domkyrkoförsamlingen i Göteborg. 1712 blev Örgryte tillsammans med Majorna och Kungsladugård egen församling. Församlingen omfattade förutom Örgryte socken hela det område på södra sidan av Göta älv som inte tillhörde Göteborgs stad. Med början på 1700-talet växte församlingen allt mer, främst i Majorna. Kyrkan byggdes ut flera gånger för att rymma den allt större församlingen.

Boktips: Svenska kyrkor : en historisk reseguide

Boktips: Försvunna kyrkor i Göteborg

Majorna blev egen församling 1869. Även andra delar av Örgryte blev under 1800-talet egna församlingar. Runt 1870 ansågs kyrkan vara för liten och en om- och tillbyggnad planerades, men istället byggdes Örgryte nya kyrka inte långt från den gamla.

Boktips: Majornas historia : krig och oxar, sill och socker

Örgryte gamla kyrka används idag främst för högtidliga tillfällen som bröllop. Den användes som gudstjänstlokal sista gången den 5 juli 1890.

Kyrkan byggdes sannolikt på 11-1200-talet. Den bestod till en början av ett kort rektangulärt långhus med ett rakt avslutande kor. Entrén låg på kyrkans sydsida nära den västra gaveln. Delar av den ursprungliga medeltida kyrkan finns bevarad i långhusets västra del.

1925-26 genomfördes en omfattande restaurering av kyrkan. Den leddes av Sigurd Curman och Axel Forssén. Tegeltaket lades om, skorstenar revs och man lagade och målade om putsen.

Boktips: Sigurd Curman

1981 gjordes ytterligare en restaurering av kyrkan. Den gamla putsen togs bort från murarna och gjordes om, taket reparerades och fönsterkarmar och annat målades om.

Den första stora tillbyggnaden genomfördes 1735 och den sista 1817.

1681-82 (2) byggdes ett vapenhus i trä på kyrkans västra gavel.

1735 (3) revs det gamla koret efter ett beslut att förlänga långhuset och vidga koret.

1748 (4) revs vapenhuset i väster och ersattes av ett torn, ritat av Bengt Wilhelm Carlberg (1696-1778). Han var stadsarkitekt i Göteborg och under 50 år kyrkoföreståndare i Örgryte. Torntaket var tegeltäckt och spetsigt. På tornet finns årtalet 1748 som alltså inte betyder att kyrkan byggdes då utan att kyrktornet uppfördes detta år. Carlberg ville på 1770-talet komplettera kyrkan med ett tvärskepp. På grund av ekonomiska svårigheter kunde bara den ena delen byggas i det första skedet.

1775 (5) byggdes så den norra delen av tvärskeppet, ritat av Carlberg.
1792 byggdes ett vapenhus i trä framför den norra korsarmen.
1806 förändrades tornets utseende när det fick en kopparhuv.

1817 (6) fullbordades tvärskeppet av arkitekt Justus Fredrik Weinberg. Den södra korsarmen fick en nyklassicistisk prägel.
1858 revs vapenhuset vid den norra korsarmen och ersattes med ett nytt.

Akvarell av Adam Gottlob Gielstrup gjord 1790. Under tavlan står det ”Udsigt af Orgryte Kircke ved Gothenborg paa Vejen til Norge”. Gielstrup (1753-1830) var en dansk skådespelare som ägnade sig åt landskapsmåleri. Han lär ha haft anseende om sig att vara en noggrann verklighetsskildrare.

Akvarell målad av Justus Fredrik Weinberg 1811. Det var länge den äldsta kända målningen av kyrkan.

I de båda målningarna är det möjligt att se skillnaden på tornet. 1748 byggdes det spetsiga tornet ritat av B.W. Carlberg. Torntaket var tegeltäckt och spetsigt. 1806 fick tornet sitt nuvarande utseende med kopparhuv.

Foto G. Posse 1916

Altaruppsatsen. Foto: G. Posse 1916

Inventarier

Vid restaurationen 1926 ersattes det gamla trägolvet av skifferplattor. Nya loger, bänkar och läktare uppfördes i det norra tvärskeppet. Bänkarna byggdes om, fick nya dörrar och målades. Även predikstolen och läktarfasaden målades.

Altaruppsatsen är utförd efter ritning av Carl Wilhelm Carlberg 1800. (Han var son till Bengt Wilhelm Carlberg och liksom sin far stadsarkitekt i Göteborg.) Det är ett träkors i svart och guld med korintiska pilastrar vid sidorna.

Predikstolen är placerad på kanten mellan den norra kyrkväggen och den norra korsarmens östra vägg. Den skänktes 1780 av Gustaf Bernhard Santesson och hans fru Elisabeth Matsen. Santesson var en framstående handelsman och efterträdde Bengt Wilhelm Carlberg som kyrkoföreståndare.

Predikstolen

I kyrkoräkenskaperna 1780 står det:

”Nota: Ofvanskrifna behållning (1350 dal. S:mt) hade icke existerat så framt den i år invigda prydeligaste och kostsamma prediko- med gifven vackra både nödiga och väl inrättade preste-stol icke blifvit skänkta till kyrkan af Herren till Kärralund, grosshandlaren i Göteborg och nuvarande Örgryte kyrkas högst prisvärde föreståndare, herr Gustaf Bernhardt Santesson och dess Gudsälskande Fru Elisabeth Matsen. Vid predikostolens invigning Dom. XV p. Trin. eller den 3 Sept. 1780 bekom jag ej tillstånd att nämna den eller de, som skänkt dessa kyrkans möbler till kykans ansenliga prydnad, men beder om förlåtelse, att jag för framtiden nu skrifver och anmärker detta å Embetets vägnar till nämda Christmilda Herrskap aflägga derför vördsamste, kärligaste tacksägelse med troligaste tillönskningar, att deras namn måga förblifva både i evig åminnelse och rik välsignelse!!! Skrifvet uti mitt i Örgrytes Pastorat varande 38:de kyrkoherde- och 72 års ålder. Magnus Wallerius. Pr: Archi, Pr: Goth et Pastor in Örgryta.”

Ur: Stenström, F, Örgryte genom tiderna, 1920, s.49f

Kyrksilvret består av kalk och paten av förgyllt silver från 1746, oblatask från 1847 och vinkanna från1874, båda av silver. Det finns fyra gamla håvar, den äldsta från 1600-talet. På altaret står två trearmade ljusstakar i malm. Den ena från 1668 och den andra är en kopia gjord 1926.

Takmålningar av Johan Ross d ä och MichaelCarowski.

Vid 1926 års restaurering rengjordes och konserverades målningarna.

Takmålningarna i Örgryte gamla kyrka är gjorda av Johan Ross d ä och Michael Carowski. Carowski assisterade vid målningen av kyrkan som utfördes 1740. Det har diskuterats vem som är den egentlige konstnären, Ross eller Carowski.

En del har varit av den åsikten att Ross gjorde ritningarna och Carowski målade. Ross mottog dock betalningen från kyrkan för i kyrkans räkenskaper för 1742 finns följande utgiftspost:
”Till målaren Ross för kyrkans målning under hela himlingen, läktaren och stolarne…400 dal.smt.”

Johan Ross d ä 1695-1773. Självporträtt.

Johan Ross d ä föddes i Holstein 1695 och dog i Göteborg 1773. Hans dotter Maria gifte sig 1744 med Michael Carowski, född i Danzig. 1737 blev Johan Ross d ä mästare och var ålderman i Göteborgs målarskrå 1744-1767.

Adress

Danska vägen/S:t Sigfrids plan
41274 Göteborg

Internet

orgryte.forsamling@svenskakyrkan.se
http://www.svenskakyrkan.se/orgryte

Kontakt

Telefon: 031 7318300
Fax: 031 7318309

Örgryte gamla kyrka

av Marie Karlsson

16/4 beslutade stadsfullmäktige att godkänna beredningens förslag till ny vattenledning från pumpverk, i Alelyclyckan vid Götaälv, till reservoarer i Landala och Masthugget. Kostnaden skulle uppgå till 1,150,000 kr.

28/5 beslutade stadsfullmäktige att teckna för 500.000 kr aktier i järnvägen Göteborg-Borås.

28/5 beslutade stadsfullmäktige att genom expropriation förvärva sig rätten till att utlägga Strandgatan från Sänkverket till Barlastkajen.

15/6 öppnades konstutställning i Valand under prins Eugens presidium.

15/6 öppnades konstslöjdutställning i slöjdföreningens skola.

Öppnades samtidigt med lantbruksutställningen diorama vid Vasagatan. Det är sedermera borttaget.

7-9/8 hade svenska kennelklubben en hundutställning i ridhuset vid Engelbrektsgatan.

15/9 öppnades Göteborgs högskola högtidligen i dess av staden för hyrda lokal vid hörnet av Södra Vägen och Parkgatan (f.d realgymnasium). Statsrådet Gunnar Wennerberg förklarade högskolan öppnad.

Beslutade stadsfullmäktige kostnadsfritt upplåta tomt, belägen mellan Vega- och Lilla Vegagatorna vid Slottsskogsparken, för uppförande av nytt fattighus (det s. k. ålderdomshemmet).

Anslog stadsstadsfullmäktige 25.000 kr. till vidtagande av åtgärder mot Koleran, för den händelse sjukdomen skulle uppträda i Göteborg.

Källor: Kronologiska anteckningar rörande Göteborg

Boktips: Bilden av Göteborg II: färgfotografier 1910-1970

Boktips: Att fostra en kung : om drottning Kristinas utbildning

Krog och nödbostäder

Det lilla hus som bär det förnämliga namnet Drottning Kristinas jaktslott ligger på Otterhällan i centrala Göteborg. Drottning Kristina har själv aldrig varit där, men väl prins Bertil och hans hustru Lilian. Byggherre var Börje Nilsson Drakenberg som bl a varit kommendant i Leipzig och deltagit i slaget vid Lützen. Efter trettioåriga krigets slut 1648 fick han vid hemkomsten till Sverige ett skriftligt löfte från om att få ett eget regemente. Löftet uppfyldes först 1656 när Börje Nilsson Drakenberg utnämndes till överste för Älvsborgs regemente. Fyra år senare blev han kommendant på Bohus fästning. Det var under denna tid han lät bygga huset på Otterhällan som kom att kallas Drottning Kristinas Jaktslott. Huset var ursprungligen ett korsvirkeshus.

Drottning Kristinas jaktslott.Bild: Claude Pétremand

Denna ombyggnad föklarar de märkliga takfönster vi kan se ovanför dörren idag. 1938 (Foto:O.Thulin)

Under 1700-talet inrymde det lilla huset bostäder åt allt från artillerister till fiskare och timmermän. Undervåningen gjordes om till krog och blev stamställe för knektarna från bastionen Christina Regina i närheten. Det är förmodlingen nu huset fick sitt ståndsmässiga namn. 1804 härjade en stor brand i Göteborg, och de flesta bostadshusen på Otterhällan förstördes. Även jaktslottet skadades, men lagades med sten. Eftersom många blev bostadslösa efter branden gjordes jaktslottet om till fyra små lägenheter med kök. Som mest huserade sammanlagt ett 30-tal personer i huset.

Drottning Kristinas jaktslott gör ett temporärt uppehåll i flytten 1972.

Huset räddas från rivning – igen

När Ulf Grapensteiner köpte huset på 1930-talet inredde han det efter en barnfamiljs behov. Så småningom fick han anställning i en annan stad och flyttade med sin familj. Under tiden hyrde han ut huset till ett par studenter från Chalmers Tekniska Högskola.Vid slutet av 1960-talet hotades huset åter av rivning, eftersom det störde den nya moderna stadsplanen. Åter igen höjde folket sina röster för att huset skulle få stå kvar.Studenterna som hyrde huset utarbetade en ny stadsplan för Otterhällan, där Jaktslottet fanns kvar. I förslaget ingick också att huset skulle göras tillgängligt för allmänheten, t ex med ett café i nedervåningen. Förslaget avslogs och 1970 gav Grapensteiner upp och sålde huset till den ansvariga byggfirman för rivning. 1971 bildades ”Kulturminnesföreningen Otterhällan” för de olika intressenter som kämpade för att jaktslottet inte skulle rivas. Att huset flyttades några hundra meter hade dock mindre betydelse.Efter träget arbete kunde kulturminnesföreningen 1972 inviga ett kafé i bottenvåningen. Kaféet kom så småningom att bli berömt för sina goda våfflor. Nu är kaféet stängt, men lokalerna går fortfarande att hyra för diverse evenemang.

Jaktslottet 1913, foto: A.Hartman.

Huset 1930, foto O Thulin

1914 köpte velocipedfabrikör Alfred Hansson huset, som nu var mycket slitet. Han renoverade huset, och satte upp de lejonmaskaroner över fönstren, som ännu sitter kvar. Lejonhuvudena hade tidigare suttit på en artillerikasern som revs 1911 för att ge plats åt dåvarande Televerkets stora hus nedanför Otterhällan. Familjen Hansson bodde på nedervåningen, medan övervåningen hyrdes ut till fabrikörens anställda.

Utsmyckning över fönstret.

Drottning Kristinas Jaktslott – Göteborg

Otterhälleg. 16, 41118 GÖTEBORG

Arrangemang

Bröllop, Dop, Födelsedagar

Övrigt

bröllopslokaler göteborg

Drottning Kristinas Jaktslott – Göteborg

Källa: De Vylder-Lehman, 1975. ”Drottning Kristinas jaktslott” på Otterhällan i Göteborg

Hotell Göta Källare nära Drottningtorget, omkring år 1900.
Observera den hästdragna spårvagnen!

Boktips: August Strindberg – Röda rummet – Hemsöborna – Inferno

Boktips: Hästspårvägen i Göteborg

”Vansinnigt fult”

Runt 1890 ämnade August Strindberg skildra Sveriges natur och folk i verket ”Sveriges natur”. Som grund för detta genomförde han en forskningsresa genom landet och besökte även Bohuslän och Göteborg. Journalisten Gustaf Uddegren träffade Strindberg vid Göteborgsbesöket tillsammans med Gustaf af Geijerstam på cafét på Hotel Göta Källare. Strindberg beskrev ingående Bohusläns geologiska struktur, och Uddegren, som då var ung student, vågade sig på en fråga:

”Sedan han slutat, ville jag känna honom på pulsen, om det bara var ett vetenskapligt intresse, som drog honom till Bohuslän, eller om han särskildt tyckte om vårt bohusländska landskap. Hans svar chockerade mig på det högsta: – Bohuslän! Nej, det är lika vansinnigt fult som ett landskap på månen.”

August Strindberg gjorde sin första Göteborgsvisit 1872

August Strindberg gjorde sin första Göteborgsvisit 1872. Han var då 23 år gammal. Vid detta besök sökte Strindberg upp chefen vid Stora Teatern – Wilhelm Åhman- för att prova till en roll i Lorentz Diedrichsons pjäs ”En arbetare”. Han erbjöds engagemang, men med början först efter två månader. Denna långa väntan, i en stad han fann deprimerande, gjorde att han tackade nej och for hem till Stockholm.

Denna episod i hans liv finns skildrad i den självbiografiska romanen Tjänstekvinnans son.

Ur Tjänstekvinnans son V:

”(—) Efter att ha varit utan middagar en tid bortåt, ledsnade Johan på detta liv och ville se sig om efter bröd. Var skulle han taga bröd i öknen? Jo, det närmaste vore att söka ett engagement vid en landsortsteater. Där såg han kreti och pleti spela hjälteroller i tragedierna och ofta göra sig ett namn, som slutade med anställning vid kungliga teatern. Hastigt nog fattar han sitt beslut, packar sin kappsäck, lånar respengar och far ner till Göteborg. Det var just under novemberstormen 1872. Känslig som han var för det medium, vari han levde, fattade genast motvilja för staden. Mörk, korrekt , dyr, högfärdig, sluten, låg den instängd mellan sin ringmur av stenknallar och gjorde honom, den livlige uppsvensken, van vid Stockholms rika och leende natur, trist. Det var en kopia på huvudstaden, men en förminskad, och Johan kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden. Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo icke så exklusivt svenska, tidningarne voro liksom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre!

Första besöket i staden

Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön östersjön. I sanning, här låg cellen till ett nytt centrum, nu förstod han, att Stockholm inte lägre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det. Men för tillfället var detta ingen tröst för den, som kom i sådana småärenden som en aktör. Han sökte teaterdirektören; presenterade sig såsom en, den där ville göra teatern en tjänst ungefär. Direktören såg sig emellertid ganska väl betjänad med den personal han redan hade, dock beviljade han ett prov, i den roll Johan ville ha som debut. Det var Diedrichsons ”En Arbetare”, dagens stora succès. Johan hade funnit en viss likhet mellan Stephensons lokomotiv och sin refuserade teaterpjäs, samt hoppades kunna ge ett sant uttryck åt ingenjörens förakt över hopens grin, de lärdes farhågor och släktingars sorg över en förspilld existens. Han provade en afton vid en gaslåga och för tomma väggar. Narturligtvis kunde han ej få någon expansion. Han kände själv och bad om repetition i kostym. Nej, det behövdes icke. Direktören hade hört nog. Där fanns nog anlag, men de skulle utvecklas. Han erbjöd engagemanet från första januari året därpå med tolvhundra kronor. Johan funderade: slå dank i Göteborg i två månader och sedan spela betjänt eller folk vid en landsortsteater? Nej! Det ville han inte. Vad återstod att göra? Låna pengar och resa hem igen. Och så gjorde han.”

I  januari 1892 bjöd paret Bellander August Strindberg
på middag i sitt hem.

På middag hos Hanna och Gustaf Bellander

I januari 1892 bjöd paret Bellander August Strindberg på middag i sitt hem. Gustaf Bellander (1854-1909) var redaktionssekreterare och redaktör för Morgonposten, och även krönikör på Göteborgsposten, där han skrev under signaturen Petter Frisk. Enligt Adresskalendern från 1892 bodde Gustaf Bellander på Kungsportsavenyn 24.

Förutom Strindberg var Alfred Jensen (1859-1921), vid tiden redaktör och resekorrespondent vid Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, senare erkänd slavist, grosshandlaren Gustaf Bratt (1824-1898), och teatermannen August Lindberg bjudna till middagen.

Hanna Bellander (1856-1926) skrev ner sina minnen från Strindbergsbesöket:

Strindberg hade anlänt till staden

”Gustaf kom hem en middag och förkunnade, att August Strindberg hade anlänt till staden. Ett ögonblick trodde jag att mitt hjärta skulle brista av glädje. Det var min dröm att en gång få träffa den store skalden, lyssna till hans ord och känna fläkten av hans snille.(—)

En kväll satt jag med några bekanta i teatern, för att höra ”Fra Diavolo”. När andra akten gått, kom Gustaf in och hviskade till mig:”Välj emellan Fra Diavolo eller en supé med August Strindberg”. Jag vet inte, hur jag kom upp och ut i trapporna till foyern – in i ett enskilt rum – jag hörde endast min mans röst: ”Herr Strindberg – min hustru”.
(—)

Strindberg och jag blevo ensamma – och slutligen började han lära mig att laga grynkorf.

Gustaf gick ut för att beställa supé. Strindberg och jag blevo ensamma. Lyckligtvis kom kyparen in och började duka, hvilket gav Strindberg anledning att sänka sig till min nivå och börja en matkonversation. Strindberg var förtjust i surkål – ja, all slags kål. Sedan övergingo vi till salt fårbringa samt korfkaka, och slutligen började han lära mig att laga grynkorf. ”Hur kan ni sådant där?”, dristade jag mig till att fråga. ”Jag hyser intresse för allt mänskligt vetande”, svarade han högtidligt, ”och en sommar på landet sjuknade pigan, hvilket tvang mig, att grundligt studera kokkonsten”. (—)

Ungefär fjorton dagar stannade Strindberg i Marstrand, som han påstår sig afsky.

Vi följde Strindberg till hotellet, och vid afskedet bad han mig ansvara för, att min man, som åtagit sig att introducera honom i Marstrand, inte måtte försofva sig på morgonen. Ungefär fjorton dagar stannade Strindberg i Marstrand, som han påstår sig afsky. Medan han vistades där, stod jag ofta hemma vid förnstret och såg mot väst drömmande om, hur skalden satt ensam derute bland de gråa klipporna och framtrollade sköna hägringar från Södern, under det att stormen rasade och skummet yrde från ”Tån”.

Underligt var det, om dagen var han i mina tankar, om natten i min dröm.

En gång kände jag en häftig längtan, att sända honom blommor-rosor och liljekonvalje-men jag var för feg. Hade han möjligen fått veta, från vem blommorna kommit, så hade han föraktat mig. I ”I Havfsbandet” säger han att, att när en kvinna uttalar berömmande ord till en man är det endast, för att ställa sig in. Gustaf vågade jag inte fråga någonting angående Strindberg, ty då fick jag alltid till svar: ”Karlen har ju hypnotiserat dig”. Underligt var det, om dagen var han i mina tankar, om natten i min dröm.

”Onsdag skall Strindberg äta middag hos oss, då skall vi ha hummer”, sade min man.

”Onsdag skall Strindberg äta middag hos oss, då skall vi ha hummer”, sade min man så där i förbigående, när han på morgonen gick till tidningsbyrån. Hela min varelse kom i nervös skakning. Tidigt följande morgon steg jag upp, för att dammtorka och göra riktigt fint. När jungfrun kom hem från torget, hade hon en hälsning från min man, att Strindberg inte kom, han var sjuk, hette det. En känsla af obehag kom öfver mig, och misstanken, att han ansåge sig för hög för oss, lämnade mig inte sedan. ”Om lördag kommer Strindberg och Lindberg, Jensen och Bratt ”, förkunnade min man återigen, och han tillade : ”Vi skall ha hummer, hvitkål, chateaubriands och strufvor, det är just vad Strindberg tycker om – champagnen skall flöda!” Min man ville då aldrig inför mig tillstå , hur svag han var för Strindberg , men det lyste klart igenom.

En röd lampskärm måste jag anskaffa, då toge sig allt så magiskt ut.

Hela dagen före den märkvärdiga middagen bara tänkte jag på, hur jag skulle kunna pryda vårt hem, så att Strindberg måtte finna det behagligt. En röd lampskärm måste jag anskaffa, då toge sig allt så magiskt ut. För att i all hast kunna realisera min plan, lät jag en judinna narra mig att köpa det dyrbaraste sidentyg, men ändå blef min stackars lampskärm inte vacker, och det grämde mig mycket. En förtjusande blomstergrupp af tulpaner, liljekonvalje och krokus skulle pryda matbordet, och i förmaket ställde jag en kruka med de härligaste påskliljor. Hvad det tog sig ståtligt ut! Jag älskar den starka, gula färgen, han är så frimodig och varm som solen.

Det fanns inte en hummer på hela torget.

Vid 6 tiden följande morgon började jag blifva orolig, att jungfru Fina skulle försova sig, inte hinna i rätt tid till fisktorget och kanhända inte kunna få någon hummer åt Strindberg. Min Fina betraktade mig som inte fullt normal, då jag kom ut så tidigt; men nu hjälpte inga böner – hon måste genast iväg till torget. Jag sopade, dammtorkade, ställde i ordning ljus och lampor, medan jag väntade. Det knackar på köksdörren – nu är hon här. ”Nå, hummern?”. ”Kära frun, det fanns inte en hummer på hela torget i dag. Vad skall jag nu göra? Det var ju för hummerns skull, som Strindberg skulle komma. Min man, väckt ur sin ljufva slummer af jungfruns och mina förenade, förtvivlade hummerrop, tog saken lugnare och försäkrade mig, att han på en restaurant till hvad pris som helst skulle skaffa en hummerhona åt Strindberg, de andra gästerna åto nog lika gerna ostron.(—)

Det ringde på tamburklockan, min man gick för att öppna dörren – det var Strindberg.

Det ringde på tamburklockan, min man gick för att öppna dörren – det var Strindberg. Jag skyndade att välkomna honom. Han bugade sig, förblef alldeles stum, inte en muskel i hans ansikte rörde sig. Då de andra gästerna kommit, bjöd han – på min mans uppmaning – armen åt mig, värdinnan. Vi stannade vid smörgåsbordet, där hummerhonan skulle ätas. Jag anvisade en stol åt Strindberg, och där satt han tills vi placerade oss kring matbordet. Han hade naturligtvis sin plats bredvid mig. Hvad talade vi om? Jo, han besvarade kort och gott allt mitt prat. Nu kommer jag ihåg, att han visst inte en enda gång tilltalade mig, att det var jag, som alltid sade någonting. Var det orätt, att jag talade? Nej, jag var värdinna. Strindberg åt så litet, han gjorde mig inte ens glädjen att äta. Han ansåg sig naturligtvis tvungen, att föreslå värdfolkets skål. Så här lät det: ”Jag skall be att få tacka fru och herr Bellander – i synnerhet herr Bellander – för hans välvilja, att följa mig till Marstrand. Det har du inte gjort förgäfves, det kommer nog att visa sig”. Gustaf svarade: ”Tack skall du ha, men jag är riktigt rädd för det, som kommer att visa sig”.

Som ett tveeggadt svärd for Strindebergs tal genom mitt hjärta.

Som ett tveeggadt svärd for Strindebergs tal genom mitt hjärta. Trodde han då verkligen att min man inte kunde visa honom vänligheten utan beräkning, inbillade han sig måhända, att Gustaf önskade bli omnämnd i något af den stora mannens kommande arbeten och dymedelst odödliggöras. ”Förmätne narr”, ropade en röst inom mig. Om Strindberg ändå aldrig hade tackat för maten! Kaffet drucko vi i förmaket, där min röda skärm verkligen spred ett behagligt sken, förskönade allt och alla. (—)

Jag hade lofvat en af mina vänninor, att få se en skymt af den store mannen.

Herrarna placerade sig nu kring kortbordet. Jag hade lofvat en af mina vänninor, att få se en skymt af den store mannen. Ljudlöst som en ande gled hon in i närgränsande rum, och där bakom en dörrspringa stodo vi nu båda och betraktade med nyfikna blickar den man, som skrifvit så nedriga saker om vårt kön. Fru N, en lefnadsfrisk och ingalunda sentimental natur, fann Strindbergs orörliga ansikte och envisa tystnad odrägliga, och hon smög sig ut rummet lika tyst som hon kommit. I tamburen gaf hon luft åt sina känslor: ”Nu undrar jag inte på, att han skrifvit som han gjort, med det ansiktet kunde man inte skrifva annorlunda. Karlen har ju inte sagt ett ord på hela tiden; tack skall du ha” – och försvann.(—)

August Lindberg, teaterman.

Det började ganska gemütligt, men det slutade på ett annat sätt.

Vi väntade med supén, till Lindberg anlände. Jag hade bullat upp så gott jag kunde. Alla voro mycket hungriga, och det började ganska gemütligt, men det slutade på ett annat sätt.
(—)Herr Bratt berättade bl a om en supé här i staden, där han träffat Viktor Rydberg, och förvånat sig öfver, att professorn hela kvällen lugnt låtit uppvakta sig af damerna och värdfolket. Slutligen hade Bratt yttrat denna tanke till Stuxberg, som på sitt rättframma sätt ropade till Rydberg: ”Det var f-n vad professorn låter uppvakta sig”.

Nu spetsade Strindberg öronen och berättade i sin tur, hur hatad han vore af Rydberg.

Nu spetsade Strindberg öronen och berättade i sin tur, hur hatad han vore af Rydberg. Det hade till på köpet händt på en supé i Stockholm, att en herre velat presentera Strindberg för professorn, men då nämnde herre gått, för att i detta ärende uppsöka Rydberg, hade han aldrig återvändt till Strindberg. Strindbergs hätska och ringaktande tal om Rydberg gaf Alfred Jensen anledning att fråga, om Strindberg inte läst Rydbergs senaste skaldeverk, ”detta, menade herr Jensen, försonade den möjliga tillbakagång eller slapphet, som Rydberg visat på senare tid”.

Viktor Rydberg.

Boktips: Viktor Rydberg

Singoalla

Tomten

Dikter

I den här samlingen har Rydberg kallat mig ‘lurk’

Strindbergs hy förvandlades, hans ansikte blef askgrått och han framprässade nervöst med korta uppehåll: ”Jag behöfver inte lära mig något af Rydberg – jag behöfer inte falla på knä för honom – jag har ingenting att lära mig af någon här hemma – han har tagit sina lärare utifrån – det har jag också – jag kan inte hjälpa, att han valt de sämre – jag har ingenting att lära af honom”. Nu blef Jensen het och borrade sin örnblick i Strindbergs irrande ögon. ”Jag har inte sagt”, kom det med denna egendomliga, beslöjade staccatostämma, som herr Jensen alltid får, när han bli upprörd, ”jag har inte sagt, att Ni har någonting att lära af honom, men jag trodde, att ni hade såpass intresse för allt litterärt nytt, att Ni äfven läst Rydbergs senaste arbete; och man kan inte bedöma ett verk, utan att hafva läst det”. ”Jag har läst så många referat derom, och just i den här samlingen har Rydberg kallat mig ‘lurk’”, framväste Strindberg.

Alfred Jensen 1891

Och vad ‘lurk’ beträffar, så har Ni inte alltid själf så noga valt Edra tilltalsord.

Herr Jensen blef honom ej svaret skyldig. ”Ni borde bäst veta”, utropade han, ”att man ej får döma endast efter referat, och vad ‘lurk’ beträffar, så har Ni inte alltid själf så noga valt Edra tilltalsord”. En obehaglig tystnad uppstod – sedan några fadda ord – åter tystnad. För att byta om samtalsämne kom Jensen på den olyckliga tanken, att helt omotiverat fråga Strindberg, hur han tyckte om ett löjligt, smickrande tal, som en viss kamrer B. hållit till Strindbergs ära i sällskapet ”Gnistan”. Jensens mening var endast, att vädja till en begåfvad mans omdöme om ett enfaldigt smicker, men Strindberg uppfattade detta, som en direkt, personlig förolämpning. Hans ögon sjunko om möjligt ännu längre in i sina hålor, kinderna bleknade , och omkring munnen lade sig ett hatfullt uttryck. Han ingaf mig föreställningen om en hyena, ute på nattliga ströftåg bland de dödas boningar. Hans röst lät hatfull, då han framstötte: ”Det svarar jag inte på, det är en personlig och närgången fråga”.

Herr Jensen iakttog en taktfull tystnad. Min man, som försökte skämta bort den obehaliga stämningen, föreslog ett gemensamt skålande, hvarvid Strindberg undvek, att dricka med Jensen. Denne, som naturligtvis märkte Strindbergs afsiktliga ohöfvlighet, ville dock göra sig fullt öfvertygad om att han sett rätt, höjde sitt glas och sade helt artigt: ”Herr Strindberg!” Inte ett svar. ännu en gång: ”Herr Strindberg!”. Dödstystnad.

Herr Jensen satt kvar några minuter, så reste han sig, gick fram till mig och bad att få aflägsna sig. Alla reste sig när herr Jensen tog afsked – äfven Strindberg. Gustaf och jag följde herr Jensen ut i tamburen. När vi kommit tillbaka in i matsalen, bad Strindberg om ursäkt, ifall han verkat störande, ”men” tillade han – och så började samma hetska utfall som förut. Jag lade märke till, att Strindberg alltid starkt betonade: ”Det var inte jag som började striden”. (—)

Det dröjde en stund innan ästerna bröto upp. Herr Strindberg räckte mig handen och bad ännu en gång om ursäkt, ifall han – ja – jag minns inte hur det var, ”men” tillade han äfven nu, ”tro inte att jag tar tillbaka, hvad jag sagt”. I tamburen yttrade han åter några bittra ord och hotade, att rent förgöra den handelstidning som möjligen i natt befunne sig i hans rum. Han skulle trampa på den, påstod han, kasta den under byrån etc. Han frågade Lindberg, om han inte, innan den nya operan ginge af stapeln, ämnade bjuda litteratörerna på en corruptionsmiddag, och så skickade han samtidigt små hemtrefliga blickar till höger och vänster.

Gustaf Bratt,grosshandlare

”Kryckan är af trä”, var det sista jag hörde från skaldens mun.

Nu började ett nervöst letande efter Strindbergs paraply. Strindbergs upplysning: ”Kryckan är af trä”, var det sista jag hörde från skaldens mun. Lyckligtvis fann jag paraplyet. Då jag öfverlämnade det åt honom, bugade han sig och gick – och så stängde jag dörren efter August Strindberg.”
Texten finns i sin helhet publicerad i Anders Larssons artikel Ett slags hemlängtan till Göteborg, i ”Göteborg förr och nu”, nr 26, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund.

Strindberg som korrespondent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

Strindberg skrev under 1870-talet ett antal artilklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Även om Claes Kranz i sin bok om GHT 1832-1917 skriver att innehållet i Strindbergs Stockholmsrapporter var både blandat och lätt, finner Viktor Rydberg anledning att i ett privat brev skriva följande:

”Strindberg, tjänsteman i Riksbiblioteket, är i många stycken en underlig karl. Skulle för några år sedan vara Handelstidningens Stockholmskorrespondent, men begagnade sin korrespondentsyssla ur rent dietetiskt-terapeutisk synpunkt, nedlade med andra ord i sina veckorapporter all den galla, som han under sju dagar hunnit samla, och som ordentligt anlände en gång i veckan till Göteborg, men ej kunde delgivas allmänheten av barmhärtighet mot henne och på samma gång mot honom. Vid närmare eftertanke vittnade dock korrespondenserna, så bittra de voro, både om en släng av genealitet och om karaktär hos mannen.”

Boktips: Röda rummet – Hemsöborna – Inferno

av Maja Norrman

Inköpte fröken Beatrice Dickson för 80.000 kr. huset vid Erik Dahlbersgatan 12 och upplät detsamma hyresfritt till läroanstalten “ Praktiska hemmet”.

Överlämnade arvingarna efter avlidne grosshandlaren J.F. Högberg till mine av den avlidne 100.000 kr. till fördelning mellan 7 olika välgörenhetsinrättningar, bland vilka Göteborgs fattighus erhöll 50.000 kr. och hemmet för obotligt sjuka 25.000 kr.

Beslutade styrelse och principaler för Göteborgs sparbank att av bankens byggnadsfond använda 288.000 kr. till uppförande av ett nytt fattighus, avsedt för 125 försörjningstagare , under vissa vilkor, bl. a. att staden därför fritt uppläte lämplig tomt. I följd av detta uppfördes sedermera ålderdomshemmet i Slottskogen.

Grasserade influensan epidemiskt i Göteborg och var svårast under januari månad , då sjukdomsfallen  uppgingo till c:a 7.000.

Upptäcktes vid borrning i Gullbergs vass, 400 meter från skansen Lejonet, en hälsokälla, innehållande klornatrium, jod och bromsalter, vilken Linné på sin tid omnämnt.

Utgjorde den sammanlagda längden av alla slags avloppsledningar inom staden 119.517 meter eller nära 12 mil. Dräneringsarbeten hade börjat utföras år 1868.

Utgjordes nybyggnader under året av husen vid Engelbreksgatan 3 och 9, Vasagatan 11, 33 och 36, Storgatan 15 och 19 och Haga Kyrkogata 70A samt ny brandstation m. m. Under året blev dessutom packhusgården överbyggd, Södra Hamngatan vid Gibsonska huset omlagd, S:t Eriksgatan utlagd, avskärande kulverten från Järntorget utlagd till Götaälv och kulverten i Gullbergs vass påbörjad.

Utgjordes enligt stadsarkitektens uppgift samtliga under året uppförda byggnader av 18 stenhus och 38 trädhus med tillsammans 1.071 rum och 591 kök.

Avled beskyddare David Carnegie i Skottland, 77 år gammal.

Beslutade stadsfullmäktige att för ett pris, ej överstigande 185.000 kr., och kvarteret 14 i Landala låta uppföra nytt kurhus efter Adrian Petersons ritning. J.P. Holterman hade år 1793 för sådant ändamål donerat 2.000 kr.

Källor: Kronologiska anteckningar rörande Göteborg

Arkitekterna

När beslut tagits att Saluhallen skulle byggas utlystes en arkitekttävling. Det var ju fråga om en helt ny byggnadstyp. Saluhallen skulle byggas efter moderna principer och uppföras av järn och glas.
De två vinnande skisserna var gjorda av Viktor Adler och H. Pfannenstill Hans Hedlund fick i uppdrag att utarbeta fullständiga ritningar och kostnadsförslag. Han gjorde hallen något större än vad som var tänkt från början. I hallen skulle det nu intrymmas 94 butiker och 24 försäljningsplatser.
Kostnaden för hela byggnaden beräknades till 247 000 kronor. Vissa fördyrande omständigheter gjorde att pengarna tog slut och man begärde ytterligare 60000 kronor. Byggnadsarbetet utfördes av Göteborgs Mekaniska verkstad.

Hans Hedlund

Viktor Adler

Boktips: Guide till Göteborgs arkitektur

av Marita Larsson

Ett matpalats genom tiden

Saluhallen på Kungstorget har funnits i över hundra år. En värld av dofter möter dig därinne. Apelsiner doftande hemlängtan från Spanien, salami från Italien, äpplen med sensommarsmak från Österlen.
Förr i tiden var doften kanske något annorlunda, köttdoften och lungmoset luktade inte så förföriskt alla gånger.

Innan Saluhallen byggs

Kungstorget var på 1800-talet stadens stora livsmedelstorg. Från när och fjärran  kom folk in till staden på marknadsdagarna för att få sålt sina varor. Trängseln var svår.Vissa fick inte plats utan tvingades hålla till i utkanten av torget .
Bland vagnarna och stånden trängdes inte bara människor och varor utan även handlarnas alla hästar. De stod mitt upp i allt smör, kött och lungmos. Torget blev en härd av orenlighet och bakterier.Därför var den allmänna meningen att situationen behövde förbättras. I stadsfullmäktige tröttnade man på den kaotiska torghandeln och beslöt sig för att bygga en saluhall så att främst kötthandeln kom inom väggar och tak. 1850 byggdes halvcirkelformiga basarlängor som begränsade torget i söder. De var främst till för textilhandel men även köttförsäljarna höll till där.

Boktips: Bilden av Göteborg II: färgfotografier 1910-1970

Kungstorget innan Saluhallen byggs.

Vy över Kungstorget utan Saluhall

1887 påbörjades byggandet av Saluhallen.( Foto: Göteborgs Mekaniska Verkstad)

Byggandet av Saluhallen påbörjades 1887, för att 1888 stå klar. Hallbyggnaden är uppförd i en för sin tid avancerad
stålfackverkskonstruktion. Fasadytorna i tegel och natursten är typiska för tiden. Takkonstruktionen med sitt välvda glastak och ljusföring är ett exempel på det sena 1800- talets byggnader i järn och glas. (Läs om arkitekterna).

En marknadsdag, 1890-talet. (Foto: Jonasson)

Kungstorget fortsatte att vara marknadstorg även efter att Saluhallen var byggd. Marknadsdagarna var livligt besökta av handlare och kunder. Kötthanteringen var fortfarande oacceptabel, så därför förbjöd hälsovårdsmyndigheterna försäljning av kött under bar himmel. Som en direkt följd av detta behövdes det fler butiker inne i hallen.
1906 byggdes Saluhallen ut, bodarna på långsidorna bygdes in och trettio nya bodar tillkom.

Råtthundar

Saluhallen ansågs som mycket modern. Både kunder och butiksinnehavare var till en början nöjda. Efter ett tag tyckte de ändå att utrymmena var för trånga och det fanns ingen värme därinne. Inte förrän 1969 blev det centralvärme i hela Saluhallen.
I källarförråden fanns  det också stora feta råttor. Därför köpte man 1891 en råtthund. Några år senare, gick hunden ner i källaren, för att som vanligt jaga råttor. Den hunden kom aldrig mer upp igen.

Interiör från Saluhallen 1901.Till vänster i bilden ligger det fläsk på disken. (Foto Jonasson)

Bilden är en detalj ur den större bilden ,en reklamaffisch som står på ostdisken.

Nutid

Många av de butiker som finns i  Saluhallen i dag är relativt unga. Men vissa av butikerna har varit med från start.Andra och tredje generationen för affärsrörelsen vidare.

Foton: Marita Larsson

Foton: Marita Larsson

Foton: Marita Larsson

av Marita Larsson