Caprifool

Moderna tider

noreply@blogger.com (Caprifool) — Fri, 13 Jan 2012 07:38:00 +0000

Nerdvarning ok? Minns ni Star Trek? Klart ni gör! Men minns ni hur impad av alla framtids gadgetar (sorry kommer inte på något annat ord) man var? Trodde aldrig man skulle uppleva något sånt. Och här sitter man och bloggar från en Android telefon. Man tar saker för givet. Och ändå....tänk. Så otroligt fort allt gått. Ungar kommer inte att veta hur ett hölass luktar. Eller hur kul det är att leka pang pang med en pinne i skogen. Känner mig gammal.

Published with Blogger-droid v2.0.3

Godmorgon

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 27 Dec 2011 07:05:00 +0000

Har varit lite tyst, för att jag haft mycket att bearbeta på hemmaplan nu ett tag. J och jag går in i ett nytt skede, julen är alltid lite jobbig och så har jag gått igenom en hel del......ja, insikter (?) om mig själv sedan jag fick testosteron på flaska. Jag har verkligen inte varit rolig att ha att göra med de senaste månaderna. Och undrar lite grann när min hypofys slutade att funka egentligen? För tittar jag bakåt så, ja....spåren eller tecknen leder rätt långt bak i tiden om man tänker efter.

Stormen drog förbi och lämnade lite kvistar och träd efter sig på vägen. Soptumman hade hon petat ned med. Men vi har både ström och telefon i behåll. Vilket vi tackar för. Plus åtta grader. Det är i alla fall inte svårt att hålla stugan varm denna vinter.

Jahapp, så har man motvilligt julat sig. Men jultemat var starkt nedtonat och det var trevligt att se familjen. Eller ja, två av dom i alla fall :-) Jag M och T för en trevlig kväll!

Idag är jag uppe tidigt för att inventera i garnhyllan för att se vad jag kan åstadkomma i strumpväg till englandsresan nu i Januari. Tänkte ta med dom i resväskan och posta dom på plats för att spara på ev. porto. Vem vet, kanske någon hämtar dom på plats och får sig en fikastund på båten?

Alla behandlingar (HIV, smärta & hormoner) funkar kalasbra! Inga mätbara virus, komplikationer eller biverkningar. Eller ja, inga värda att nämna i alla fall. Lite yrsel och dåsighet står man faktiskt ut med om man slipper ha ont. Och så länge jag får rå om min tid själv kan jag ju bara lägga ned det jag har för händerna och blunda en stund när tröttheten kommer. Jag är uppe i full dos av värkmedicinen nu enligt shemat. Och även om värken inte är borta, så är den i alla fall starkt avtrubbad. Och faktiskt, så går det att stå ut med.

Och just ja, det ser ut som om jag kan få gratis KBT. Tack EU och Noaks Ark! Måste bara pussla ihop transporterna till Norrköping först. Och ja, förresten......jag går ner i vikt! Jag antar att det bara är för att jag fått kraft att göra mer saker nu. För jag har minsan inte gjort något aktivt för att uppnå det. Jag ser det som en liten vinterbonus.

Ngaaaa.......

noreply@blogger.com (Caprifool) — Fri, 02 Dec 2011 13:50:00 +0000

Ok, den fjortonde Nov. var jag på smärtkliniken. Och då ordinerades Lyrica. Som redan skulle finnas i systemet. Nepp. Utvärderingen 14 dagar efter fick alltså framskjutas och nytt recept skulle skrivas ut. BUMS! Kollade innan helgen. Nepp. Kollade mitt i veckan. Nepp. Kollade nu på Fredagen. Nepp. Trots att systern tyckte det var tokigt och skulle ordna med doktorn GENAST. Utvärderingstiden nummer 2, den som framflyttades är nu om sex dagar och jag har ännu ingen medicin.....som ju ska utvärderas efter 14 dagar.

Tostrex (manlighet på tub) funkar ju asbra! En sån totalomvändning på hur jag känner och ser saker hade jag INTE räknat mig! Jag börjar undra om inte jag haft knas med det hormoniella långt tidigare än jag trodde först. För så här har jag inte varit eller kännt mig sen....tja, gissningsvis 15-20 år tillbaka! Och nu pratar jag inte funktion. Utan psykiskt, mentalt.....hur jaget ter sig. Hur jag och andra upplever mig som person. Och hur jag ser på livet och er andra som individer. Precis den önskan jag hade innan......att "känna igen mig själv igen" har slagit in. Och det är så JÄKLA befriande!

Jag har tagit tag i saker som jag skulle ha gjort för länge sen. Ser möjligheter istället för hinder. Och hej vilket motstånd jag får från vissa som inte ser samma sak :-) Men visst, stå där med stövlarna fast i leran ni. Jag räcker er handen men om ni inte VILL, så har jag inte tid att stå kvar och älta samma saker om och om igen. Jag har sett att tiden är begränsad på nära håll och har insett att jag måste i alla fall själv ha viljan till förändring. Och den, är det ingen annan än jag själv som kan ge mig. Lite sällskap på vägen dock, hjälper ju till så klart. (Du vet vem du är och pöss på daj!)

På tal om nya vägar. En god vän till mig är nysingel och har köpt hus. Åkte en sväng till henne igår med "J" och jääääklar vad fint det var! Hon har ägt stället i en månad och bott där en vecka nu bara. Och det känns redan liksom inbott och som ett riktigt hem. Elen är omdragen, ny brunn är borrad, vattnet är indraget, fixat åt djuren, styrt om i bodarna......ja, sånt som tar många flera år att ordna har hon fått till på jättekort tid! Så roligt att se och SÅ inspirerande! Och som alltid hos henne, hemystad getost och hembakt leverpastej, denna gång på älg. Grattis kära vän! Det där har du klarat asbra! Jag tror nog att bodnissen är nöjd att ha ordnig och lite nya djur att pyssla om också.

EDIT: Ringde till smärtklinikens röstbrevlåda och efter kanske en timma ringde en syster och berätttade att någon hade "glömt" lägga ut den elektroniskt och att den hade legat i korgen. Så det vart en tur till Boxholm för att köpa medicin och hushållet är nu 467.50 fattigare. Synd egentligen att mina bromsmediciner är gratis. För får jag något annat så börjar jag genast från noll i högkostnadsskyddet. Utvärderingstid nummer tre är nu på väg med posten.

Katt och fladdermös får besök

noreply@blogger.com (Caprifool) — Mon, 28 Nov 2011 00:03:00 +0000

Nu så, är allt på plats så pass att vi (mamma och jag) är bokade och klara till sista veckan i Januari. Först en kväll hos "B" som bor i Chelmsford nära flygplatsen. Och sen åka till Brentford förmiddagen därpå. För att presentera sig, få nycklarna, gå igenom allt med båten och vinka av ägarna "R & C" som ska till Tunisien. "B" följer med och så går vi till Kew Gardens det första vi gör. Ska bli hur kul som helst. Har inte ens sett bild på båten ännu! :-)

Hormonbehandlingen funkar fortfarande fint! Inga obehagliga biverkningar. Men vilken liten mental/känslomässig resa det har varit hittills! Börjar faktiskt känna igen mig själv igen.

Update

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 15 Nov 2011 14:58:00 +0000

Jahapp, magnetröntgen var ju intressant. Fick inte titta på något (buuuu) och har inte fått några svar ännu. Men själva undersökningen var ju....ja, intressant är det enda ordet jag kommer på för det. Ok, nu är jag en rätt stor kille (på bredden). Men, hur får de som är ännu större plats där inne? Jag hade 5 cm till taket och gudskelov, behövde jag inte klia mig på näsan under de 25 minutrarna undersökningen pågick. Och i början av undersökningen, bytte P3 program från bra musikprogram till ett av sina urjobbiga babbelprogram. Det vara bara till att blunda och bege sig till ett tyst och tryggt ställe långt utanför kroppen. Nåväl, nu är jag nyfiken på vad den läkaren har att säga.

Smärtkliniken var också rätt intressant. En "viss" nedsatt nervfunktion påvisades. (vad det nu innebär) Mycket glädjande var i alla fall beskedet att mina nackproblem inte sitter i själva kotorna. Som jag ju alltid trott tidigare. Utan det är mer muskulära smärtor. Piller och uppföljning följer. Fast, jag lämnade stället med känslan "och nu då?"

Resan till London och båtsittningen är framflyttad till sista veckan i Januari. Ägarna till båten fick inte biljetter till rätt pris dit dom ville förrän dess. Vilket ju om jag tänker efter bara är bra. Jag vill ju testa båtlivet under dom allra värsta förhållanden möjligt.

Kanske inte Von Oben

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 09 Nov 2011 12:15:00 +0000

.....men väl lite från ovan. Kliver ur mig själv och försöker se lite klarare, vem jag har blivit. Och ärligt, jag tycker inte om mig längre. Eller jo, kärnan. Kärnan tycker jag om. Min inre röst, den jag umgås med mest är helt ok. Men uttrycket? Den jag orkar vara för och inför andra, är inte så trevlig att se på. Nä, han är inte så trevlig alls. I alla fall inte i mina egna ögon. För jag har kärnan att jämföra med och dom stämmer inte överens alls! Jag är fet, grinig och har ont. Jag kämpar ständigt för mitt egenvärde i överkant och är därför skitsvår att ha att göra med. Allt blir liksom lite overkill, om jag känner mig trängd av någon/något. Hela jag liksom, stretar åt annat håll än vad livet....eller....nä, inte livet. Men verkligheten jag lever i leder mig. Eller, är det så att jag befinner mig i fel verklighet? Bör jag själv förändra verkligheten så att den passar mitt inre lite bättre? Det är ju SKITSVÅRT att se saker för vad dom är med tjurigt ihop knipna ögon. "Slappna av för fan!" vill jag säga.

Idag påbörjar jag min hormonbehandling och imorgon ska jag på magnetröntgen. Inte för att någon "tror" det är något fysiskt fel. Utan jag får det till att det är mest för att kunna utesluta att det inte är det. Och det är ju egentligen det jag vill med allting som jag undrar över i min kropp. Jag vill kunna koncentrera mig på en eller ett fåtal saker istället för allt det "kan vara" Oron i sig, känns liksom inte så konstruktiv om man nu ska se till att må så gott man kan utifrån sina förutsättningar.

Jag kom på mig själv med att titta på nya stickbeskrivningar igår. Vilket ju är ett gott tecken. Och idag är det en makalöst vacker dag här ute. Alla katterna sitter ute på baksidan och solar. Förståndiga djur! Undrar vad dom pratar om? Hade dom varit människor, hade dom väl skvallrat om grannar eller bara pratat skit. Sånt man pratar om när man sitter på en ljugarbänk i solen.

Ps. Bilden är tagen i April förra året. Men det ser exakt likadant ut idag :-)

Man på flaska?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Mon, 07 Nov 2011 11:20:00 +0000

Nä, men tydligen så kan man få manlighet på tub numera. Pratade just med en trevlig doktor och lösningen på mina hormonproblem kan vara testosteronsalva. Att smörjas på utvärtes. Fascinerande! Men dessa nya utvärtes läkemedel som nämnda salva, Zon, Panodil, nikotinplåster o.s.v får mig att fundera på vad mer vi tar upp av vår närmiljö. Vad tvättar vi oss i? Vad finns det i handkrämen? Tandkrämen? (som man ju spottar ut men kanske tar upp något ur genom slemhinnorna) Sköljmedel? (som jag aldrig använder för att det stinker) Och när man har varit en dag på stan? Då känner man sig ju alldeles grå, smutsig och avgasig på huden! Örrk....vill inte tänka mer på't. Inte just nu.... Nu hoppas jag på, att jag blir jag igen. Eller i alla fall känner igen mig själv "lite" mer än jag gör nu. För nu är det ingen ordning på torpet alls!

Igen, dröm hårt! Så går det i uppfyllelse.

noreply@blogger.com (Caprifool) — Mon, 31 Oct 2011 00:29:00 +0000

Tar mig en liten paus. En av hundra, minst. Det är inte klokt så mycket pyssel det är att installera en mulltoa! I alla fall med alla pauser man måste ta för att den ska komma dit över huvud taget. Men i övermorgon kan vi nog använda den. Någon sa om Svenskarna: "Dom äter ute och skiter inne!" Och jag är benägen att hålla med. "Lite" tokigt är det.... Jag tycker i alla fall det är ett steg tillbaka i utvecklingen. Kacka i eget bo! Örrk!

Men det var inte det som var drömmen, denna gången. Någonstans bland båtarna där framme, bor det en katt. Kattens tjänare behöver semester och då "Tadaaaa!" *Enter Caprifool* Som både båt och kattvakt. Och till råga på allt smack mitt i området där jag bodde som barn. Med gångavstånd till Kew Gardens, 5 pubar och två indiska restauranger. M nämnde möjligheten house sitting som billigt boende några dagar i London. Och jag tänkte, hmmmm......om man skulle försöka med boat sitting istället!? Jag skrev en annons på ett kanalforum och, ja.....det tog bara 1 timme och 35 minuter innan jag fick napp från en ung familj i behov av lite semester. Så i slutet av November drar jag tillsammans med M till Brentford, om allt går vägen *peppar peppar* M vill titta på våra gamla trakter och husen vi bodde i. Och jag får chansen att bo på narrowboat på vintern för att se hur det är.

Nu måste jag väl kolla om det finns någon bra LYS (local yarn store) som man kan titta på? Stickcaféer, garnaffärer eller utställningar inne i city? Eller bara promenera längs kanalen och mata ankor? Denna gången tar jag i alla fall bara trubbiga björkstickor och lite raggsocksgarn med mig på planet. Jag vill inte behöva bevisa att det faktiskt är jag som stickar i tullen som förra gången. Vart för fanken nästan förhörd om varför jag hade dessa "vapen" (bambustickor nr. 2½) med mig i kabinväskan. Det var i och för sig efter att dom hade beslagtagit den 500 grams Marmite-bomb jag hade i väskan.

Va?! Känner inte igen mig!

noreply@blogger.com (Caprifool) — Thu, 27 Oct 2011 06:44:00 +0000

Hm, tidig morgon (för mig) och jag är skeptisk. J behövde skjuts ner till Sommen för att hinna med en tidigare buss. Hade i.o.f.s tänkt gå lägga mig igen när jag kom hem. Men det står en grävskopa nedanför huset och gör sånt grävskopor brukar. Så jag väntar tills den har hunnit en bit bort och blivit lite tystare.

Idag är det en månad sedan jag skrev sist. Jag känner inte igen mig alls här där man skriver. Och om jag ska vara ärlig, så......tja, jag har väl inte haft så mycket att säga egentligen. Huvudet har varit fullt av annat. Processer har startats upp och allt hänger lite i luften. Eller ja.....vakuum. Jag håller andan och väntar på systemets kugghjul. Tagit en massa prover. Väntar på psyk, magnetröntgen av hypofysen, smärtklinik, ser till att jag kommer upp på morgonen......och så le samtidigt. En utmaning! Det kom ett skov som det alltid gör om hösten och jag har svårt att tänka och hålla trådar, i dubbel bemärkelse. Så det blir inte så mycket stickat eller annat gjort heller. Sitter i skogen och tittar på världen utanför och är rätt nöjd med att inte delta så mycket just nu. Var till stan, ja.....den riktiga staden Linköping för två veckor sedan och vart alldeles matt. Kul att fika med far. Men jobbigt att stå still i kaffekön på Berget när armar och ben domnar bort.

Den här bloggen har ju blivit lite av en periodisk klagomur. Så jag kan väl säga att det inte är lätt att vara jag just nu. Det går upp och ned. Och nu är det definitivt ned. Saker funkar så dåligt när hjärnan är upptagen med en ond kropp. Och på det så blir folk besvikna på en när man inte räcker till. Det är det där eviga att ens nära och kära (och vissa mindre kära) glömmer bort hur det faktiskt är. Man ser det man vill se, antar jag. Och det är lättare kanske att se det man hoppas på. Istället för att fråga från gång till gång hur det är just i detta nu.

Det känns i alla fall jättebra att få ta reda på hur det ligger till nu. Spelar egentligen inte så stor roll, vad dom hittar eller ej. För varje grej som dom inte hittar, kan jag lägga bakom mig. Och om dom hittar något, så kan jag lägga all energi på det istället för tusen möjliga åkommor.

Men så, har man verklighetsflykten. Och fan, tur är väl det! I förrgår drömde jag att en avlägsen släkting hade testamenterat en kanalbåt till mig. Hjärnan funkar lite kul tycker jag. Hittar på en massa skoj när man sover. Och låter en komma ihåg bara så mycket att man håller sig intresserad. Det är i alla fall mycket verkligt! Jag kan känna vattnet, höra anknäbbar i skrovet som knackar efter bröd och jag håller en varm temugg i handen och myyyyyyser! Kanske en dag.......

Nej, nu hör jag inte grävskopan längre. Undrar om kissen hållit min kudde varm?

Varför ska vi bry oss om varandra?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 28 Sep 2011 15:17:00 +0000

Så där lite lagom trist

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 28 Sep 2011 12:04:00 +0000

Varit hos doktorn. Och på vägen dit trodde jag nästan att jag skulle blåsa av vägen. Så jag åker gamla vägen hem via Vikingstad och Mantorp. Och äntligen, tittade jag in på Sjögestad Motell. Och jag blir lite fnissig för stämningen är lite som en av Roy Andersson's reklamfilmer (Varför ska vi bry oss om varandra?) för socialdemokraterna. Elaka tanten med tuperat hår och streck till ögonbryn, tjocka byggjobbare och små små farbröder. Det enda som låter är en kvinnas glas som klirrar genom tristessen. För ingen pratar med varandra och ingen tittar varandra. Jag skulle kunna gogodansa naken i buffén utan att någon reser ett målat ögonbryn. Bäst jag går här ifrån innan frestelsen blir för stor.

Söndagsfrukost

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 27 Sep 2011 22:19:00 +0000

Don Pedro har puttrat färdigt.
Ägget, tre minuter………pling.
Pyro står på bordet, allt är klart.
Perfekt, det luktar som ett hem.
Söndagsfrukost, kom och ljug!

Vad är inspiration?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Sat, 24 Sep 2011 12:37:00 +0000

Jag ställde frågan "Vad är inspiration?" rakt ut i luften på Facebook för några dagar sedan och fick svar från några vänner, vad som hade inspirerat dom. Men frågan gällde egentligen, vad är själva inspirationen? Inte vad som inspirerar oss. Och nu tänker jag alltså mest på konstnärlig, kreativ inspiration. Jag har gått och grubblat på det sedan dess och nä.....jag får ingen rätsida på det. Förutom kanske, att det är när vi ställs inför något vi inte kan beskriva med vanligt tal och MÅSTE uttrycka oss inifrån genom egna uttryck.

Jag knåpar vidare för att försöka få ihop till en båtkurs i Gnosall, Staffordshire. Jag har fastnat för Terry's tredagarskurs. För att man bor på båten i två nätter och verkligen får känna efter, hur det är på en narrowboat. Men det går trögt på grund av bristen på just den ovannämnda inspirationen. Ngaaa! Ställ mig inför något jag inte kan beskriva, någon? Överraska mig! Eller ja, en spark i baken kanske skulle funka med. *suck*

Ljus

noreply@blogger.com (Caprifool) — Thu, 15 Sep 2011 13:21:00 +0000

Fått så goda nyheter idag, att jag inte ens vågar uttala dom högt.

Hoppas kan man ju alltid

noreply@blogger.com (Caprifool) — Fri, 12 Aug 2011 10:29:00 +0000

Om man kniper ihop ögonen, hårt....och hoppas så mycket man bara kan. Så "kan" det hända att man får det man vill. Jag tror gårdagens inlägg och förhoppningar räckte ända till UK. För på kvällen sen fick jag mail där ifrån om att garn jag hade lämnat kvar i Wales till "påseende" hade sålts. Nog för en tur och returbiljett.

Jag fryser om fötterna!

noreply@blogger.com (Caprifool) — Thu, 11 Aug 2011 12:57:00 +0000

Vad är det man säger om bagarbarn? Gäller samma för strumpstickare tro? Men längst ned i klädhögen hittade jag ett par i alla fall. Första gången i sommar dom har behövts. Trivs ju bäst barfota egentligen. Men det är kallt i stugan.

Befinner mig inte helt och hållet hemma. En del av mig går fortfarande och pratar med näbbmöss i the welsh hegderows. Smyger på hägrar längs the Rochdale. Jag vet inte ens om det finns hägrar där, Men i min värld gör det, det. Jag lyssnar på ankor som näbbar alger på andra sidan av 10 mm stål, medans jag vaggas och somnar. Utan klockor och måsten. Vandrar genom fårlandskap och spinner ull från taggtråd. Utan mål, framme först när jag har stickat en tröja, där varje varv står för något på vägen. Tunna fibrer av upplevelser som får bilda en slags helhet. En varm och trygg minneskarta som jag kan peka på och för mig själv tänka, där..... Nä, en del av mig är inte hemma.

Banbrytande upptäckt

noreply@blogger.com (Caprifool) — Sun, 07 Aug 2011 20:17:00 +0000

"Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar behöver vara längre än ett år - en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia." /Gunnar Nordenstam - Läkare.

Mer Storlom?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 27 Jul 2011 19:00:00 +0000

Vad är det som är långt, svart och vackert med små pliriga ögon? Och VAR är min Lottovinst?!

Nytt utseende

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 27 Jul 2011 14:03:00 +0000

Inte bara jag ändras med tiden. Så även min blogg. Efter att ha fått några synpunkter på kontraster och läsbarhet, väljer jag nu ett annat utseende. Det vita är vitare och blandas inte lika lätt med bakgrunden. Hoppas det blir lättare nu. Tänk om det var lika lätt vad det gäller en själv! Bara gå in på en sida och välja. Hm, platt mage...ja tack! Skostorlek 42 istället för 41, så att man kan hitta fler skor på rea...ja tack! Lite tätare skäggväxt så att jag faktiskt kunde göra något av det utan att se ut som en 46 årig fjunis om jag låter det växa lite.....ja tack! Och så lite nya kläder......hepp! Annars är jag rätt nöjd nu. Både med mig och bloggen. Ska bara städa bort lite länkar och annat som blivit out of date.

Men vad gör jag?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 19 Jul 2011 14:50:00 +0000

Jag stickar igen! Gick förbi garnhyllan och ut hoppar ett nystan som drar mig i byxbenet och säger "Sticka med mig!" Ja, då kan man ju inte göra annat än att lyda, eller hur? Inte när dom ber så snällt. Dödergöks Mitred ser ut att passa. Får räkna om lite bara för att garnet är en aningens tjockare än sock yarn. Hoppas bara garnet räcker! För jag har ingen aaaaning om vad det är för garn.

Jag är inte glad!

noreply@blogger.com (Caprifool) — Fri, 08 Jul 2011 13:01:00 +0000

(Ett öppet brev, om man så vill. De som tar åt sig, är förmodligen de som det är riktat till. Och alltså, ingen speciellt utpekad. Du känner själv vart du står. De som inte tar åt sig, har min fulla respekt; Live long and prosper!)

Titeln "Jag är inte glad!" är något jag upprepat gång på gång. Tillsammans med "Jag orkar inte" och "Jag reder inte ut det här själv!" till det mer direkta "Jag behöver hjälp!" Var i dom meningarna finns det något som helst utrymme för tolkning? Var i orden finns instruktionerna till tystnad? Till neglegence? Till att inte göra sitt jobb? Jag ser det då rakt inte! Mer tydligt än så kan man väl inte uttrycka det?

Och var, i hela friden finns antydningen till att jag är kapabel att själv resa mig upp och ta itu med livet?

Jag är inte ens kapabel att ta till mig välmenande svar som inleds med "Kan du inte..." eller "Varför har du inte...." eller "Borde du inte....." Alla uppslag och enkla lösningar som inleds med ordet "inte" får hela mig att bli en enda stor muskelknut. Smärtan i kroppen och själen blir till brus och resten av det ni säger blir just bara "......" i mina öron. Det är inget jag väljer själv. Och jag skiter fullständigt i om det är fysiskt, psykiskt eller båda delarna! Eller om jag bara är galen! För mig är smärtan påtaglig, kännbar och förödande trots avsaknaden av diagnos. Fråga mig hellre vad jag vill uppnå och vad jag behöver hjälp med för att nå dit... Jag är fullkomligt kapabel att avgöra och uttrycka det, om jag får bara får frågan.

Och NEJ, jag vill inte ha lyckopiller! Jag vill ha en strategi till överlevnad! Nej, jag vill INTE HA alvedon! Jag vill VETA vad som gör så ont! Så att jag vet om man kan göra något åt det, eller anpassa min vardag så att den fungerar. Och NEJ, jag vill inte se dina himlande ögon eller få din förringande klapp på axeln. Och det jag vill ha allra minst, är din tystnad. Din frånvaro. Och din likgiltighet. Varken som vän eller som professionell. De som är allra, allra värst. Är de som får betalt för sin likgiltighet! Gör ditt jobb för fan, du som har ett!

Ok.....nu känner jag att min egen nivå börjar sänkas av ren ilska. *andas, ett, två, tre* Men orden är rätt enkla. Och borde kunna besvaras på ett lika enkelt sätt. Eller vadå.....med en kram bara! En liten kram som säger "Jag ser dig"

Jag kan idag fullständigt förstå mekanismerna som gör att man blir hemlös och utslagen. Utslagen förresten, säger inte riktigt det jag känner att det handlar om. Utslagen, innebär att det finns någon som ser en, siktar och slår. Sedd, är det sista jag känner mig just nu. Nä, utelämnad är ett bättre ord för det jag vill åt. Tystnad, ryggtavlor och tomma ord som säger att man egentligen inte bryr sig ett skit om de närmast oss. Men det är inte "fint" att säga så. Det är fint att skicka Facebook anmaningar om hemlösa hundar i Timbuktu, om orättvisor i Långtbortistan, och förfasa sig över fattigdom någonstans vi i väst egentligen i själva lagt grunden till. Vad fan spelar det dom för roll hur mycket vi lajkar vad andra lajkar? Får dom mer i magen kanske? Påverkar det hela regimer? Världekonomin? Någonstans läste jag om hur mkt. ett musklick kostade världen. "Ett klick för de fattiga" kostar mer än vad själva klicket ger just till de fattiga. Bara för att andra ska se ATT vi klickar! Vi visar oss fina på framsidan, med ryggen åt våra närmaste, åt grannen och åt fyllot utanför systemet som tigger växelpengar. Vi ger hellre offentligt så att alla ser det eller om man har chans att vinna miljoner än att lite diskret sticka en tjuga i handen på någon som behöver det.

Och om det är otydligt, fråga mig för guds skull inte hur jag mår om du inte vill ha eller klarar av svaret! Mitt mantra för idag är "Jag ska inte säga "Tack bra!" som svar på "Hur mår du!" Så anse dig härmed varnad för ärligt svar!

Jag är trött på att skydda andra för att "dom har nog med sitt" Det hjälper inte mig. Ja, ni ser......jag har till och med svårt att hjälpa mig själv :-) Ja, en smiley..... Dom känns bra att skriva. Små leenden som tittar tillbaka på mig. Ibland de enda leenden jag ser på flera veckor. Äsch, jag tror jag skriver en till ;-)

21 dagar

noreply@blogger.com (Caprifool) — Sun, 26 Jun 2011 10:12:00 +0000

Och ingen telefon ännu......

Fixat

noreply@blogger.com (Caprifool) — Wed, 22 Jun 2011 14:11:00 +0000

Nu har jag mail igen. Så då är det väl slut på friden ;-)

Sist kvar

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 21 Jun 2011 12:36:00 +0000

Leker ibland med tanken på om världen skulle gå under och man vart sist kvar. Haha, nu vet jag i alla fall hur det känns.......nästan. Forfarande ingen telefon! Ingen ringer eller SMS'ar till mobilen. Glömt att betala för mailservern, så den är avstängd tills BG fått iväg betalningen. Nya bromsrör till bilen är beställda och kommer på Torsdag och jag ska "helst" inte köra innan det är bytt. Och det är KNÄPPTYST i skogen just nu. Tror skogarbetarna har semester eller något. Det borde vara riktigt skönt!

Och fan, jag som stör mig så mkt. på ungar som inte kan ta sig för något som inte kostar pengar eller är elektriskt. "Gå ut och lek med kottar! Eller tälj en sälgpipa!" brukar det låta från mig. Hah, JAG....sitter och är så där larvigt uttråååååkad! Du vet, så där när inget man har hemma är kul. Och inget i skafferiet är gott. När man klappar katten med en suck och ett "Hej kisse....." och längtar efter fikasällskap.

Nej, det här duger inte. Nu går jag ut och "plinkar" ölburkar med slangbella och kikärtor.

Vart tog jag vägen?

noreply@blogger.com (Caprifool) — Tue, 14 Jun 2011 12:20:00 +0000

Undrar jag också. Bilen står still. Och Telia verkar inte bry sig nämnvärt över att vi inte har haft telefon i 10-11 dagar nu. Så jag varken syns eller hörs så värst mycket IRL just nu. Sommaren lunkar på och dagens stora händelse kan vara att mata katten. Vifta bort mygg från vita shortsben på utedasset. Eller räkna "1001,1002,1003" när åskan går.

Stickar fortfarande på historiens mest trååååkiga tröja. Jag vill ha den just så tråkig som den är i modellen. Och i just så tråkigt garn. En vardagströja att gå omkring och tråka i. Men ÖRRK så tråkig att sticka!!!!! Nu undrar jag varför jag inte använde flatbädden istället? Försökte pigga upp stickeriet genom att prova på att sticka Leslie's Double Rose Leaf Lace i Konsums 20/6 virkgarn med stickor nr. 2. Tror bestämt jag behöver nya glasögon. Missar tråden med 3 mm hela tiden :-) Jag är inte så himla förtjust i spetsmönster med både aviga och räta maskor på båda sidor. Det blir liksom inte flyt. Men den är vacker.

Klarade mig ner till brevlådan och tillbaka utan att stanna eller trilla med cykeln här om dagen. Det går i alla fall frammåt, även om det går lite långsammare än jag trodde det skulle göra. Det är faktiskt som att lära sig cykla på nytt. Längtar efter den dagen jag känner mig säker nog att ge mig ut på stora vägen. Traktens loppisar lever då farligt!